”Svält” av Knut Hamsun (1890)

Knut Hamsuns böcker lärde Hemingway skriva och han anses av många ha uppfunnit den moderna romanen. Dessutom gav han sitt Nobelpris till Goebbels, antagligen som en vänskaplig muta för att få träffa Hitler. Inte intresserad redan? Då är vi antagligen väldigt olika sorters läsare, och du har nog roligare någon annanstans på internet.

      Hamsuns debut är en lång balansgång längs överlevnadens knivsegg. En gestaltning av hur det är att vara fattig och hungrig i Oslo på slutet av artonhundratalet. Berättarjaget är en ung strävande skribent som genomlider svältens helvete. Hallucinationer, vanvett, nycker, infall, kräkningar, sågspånsätande, allt i en varierande grad av desperation.

      Berättarjaget är stolt, trots sin misär, trots att han är långt ner i samhällshierarkin. Oviljan att blotta sin egen situation hotar ibland hans direkta hälsa. Berättaren ljuger för att hålla masken, fastän han egentligen skulle behöva ta den hjälpande handen som sträcks ut, han ger bort saker fastän han behöver dem själv.

      ”Medvetandet om att jag fortfarande var ärlig och ren steg mig åt huvudet, fyllde mig med en härlig känsla av att vara en karaktär, ett vitt fyrtorn mitt i ett grumligt människohav där vrak flöt omkring.”

      ”Svält” är också en jobbig skildring av hemlöshet, rotlöshet och kampen för att behålla någon form av identitet och värdighet. Alla karaktärer i boken är namnlösa, inklusive berättaren själv, och inget utgör en verkligt fast punkt i tillvaron (vilket blir allra tydligast i bokens slut).

      Hamsun väljer att bara skildra tid av nöd, då hungern griper tag och fickorna är tomma. När berättaren lyckas sälja en text och få mat i magen, då tar kapitlen slut och hoppar till nästa gång han ligger illa till. Det ökar trovärdigheten samtidigt som det håller tempo och misär levande och trovärdigt.

      ”min fattigdom hade skärpt vissa egenskaper hos mig, till den grad att de tyvärr också vållade mig en del direkt obehagligheter […]. Men det hade också sina fördelar, det hjälpte mig i vissa situationer. Den fattige intelligente var en långt bättre iakttagare än den rike intelligente.” 

      Den motsägelsefulla berättarrösten ger liv till berättelsen. Hela boken är nutid, vi får inga tillbakablickar, inga drömmar, ingenting direkt beskrivet som förklarar vem berättarrösten är. Allt ligger i gestaltningen. Hamsun uppfinner här den inre monologen, medvetandeströmmen, långt innan Joyce gör den känd. (Jag kanske är ute med cykeln nu, litteraturhistoria och -vetenskap är inte mina ämnen). Men jag förstår det också som att Hamsun anses vara först i sitt sätt att inte nödvändigtvis skildra världen som den är, utan som den uppfattas av berättaren. Därför anser många att han är den moderna romanens skapare i och med sitt brytande med naturalismen.

      Min version är en ny och välgjord direktöversättning från originalutgåvan, med både ett intressant efterord och textkommentarer av översättaren Henrik Petersen (finns att köpa enskilt som ebok här).

      Jag tar upp boken efter en god lunch och läser med en verklig känsla av dåligt samvete. Boken är så levande att jag skäms över min mätta mage och mitt överflöd. Och på samma vis som annan storslagen litteratur, tex. ”Ett ord irättan tid” och ”Moby Dick”, så fortsätter ”Svält” att växa i mitt huvud efter att jag läst ut den. Hamsuns debutbok ger mig en djupare förståelse av hur det faktiskt är att vara fattig, svältande och inte ha någonstans att ta vägen. Hamsun ändrar min blick på mina medmänniskor, och det är ett den typen av effekt som ger välförtjänta Nobelpris.

      Nazismen då? Den syns inte i den här boken iallafall (sorry för oschysst cliffhanger). Inte syns heller föraktet för gamla och ålderdom som Hamsun verkar ha utvecklat senare i livet. När jag googlar runt verkar han blivit nazist främst genom sitt hat mot brittiskt imperialism och sitt vurmande för ungdom (han såg Tyskland som Europas unga). Men det var inte som att Hamsun ändrade åsikt utan han fortsatte supporta Tredje Riket genom hela kriget, och även efteråt efter vad jag förstår. Och han lyckades träffa Hitler i ett möte som gjorde bägge två missnöjda efteråt.

(Köp här, här, eller låna bibblan)