”Den förunderliga kameleonten” av Inger Edelfeldt (1995)

Jag antar att det är kombinationen kvinna och skräck/fantasyförfattare INNAN Johan Ajvide som gör att jag inte hört talas om Edelfeldt tidigare. Eller kanske att jag är onyanserad. Iallafall har vi här en ihärdig författare, illustratör och serietecknare som förtjänar mer ljus på sina verk. Karin Tidebäck lär ha läst sin Edelfeldt och inspirerats. I den är novellsamlingen har vi stundtals riktigt fantasifull berättarmagi. Jag klassar den som delvis fantasy, men det skymtar inga alver eller medeltidskungar nånstans. Edelfeldt berättar skrämmande, ibland övernaturliga och ofta obehagliga berättelser, men i bakgrunden anar jag hela tiden Ray Bradburys arv. För hur hemska historierna än är anar vi läsare att vår tillvaro är fantastisk och vi måste ta den tillvara. Inte på något fånigt carpe diem-sätt, men de har en värmande ansats att få oss att se livet för vad det är, inte vara rädda utan suga i oss alltihopa, glädje och elände.

”Skapelsen” handlar om att bli helt uppslukad av sin konst. ”Kras”, om missbrukare och småtjuvar inifrån en missbrukare och småtjuv. I ”Rovdjursvinden” följer vi en mors sorg efter att ha förlorat sin sjuttonåriga dotter i en olycka. Den mörka historien innehåller ett långt stycke kring vad som får oss att överleva hemskheter och trauman, men som också fungerar som förklaring till varför vi läser skräck.

”Någonting hade hänt med hennes syn. Hon såg en blottlagd, finetsad skönhet i allt. Varje ting hon såg på brann. Hon andades snabbt, som en förälskad. En knivskarp njutning, sakral men ändå på gränsen till sexuell; lite förebrådde hon sig den.
Sedan tänkte hon, med en välkommen snusförnumstighet, att den var ett av de redskap för läkedom som våra sinnen förfogar över. Det hade varit likadant när hennes mor dog, men då hade det kommit snabbare. Hon hade stått och sett på blommor då, och samma sak hade hänt; deras lyskraft blev med ens sådan att en vällustrysning drog genom hennes kropp. Vid hennes egen mors grav.
Allt detta finns inom oss för att vi ska överleva, tänkte hon. Vi är så till bristningsgränsen fulla av sådant som ska tvinga oss att överleva, och sådant som ska tvinga oss att dö. Egendomligt att vi inte allesammans är vansinniga. Eller så är det också just det vi är.” 

Novellen ”Helena Petrén s lediga dag” följer en bankkvinna som tagit en ledig dag mitt i veckan för att genomföra en dröm hon närt ett helt år. Hon såg då en kvinna sitta på en filt i en park på Djurgården och läsa. En sån fri kvinna ska hon också vara, nu på sin lediga dag. Detta är den klart roligaste berättelsen i samlingen, jag skrattar rakt ut, för det är till min förtjusning ingen förskönande bild av överklassen vi bjuds på.
”Ett obeboeligt hus” önskar jag vore en hel bok, och/eller kanske att nån gör en filmatisering. För jag vill stanna längre i den här historien om de två synska tvillingsystrarna, där den inställsamma och normala systern plågas av sin neurotiska konstnärssyster. Konstnärssystern tänker vid ett tillfälle att hennes syster att

”Ibland vill hon döda mig, men hon inser det inte själv, hon tror att det är känningar av en kommande mens eller något annat som inte kan vara ens eget fel. Personligen tycker jag att det är helt naturligt att hon känner så, och det gör mig ingenting. Lusten att döda är sådant man får leva med. Oftast leder den ju ingen vart, eftersom en sådan handling skulle försätta en i ett så plågsamt dilemma. Men fantasier har ju aldrig skadat någon.”

När jag skriver ovanstående citat slår det mig att det också kan användas för att förklara min förtjusning för hemska berättelser.
Flera av Edelfeldts noveller handlar just om krocken mellan vardagens effektiva, normala personer och de ineffektiva, känsliga, onormala. Edelfeldt tar spjärn för de onormala, försvarar dålig stämning när den är ärlig, och hon vill få oss förstå att vi måste brinna för och erkänna våra känslor, oavsett fina känslor som gärna blottas, eller de smutsiga vi helst vill förtränga. Jag tar till mig.