”Jagannath” av Karin Tidbeck (2012)

I källaren på stadsbibilioteket i Göteborg finns många skatter. Framförallt böckerna såklart. Men också bibliotekarien Anders. Han har gett mig flera fantastiska boktips på sistone. Det här är ett av dem.

En svensk, relativt ung, kvinna i Malmö som skriver science fiction, fantasy och skräck på finaste Ray Bradbury-manér! ”Jagannath” är en samling korta noveller. Vissa är gulliga, vissa är djupt obehagliga. Flera är kladdiga och smetiga och skapar en känsla av att vilja duscha efteråt. En novell får mig att rysa rent fysiskt upp efter ryggraden. Några är väldigt störande, direkt jobbiga. Men alla noveller i samlingen är fantasifulla och välskrivna, utom kanske ”Herr Cederberg” som jag inte tycker håller alls samma kvalité som alla de andra. Givetvis finns många bottnar och nyanser i historierna, potentiella metaforer att analysera historierna kring. Eftersom jag är en småbarnspappa som funderar mycket kring föräldraskap och varför vi skaffat barn, så jag tar framförallt tar med mig dialogen i novellen ”Cloudberry Jam”. I den berättar en kvinna om hur hon gjorde en vän av en morot, mensblod, lite salt och färskvatten.

”Why did you make me?” you asked.

”I made you so that I could love you” I said.

Tidbeck har själv översatt novellerna i ”Jagannath” till engelska. De flesta har tidigare publicerats på svenska i samnlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (2010), men den boken är sen länge slut hos förlaget. Eftersom vi i Sverige tenderar att inte uppskatta fantasy och science fiction så har heller inte boken kommit i nytryck. Tack och lov har dock engelskspråkiga utgivare hittat Tidbeck och därför gett ut boken på engelska. Engelskan är välskriven, men jag ser framemot att läsa Tidbeck på svenska, jag är övertygad om att det kommer tillföra ytterligare en nyans till flera av novellerna.

Vad är förresten grejen med Sveriges nutida ointresse för science fiction-litteratur? Vi gillar filmerna, men böckerna tror vi är för barn? Har vi inte tillräckligt gjort upp med religionen så vi måste stöta bort allt otroligt? Kan vi inte bara erkänna att det är nyttigt att få fantisera, få drömma sig bort? Skräck har blivit accepterat, urban fantasy verkar vara lite på väg in i normläsandet. Men science fiction då?

Känslan att läsa Karin Tidbeck liknar på flera vis att läsa och titta på Simon Stålenhags böcker och målningar. Blandningen av åttiotalsuppväxt i Sverige och väl beskrivna science fiction-världar och karaktärer ger en stark upplevelse. Annorlunda uttryckt, bävernylon-overaller och fjällstugor ökar trovärdigheten för mig markant.

(Skulle någon ha ”Vem är Arvid Pekon?” hemma i bokhyllan och känna att de inte vill spara den så köper/lånar/får jag den gärna..)