”Borde vara död” av Pål Eggert (2013)

Imorgon pratar Pål Eggert på Syndikalistiskt Forum i Göteborg, och jag såg till att hinna läsa hans första bok innan dess. Han har funnits på att-läsa-listan länge, fantasy och skräck som utspelar sig i Göteborg liksom!

Första kapitlet blir därför ett antiklimax, jag gillar inte alls tonen och den råbarkade stilen och överväger att direkt lägga bort boken. Jag bestämmer mig för att läsa vidare och inser snart att inledningen inte alls är representativ för resten av Eggerts bok. Hans stil är bara ibland krystat hård, framförallt är han finurligt ljus trots stora mörker.

Berättelsen följer en socialarbetare på ett boende på Hisingen för hemlösa och missbrukare. Det är initierat gestaltat, utan att varesig romantisera eller demonisera.  Tydligt märker vi att Eggert själv har erfarenhet av den här världen och de här människorna (han är socialarbetare till yrket). När vi börjar förstå ”det onda” i Eggerts värld så förstår vi att det främst drabbar de i vårt samhälle som redan är så utsatta, de utan lön, anställning och tak över huvudet. ”Ondskan” drabbar också genom ett monster som äter själar, efter att först få dem att gå under för tyngden av sitt eget elände, vilket jag läser som en metafor för droger och missbruk.

Det blir sammanlagt en stark skildring av dubbel utsatthet och social kannibalism, och innehåller samtidigt lustiga detaljer. Som hur socialarbetarna inte behöver vara rädda för ondskan på samma sätt som en missbrukare, utan skyddas av kontor och ordning; och när huvudpersonen konfronterar ”ondskan” så vill han inte döda monstret utan lägger istället upp en handlingsplan med realistiska delmål, genom att repetera det som sägs i samtalet och återkoppla. Gång på gång att Eggert är precis den sortens människa vi vill att ska arbeta med utsatta. Eggert hinner till min förtjusning diskutera Michael Marmot  och statussyndromet (i en fantasybok!), och erfarenhet glimtar bakom det fantastiskt proffsiga socialarbetarcitatet:

”Skit gärna i vad jag säger, men skit inte i vad du själv sagt – tänk på det du egentligen vill.”

Eller det hjärtskärande viktiga:

”Men fläckas inte många självmördares dödsinstrument av ett eller flera fingeravtryck från andra människor? Förtryckande föräldrar, mobbande klasskamrater, psykopatchefer eller falska vänner.”

Språket skulle kunna bantas en aning, vissa stycken blir kaka-på-kaka-beskrivningar och jag stör mig på detaljer, som att att Isas återberättande inte är skrivet i jag-form, en del actionscener saknar känsla och när dialogen ska vara hårdkokt så tappar den trovärdighet. Men det är otroligt kul med scener som utspelar sig längs min cykelväg till jobbet, eller på platser där jag tidigare bott. Eggert peppar mig att att skriva både om Göteborg och om mina egna arbetserfarenheter. Och i slutet tar han verkligen i från tårna, fläskar på och det blir himla bra.

Det här är träffsäkert, underhållande och tänkvärt. Jag ser framemot att läsa nästa Eggertbok.

(Köp här, här eller låna bibblan.)

"Marble" av Amalie Smith (2017)

”Marble” är en intressant uppbyggd bok om två konstnärer som gör sin grej på samma plats men i varsin tid. Smith parallellar skickligt mellan de olika tiderna och ger konstnärerna ett spännande samspel och belyser deras likheter trots att mer än hundra år skiljer dem åt. Platsen de delar är bland de antika statyerna i Grekland, där båda ger nytt liv åt gammal konst, utan att egentligen skapa något helt eget eller nytt. Marble i vår nutid kopierar och reproducerar statyer med infraröd kamera, Anne-Marie Nielsen i början av nittonhundratalet kopierar med gips. Jag ler åt metanivån av att Smith själv reproducerar genom att lyfta fram skulpturer som konstform, och den historiskt existerande konstnärinnan Anne-Marie. Om det finns likheter kring författarens privatliv har jag ingen aning om, men båda romanens kvinnor är besatta i sitt skapande och har vacklande oförstående män vid sidan av.

Smith växlar mellan att skriva dialoger, löpande berättande och brev, vilket ger och fler bottnar till berättelsen. Men alla delar är skrivna i sprängfyllda av mening där inget känns överflödigt men allt bjuder till associationer och tolkningar.

Det är oväntat mycket luft i boken överlag, en underlig sidnumrering och tomma blad efter varje kapitel. Omslaget är vitt med bara titeln, kanten på sidorna vackert gröna. Smith låter saker hända utanför raderna och låter istället tystnaden, ytan och tomrummen tala. Textformen får mig att tänka över tekniken att inte berätta allt, utan lita på att läsaren lägger ihop delarna de presteras. Smith startar med sitt skrivsätt en reflektion i mig om hur orden skapar samband och associationer, men hur det är våra hjärnor som måste slutföra dem. Ord och böcker är uppskjutningsbanor och fyrverkerier, men våra hjärnor är det himlavalv som avgör om något alls kommer synas eller inte.

Jag förstår att jag inte läser en regelrätt roman, det är ofta stillastående i handlingen och vi rör oss istället bland olika nivåer av abstraktion.

Jag är svag för allvar och stora känslor, och även om det emellanåt är snuddande nära pretentiöst (finns förresten den gränsen någon annanstans än i mig som läsare?) så läser jag med stor behållning en allvarlig bok om yta kontra djup och innehåll. Boken skapar ett intresse för skulpturer som konstform, något som aldrig intresserat tidigare, men som med allt blir det spännande när man får lära sig lite mer. Jag tänker på hur egyptiska statyer inte utgör en avbild av något, utan är det de föreställer, men jag vet inte hur grekerna såg på sina statyer, och jag missar kanske något skikt av metaforer i och med detta. De upprepande referenserna till korallernas tillvaro någonstans emellan det vi kallar levande och död materia, bidrar också till tankarna. Kanske vill Smith ge oss perspektiv på hur vi skapar oss själva hela tiden.

Och det är just synen på konst och tolkningsmöjligheterna som är den stora behållningen i Smiths bok, jag är egentligen ganska ointresserad av karaktärerna. Kanske är det ett medvetet grepp kring yta kontra substans, som om Smith vill säga mig att det kan dölja sig mer substans i konsten än i levande personer? För det måste ändå vara dit Smith vill ta oss, till tankarna om vad som är en människa och vad som är konst. En ledtråd gömmer sig antagligen i tanken att om konst strävade efter att skildra verkligheten vore allt enkelt. Konst måste alltså lyckas med mer än bara återskapa verkligheten!

Det är iallafall så jag läser slutet.

Boken innehåller många vackra meningar, och jag tar framförallt med mig den fantastiska:

”Kan man vara lycklig därför att man har gått sönder?”

...Och, kanske glömmer jag alla de här tolkningar, fina citaten och metaforerna i framtiden, men den barnsliga snubben i mig kommer antagligen fortsätta minnas och älska bilden av någon som tänder sin cigg med pistol!

(Köp här, eller här)

”Vägen” av Cormac McCarthy (2006)

En man och hans son vandrar genom ett sönderbränt land. Det är kallt, ensamt och de får kämpa för sin överlevnad. Fadern skyddar sonen, och lär honom samtidigt överleva. Det här är en skoningslös och vacker skildring av liv efter apokalypsen. Den handlar om godhet, överlevnad, om föräldraskap och vad kärlek kan göra med oss. Om att kunna lita på någon, och om hur viktigt det kan bli att ha någon att ta hand om för att överleva själv.

Boken byggs mycket på en otroligt skicklig skildring av relationen mellan pappan och sonen. Dialogen är medryckande och så trovärdig att jag ibland håller andan medan jag läser. Barnets självklara och ärligt raka frågor, och hans upprepningar av det han tycker är viktigt samspelar med en pappa som ljuger för att skydda och trösta sonen, som kommer med alltför enkla svar på sonens krångliga frågor. En dialog som fler än en gång känns så trovärdig att det blir obehagligt emellanåt.

”Pojken satt där med filten uppdragen över huvudet. Efter en stund tittade han upp. Är vi fortfarande de goda människorna?

Ja. Vi är fortfarande de goda människorna.

Och vi kommer alltid att vara det?

Ja. Vi kommer alltid att vara det.

Okej.”

Berättelsen är fylld av detaljer kring överlevnad och miljöbeskrivningar av vardagen efter apokalypsen. Ett välfungerande långsamt narrativ, för hemskheterna drabbar desto hårdare när de väl kommer. Vi får inte veta vad som orsakat katastrofen, en detalj som också ger djup åt historien. För om elektriciteten faktiskt skulle slås ut globalt och större delen av befolkningen hastigt skulle dö, hur skulle vi då få reda på vad som händer? Att vi inte får veta några namn på pappan eller sonen känns mer metaforiskt, men ger också näring till frågorna som allteftersom hopar sig kring deras relation.

Och språket! Kort och fullproppat med mening.

”Den osynliga månens mörker. Nu är nätterna bara en aning mindre svarta. På dagarna kretsar den förvisade solen runt jorden som en sörjande mor med en lykta.”

Det här är ingen romantiserande dystopi, och den allra största tanken jag tar med mig ut ur läsningen blir att vad som än händer framöver så är det bara oss själva och de i vår närhet som vi tar med oss in i det.

 (Köp här, här)

"Moby Dick" av Herman Melville (1851)

Vad jag än skriver kan jag omöjligt göra den här boken rättvisa. Storslaget och romantiserande utan att skämmas det minsta, kanske så långt ifrån ironi det går att komma. Vi bjuds på grejer ur Bibeln likväl som från både grekisk och romersk mytologi, och detaljerade beskrivningar av valfångaryrket och valarna i sig, inbjudande fyllda av metaforer vidöppna för tolkningar. Jag tror att varje människa läser den här boken på sitt eget vis, så gör det du också, och se vad den kommer att betyda för dig. (men se till att ni inte råkar fynda någon förkortad äventyrsversion på internet..).

Jag var beredd på att romanen som helhet skulle vurma för det starka, manliga, självständiga, hierarkiska, Men jag läser en radikal, antirasistisk och demokratisk roman. Förvånat och förtjust upptäcker jag också homosexualitet i novellen. För visst förstår vi att relationen mellan Queepeg och berättaren är en kärleksrelation, även om det aldrig skrivs rakt ut? Det måste vara ett älskande par som tisslar och tasslar i sängen i kapitel 11? Det gjorde mig upprymd, eftersom det måste ha varit kontroversiellt att skriva något sådant för så länge sedan, och samtidigt förvånad eftersom jag inte hört det diskuteras. (Jag måste komma ihåg att fråga min vän Arne, experten på ”bögar på båtar”)

Hierarkier och relationer i sociala sammanhang skildras så uppmärksamt och känsligt att jag först tänker jag att det verkar ha varit stelbent med så tydlig maktfördelning, innan poletten trillar ner och jag förstår att det är Melvilles val att skildra det så tydligt. Att makten finns i alla sociala relationer, men han väljer att se den. Det inspirerar att börja spana ytterligare efter hierarkierna i mitt eget liv.

Melville hoppar mellan olika berättartekniker, de varierar mellan kapitlen trots att berättaren är densamme. Ibland första person, ibland allvetande, ibland skrivet som scener ur en teaterpjäs. Jag kan för lite Shakespeare och grekiska tragedier för att förstå om det finns betydelse däri.

Men det väcker frågor kring vem denne berättare egentligen är? ”Kalla mig Ismael.” är en ultraklassisk öppningsmening som jag någon gång måste våga parafrasera, men i Moby Dick får vi egentligen veta mycket lite om vem berättaren är. Och jag älskar det berättargreppet! På samma vis som Linus de Faire gör i ”Boken om Yousef” får Melville mig att hela tiden fundera över vems ord det är jag läser, nyfiket registrera varje ledtård jag kan få och jag börjar funder på vad som är sanning och inte. För vissa scener kan Ismael inte ha varit närvarande vid, men ändå redogör han noga för dem. Och varför är berättaren själv en passiv betraktare i större delen av boken? Här finns antagligen en större symbolik jag ännu inte lyckas pricka in, men jag som uppskattar att uppehålla mig i. (Om någon har teorier vill jag göra höra dem.). Ismael är en beläst, uppmärksam och insitutionslös troende valfångare som också arbetat med många andra kroppsarbeten men som verkar ha utvecklat en djup vördnad för valfångaryrket. Jag vill ändå emellanåt skrika ”Varför får vi bara kalla dig Ismael! Vem är du!?” Svindlande bra skrivet, och det är givetvis med flit, för visst får vi en bild av berättaren i citat likt de följande:

”Låt mig .. öppet erkänna att jag höll en ganska dålig utkik. Hur skulle jag också med hela mänsklighetens problem malande inom mig och fullständigt utlämnad åt mig själv på en så tankeväckande höjd.”

..

”Ty nuförtiden utgör valfisket en fristad för många romantiska, melankoliska och själsfrånvarande unga män, som har fått avsmak för jordiska strapatser och söker livets mening i tjära och späck.” s 152

Kanske måste berättaren vara osynlig eftersom de fantastiska karaktärerna Ahab och Moby Dick tar så mycket plats. Ahab är den fanatiske kaptenen på valfångstfartyget som förlorat sitt ben i tidigare strid med Moby Dick, och som nu drivs av ett envist hämndbegär han inte själv helt förstår. Här symboliseras kampen mellan Människan och Gud, mellan Människan och Naturen. Trots att Ahab är galen och maktfullkomlig (kritiken av människans hybris, besatthet, egoism) så inspireras jag samtidigt av honom att tro på mig själv och att våga kämpa. För vi förstår Ahab och känner med honom när han förtärs av sin egen vilja, hur han

”genom sitt intensiv grubbel förvandlas till en Prometheus – hans hjärta blir för evigt hackat av en gam, och den gamlen är själva den varelse han skapar.”

Det här är makalöst stort, de så dubbla känslorna som skapas för samma karaktär. Kanske just för att det är lätt att känna igen sig i Ahabs totala uppslukning i en fråga som omgivningen inte förstår men som för en själv är viktigare än något annat.

Den odödliga, ondskefulla Moby Dick dyker inte upp förrän i mitten av boken, här tänker jag att Melville sätter standarden för åtskillig spännings- och skräckromaner därefter, att vi är allra mest rädda för det vi inte ser. Och havsdjupen är perfekta att blåsa upp rädsla för, och samtidigt romantisera. (Jag gissar att Spielberg analyserade ”Moby Dick” innan han gjorde ”Hajen”.)

Melvilles sätt att se det storslagna och episka i den egna tillvaron som metaforer för det oändliga är vackert att ta med sig in i vardagslivet, och jag tar det definitivt med in i mitt eget skrivande.

Nu ser jag framemot att med boken färskt i minnet fördjupa mig i skäggmetalens konceptalbum gjorda med Moby Dick som utgångspunkt. Både Mastodon och Ahab (och säkert massor av fler, tipsa gärna) har skapat underbara skivor jag redan musikaliskt kan utantill.

(Köp boken här, här, här, här, här)

Lyssna på Ahabs tex. "Call of the Wretched Sea", "The Divinity of Oceans" ellerMastodons ”Leviathan”
Artisten Moby (Richard Melville)tar sitt namn från boken, och är tydligen en ättling till författaren.)

Men eftersom det här är min blogg och jag gör vad jag vill avslutar jag med ett gäng random citat som jag har med mig efter läsningen men som jag inte fick in i texten på ett bra sätt.

”Alla är födda med snaror runt halsen; men det är inte förrän de fångas av dödens snabba, plötsliga repögla som de blir medvetna om livet tysta, lömska, ständigt närvarande faror. Och om man är filosof känner man i själv och hjärta inte ett uns mer ängslan, när man sitter i valbåten än när man sitter framför aftonbrasan med en eldgaffel bredvid sig istället för harpun.” s 254 (Läs det här citatet igen då ni läst ut boken..)

Om vår tendens att, trots ickereligiöst levda liv, bli troende vid svåra prövningar.

”Tron hämtar som schakalen sin näring bland gravarna.” s. 52

Kanske ännu mer aktuellt idag än då det skrevs.

”I denna värld, skeppskamrater, kan den synd som betalar för sig resa fritt och utan pass, under det att rättfärdigheten, om den är en fattig stackare, hejdas vid alla gränser.” s 57-58

Till min inre författare.

”Från trädstammen växer grenarna ut; från dem kvistarna. På samma sätt växer kapitlen i ett litterärt arbete.” s 261

Om att äldre sover sämre

”Ålderdomen är alltid vaken – som om människan ju längre hon varit förenad med livet ville ha desto mindre med det som ser ut som döden att göra.” s 126

Förtvivlat om människan.

”Herregud, att människan ska vara något som odödliga själar ska sållas igenom.” s 452

Och slutligen, två citat som är så vackra att de fungerar som egna små berättelser:

(Det här är alltså början av en karaktärspresentation!)
”Sätt dig som en sultan bland Saturnus' månar och betrakta den enskilda människan som hög abstraktion, och hon ter sig då som ett underverk, en storhet och en bedrövelse. Men betrakta från samma punkt mänskligheten som ehlhet, och den ter sig mestadels som en rå massa av onödiga kopior, både samtida och nedärvda. Men hur ringa han än var och långtifrån något exempel på hög mänsklig abstraktion var Pequods (Skeppet, min anm.) timmerman ändå ingen kopia, och därför framträder han här i egen hög person på scenen.” s. 405

Om alkoholism.

”Men en natt hade i skydd av mörkret och dessutom dold av en listig förklädnad en hänsynslös inbrottstjuv nästlat sig in i hans lyckliga hem och stulit allt vad de ägde och hade. Och än värre var det att smeden själv helt ovetande inför denna tjuv i familjens sköte. Det var nämligen anden i flaskan! När den ödesdigra korken drogs upp flög den lede fienden ut och ödelade hans hem.” s 420

”Nazisten som teg – Drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige” av Cristoph Andersson och Andreas Förster (2017)

Det här blir ett orimligt långt inlägg, men mina anteckningar rann iväg och det här känns viktigt. Dessutom hoppas jag att författaren själv kommer att läsa det jag skriver. Jag har stor respekt för den som går iland med projektet att fullfölja en bok, dessutom om högerextremism som är en av de saker jag hatar mest och är mest orolig över. Kanske är det därför jag blir ledsen och skriver en såhär lång text. Kanske har jag missat något stort. Det handlar iallafall inte om att jag tar för lätt på frågan om högerterror. Men när jag läser ”Nazisten som teg” känner jag att läsaren inte tas på allvar. 

Ni som inte vill läsa mina utläggningar får min sammanfattning och slutsats direkt: Väldigt mycket och viktigt researcharbete, men väldigt ovarsamt hanterat.

Iallafall, fredags lyssnade jag av en slump på Christoph Andersson under Bokmassan och blev intresserad av hans nya bok om den nazistiska terrorgruppen NSUs mord och bombdåd i Tyskland. NSU ska ha inspirerats av NRA (Polismördarna i Malexander), den förste Lasermannen John Ausonius, och i sin tur ska NSU ha inspirerat både Breivik och ”Lasermannen 2” Peter Mangs. En historia där tysk polis dessutom syltat in sig rejält, till och med delvis finansierat verksamheten genom att ösa pengar på högerextrema läckor som istället för att ge värdefull information använt polispengarna för att finansiera terrorbrott. Till på köpet ska de ha haft möjligheten att spränga den lilla terrorcellen genom en av sina agenter redan innan något av morden skedde. Dessutom ska tyska polisen ha oskadliggjort bevis angående sina agenter, när två av NSU-medlemmarna hittades döda.

De här kopplingarna kändes intressanta, och från scenen skickade Andersson, åtminstone vad jag uppfattade som, en antydan att svenska SÄPO skulle ha gjort liknande saker i Sverige. Det gjorde mig intresserad, men när jag läst hans bok hittar jag inga sådana bevis eller belägg. Överlag känns en stor del av den här boken som ett luftslott. Jag uppleveer att kopplingarna mellan NSU, NRA, Lasermannen, mellan svenska och tyska högerextrema terrorister är både övertolkade och dramatiserade av den här bokens författare.

Jag är verkligen ingen expert på högerextremism, jag har en grundförståelse och ett intresse på hobbynivå. Följande skriver jag alltså främst utifrån det jag läser i Anderssons egen bok. Hur han förhållit sig till originalkällor och så vidare har jag inte möjlighet att tolka. Men sättet han skrivit den på får mig tyvärr att tvivla. Och min kritik kommer inte för att jag själv skulle ha minsta sympatier för högerextremism, jag definierar mig som anarkist och antifascist.

Det är innerligt viktigt att förstå högerextremism, att förstå att nazistiska terrorister inte är ”ensamma galningar” utan springer ur allt mer vrickad internetkontext. Polisen måste förstå att nazister medvetet utnyttjar tendensen att alltid leta orsaken hos offren (När en skjuten invandrare hittas tänker polisen ”gängvåld” istället för ”hatbrott”).

Det är också viktigt att inte blint tro på polismakten oavsett nationalitet. Makt korrumperar alltid. Men det är tyvärr också viktigt att inte blint tro på författare som skriver om högerextremism och kopplar ihop saker.

Det författaren gjort är dessutom onödigt, eftersom de tyska ”grundhistorien” om NSU är tillräckligt spektakulär utan krystade kopplingar till svensk extremism. Det finns stoff tillräckligt för en bok redan i det, historien om hur den tyska polismakten decentraliseras efter murens fall, i en demokratisk ansats, men istället förlamas och tillåter nazister att smita under radarn. Polisen prioriterar länge vänsterextremister och blundar för högerextremister, får sedan politiskt öronmärkta pengar att bekämpa fascister med och börjar då betala befintliga nazister för att läcka info, snarare än att skapa egna infiltratörer. Olika nivåer av polismakten har dessutom olika infiltratörer, och information samkörs inte, agenterna outar till och med varandra vid något tillfälle. Dramatiskt värre, alltså.

Inte heller gräver frågan vad egentligen Beate (som titeln anspelar på) gjort eller inte gjort. Andersson har tydligt gått på försvaret i rättegångens linje (vilket kanske är helt sant, vad vet jag). Även om författaren nämner det i förordet så saknar jag en diskussion kring att hennes bild av terrrorcellen är väldigt passande för hennes försvar. Att hon suttit hemma och väntat på att de båda männen skulle komma hem, att de begått alla brotten, och att hon försökt få dem att sluta men inte klarat av det. Passande nog är de båda döda och kan inte komma med en alternativ sanning.

Sverige, Tyskland, (Norge?) och frånvaron av det ledarlösa motståndet

Boken innehåller hela kapitel om den första Lasermannen, om NRA (Polismördarna i Malexander) och om Anders Bering Breivik, men ärligt talat ganska få beröringspunkter emellan dem och NSU. De beundrar varandra, och det har skickats några brev. NSU har läst om Lasermannen. Jag missar kanske tydligare gemensamheter, men isåfall är det för att det skyms i mängder av annan information. Vi får exempelvis följa Breiviks försvarstal från rättegången, där det för all del hänvisas till NSU som förebilder. Breivik skickar sedan brev till Beate, som hon inte svarar på, eller ens läser.

Vi får också veta att Peter Mangs (”Lasermannen 2”) beundrar Beate. Men Mangs får vi ingen djupdykning i, och författaren skildrar själv att Mangs inte verkar ha förstått varför Beate tiger sig igenom rättegångarna.

Att det verkar som om vitmakt-utgivaren Max Hammer i Helsingborg spelade en viktigare roll för NSU än Lasermannen, lämnas också outrett. (Vilket känns mystiskt, eftersom det är ytterligare en potentiell svensk-tysk koppling som lämnas utan fördjupning.)

Dessutom lyckas Andersson med att inte överhuvudtaget nämna det ledarlösa motståndets taktik, och de för högerextrema terrorister så centrala böckerna ”The Turner Diaries” och ”Hunter” av William Luther Pierce. De kom redan på sjuttiotalet och har fungerat som mall för otaliga nazistterrorister. De borde åtminstone ha nämnts i häpnadsväckande syfte över att NSU inte använt dem om så nu är fallet. Men (och nu är det jag som spekulerar) jag tycker att det känns osannolikt att pålästa nazister som NSU främst inspirerats av Lasermannen, och inte av Pierces böcker (det behöver dessutom inte varit Pierce som varit primärkälla, nassar är som bekant duktiga på att klippa och klistra). Andersson lyckas iallafall inte få mig att sluta tvivla på det.

Krystade ihopkopplingar av svenska och tyska nazistterrorister

Några exempel där det haltar är när författaren väljer att kalla kapitel 8 för ”Ett tyskt Malexander”, där likheten förvisso är att nazister dödar poliser. Den stora skillnaden är att i Malexander görs det oplanerat i urspårade efterdyningar av ett dåligt förberett bankrån, och i den tyska händelsen som författaren anspelar på är det två NSU-medlemmar som kallblodigt skjuter ihjäl två poliser på lunchrast, för att komma över deras vapen. En markant skillnad.

Vi får följa med tyska nazister som reser för att delta i Salemmarschen 2005 (s. 195), där enda beröringspunkten verkar ha varit att de tyska nazisterna kände NSU-medlemmarna. (Tyvärr tror jag att den biten är med i boken för att författaren ska kunna använda det faktum att han också var där.)

Författaren parallellar också mellan NSUs spikbomb i Köln och Malexanderrånet (s. 186), där den gemensamma nämnaren verkar vara just dåliga förberedelser. Jag gissar att det finns väldigt många fler exempel om det är den gemensamma nämnaren.

Andersson kopplar också samman teaterspelande på ett mystiskt vis. Han har skildrat Lars Noréns teaterprojekt ”7:3” tillsammans med Malexandermördarna, och beskriver sedan hur en NSU-terrorist låtsats vara någon annan för att placera ut en bomb, med orden ”som ett slags tyskt 7:3” (s. 176).

När jag läser ”Nazisten som teg” får jag intrycket att NSU verkar ha inspirerats mer av RAF än några svenska högerextremister, vilket är intressant och väl värt att lyfta ytterligare. Men samtidigt, på rättegångspunkten utgör Beate/NSU ett undantag från de svenska exemplen, RAF och Breivik. Alla de andra har gjort politik av sina rättegångar. NSU/Beate sitter tyst.

Spekulationer och dramatiseringar

Ett annat lösryckt exempel är hur Andersson tillåter sig att spekulera om Mattias Gardell kommit Peter Mangs nära eftersom han var initiativtagare till Ship to Gaza. Det vill säga, att Mangs skulle ha gillat Gardells aktivism utifrån en antisemitiskt synsätt. Inga spekulationer till exempel kring att Gardell klarar att prata med fascister på deras eget språk eftersom han har en mångårig erfarenhet av att intervjua olika fascistgrupperingar.

Andra exempel blir när författaren skildrar NSUs väntan i en husbil och väljer att lägga ut texten om datorspelet de spelar (Command and Conquer), tillsammans med egna tolkningar av en utvald låt från en skiva med bandet Nightwish som hittades i samma husbil. Att datorspel är våldsamma är inte direkt någon nyhet, och vi får heller inga belägg för att just den låten varit viktig för terroristerna. Däremot blir det något för oss läsare att höja på ögonbrynen åt (s. 18, s. 23).

(Man skulle kunna göra en rätt fläskig skildring av vem jag ”är” om jag dog här där jag sitter nu, utifrån de böcker jag har i ryggsäcken och de skivorna jag lyssnar på i Spotify, frågan är hur mycket den egentligen skulle säga om mig?)

Den här historien är som sagt spektakulär nog utan författarens dramatiserade tolkningar och spekulationer. Nazism och korrumperad polismakt är inget att ta enkelt på. Men allt sånt här tar istället udden av trovärdigheten.

Språk och sympatier

Jag måste också nämna att boken är så klumpigt skriven emellanåt att det får mig att undra var författarens sympatier finns. (Jag fattar att Andersson inte är nazist, men läs vidare så förstår ni vad jag menar.) Det jag citerar nedan är alltså inte citat från nazister, utan ur författarens beskrivande text.

Till att börja med heter Kapitel 3 ”Lasermannen visar vägen” och bokens byline är ”drömmen om att bilda högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige”. Förutom tonen i de rubrikerna är det värt att lägga märke till hur Breivik i boken skildras för att påvisa samband med NSU. (Breivik är norsk och agerade ensam.)

När Andersson skildrar hur Ausonius cyklar efter att ha dödat ett offer skriver han ”Vid det sjunde tillfället ska det går käpprätt åt helvete, men än har han några månader kvar i frihet”. När han skildrar att tyska nazister åkte till Balkan på nittiotalet för att få döda på riktigt beskriver han det ”..fick äntligen lov att skjuta på riktiga människor, muslimer eller icke-muslimer spelade just ingen större roll.” (s 114). När två av NSU-mördarna flyr så skriver Andersson ”Sedan gör de 'en laserman' och flyr från platsen på sina cyklar.” (s 187). Andersson kallar missbrukare för ”såkallade ledighetskommittéer.” (s. 204). När Andersson ska berätta att det finns misstankar att två av NSU-medlemmarna misshandlat den tredje skriver han att ”Uwe Böhnhardt murat igen hennes ansikte”. Boken innehåller också en konstig, lösryckt bild på en leende John Ausonius som ”ångrar sig” (s. 70).

Det mest osmakliga exemplet kommer när författaren skildrar hur NRA (Polismördarna i Malexander) rånar en ICA-butik genom att skriva ”två NRA-medlemmar hugger in på en manlig Ica-kund med yxa.” (s. 131). Hade jag haft en personlig koppling till den Ica-kunden hade jag blivit väldigt ledsen över en så respektlös skildring.

Svenska SÄPO

Först på sista sidan återupprepar Andersson sin anklagande spekulation från samtalet på Bokmassan. Där skriver han ”Frågan är också om även vårt svenska SÄPO rekryterat informatörer inom extremhögern och stöttat högerradikala publikationer”....”Likaså om svneska SÄPO låtit sina informatörer begå brottsliga handlingar, i syfte att öka deras trovärdighet i extrema kretsar. Alternativt att skyla över egna misstag eller mörka begångna broitt, ungefär som i fallet med Tino Brandy och hans sexförmedling av minderåriga pojkar till pedofiler.” (s. 316).

För all del dramatiskt formulerade och otroligt viktiga frågor. Men faktum kvarstår, boken belägger efter vad jag kunde utläsa, överhuvudtaget inga sådana misstankar om svenska SÄPO. Den fläskiga anklagande avslutningen utan belägg lämnar mig istället med en dålig känsla kring författarens drivkrafter.

Bokens upplägg har säkert, tillsammans med anklagelserna mot SÄPO, gjort att boken säljer mer. Men han lägger krokben för sig själv. För vad gjorde egentligen NSU? Hur mycket var taktik och hur mycket var känslor? Vilken skuld bär ”den tigande nazisten”?

De rättmätiga och viktiga misstankarna mot tyska polisen grumlas också i röran. Nazister och fifflande poliser är tillräckligt läskiga utan krystade, överdrivna kopplingar sinsemellan.

Som sagt. Så mycket viktigt researcharbete, så ovarsamt hanterat.

(Köp här eller här)