Något så sällsynt som svensk 70-tals scifi-satir om djurrätt! PC Jersild är en svensk fd. läkare och författare till fyrtiotalet böcker och var för mig obekant. Babels Hus och Barnens ö verkar vara hans främsta verk, förutom Djurdoktorn.
Jersild skriver lättläst, allvarligt och emellanåt rätt roligt. (”Pappas lilla huvud ligger nertryckt i den svällande kudden som naveln i en fet buk”) och jag kan tänka mig att till exempel Zac O'Yeah tagit till sig av Jersilds berättarstil. Djurdoktorn är väldigt mjuk scifi, dvs handlar snarare om framtida förändrade tankesätt och relationer, till skillnad från hård scifi som brukar definieras som mer tekniska framtidsvisioner med raketer/alternativa energikällor osv. Visst skymtar framtidssaker, tumavtryck som öppnar dörrar och sånt, men främst skildrar Djurdoktorn en svensk framtid där cynisk, hierarkisk byråkrati och likformigt tänkande blivit norm, nästan lag.
Boken utspelar sig 15-16 år in i framtiden dvs åren 1988-89. Vår huvudperson är Evy, en medelålders, osäker, arbetslös veterinär som får jobb på Nobelinstitutet, Stockholms samlade universitet. Hon anställs av Nobelinstitutets styrelse främst för att det ska se bra ut på papperet, att ha en veterinär med ospecifikt ”ansvar” över de tusentals försöksdjuren. Vår hjälte tar dock sitt nya, otydliga uppdrag på strängaste allvar, för nu när hon väl fått ett jobb ska hon minsann sköta det väl.
Evy ifrågasätter och ändrar kring djurens levnadsförhållande så till den grad att styrelsen skickar henne till etikkommittén där hon tvingas gå i terapi för sina ”avvikande tankar och åsikter”. Små telegramliknande rapporter som skildrar Evys arbete ut institutets ögon klipps in mellan kapitlen och bidrar till känslan av den stora omänskliga institutionen, som kontrast till Evys känslor för djuren.
Evy har länge levt utanför arbetsmarknaden, och präglats mycket av detta. Tex får vi veta att, ”Städa, sopa, skura, dammsuga, laga, tvätta, stryka – det är många år sedan det kändes som en börda. Tvärtom är det en tillgång och tillflykt.”
Skildringen av Evy är det största i boken tycker jag, hon är väldigt trovärdigt skadad av att ha lämnats utanför samhälle och arbetsmarknad långa tider. Hon kallar sig själv ”Kvoten” då hon vet att när hon väl få arbeta någonstans en kortare period är det för att den arbetsplatsen vill uppfylla just någon kvot – må det vara ålder eller kön. Hon anställs aldrig för sin kompetens, inte heller av Nobelinstitutet. Hon ser på sig själv som ful och fet, som någon som varken duger eller tillför något. Mellan raderna förstår vi att det är hennes dåliga självkänsla som skapar denna bild, då hon älskas av både sin far och sin son. Och kanske är det just det faktum att hon stått utanför arbetslivet så länge som gör att hon med nyktra, empatiska ögon börjar se vad som försiggår på Nobelinstitutet, vad de gör med och mot sina försöksdjur (eller så är hon bara en vettig person).
Men jag måste också säga att när en så etablerad författare använder disneyreferenser för att beskriva utseendet på nåt tycker jag inte att det är så härligt. Desto härligare är reflektionerna kring vetenskapen och det akademiska skrået desto intressantare. Exempelvis i den oemotståndeliga definitionen ”Att forska är att göra en liten, liten bit av verkligheten hanterlig.”
Jag vet inte om försöksdjursdebatten överhuvudtaget fanns 1973, men boken måste oavsett ha varit betydligt mer kontroversiell när den kom än den är nu. För även om majoriteten av vår svenska befolkning inte ser djur som egna individer så har ändå djurrättsrörelsen skördat många framgångar både praktiskt och ideologiskt, och de flesta är åtminstone ytligt bekanta med idéer som veganism och plågsamma djurförsök. Jag vill tänka mig att Djurdoktorn måste ha utgjort inspiration för de tidiga djurrättarna, och även om den inte på något vis längre är speciellt revolutionär, eller ens speciellt kontroversiell, är den klart underhållande och läsvärd. Och faktiskt, emellanåt river ändå Jersild i lite så det värmer nöjt i mitt veganhjärta;
”Jag har nämligen insett .. att människan håller sig med djur – inte främst för rena nyttans skull. Nej, för att visa att hon är herre! För att visa att hon själv egentligen inte är något djur. Det främsta syftet med alla miljoner djur som hålls i fångenskap i Sverige, är att avleda människans aggressivitet från andra människor. Människan är skapelsens grymmaste djur. För att inte döda varandra, måste vi hänsynslöst slå ned på försvarslösa djur. Det är nödvändigt för vår självkänsla.”
(Jersild fick det första Aniara-priset av Svensk biblioteksförening 1974. Antar att det var för den här boken.)
(finns säkert i magasinet på ditt närmsta bibliotek, annars som e-bok på här)
torsdag 29 december 2016
lördag 17 december 2016
"Bög i folkhemmet" av Arne Nilsson (2016)
Det känns svårt
att recensera en vän men here it goes. Arne Nilsson är pensionerad
docent i sociologi, och vän till mig via
palestinasolidatitetsrörelsen. Han ägnade sin forskarkarriär åt
mäns homoliv i Göteborg och på Amerikabåtarna. Med ”Bög i
folkhemmet” skriver han nu sin första, förhoppningsvis inte
sista, icke-akademiska bok. Det kretsar fortsatt om bögar och
Göteborg, men nu med honom själv i centrum.
Det här är ingen
vanlig komma-ut-berättelse, utan istället använder Arne
sociologens blick på sitt liv och ger oss sin syn på sin klassresa
från arbetarklassuppväxten på Guldheden, via dekadent ungvuxenliv
vid Sveaplan till etablerad akademiker på Göteborgs universitet.
Med korta, lättlästa meningar och anekdoter målar Arne upp sin
uppväxt och unga vuxenår. Han beskriver arbetarklassens
skötsamhetsideal och tystnaden kring det avvikande, och hur det
faktumet att alla kände alla på Guldheden skapade en tvingande
arbetarklassnorm. Arne märker själv tidigt att han inte lever upp
till förväntningarna på arbetarklasspojkar och söker sina egna
vägar. Han väljer studiernas väg till medelklassen, och med kläder
och stil distansierar han sig till arbetarklassarvet. Men han passar
inte helt in i medelklassen heller, för han är inte intresserad av
tjejer. Så småningom kommer han till slut i kontakt med den manliga
homolivet i Göteborg. Genom tysta möten med andra män i pissoarer
eller buskage i centrala stan lever han ut sina sexuella lustar, men
det dröjer ändå länge innan han erkänner för sig själv att han
är homosexuell.
Även om jag inte
var obekant med konceptet anonymt homosex kommer jag ändå mig själv
med att bli lite provocerad av anonymiteten och det stora fokuset på
just sex och inte kärlek. Sen inser jag att hade jag hittat anonymt,
opersonligt sex på ett liknande sätt i min uppväxt hade jag
antagligen också fortsatt leta upp det. Men än tydligare förstår
jag hur normativa mina tankar är när Arne förklarar hur hans egen
homofobi, tillsammans med homolivets ickeexistens i offentligheten,
hindrar honom från andra relationer till män än just de
korta-anonyma-sexuella mötena. Han kände inte att villkorslös
kärlek kunde eller fick finnas mellan män. Och när han väl vågar
försöka ha en kärleksrelation med en man han lär känna klarar
han inte av att erkänna för sig själv att han inte är någon
”riktig man”, han blir rädd för fjollighet, omanlighet, gör
slut och beger sig tillbaka till pissoarerna..
Sen tycker jag att
tystnad blir spännande i Arnes bok. Många män, inklusive Arne
själv, levde med som nämnt ovan mycket egen homofobi och stort
självförakt, och det var därför lättare att förtränga de egna
känslorna och aktiviteterna om det bara var sex och aldrig kärlek.
En annan viktig orsak är hur tystnaden möjliggör fantiserandet om
den andre, där det blir lätt att låtsas att den andre är en
”riktig karl” och lägga sina egna värderingar i det. Tystnaden
spelar en helt motsatt roll när Arne är ensam, då skyr han den och
han spelar konstant musik för att hindra sig från att tänka på
vad han håller på med. Så i pissoarerna är tystnaden och
fantasierna något vackert och befriande, medan i ensamheten hemma
blir tystnaden fängslande och ångestladdad. Och sen tystnadstemat
går vidare genom Arnes historia, tystnaden inför
arbetarklassvännerna, tystnaden inför familjen, tystnaden inför
medelklassvännerna, tystnaden inför männen han har sex med. Nästan
ingenstans får hela Arne komma till tals, och det är så innerligt sorgligt.
Jag hade dock gärna
fått känna lite mer med vad den unge Arne kände. För liksom, hur
kändes det att bli bortvald i pissoaren eller på dansgolvet? Hur
kändes det att leva ett liv där ingen kunde förstå alla delar av
ens identitet? Hur kändes det att förlora en tjejkompis för att
hon antagligen önskade sig en kärleksrelation med honom, något han
aldrig kunde ge? Boken är varken kall eller känslolös, men ibland
tyvärr lite sociologiskt torr. Samtidigt är det hela tiden lärorikt
att få följa just sociologens beskrivning av sin egen tillvaro, men
ändå önskar jag att det emellanåt hade det varit fint med lite
mer av psykologens beskrivning. Eller bara den lilla, sårbara
individens.
Det är en viktig
bok Arne skrivit, såklart för homovärlden men också för att den
berättar en intressant och viktig, ickenormativ del av Göteborgs
historia. Han får oss att tänka efter kring vilka vi är och varför
– och vilka vi blir genom vår livstid och livsstil. Vi lär oss
aldrig så mycket om normen som när vi lyssnar på dem som befinner
sig utanför den. ”Bög i folkhemmet” ger också lite hopp i en
mörk samtid, för vårt samhälle har tagit många viktiga steg mot
jämlikhet senaste decennierna - det är alldeles för lätt att
glömma och jag är glad över att Arne påminner oss.
Jag ska peppa Arne
att fortsätta skriva, för boken slutar (aningen rumphugget) 1976 då
Arne står i början av sin forskarkarriär. Jag vet att massor av
mer lärorika saker händer i Arnes liv, bland annat landar han
äntligen i en lång och kärleksfull relation, han gör karriär
genom sin bögforskning i akademin, och han kommer ut för sin
familj. Så Arne - om några år räknar jag med att jag läser ”Bög
i akademin”!
(Och Arne, det här
med att du kommer ihåg gator, adresser,platser, personer och
byggnader på det viset du gör? Fungerade hjärnorna så bra
pre-sociala medier, eller är det din som är exceptionell? Kram på dig o tack för att du är så bra!)
måndag 12 december 2016
”Klockan klämtar för dig” av Ernest Hemingway (1940)
Även om båda åkte
till Spanien, och båda skrev om inbördeskriget så krigade George
Orwell medan Ernest Hemingway turistade. Jag minns inte var jag
läste det. Att Orwell aktivt stred i spanska
inbördeskriget och därefter skrev sin ”Hyllning till
Katalonien”, medan Ernest Hemingway åkte som turist, eller någon tidig slags embedded journalist, och därefter skrev
”Klockan klämtar för dig”. Oavsett hade det format min
ingång i den här boken, och jag började läsningen skeptisk och
med ansatsen att genomskåda Hemingway som macho och fejk. Något
tiotal sidor in har jag helt glömt att jag hade bestämt mig för
att inte gilla boken, jag skiter helt i om Hemingway höll något gevär eller inte, och istället rycks jag med i Hemingways målande berättelse. Genom samtal låter han proffsigt karaktärerna växa fram, utan närmare
personbeskrivningar innan. I ena stunden skildras det meningsfulla i
att brinna för en kamp mer än man brinner för sitt eget liv. I
nästa stund visar han krigets smutsiga dödande, där få unnas en
meningsfull död.
I boken följer vi
Robert Jordan, en amerikansk universitetslärare i spanska, som rest
till Spanien 1936 för att strida som dynamitard. Efter nästan ett
års aktivt deltagande i striderna kommer han till en grupp
partisaner långt in bakom de fascistiska linjerna för att, som en
del av en stundande överraskningsoffensiv, spränga en strategiskt
viktig bro. Han har valt att strida med kommunisterna för att han
ser fascismens hot mot det Spanien han älskar, snarare än att han
hyser någon fullständig tilltro till kommunismen. Jag saknar ibland
en längre utläggning kring detta, Robert Jordans drivkraft som
antifascist snarare än kommunist. Men då påminner jag mig om att
det här inte är någon bok som syftar till att förklara själva
inbördeskriget. Vi
får inga förklaringar alls kring ideologiska, religiösa,
ekonomiska, demografiska eller andra anledningar till kriget. Det är
heller ingen romantiserad hjältehistoria Hemingway målar upp.
Kanske är detta också boken allra största styrka, hade inte
kampen Robert Jordan för
mot fascismen lika gärna
kunnat vara kampen för nationen eller rasen? Vi
får inte veta speciellt mycket alls om Robert Jordans, eller de
andra soldaternas, personliga drivkrafter eller ideologier.
Däremot en hel del om deras
lojalitet till just kampen som sådan. Nu
råkar
det vara friheten
och kommunismen Robert
Jordan slåss för, och jag
relaterar därför mycket
lättare till hans kamp. Det
lurar mig in i att förstå hur
kriget
tvingar alla stridande att
ljuga och bedra, både för att skydda varandra
och för att skada varandra.
Men boken skildrar
krig, våldet är ständigt närvarande och soldaterna
drivs förstås ännu längre. Allra starkast är skildringen
av hur en nyligen befriad bys befolkning, tillsammans med
kommunistiska soldater, låter de återstående, överlevande
fascisterna springa gatlopp och därefter lynchas. En scen som ingen
kan skaka av sig.
Boken har någonslags
kärnbudskap kring hur striden är nödvändig - demokrati, jämlikhet
och rättvisa är värden som ska försvaras, och måste föras med
våld när det krävs. Men striden är omöjlig att ta utan att andra
viktiga värden går förlorade. Hemingway låter exempelvis den
gamle Anselmo reflektera:
”Jag tror att
det efter kriget måste det införas någon form av medborgerlig
botgöring ordnad så att alla kan bli renade från sitt dräpande,
ty i annat fall får vi aldrig någon sann och mänsklig grund att
bygga våra liv på. Dräpandet är av nöden, det vet jag, med det
är likväl mycket skadligt för den som dräper..”
En annan liknande
beskrivning, om Robert Jorden, efter en strid;
”Inom sig hade
han också en förtvivlan som växte fram ur den sorg soldater vänder
till hat för att kunna fortfara att vara soldater. Nu när allt var
över kände han sig ensam, isolerad och tömd på hänförelse och
han avskydde alla människor han såg.”
En annan av bokens
stora behållningar annars är just Robert Jordans tvivlande
tankegångar, när han tvivlar på kampen, på kommunismen, på sina
kamrater, på kärleken, på sin egen kompetens och så vidare.
Tankegångar som ändå alltid landar nyktert i att det är värt att
kämpa med det man har mot det man rår på.
Det finns mycket mer
att säga om den här boken, tolkningar kring religion, känslolöshet,
Hemingways kritik av anarkisterna osv, men jag tänker avsluta med
att berätta hur jag flera gånger under läsningen kommer på mig
själv med att tänka på peshmergasoldaterna i Kurdistan, på hur
deras strider pågår medan jag läser den här över sjuttio år
gamla skildringen av
gerillakrigsföringens
helveten.
Hur alla
de soldaterna slits sönder
som människor,
själsligt och ibland
fysiskt, oavsett om de
vinner den direkta striden eller inte. Jag
påminns gång på gång, av Hemingways råa och realistiska
berättande, om hur otroligt gott
jag har
det.
Samtidigt lämnas jag ändå med en känsla av saknad. En
medelklassig, privilegierad saknad att ha en så konkret kamp, så
viktig att mitt eget liv skulle kännas sekundärt. För klockan
klämtar även för mig.
(O japp,
Metallicalåten är inspirerad
av den här boken. Babababaa babababaa time marches on.)
torsdag 1 december 2016
"The October Country" av Ray Bradbury (1956)
Ray Bradbury gjorde
sig odödlig genom Farhenheit 451, en dystopisk
sciencefictionklassiker om brandmän inte längre behöver släcka
bränder utan istället arbetar med att bränna böcker, eftersom en
lättjetörstande befolkning som bara tittar på tv beslutat att
skriven litteratur är för ångesttyngd. Den boken skulle tåla en
omläsning för jag har den långt ifrån färskt i minnet, däremot
satt namnet Ray Bradbury kvar då jag rotade i boklådorna på
Östhjälpen i Jonsered. Där hittade jag novellsamlingen ”The
october country” utgiven 1956, men med noveller skrivna under 40-
och 50-talet. Bradbury var en mycket produktiv författare med många
skönlitterära böcker, tillsammans med över 600 publicerade
noveller under sitt liv. Det verkar finnas flera versioner innehållande olika antal noveller, 13 stycken är
samlade i den här samlingen jag hittade. Jag blev förvånad över
att upptäcka att de är snarare skräck och fantasy än science
fiction, varav några riktiga ryggradsrysare, och efter en del
googlande har jag förstått att det var ett verkligt superfynd jag
gjorde i boklådan.
Det väldigt lösa
temat är att alla novellerna på något vis förmedlar höstkänsla
(är det inte vad Knausgård håller på med nu förresten?), men i
övrigt spretar historierna mellan psykologisk skräck och
övernaturligheter. Vi får bland andra lära känna den handikappade
barnet som inte tar sig ur sängen, men som via någonslags
telepatisk förmåga kan leva ett liv utanför huset genom sin fritt
springande hund. Vi får följa med den olycklige, småväxte man som
varje kväll besöker ett spegelhus på en karneval för att gå raka
vägen till den konkava spegeln som får honom att se normallång ut.
En bonde köper loss en fascinerande burk med vars odefinierade
innehåll han imponerar på sina grannar och sin fru. Andra historier
är den om kvinnan som vägrade dö, den om mannen med vingarna som
fylleflyger in i en kraftledning, eller den om den fattiga familjen
som mirakulöst hittar en öde gård med blomstrande vetefält som
döljer ett oväntat, gigantiskt ansvar.
Det kryllar av
fantasi och oväntade vändningar i den här novellsamlingen,
verkligen passande ruggig höstläsning. Men Bradbury är inte bara fantasifull och överraskande, han har ett vackert och målande språk också. Som exempel den här beskrivningen av en tystnad i ett samtal:
"Here lay a typical Garvey silence. Here sat the largest manufacturer and deliverer of silences in the world; name one, he could provide it packaged and tied with throatclearings and whispers. Embarrassed, pained, calm, serene, indifferent, blessed, golden, or nervous silences; Garvey was in there."
Citatet blir även ett exempel på hur vacker novellformen kan vara. Stycket i boken varifrån citatet kommer inleder att beskriva ett samtal, men i beskrivningen av ett avbrott i samtalet så bakar Bradbury in en tänkvärd och vacker karaktärsbeskrivning också. Jag
värderar överlag novellformen högt, den författare som klarar
noveller klarar garanterat en längre historia också, då det är
ett svårt uppdrag att på bara några sidor hinna få läsaren att
känna något. I skräckformen förväntar jag mig dessutom att på
något vis bli överraskad. Bradbury lyckas inte bara med att få mig
att känna saker, han skrämmer upp mig till sittande i mitt
sängläsande, och han lämnar mig också med en för alltid
förändrad syn på mitt eget skelett och på den vinande vinden
utanför fönstret. Och vad var det egentligen i den där burken!?
Jag kommer plocka
fram den här samlingen nästa höst igen.
Två läsvärda recensioner hittar du här och här. Den senare länken innehåller även fantastiska illustrationer från någon annan utgåva än den jag köpte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)