”Duck city” av Lena Andersson (2006)

Jag har fem kompletta årgångar av Kalle Anka & C:O och tre-fyra år av Kalle Ankas pocket från nittotalet hemma hos mamma och pappa. Jag har läst Moby Dick fler gånger än jag vill erkänna. Jag älskar dystopier. Jag älskar nörderier. Jag bryr mig om hälsofrågor. Jag gillar satir.

  Jag borde ha gillat ”Duck city”.

  Andersson skriver fram en underlig framtidsdystopi där USA får bli Duck City, fetma och anorexi har blivit dominerande samhällsfenomen och karaktärerna får form från detta och från Walt Disney. Kalle A är den fete lågintelligente arbetaren, Kajsa A är hans tjocka kärlek, John von Andersson är den smällrike, vältränade kapitalisten som lever på att folk äter ihjäl sig av hans ohälsosamma mat. Kalles brorsöner krigar i ett sandligt land långt borta och skapar stor ångest i Kalle som han äter bort. Samhället för samtidigt en kamp mot fetman, Operation Ahab, där fetman är den vita valen. Och någon piskar och dödar överviktiga.

  Jag tänker mig Lena Andersson som ett spjut i sidan på kristen fundamentalism. Men ändå har hon skrivit en dystopisk satir om USA, utan att nämna Jesus? Fundamentalismen i ”Duck city” är istället kostkopplad, men landar i att ingenting är viktigt, och då förlorar hon mig som läsare.

  Jag förstår aldrig den här Kalle Anka-grejen som ”Duck city” har. Är de ankor eller inte, och varför är det viktigt? Att Andersson parafraserar öppningsmeningen från Moby Dick borde fått mig att jubla, men istället känns den bara lösryckt insprängd i en textmassa. Vi som känner igen den förväntar oss mer än namedropping, och de som inte förstår den, bryr sig gissningsvis inte alls.

  Men det är så mycket annat som jag inte heller förstår i den här romanen.

  Som vad Andersson vill ha sagt, eller vem vi ska sympatisera med? Satir ska ju gärna slå uppåt för att fungera, men jag tycker att en stor del av viktskämten slår neråt, på ett osolidariskt och totalt ospännande sätt. Visst förstår jag att Andersson vill visa på fundamentalism aldrig är bra, men jag tycker aldrig att vi kommer tillräckligt djupt i frågorna för att det ska bli spännande. Och samtidigt är det för ytligt för att bli roligt. 

  Romanen spretar och kan inte bestämma sig, och jag blir direkt överraskad när jag läser i en intervju att Andersson menar att hela romanen är en kommentar till Irakkriget som pågick då den skrevs. What, tänker jag. Det syns inte direkt.

  Det finns några snygga grejer, som kopplingarna mellan artonhundratalets slaveri användes för att få tag i socker, nu i nutid övergått i att fattiga svarta föräter sig på samma vara. Och jag gillade raden:

  ”Alla placerar väl sin gränslöshet någonstans.”

  Men allt är överlag så indränkt i ironi att jag mest blir irriterad, på ett dåligt sätt. Det känns som att Andersson inte riktigt brytt sig om sitt verk, och det finns så många lager av ironi att jag inte heller bryr mig efter ett tag. Driver Andersson till och med med sin egen bok genom det här med att Kalle A och John försöker skriva? Ord som ty, åstunda, högfärdslater, cirkumflexer får mig att tänka det. Men jag vet inte. Och jag bryr mig inte.

(Finns här.)

”Torture garden” av Octave Mirbeau (1899, 1973)

Min vän Linda fortsätter servera mig dekadensens pärlor! Octave Mirbeau var samtida med J-K Huysmans, och även om hatet mot den västerländska samtiden känns igen, så vandrar mina associationer snarare till den något senare franske litteräre hjälten Georges Bataille. Men, där Bataille går över gränser för att visa mig saker om mig själv så går Mirbeau över dem för att visa något om samhället. ”Torture Garden” överraskar, för bakom titeln och det fula, missvisande omslaget (tror inte författaren skulle godkänt det) så döljer sig en rolig, grov politisk satir. Mirbeau var anarkist och hela boken är tillägnad:

  "To the priests, the soldiers, the judges, to those people who educate, instruct and govern men, I dedicate these pages of Murder and Blood."

  Och jag jublar. Dekadensens transgressivitet har jag redan förtrollats av, men då för de psykologiska, individuella poänger som Oscar Wilde, Huysmans, Bataille, Nin och så vidare gör. Men när Mirbeau använder samma stil och hypnotiska grepp för att diskutera samhället, så blir det en ny nivå av litteratur. Helt underbar, och givetvis vidrig, läsning.

  Om inte dedikationen skickat associationerna rätt så börjar romanen med ett samtal mellan en samling elitistiskt intellektuella, om mord som primär drivkraft i samhället, något som finns i alla på olika nivåer, oberoende om vi erkänner det eller inte. Hårda ord, uppblandade av syrlig komik, som drastiska citatet:

  ”Some backs call for the knife.”

  De börjar byta allt grövre anekdoter om mord och våld, då en ur sällskapet reser sig och börjar läsa ur ett tidigare opublicerat manuskript, med just rubriken ”The Torture Garden”.

  Därefter läser vi en cyniskt framskriven jagberättare med misslyckad politisk kampanj (baserad på rödbetor!) bakom sig, som utpressar en nära vän för att klara tillvaron och får sig ett slags underligt vetenskapligt stipendium för att åka till Ceylon och studera embryologi, ett ämne som vår berättare absolut inte behärskar, men ändå nappar på. På båtfärden träffar jaget Clara, en av de mest fantastiska litterära femme fatale-karaktärerna jag läst. Vacker, förförisk och totalt genomrutten lockar hon med sig berättaren till Kina istället, för att där leva tillsammans med henne i överflöd och fritt från västs framrusande rationalitet och industrialisering. Den namnlöse berättaren följer förtjust med, men upptäcker allt eftersom att Clara är mer förtappad än han vill inse, och i berättelsens klimax tar hon honom till just en tortyrens trädgård, där hon njuter av att se fattiga fångar plågas till döds.

  ”It is not dying that is sad – it is living, when you're not happy.”

  ”Torture Garden” är en symboltät roman, som får mig att tänka på ”Moby Dick”. Till viss del fungerar den här romanen likadant, som en slags spegel. Läsaren ser det som en har med sig in i läsningen.

  Mirbeau plöjer i fårorna som Bataille senare gjorde djupare, om kopplingarna mellan sex, njutning och döden, men den som läser ”Torture Garden” för att stilla någon tortyrporr-ådra kommer finna sig nedtryckt i sitt äckelhål av Mirbeaus spegel.

  Det finns massor att säga om något så här mångbottnat, radikalt och skickligt. ”Torture Garden” är en uppenbart antikolonial bok, en perverterad variant av sin samtida Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, utan att glorifiera ”den andre”. Tvärtom, alla får skit av Mirbeau som genom det här verket fortfarande (kanske mer aktuellt än då det skrevs) skriker att vi måste sluta blunda. Allas händer är blodiga, oavsett skicket på civilisationen.

  Även om Mirbeaus roman visserligen är mer ironi än skräck, rör den sig långt ifrån de ”mysrysare” som i vår samtid förstör skräckgenrén. Nej, det gör ont på riktigt att läsa ”Torture garden”. Mirbeaus ord skadar, men inte primärt för vad som händer karaktärerna, utan för vad som händer i mig. Skenheligheten exploderar som fyrverkerier inuti mitt bröst, när Mirbeaus karikatyr riktar lampan rakt mot våldets fundament, som fortfarande, hundratrettio år efter han skrev fram det, bär vårt samhälle. (tror du jag överdriver? Hur många väpnade konflikter pågår? Hur många människor sitter fängslade världen över? Hur många torteras exakt i denna sekund? Eller vafan, googla gore, vithetsnormer, eller fundera över vilka böcker som säljer mest och varför.)

  Och här hägrar ett ställningstagande jag nuddat förr i bloggen. Missförståndet att all transgressiv litteratur, surrealism, dekadens bara är chockerande fantasier som läsaren läser för att ”få se vad för sjuka sjukligheter som rör sig inuti de Sade.” Visst, det är en av drivkrafterna, men inte den som gör att fältet fortsätter vara så innerligt intressant för oss läsare som letar efter att utmanas. För det som de här författarna främst lyckas med är att visa vilka sjukligheter jag själv bär runt på och reproducerar.

  Tror du att det finns något som är normalt? Tror du att du är normal? I dare you to öppna the pandoras ask av dekadens!

(Det finns en svensk översättning, utgiven på Vertigo, detta flaggskepp för litterär smuts på svenska. Jag har inte läst den, utan läste den engelska översättningen. Omslaget är snyggare på den svenska, mindre misogynt, om än lika frånvänt från romanen som den engelska, och även om jag tycker att den svenska titeln Lidandets lustgård” klingar vackert i munnen så skildrar den sämre än ”Torture garden” bokens innehåll. Men Hans Johansson översatte markis de Sade tjusigt, och har säkert gjort ett bra jobb här också.

Men, nog börjar det bli dags för mig att slipa skolfranskan så jag kan bita tag i de här gamla fransoserna på originalspråk..
Länk och länk och länk och länk för pingly.)

”The Magus” av John Fowles (1966, 1977)

I vinter var jag första gången på antikvariat Verklighetsflykt i Gamla Stan i Stockholm. Jag hade bara tio minuter på mig, tröskade snabbt hyllorna av ockultism, obskyr scifi och fantastik, snusk och gammal briljant poesi. För mig en alldeles underbar plats, bara vetskapen om att den finns i världen ger mig hopp och värme. Jag norpade åt mig ”The Magus”, betalade och for hem till Göteborg, kände tomrummet efter Vansinnets berg, men tröstade mig snart i insikten att ha fått med mig en skimrande pärla till roman.

  Vi följer en cynisk engelsk jagberättare, en tydligt manlig blick på tillvaron, som det uttrycks i romanen: en som ser världen i objekt, medan kvinnor primärt ser relationerna mellan objekt. Jaget, Nicholas Urfe, glider mellan kärleksrelationer, föraktar det mesta, är trött på livet. Efter en kraschad relation väljer han att söka en lärartjänst på en grekisk ö för att bryta sina mönster. Förälskar sig först vid öliv och närheten till den grekiska mytologin och historiska landskapen, men tröttnar på det också. Samtidigt för underliga sammanträffanden honom närmare och närmare den avskilda delen av ön, där en gammal krigsförbrytare för andra världskriget sägs leva i avskildhet. Vår berättare snubblar snart rakt in i den mytomspunne mannen:

  ”- I only came for a glass of water. This is..

  - You came here to meet me. Please. Life is short.”

  Och därifrån tar historien skruv på riktigt.

  Det här är sexfemtiohundra sidor briljant mindfuck, som väcker stora frågor. Vad är verkligheten, vad är påhittat? Finns det en gräns emellan? Var går den? Och vad får en människa att våga förändra sig, går det att tvinga en annan till att bryta sina mönster? Hur överlever en ett stort trauma? Vad gör krig med en människa? Hur känslomässigt ärliga är vi mot oss själva, mot varandra? Och, vad är ens känslor? Vilka är vi egentligen!?

  ”The Magus” tar mysteriet att vara människa på allvar, och tvingar till tankar. Fowles visar hur att vara förtrollad visserligen är att sluta vara rationell, men att det inte betyder att en slutar vara människa. Fowles menar snarare tvärtom, tror jag. Att det är då vi låter oss förtrollas som vi är närmast vår mänskliga essens. Då vi tillåter oss känna och leva i känslorna.
  Hela romanen är också en framskriven gestaltning av hur mysterier behövs som drivkraft för den sökande, varje svar given från någon annan är en liten död, en återvändsgränd. Bara jag själv kan landa i hur jag vill uppfatta världen, men jag kan ta hjälp och styra och forma min tillvaro.

  Alltsammans tydligt esoteriska budskap.

  Det finns en skitsnygg nyöversatt svensk utgåva på Modernista, men titeln gör mig tveksam. ”The Magus” har på svenska blivit ”Illusionisten”. Det antyder att en stor del av det ockulta, det esoteriska, det magiska innehållet förbises?

  The Magus är ett kort i Tarotkortleken, Magikern, som utgör kopplingen mellan det gudomliga och verkligheten, som trixar med vår självuppfattning, kan hjälpa till förändring och så vidare. Och ockult magi är tydligt invävt i romanen, det är inte ”illusioner” de håller på med. Eller ja, isåfall skulle nog romanen mena att att varje uppfattning av tillvaron är en illusion. Jag kan inte något om Tarot, och har ju inte läst den svenska versionen, men ställer mig tveksam till att tona ner magin med den här boken. Romanen gör tarotbetydelsen av The Magus tydlig. Magi är att förändra något med viljan, skapa något nytt där det tidigare inte fanns något. Min vän som är psykolog brukar säga att hans jobb till 80% går ut på att få patienterna att upptäcka hur de är aktörer i sitt eget liv, och att de kan påverka sin tillvaro, sina tankar, sina upplevelser. I samma område rör sig magikern, men med helt andra, totalt ovetenskapliga, ofta mer radikala medel.

  ”The Magus” är en skattkista av mirakler, mysterier och mytologi, och jag missar massor. För, som litet exempel, vad är egentligen Sade-citaten på franska som inleder varje romandel? Eller de insprängda latinska oöversatta grejerna? Mysterier! Gåtor väcker nyfikenhet, som förtrollar, som ger krydda och som får mig att förstå mig själv bättre.

  ”We shall not cease from exploration.”

  Jag kommer att läsa den här boken fler gånger.
  Och, jag kommer att fortsätta komma tillbaka till Antikvariat Verklighetsflykt.

  Du borde också göra det.

  För, hur kan vi veta vad verkligheten är, om vi inte letar efter gränsen?

(Tydligen finns romanen filmatiserad. 

Adlibrislänk för pingly (här, här, här, här), men köp den här på ditt antikvariat istället. Köp allt som går på antikvariat! På samma sätt som att du ska beställa nyutgåvor direkt från småförlagen, måste vi supporta. Dessa litterära underdogs behöver oss.

Bloggen firade 25000 besök häromveckan. Kul för mig att ni hittar hit, att det verkar ge er något. Jag har kul iallafall.)

”I avgrunden” av J-K Huysmans (1891, 2017)

   ”Faktiskt är de enda människor som är värda att lära känna antingen helgon, brottslingar eller galningar [..] Förnuftigt folk är per definition intetsägande, eftersom de bara maler på i evighet om sina trista och torftiga liv.” 

  Jag fortsätter att läsa igenom Alastor Press fina översättningar av urdekadenten J-K Huysmans. ”I avgrunden” följer jag ännu ett halvhjärtat maskerat alterego till författaren, Durtal. Likt des Esseintes i ”Mot strömmen” är Durtal också djupt äcklad av sin ytliga samtid, och längtar efter ett mer meningsfullt liv. Han söker i konsten, men framförallt i religionen och spanar trånande på klosterlivet men,

  ”Han tänkte på klostret ungefär som en prostituerad tänker på att söka sin tillflykt i en bordell där hon undkommer gatans faror, slipper bekymra sig om mat och hyra, och inte behöver tvätta och stryka.”

  Huysmans lyfter igenom Durtal igen fram medeltiden som visserligen mörkrets och vidskeplighetens tid, men också smärtans och det utsöktas tid. En tid för konst, religion och stora tankar. Artonhundratalet har visst ”inte åstadkommit annat än förfalskandet av mat och mer sofistikerade varor”. Och jag tror att det är positionerandet mot kapitalismens varufiering och modernismens avståndstagande från det heligt meningsfulla som gjort Huysmans till en av dekadansens kanske viktigaste författare.

  Det är väl ingen stor spoiler att Durtal i nästa bok (”En route”) kommer bli katolik, på samma vis som författaren själv (de fotspår som Houellebecqs huvudperson i ”Underkastelse” utforskar), men i ”I avgrunden” balanserar Durtal fortfarande på tröskeln till den organiserade tron och sneglar över axeln mot ockultismen. Durtal vurmar för medeltidens kyrka kontra sin samtida:

  ”Idag hatar Kyrkan de fattiga och mysticismen dör i ett prästerskap som tyglar brinnande hänförelse, predikar andlig måttlighet, kyskhet i sina postulationer, sunt förnuft i bönerna, ja, själens bourgeoisie!” 

  Durtals sökande går i romanen dels genom samtal med katolskt och esoteriskt kunniga, och dels genom en redogörelse för en bok om markisen Gilles des Rais som på fjortonhundratalet ska ha stridit tappert vid sidan av Jeanne d'Arc mot engelsmännen. Därefter ska han ha förtappats, funnit satanismen och blivit historiens första seriemördare med hundratals bestialiska barnamord på sitt samvete. Durtals tes är att både Jeanne d'Arc och Gilles des Rais varit uppfyllda av någonslags helig ande, av förhöjd mening, bägge exempel på själens motpoler, ingen av dem vansinnig. För att utreda Gilles des Rais, och förstå varför vissa gör gott medan andra gör ont, börjar Durtal jaga tillträde till en samtida satanistisk svart mässa.

  ”I avgrunden” är känd för att vara den av Huysmans böcker som handlar om ockultism, astrologi, runmagi och kanske framförallt om satanism. Jag börjar givetvis googla loss. Referenserna till alla de metalband som skrivit om Gilles des Rais är otaliga. Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” handlar om honom, Cannibal Corpse har påstådda citat i albumkonvolut, en barndomsbekants kommande blackmetal-album har tagit hela sitt namn från ”I avgrundens” originaltitel. Gilles des Rais är också varulvsskurk i en ny variant av Castlevania. Och så vidare.

  Jag letar mig fram till ett transkriberat föredrag på ämnet des Rais skuld som skulle hållits på Oxford 1930 av Aleister Crowley, men förbjöds. Sedan snubblar jag över bloggen ”Gilles des Rais wasinnocent”, som är en underlig plats på internet. En engelsk och franskläsande kvinna som gjort till sin livsuppgift att bevisa att markis des Rais inte var det monster som han målas upp som. Istället var den engelska inkvisitionen som dömde honom och spred rykten om påstådda kopplingar till Satan, för att minska kraften i eventuellt martyrskap (kom ihåg Jeanne d'Arc..).

  Jag är definitivt inte tillräckligt insatt i frågan om Gilles des Rais skyldighet eller oskyldighet, min hjälte Georges Bataille verkar till exempel varit övertygad om hans skyldighet. Men för ”I avgrunden” gör det ingen skillnad, annat kanske än för den som missförstått och läser romaner i jakt på objektivitet.

  Och, samtidigt är det värt att nämna att den som läser ”I avgrunden” för det transgressiva riskerar bli rejält besviken. Romanen innehåller absolut några gränsliga övertramp, men utgörs ändå primärt av långsamma samtal med långa teologiska utläggningar, som lutar mer åt katolicismen än satanismen.

  Jag ser fram emot att läsa ”En route”, för även om jag förstår skillnaden mellan institutionaliserad maktutövning och individuell tro så har jag svårt att tro att Huysmans kommer övertyga mig om att katolicismen är speciellt mycket mer än en struktur för att låta präster våldta barn. Samtidigt, är det någon författare som ska lyckas så är det kanske han. Jag får allt erkänna att ”I avgrunden”, i motsats till mina förväntningar, snarare tog mig ett steg närmare Jesus än längre bort. Därmed inte sagt att jag blivit kristen, men Huysmans magi hjälper mig att göra tillvaron helig, och kyrkklockor kommer till exempel aldrig mer låta på samma sätt.

  Jag reagerar på att den satanism som Huysmans skriver fram är den rena ondskan. Det är blod, offer och tortyr för gärningens egen skull, och landar långt ifrån den nutida nietzscheanska tankegods som jag intresserar mig för. Den som inte håller på med demoner eller handlar om att få makt genom att plåga andra, utan genom att lära känna sig själv och ta sin upplevelse av tillvaron på allvar, som visar att vi kan göra tillvaron magisk genom att iaktta hur våra sinnen filtrerar upplevelsen av vår existens, som landar i att vårt medvetande är något att vårda och utveckla, snarare än dränka i förströelser. Att tillvarons kärna finns inuti oss, och inte i några regelverk utanför oss. Men när jag skriver fram det så inser jag att Huysmans antagligen skulle hålla med om det mesta, fast kalla det för mysticism.

  Huysmans fortsätter inte vara aktuell för att han är fantastisk på att gestalta känslor eller skildra miljöer. Kärlekshistorien är ofta direkt skrattretande. Nej, jag tycker att hans storhet ligger i den breda kunskapsbas han skriver från, en andlig vilde med en elitistisk kulturdyrkande syn på världen ger en inspirerande grundposition, som jag utläser ungefär som: tillvaron har den mening vi ger den. En insikt som har mycket att ge vår flytande postmoderna samtid, där allt tommare ytlig rationalism gör att vi är många som vinglar hejvilt genom existensen.

  Intressant är ändå hur jag faktiskt initialt ligger ovetande på lässoffan och lyssnar på Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” medan jag läser inledningen av ”I avgrunden”, när några ord letar sig genom min läsning. "Gilles De Rays – the perverted son". Jag hajjar till och kollar upp texten. Sammanträffande skulle väl de flesta säga. Inspirerad av Huysmans och Jung ser jag hellre synkroniciteten i det. Det blir roligare så.

Min utgåva är tjusigt översatt av Elias Wraak, men tyvärr saknar den förordet som Nikanor Teratologen skrev till den första versionen av Wraaks översättning. Jag förstår valet att plocka bort denne kontroversielle herre, men blir ändå mycket sugen på att få läsa hans tankar om Huysmans och ”I avgrunden”. 

Och just det, länk, länk, länk för pingly, men köp alltid direkt från förlaget. "I avgrunden" är billigare från Alastor, och dessutom går mer pengar till de som faktiskt gör allt det här slitgörat med att översätta obskyr litteratur för mig, och er, att förkovra er. Dit och supporta, för tusan!