"Tvångströjan" av Jack London (1915)

Tvångströjan lär, tillsammans med Järnhälen, varit de av Jack Londons böcker som de tyska nazisterna brände på bål. Bara det liksom! Till skillnad från Järnhälen innehåller däremot den här boken ingen socialistisk utopi, utan är istället utgör istället en vidrig skildring från insidan av en isoleringscell. Den mer stärkande parallellberättelsen är den om andens seger över kroppen. London går hårt åt fängelsesystem, dödsstraff, kroppsstraff, och jag är lite överraskad över att jag missat den här boken. Jag, med min Papillon-fjäril tatuerad på bröstet, har trots allt närt någonslags perversion för fängelseskildringar i många år, och jag har ju förr dessutom intresserat mig mycket för andlighet och meditation. Jaja, till sist hittade den mig.

Boken följer tankarna hos Darrell Standing, en livstidsdömd lantbruksforskare på San Quentin-fängelset. Han erkänner sitt brott (mord utfört i raseri på en universitetskollega), men utsätts i fängelset för en komplott och hamnar i isoleringscell, med längre och längre perioder i tvångströja. Ett straff för att ha gömt dynamit någonstans på fängelset. Fängelsedirektören ger sig blanka fan på att knäcka Standing med fysiska plågor, för att få honom att kläcka ur sig var dynamiten finns. Problemet är att ingen dynamit finns, så även om Standing skulle vilja så kan han inte leda fängelsedirektören till någon dynamitgömma. För att överleva det mörker, det våld och den tortyr som han utsätts för i isoleringscellen lär han sig genom en slags självhypnos att distansera sig från smärta, från sin kropp, och gå in i ett meditativt drömskt tillstånd vari han tappar uppfattningen om tiden och upplever tidigare levda liv. Han slutar för en stund att vara sin kropp och blir ande. Men vad är det egentligen som händer, håller Standing på att bli helt kockobello – eller blir han torterad till andlig upplysning?

”Men man kan inte skapa något av intet. I mina ensamhet kunde jag inte skapa en massa dynamit. Och i min ensamhet kunde jag inte skapa dessa fjärran bilder av tid och rum ur intet. Alla dessa upplevelser bar jag inom mig, och jag började finna min väg till dem.”

Tvångströjan är en uppgörelse med människans moral, och fängelse- och dödsstraff som koncept. Samtidigt en berättelse om reinkarnation, andens kraft över kroppen, om vad som är verklighet och vad som är galenskap. Hade London bantat ned några av de tidigare liven lite (hur många skeppsbrott kan en själ behöva uppleva?) hade historien blivit betydligt trovärdigare, och hade inte något av liven kunnat vara som kvinna, eller åtminstone som icke-stor-muskel-man? Nu får jag får istället lite samma fadda känsla som när jag läser Jan Guillou – att den egentligen storslagna berättelsen tappar i trovärdighet med sitt pojkrumshjälterunkande. För tyvärr, hur välskrivna de än må vara, är många av de tidigare inkarnationerna vi får ta del av aningen fåniga. Fast samtidigt, inkarnationsberättelsen om hur Standing i en tidigare inkarnation möter den historiske Jesus från Nasaret gör bara den hela boken läsvärd. 

(Jag fortsätter leta sena Jack London, han är så mycket större än Skriet från vildmarken..)

"Järnhälen" av Jack London (1908)

Jag satt och läste om de fascistiska och djupt obehagliga ”The Turner diaries” och ”The hunter” (jag tänker ju know your enemy och sådär) och googlesnubblade då över Jack Londons Järnhälen, utgiven 1907. Nyfikenheten väcktes, för hade ”Skriet från vildmarken”-författaren peppat fascism?

Det hade han verkligen inte, men den tankevurpan jag gjorde att jag istället fick bekanta mig med socialisten Jack London. Han som växte upp fattigt, åkte till Klondike och för att vaska guld, stannade bara en vinter, hittade inget guld, och kom med de erfarenheterna att skriva sina första böcker om vilda, ensamma, starka män. Men som etablerad författare hann London sedan bli driven fackföreningskämpe och socialist, och skrev efter det bland annat socialistdystopin Järnhälen innan han dog 40 år ung.

Boken är fiktion (sciene fiction?) och ger sken av att vara en uråldig text skriven under ”de oroliga åren” 1912-1932, och trycks sjuhundra år in i framtiden. Tryckaren försöker klargöra vad som hände under de åren då kapitalister och socialister brakade samman, genom att ge ut berättelsen ihop med egna förklarande fotnoter. Berättelsen är författad av Ardis Everhard, revolutionär och hustru till en av de revolutionära ledarna. Formen gör berättelsen förvirrande verklighetstrogen emellanåt, och jag vågar påstå att Max Brooks måste ha inspirerats den när han skrev sin fantastiska World War Z. Det framgår tidigt i boken att den revolutionära organisering vi får följa ur Ardis perspektiv inte leder till den stora revolutionen. Men via tryckarens roande fotnoter får vi en glimt av framtiden, nutiden i boken, där det kommunistiska samhället blommar och där till exempel konflikten mellan arbetare och kapitalister om fördelning av produktionen måste förklaras eftersom det för ”oss synes det löjeväckande”.

I bokens första uppviglande halva följer hon Ernest när han mobiliserar och organiserar arbetarklassen, och diskuterar omkull både prästerskap

(”Era händer är mjuka av det arbete andra utfört åt er.”) och kapitalister (”Ni vill ha möjlighet att plundra era medmänniskor på ert eget lilla vis, men ni hypnotiserar er själva till att tro att ni vill ha frihet.”). En av prästerna ser den marxistiska sanningen och blir ”galen” i övriga prästerskapets ögon när han börjar gå i trasiga kläder och ger bort sina ägodelar. Kapitalisterna blir först förtvivlade över att de inte hittar moraliska argument, men inser sen att de inte behöver några argument eftersom de har makten att med våld jaga och ta kål på socialisterna - vilket realiseras i bokens dystopiska andra halva.

London sägs med Järnhälen ha velat få sina mer reformvänliga socialistkamrater att förstå att kapitalismen med sina många ansikten aldrig kommer ge sig utan extremt mycket mer eller mindre desperat våld. Det budskapet går fram, även om det känns aningen platt emellanåt.

Jag kan inte avgöra om googles algoritmer var smarta eller bara borgerliga (borgerliga som i ”höger o vänsterextremism är samma sak”) när de kastade in Järnhälen som tips bland mina fascistgooglingar, men utan dem hade jag inte fått läsa hur Jack London förutspår hur fascismen skapas och växer då kapitalismen är i kris. Han kallar dem givetvis inte fascister eftersom varken ordet eller konceptet fanns då han skrev boken, men det går inte att förneka att Londons våldsamma ”svarta hundraden” liknar väldigt mycket den synnerligen verkliga fascism som uppstod och frodades innan och under Mussolinis maktövertagande.

Genusglasögonen får plockas av, och så som den otroligt starke revolutionäre ledaren Ernest skildras får det ju att vrida sig lite i magen på anarkisten i mig, men London själv försvarar det i förbifarten med att skildringen är personligt färgad av att författarinnan var gift med huvudpersonen. Jag låter honom komma undan med det. Svårare har jag att acceptera hans skildring av underklassen, då klassföraktet riktigt osar mellan raderna och det är snarare som att han beskriver zombier än människor.

Jack London, individualisten som blev socialist och fackkämpe, har skrivit ett dystopiskt (mellan raderna också utopiskt) verk fullt av känslan att brinna för klasskampen - vilket känns himla gött en mörk höst i likgiltighetens Sverige 2016. London verkar ha läst sin Marx, vilket inte jag gjort, så jag kan inte kommentera riktigheten i tex hans återgivande av mervärdesteorin, men Järnhälen skildrar den desperata och våldsamma kapitalism som Marx ska ha sett som oundviklig innan kommunismen. Tråkigt att London dog ung, för jag hade gärna läst en fortsättning på Järnhälen, en skildring av kapitalismens totala kapitulation under kommunismen. 

Hela Järnhälen kan du läsa här om du vill, men det är inte samma översättning som jag läst.