”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.

  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.

"Gräns" av John Ajvide Lindqvist (2018)

(Det finns små spoilers i den här texten!)
Först: Jag älskar John Ajvide Lindqvist. Jag tycker att han är en av vår tids mest spännande författare, alla kategorier. Ändå har jag ännu inte läst allt han publicerat, kanske hälften. Den Oscarsnominerade filmatiseringen av "Gräns" påminde mig om att jag exempelvis inte läst "Pappersväggar" (novellsamlingen där jag tror den här novellen första gången trycktes?). Men Ordfront har, såklart, tryckt en liten fin egenutgåva av "Gräns" nu, med huvudpersonen från filmen på framsidan till boken och det blev dags för mig att läsa.

  Det blev en enda kvällsittning. Sextio uppslukande sidor.
  Huvudpersonen i novellen är ett "misslyckande" i privatlivet. En ful, överviktig kvinna i en destruktiv relation. Men hon är en underlig superstjärna i sitt arbete på tullen, med en särskild förmåga att känna av folks skuld och skam. Och Ajvide lyckas trovärdigt koppla samman svenska vardagsföreteelser (tullen, barrskogen, äldreboende, barnafödande) med makaber skräck och fantastik. Samtidigt ligger något Selma Lagerlöfskt över alltsammans.
  "Gräns" är sammantaget läsmagi, men mer fin än obehaglig. Personporträtten är varma utan att bli fåniga, detaljer som den präst som "åker dit" på innehav av scifi är underbar, tvisten i novellen är väldigt bra och sexscenen bland det underligare jag läst (vilket betyder MVG).

  "Gräns" väcker tankar om vem vi tror oss vara, om varför en inte passar in, om skönhet och fulhet, om att vårda särskilda förmågor och om föräldraskap: vad får en inte ljuga om?
Det som stör mig i läsningen är dels skiftet till en jagberättande jagdagbok på mitten. Ett helt onödigt berättargrepp, tyckte jag. Och sedan är tyvärr novellen för kort. Historien går lite för fort.
  Efter jag läst ut så såg jag ivrigt filmen. Och, en av få gånger som jag ändå får säga att den här berättelsen gör sig bättre som film. Framförallt för att alltihopa får lite mer tid att veckla ut sig i filmen, men jag gillar också förändringarna i storyn som genomförts (pedofilhistorien, slutet). Sedan är maskerna fantastiska i filmen. Verkligen välgjorda och obehagliga.

  Landar det i att du bara ska se filmen? Absolut inte. Gör bägge. Boken har dessutom ett mysigt förord där Ajvide visar sin mjukaste sidor. Vetskapen om att han skrev "Gräns" innan "Låt den rätte komma in" ens hade antagits av något förlag, då han var desperat och fattig, det värmer den kämpande författaren inuti mig själv.

Köp boken här, inte här eller här, se trailern till filmen här.

”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist (2010)

Det är så skönt att känna att jag verkligen gillar en samtida svensk fantastik- och skräckförfattare! (Pål Eggert hör också dit.). Ajvide skriver enkelt, lättläst men blir ändå sällan platt. Hans karaktärer är komplexa och kapabla till motsägelsefulla handlingar och överraskar gärna, utan att tappa i trovärdighet. Scenerna och narrativen är alltid tydliga, Ajvide använder inga opålitliga berättare eller annat litterärt krångel, men det finns ändå lager av tolkningsmöjligheter, för den som vill. Jag tycker att Ajvide skriver som Joe Hill gör när han är bra (som i ”Horns”) och inte långtråkig (som i ”A heartshaped box”).

      Ajvides karakteristiska referensnördande är roligt, i ”Lilla stjärna” är det David Bowie, Bright Eyes och Kristian Lundbergs poesi som lyfts fram, i ”Rörelsen” var det Samuel Beckett och Depeche Mode. Ett berättargrepp som verkligen fungerar på mig, det ger karaktärerna liv, trots att jag knappast hört en låt av Bright Eyes.

      Men ”Lilla stjärna” berör mig tyvärr inte alls lika mycket som ”Rörelsen” nyligen gjorde, eller som ”Låt den rätte komma in” eller ”Hanteringen av odöda” gjorde när de kom, men den är ändå läsvärd och givande. Den här romanen handlar om två flickors uppväxter. Om deras drömmar, utanförskap, och deras speciella talanger, egenskaper som så småningom för dem samman; först med varandra, sedan andra, vilket leder till spektakulära hämndplaner. Ajvide har väl levt sig in i mobbade tonårstjejer och skildrar deras tillvaro naket, rått och bestående. Det blir både bisarrt och underhållande, även om jag tyvärr aldrig blir riktigt rädd eller verkligt obehaglig till mods. Däremot överraskar boken genom sin perverterade och ändå sprudlande feministiska empowerment, jag ser framemot att lästipsa min dotter om sisådär tio år. Men jag är själv betydligt mer förälder än tonårstjej, och ”Lilla stjärna” blir för mig främst en bok om just föräldraskap, om att vilja skydda sina barn från omgivningens smuts, balansen mellan arbete-självförverkligande-småbarnsliv, och om tvåsamma relationer.

      ”Vad var det då som hade hänt? Vad var det för en sekt som Lennart och Laila hade gått med i?

      Bara den vanliga, den som rymmer endast två medlemmar och som strävsamma gifta par i bästa fall kan få en inbjudan till. Sekten vars motto är: Vi har bara varandra.”

      Men framförallt handlar ”Lilla stjärna” om en av föräldraskapets största fasor: tänk om något faktiskt är fel på mitt barn?

(Köp kanske här, om du inte hittar på loppis eller bibblan)

”Rörelsen” av John Ajvide Lindqvist (2015)

Jag sträckläste större delen av den här boken en ångestfylld natt. Alltså, jag hade ångest redan innan jag började. Men det var ett bra bokval. ”Rörelsen” är obehaglig, äcklig och existentialistisk. Låter mig nicka igenkännande, och skrämmer mig samtidigt till att uppskatta min vardag lite mer.

       ”Jag visste så mycket, men förstod ingenting.”

      Boken är skriven med en jagberättare som skildrar det som kommer att bli hans första trevande steg som författare, även om bokens John snarare ser sig som aspirerande scen- och gatumagiker. Det är åttiotal, John är i tjugoårsåldern och har just flyttat till en egen bostad, ett gårdshus nära Sveavägen och Brunkebergstunneln i Stockholm. Han är ensam och lider den tänkande och kännandes kval i den vuxna tillvaron. Vem är jag? Vad ska jag bli? Vad är det för mening med alltihopa? Det finns mängder av syrliga resonmang, exempelvis:

”Känn dig själv har ekat som den tänkande människans stridsrop från antikens Grekland till Freud och vidare. Det är lika ouppnåeligt som devisen lyssna till ditt hjärta. Hjärtat är en muskel med ett pumpjobb att utföra. […]       Samma sak med självkännedomen. Lika lite som hjärtat kan prata är en människa förmögen att känna sig själv.”

      Som ensamma gärna gör börjar John märka mystiska saker. Hans grannar beter sig konstigt, och trots att han anar att det är något skit kan han inte låta bli att ryckas med. På samma sätt gör han när skinnskallen Thomas bjuder med på ett inbrott, och John tar klivet från att snatta från företag till stöld från privatpersoner.

       John jagar sitt mörker, och snart uppdagas något helt obegripligt i tvättstugan. 

       ”Vissa dras till mörka rum och vill undersöka vad som finns där, andra vägrar och 'vill inte ens tänka på' att gå in. Hörs det konstiga ljud inifrån mörkret? Skynda därifrån och glöm. Tvätta din tvätt, håll dig i ljuset.”

      Jag tänker gillande på Carl Gustav Jungs koncept om Skuggan, den del av vår person som vi döljer för omgivningen och oftast även för oss själva. Det vi skäms för, det vi är rädda för. Det mörka, dit vi måste våga rikta ficklampan för att bli verkligt upplysta.

      Från det äckliga badkaret i tvättstugans inre rum tar berättelsens skruv. Nåt så inihelvete! John och hans grannar börjar en slags perverterad, övernaturlig, motrörelse till åttiotalets individualism. Genom att dela smuts och djupa hemligheter skapar de verkligt delad tillvaro. För en stund. Men för grannarna blir blotta vetskapen om att det gemensamma, ärliga, fula finns, mening åt resten av tillvaron. Som en religion, en supporterklubb eller en familj. Samtidigt vill de djupare ner i svärtan.

       ”Det är svårt för att inte säga omöjligt att egentligen känna en annan människa. Oavsett hur öppenhjärtligt någon redogör för sina åsikter och preferenser, sin historia och sina rädslor, hur lång tid man än tillbringar med den andre så dras man med misstanken att det mest väsentliga inte förmedlas; vem den andre 'är', bortanför summan av sina egenskaper. Människor klokare än jag har brottats med denna fråga och den är lika komplicerad som banal.”

       Jag läser ”Rörelsen” som en bok om ensamhet, depression och självskadebeteende. Ångesthantering och flykt. Hela världen kretsar kring John och hans ego, på den deprimerade människans vis letar han mening direkt framför sig, men ”Rörelsen” visar samtidigt på alla människors behov av gemenskap och sammanhang.

       Jag gillar balansen mellan verklighet och fiktion. Magisk realism kallar vissa det. Surrealism kanske. Fantastik. När jag började läsa trodde jag faktiskt att jag enbart skulle läsa en självbiografi av en författare om sitt skrivande. Först senare kommer insikten att ”Rörelsen” är en fristående del två av en trilogi, och att det fanns mycket mer gotta än bara författartricks i den här boken.

       Jag har nyligen, genom en skoluppgift, fått bekanta mig med Palmemordet, och hajar till av hur Dekorimas skyltfönster (framför vilket Palme sköts) dyker upp gång på gång i ”Rörelsen” och leder fram till ”Rörelsens” finurliga avslutning, där vi bjuds bland annat en tänkvärd förklaring till vilka och vad som dödade Olof Palme.

När jag slagit ihop ”Rörelsen” bildgooglar jag direkt på Ajvide för att se om hans underarmar är ärrade. Och jag kommer aldrig att tänka att den låsta dörren i vår tvättstuga inte är lockande läskig. ”Rörelsen” fungerar.

       Jag skräms till eftertanke.

       Ikväll kramar jag Ida och barnen hårdare. 

(Köp här eller här)