"Something wicked this way comes" av Ray Bradbury (1962)

Ännu en bok av min personlige husgud Ray Bradbury. En bok som delar mycket med andra av hans verk. Kanske främst "Blommande vin", en fin grundhistoria om två pojkar i trettonårsåldern som lever i ett sommarlov av äventyr. Vi har också en mystisk spegelvärld, nöjesfält, dvärgar, spåkvinnor, höst, häxor och helkroppstatuerade män, teman som återkommer i till exempel ”The illustrated man” och ”The october country”. Emellanåt kanske väl upprepande men Bradbury skriver så vackert, och det är teman som han sköter fantastiskt bra. Den här boken har en dimensionen av fantasy och skräck mer likt ”The october country” än ”Blommande vin”, och det är till dess fördel. Bradbury må skildra barndom fantastiskt, men det är skrämmas och ge existensiell svindel han är allra bäst på.

Bradbury bygger många minnesvärda scener, som exempelvis när pojkarna jagas mellan bokhyllorna genom ett nattstängt bibliotek, eller när freakshowen/loppcirkusen paraderar genom staden till synes för att roa. Men framförallt är det en scen som etsar sig fast hos mig, för att den kryddades oväntat av verkligheten. Våra huvudpersoner är eftersökta av en luftballong, som rör sig tyst över hustaken med en blind spåhäxa hängande under korgen, hon söker med sina extra sinnen. Det är en obehagligt krypande scen, Bradbury skildrar vackert hur ballongen ger sig till känna genom små ljud i vinden, och häxan hänger obehagligt där under och sträcker ut sina spretiga fingrar, trevar och ”känner” var pojkarna är. När jag läser den här scenen hör jag plötsligt ett ljud utanför mitt kvällsöppna fönster – från en riktig, jävla luftballong! Mitt hjärta rusar, men jag dristar mig till att se om det hänger någon häxa under ballongen ovan vårt hus. Jag pustar ut när jag konstaterar att det bara är någon av de vanliga turistturerna som njuter av Göteborgsvåren. 

Den här boken är också läsvärd för den fantastiska skildringen av den olycklige, intellektuelle, äldre pappan och hans relation till sin son, och hur de inför ett gemensam yttre hot lär känna varandra. Jag vet inget om Bradburys privatliv, men det känns inte som en långsökt gissning att den här pappan är Bradbury själv. Han befäster sin position som husgud hos mig mot slutet när vi berättelsen balanserar mellan att vara krypigt obehaglig och tvinga mig fundera över döden och vad det innebär att åldras.

(Den här boken har filmatiserats, och även om jag gissar att mycket av bokens storslagenhet i tankarna kring existensen går förlorat i bytet av medium så kommer filmen vara sevärd som skräckfilm, just i hur den här uppbyggd i tydliga men fantasifulla scener. Köp boken här, här, här, här )

"Blommande vin" av Ray Bradbury (1946)

Ray Bradbury och jag var goda vänner redan innan den här boken, men i ”Blommande vin” visar han mig att han minsann kan skriva annat än science fiction och skräck, och jag är blir ännu djupare betuttad i honom. Det här är en skildring av tolvårige Dougs upplevelse av sommaren 1928 i Illinois. Doug är på väg att lämna barndomen och träda in i tonåren, men uppfriskande nog illustrerar inte Bradbury den övergången genom att skildra Dougs tankar kring sex, eller oron inför motsatta könet. Istället låter han Doug upptäcka att han lever och fundera över vad det betyder. Några dagar senare inser han att eftersom han lever så kommer han också att dö. Doug försöker därför på barnets desperata vis att hitta förhållningssätt till sin nyupptäckta dödlighet, i en fin passage iakttar han sin vän:

”För John sprang och det här var fruktansvärt. Därför att om man sprang, så sprang tiden också. Man skrek och gastade och rusade och rullade och tumlade och med ens var solen borta och visslan blåste och man var på den långa vägen hem till kvällsmaten. När man tittade åt annat håll, smög sig solen runt bakom en! Enda sättet att få saker och ting att gå långsamt var att bara titta på allting och göra ingenting! Ja visst, man kunde tänja ut en dag till tre dar bara genom att titta!”

Det är överlag stora frågor som Bradbury vackert diskuterar genom boken. När Doug, hans lillebror och deras kompis lär känna "tidsmaskinen", en gammal sjuk överste som berättar historier om sitt liv, får barnen fundera kring att gamla har varit unga, och att han själv en gång kommer bli gammal. När spårvagnschauffören bjuder till en sista gratis resa innan spårvagnen slutligen ska avvecklas för att ge plats åt de mer effektiva bussarna, inser Doug hur lite makt han har för att påverka sin tillvaro - han vill så gärna ha kvar spårvagnen men ingen lyssnar väl på vad vad barn tycker?

Hela boken brinner som ett barn eller ung tonåring för stunden, ögonblicket är hela världen. När Doug plockar blommor för att göra maskrosvin blir just blommorna allt som betyder något. När han springer gör han det med hela sin varelse. Varje stund är hans allt, hela hans existens. Ett perspektiv som barnen konstant lever i, men vi vuxna gärna glömmer av. Bradbury skildrar detta på ett vackert vis, och släpper dessutom loss hela sin fantasi och berättarkonst. Jag tänker då speciellt på Dougs lillebrors teori om att det är trädens skuggor som kommer fram och skapar natten, hur de lägger sina skuggor över världen. De kryper därefter tillbaka in under träden, släpper fram ljuset och skapar därmed dagen igen. Sen ryser jag såklart gott när Bradbury inte kan låta bli att skrämma upp oss lite i berättelsen om ”den Ensamme”, och den om ravinen.

Den respektfulla, nyfikna synen på barndom och ålderdom, tillsammans med livsglädje och barnkärlek, sipprar fram mellan raderna. När Dougs sommar tar slut måste jag slå ihop boken förslåt jag ihop bokens pärmar får då är den också slut. Jag sitter i vårsolen, väcker ettåringen från hans tupplur i vagnen, går för att hämta min treåriga dotter på dagis - allt med ett stort, varmt, tacksamt leende i hela jävla fejset. ”Blommande vin” är en feelgoodberättelse som aldrig blir platt eller tråkig, trots att inga större problem eller orättvisor skildras, där barndomen i sin egen storhet får stå i centrum.
Jag läste att Ray Bradbury blev författare för att han ville bli odödlig, vilket han lyckades med, främst genom Fahrenheit 451, en bok som åtminstone tidigare ingått i läroplanen i amerikanska high schools. Men jag undrar om det inte vore ännu bättre om "Blommande vin" fått vara den obligatoriska boken istället. Visserligen är den ingen science fiction som varnar för att förakta eller vara rädd för kultur, men den här boken blottar istället anledningen till att kultur är så viktig. Den kan muntra upp nedstämdhet och, vågar jag drista mig till, hjälpa att återfå hopp i en livskris (och då menar jag även andra kriser än att stå på tröskeln mellan barndomen och tonåren).

(Men varför fick inte boken titeln "Maskrosvin" på svenska istället? "Dandelion  Wine" blev istället "Blommande vin". Jaja. Köp här på engelska 1, 2, 3, som dyr ljudbok här, eller annars på närmsta antikvariat)

"Zombies – encounters with the hungry dead" – John Skipp (red) (2009)

Sjuhundra sidor novellsamling med zombies som röd tråd. Jag gillar skräck och zombies och när den här låg kvarglömd på ett bord på Partillebibblan så jag lånade med den hem. Egentligen känns det lite konstigt med zombies som gemensam nämnare, då historierna är så drastiskt olika. Kanske läser jag den på ”fel” sätt, kanske blir upplevelsen bättre om en inte läser den från pärm till pärm som jag gjort, utan tar en novell då och då. Jag tappar emellanåt mitt fokus på historierna och börjar kaka-på-kaka-reflektera kring de olika författarnas zombies. Vissa kan tänka, vissa har sex, vissa är skapade av virus, andra av förbannelse och så vidare. Samtidigt är det väl också nånstans intressant att så direkt kunna jämföra historier.

Iallafall, det är spretiga men läsvärda noveller i stort sett rakt igenom. Några noveller är finurliga och roande, till exempel den om trasproletariat-mostern som ilsket kommer tillbaka från de döda för att ta revansch på livet. Eller den svarte farfarn i ”A Case of the Stubborns” som vägrar lyssna på Döden eller sin familj, och sitter kvar och surar på verandan – trots att han är död. (Nämner svart och klasstillhörighet eftersom jag gillar att novellerna inte rakt igenom handlar om vit medelklass..)
Några noveller är främst humor och blir lite för mycket för mig. Jag läser ”On the Far Side of the Cadillac Desert with Dead Folks”, ”Jerry's Kids Meet Wormboy” och ”Like Pavlovs dogs” med känslan att Woody Harrelson snart filmtiserar det i en ny ”Zombieland”. Pumphagelgevär och tuffa amerikanska bilar, galna religiösa ledare och smutsigt sex. Tuffa snubbar och tuttar. Samurajhistorien ”Zaambi” lägger jag i samma kategori, fast där slipper vi värsta tuggummikänslan.


Det blir dock mer intressant flera gånger. ”Calcutta, Lord of Nerves” skrämmer upp mig med sin uppfriskande blandning av hinduism och zombieapokalyps. ”Bodies and Heads” och bizarro-novellen ”Lemon Knives 'n' Cockroaches” får mig att må fysiskt illa utan för den skull falla i våldtäktsporrsfacket. Några klassika författare skrämmer upp mig i stunden. ”Lie Still, Sleep Becalmed”, ”It” och ”The Emissary” (som också finns med i ”The October Country”) är såna noveller som skapar höjda ögonbryn och sköna rysningar upp efter ryggraden.

Men de zombienovellerna jag uppskattar mest i samlingen är de som fungerar som bra science fiction. De tar en befintlig idé eller koncept ur vår nutid, vrider det till sin spets och balanserar mellan underhållning, undervisning och undergång. Genom zombieperspektivet (är vi dom? är dom vi?) väcks stora tankar kring jaget och tillvaron, kring vilka som egentligen är levande eller döda.
Den äldsta och inledade novellen ”Lazarus” ger nästan psykiska men kring döden och rädslan för den. ”God save the queen” innehåller några fantastiska scener av antimonarki och klasshat. ”Sparks Fly Upwars” diskuterar klipskt abort genom att använda sig av hur zombieapokalypsens överlevare tvingas göra sina livsval efter nya villkor. I ”The Prince of Nox”följer vi hur vetenskapen letar svaret på odödlighetens gåta, berättat av en cynisk någonslags zombie-människa-hybrid. Metazombieberättelsen ”The Zombies of Madison County” handlar om en författare i olycklig kärlek, dumpad av person som nu är zombie. Ger ny innebörd till vad det betyder att vilja ge någon sitt hjärta. I den avslutande ”Dead like you” får vi instruktioner kring hur vi måste bli så grå, intetsägande, icketänkande, ickekännade som möjligt för att överleva zombieapokalypsen. Parallellerna till den västerländska medelklassen är inte direkt krångliga att se..

Men iväg och köp, eller låna. Oavsett nybörjare eller erfaren zombieräv, ni kommer hitta något uppskakande att bita tag i.

”Invasion på Mars” av Ray Bradbury (1952)

Jag fortsätter hitta billiga Ray Bradbury-böcker på loppisar och antikvariat, och har nu läst en av hans största framgångar (men fortfarande långt bakom Fahrenheit 451). Den trista svenska översättningen är ”Invasion på Mars”, medan amerikanska originaltiteln klingar betydligt bättre, ”The Martian Chronicles” eller brittiska versionens ”The silver locusts”. Iallafall, boken är en samling korta berättelser som tillsammans berättar historien om hur jordens befolkning flyr atomkrig och utarmade naturresurser på jorden, och istället koloniserar Mars och i det närmaste utrotar lokalbefolkningen. Kreativt byter Bradbury perspektiv och fokus i varje berättelse och han låẗer mig som läsare aldrig helt slappna av. Vi får följa katolska präster som på Mars bråkar om huruvida de ska frälsa marsianer eller ägna sig åt den inflyttade jordiska befolkningen, vi får följa de första raketerna som anländer till Mars och deras omtumlande första interaktioner med marsianerna, vi får följa ensamma nybyggare på marsianska landsbygden i deras möten med en ny verklighet.

Jag läser boken som en uppgörelse med en av hans tids stora politiska frågor, de antikoloniala kamper som rasade då boken skrevs. Det är inte svårt att förstå ”Invasion på Mars” som just ett ställningstagande för de koloniserade folkens rätt till självständighet, och en bitsk kritik av ”det fulländade västerländska samhället”. För det är jävlar-i-mig verkligen ingen charmig skildring av hur jordborna kommer till Mars och hur de (vi?) beter sig. Majoritetens skrämmande normativa makt och tvånget som kommer med denna. Mäns burdusa sätt och svårigheter att ta saker på allvar. Västvärldens andefattiga materialistiska jakt på framsteg. Makt som ger illusionen av civilisation. Våld som ger den inbillade rätten att ta från ”de andra”.

”Konsten har alltid varit något främmande för amerikanen. Den fanns i den tokige sonens rum en trappa upp. Konsten var något man tog i söndagsdoser, kanske tillsammans med religion.”

Kolonialismen må vara avskaffad, men boken fortsätter vara relevant för oss som lever i en västerländskt samhälle, fortfarande starkt präglat av USA, individualism, sekularisering och global kapitalism. Fast antagligen läser jag in för mycket kolonialism i novellerna, för det är också mänskligheten som helhet han kritiserar. Jag tror att Bradbury med den här boken vill förklara för oss människor att vi inte är moraliskt mogna som civilisation att leta oss utanför vår egen planet. Vi är inte klarar inte att ta ansvar för, eller ens fullt förstå, våra egna syften och handlingar.

”Livet på jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra. Vetenskapen ilade alltför långt framför oss och alltför snabbt, och människor gick vilse i en mekanisk vildmark.”

De exotiska, moraliskt värdiga marsianerna, ”de andra”, utgör i boken vår motpol som västerländsk kultur alternativt mänskligheten jämförs med och får stå till svars mot.

”De (marsianerna, min anm) slutade upp att alltför ivrigt förstöra allting, att nedvärdera allting. De blandade religion och konst och vetenskap därför att i grunden är vetenskapen ingenting annat än ett utforskande av ett mirakel vi aldrig kan förklara, och konsten är en tolkning av det miraklet.” 

 

Boken är genrémässigt främst en dystopisk scifi-skildring av en framtid som idag känns mindre och mindre osannolik (för hur många jordklot är det nu igen vi skulle behöva för att alla människor på jorden skulle kunna konsumera som vi i Sverige gör, tre-fyra stycken? Hur mycket lyssnar vi till ”de andra” och hur mycket demoniserar vi dem?). Till min förtjusning innehåller ”Invasion på Mars” också lite krypande, psykologisk skräck. Ensamhet, längtan efter avlidna kärestor och skildringar av sätta att föra krig som jag hoppas aldrig-aldrig-aldrig blir verklighet (telepati, masshypnos etc).

Käre Ray Bradbury, jag kommer fortsätta läsa allt av dig jag hittar! Onelinern att avsluta med, bokens potentiella korsstygnsbroderi;

”De som har hjälper de som inte har! Och på så sätt blir alla fria.”

(Bradbury borde nog, som de flesta författare, dock läsas på originalspråk om möjligt. Jag upplever att närvaron i språket gått lite förlorad i ”Invasion på Mars” jämfört med min läsning av ”The october country” som jag läste på engelska. Snappade därför snabbt åt min en brittisk utgåva av ”The silver locusts” för 30 kr på ett antikvariat i Haga. För framtida omläsning..)

"The October Country" av Ray Bradbury (1956)

Ray Bradbury gjorde sig odödlig genom Farhenheit 451, en dystopisk sciencefictionklassiker om brandmän inte längre behöver släcka bränder utan istället arbetar med att bränna böcker, eftersom en lättjetörstande befolkning som bara tittar på tv beslutat att skriven litteratur är för ångesttyngd. Den boken skulle tåla en omläsning för jag har den långt ifrån färskt i minnet, däremot satt namnet Ray Bradbury kvar då jag rotade i boklådorna på Östhjälpen i Jonsered. Där hittade jag novellsamlingen ”The october country” utgiven 1956, men med noveller skrivna under 40- och 50-talet. Bradbury var en mycket produktiv författare med många skönlitterära böcker, tillsammans med över 600 publicerade noveller under sitt liv. Det verkar finnas flera versioner innehållande olika antal noveller, 13 stycken är samlade i den här samlingen jag hittade. Jag blev förvånad över att upptäcka att de är snarare skräck och fantasy än science fiction, varav några riktiga ryggradsrysare, och efter en del googlande har jag förstått att det var ett verkligt superfynd jag gjorde i boklådan.

Det väldigt lösa temat är att alla novellerna på något vis förmedlar höstkänsla (är det inte vad Knausgård håller på med nu förresten?), men i övrigt spretar historierna mellan psykologisk skräck och övernaturligheter. Vi får bland andra lära känna den handikappade barnet som inte tar sig ur sängen, men som via någonslags telepatisk förmåga kan leva ett liv utanför huset genom sin fritt springande hund. Vi får följa med den olycklige, småväxte man som varje kväll besöker ett spegelhus på en karneval för att gå raka vägen till den konkava spegeln som får honom att se normallång ut. En bonde köper loss en fascinerande burk med vars odefinierade innehåll han imponerar på sina grannar och sin fru. Andra historier är den om kvinnan som vägrade dö, den om mannen med vingarna som fylleflyger in i en kraftledning, eller den om den fattiga familjen som mirakulöst hittar en öde gård med blomstrande vetefält som döljer ett oväntat, gigantiskt ansvar.

Det kryllar av fantasi och oväntade vändningar i den här novellsamlingen, verkligen passande ruggig höstläsning. Men Bradbury är inte bara fantasifull och överraskande, han har ett vackert och målande språk också. Som exempel den här beskrivningen av en tystnad i ett samtal:

"Here lay a typical Garvey silence. Here sat the largest manufacturer and deliverer of silences in the world; name one, he could provide it packaged and tied with throatclearings and whispers. Embarrassed, pained, calm, serene, indifferent, blessed, golden, or nervous silences; Garvey was in there." 

Citatet blir även ett exempel på hur vacker novellformen kan vara. Stycket i boken varifrån citatet kommer inleder att beskriva ett samtal, men i beskrivningen av ett avbrott i samtalet så bakar Bradbury in en tänkvärd och vacker karaktärsbeskrivning också. Jag värderar överlag novellformen högt, den författare som klarar noveller klarar garanterat en längre historia också, då det är ett svårt uppdrag att på bara några sidor hinna få läsaren att känna något. I skräckformen förväntar jag mig dessutom att på något vis bli överraskad. Bradbury lyckas inte bara med att få mig att känna saker, han skrämmer upp mig till sittande i mitt sängläsande, och han lämnar mig också med en för alltid förändrad syn på mitt eget skelett och på den vinande vinden utanför fönstret. Och vad var det egentligen i den där burken!?

Jag kommer plocka fram den här samlingen nästa höst igen.

Två läsvärda recensioner hittar du här och här. Den senare länken innehåller även fantastiska illustrationer från någon annan utgåva än den jag köpte.