”Mitt grymma öde” av Carl-Michael Edenborg (2012)

En historisk fantasi om en klassisk kompositör. Utan namnet Edenborg på författarraden hade jag antagligen inte blivit intresserad, men nu är ”Mitt grymma öde” just Vertigomannens romandebut och förväntansfullt plockade jag därför med den bland de andra långlån-böckerna från bibblan. Och den här skildringen av Händels liv landar givetvis långt ifrån mina fördomar om klassiska kompositörer. Det bjuds smuts, obscena perversioner, bråddjupt mörker, och nu efter läsningen har jag överraskande nog ett spirande intresse för ”klassisk musik”, det som för mig tidigare varit en stor likartad klump där bara Beethoven stuckit ut (och det pga filmatiseringen av ”A Clockwork Orange”). Händel var samtida (och större än) Bach, och före exempelvis Mozart och Beethoven. (Du har också garanterat hört åtminstone ”Hallelujah” av Händel.)

      Historiskt sett verkar Händel ha varit en mytisk figur, det enda som verkar känt och helt accepterat kring hans egenskaper är att han var snål, ilsken, ensam, ful och ett musikaliskt geni. Detta har Edenborg tagit till vara, och skapar en bild av Händel som en slags hedonist som i närmast Lovecraftiansk anda hatar livet, alla andra människor och ofta sig själv. Edenborgs Händel lever för konsten, och bara den. 

      Det blir en trovärdig resa kring upphöjda stora konstnärers svårigheter och ovilja att anpassa sig till det normala, deras förmåga att höja sig själv över andra, och den berusning och självhat det medför. Som då Händel, tidigt i berättelsen, gjort närmanden mot sin bäste vän och morgonen efter möter honom igen:

      ”Upp ur sängen, öppna dörren, omfamna vännen. Vi skrattade lättat, som om en börda lämnat oss. Det var en illusion. Bördan var min, jag var bördan. Denna börda skulle fortsätta att krossa mig och alla i min närhet. Den hade långt ifrån nått sin fulla tyngd.

Så är det att vara storartad.”

      Eller då Händel ska skriva en opera och reflekterar:

      ”Jag har alltid tyckt om kejsar Nero. Han brände ner Rom år sextiofyra medan han spelade på sin lyra. Jag har en ändå större ambition: jag vill bränna ner Rom genom att spela på min fiol. Vi är samma andas barn.”

      Händel finner under uppväxten sin homosexualitet fruktansvärd, men med framgången möter han fler och fler likasinnade (det skaver att inse att många av aristokratins homosexuella låg med andra män främst på grund av ett djupt kvinnohat, snarare än kärlek till män). Men det är aldrig kärlek, Händel hinner utnyttjas flera gånger innan maktbalansen ändras och han blir den som förgriper sig och utnyttjar sin position (För en Edenborg-nörd som jag själv håller på att utvecklas till så ler jag åt att han låter ett ”frontsvin” spela en så avgörande roll.). Det är en perverterad och skruvad tillvaro Edenborg låter Händel leva, där den rena kärleken kommer ur brottet mot naturen:

      ”Ert sinne är förgiftat av symmetrier: men kärleken uppstår endast ur asymmetrier, felaktigheter, skevheter, rentav omänskligheter.”

      Men Händel visar sig oförmögen att älska, varken sig själv eller andra, och snart utvecklar han också en svår impotens. Han intresserar sig då för kastraterna, dåtidens klassiska superstjärnor vars pungkulor avlägsnades i barndomen i förhoppning om att skapa gudomliga röster. I en oförglömlig scen i Florens underjord skildrar Edenborg hur Händel deltar då en åttaårig pojke kastreras, och det är fantastiskt. SÅ jävla obehagligt, och samtidigt en extremt talande bild av kampen mellan köttet och konsten, mellan verkligheten och gudomligheten. En scen som kommer stanna i mig även om jag glömmer resten av boken.

      Även om det nattsvarta narrativet påminner om ”Alkemistens dotter” så skiljer sig ”Mitt grymma öde” sig från denna i och med att här lever Edenborg mer upp till sin rykte som smutsens och erotikens författare, då han ägnar mycket tid åt Händels alltmer perverterade försök att känna något alls. Händel var en av barockens stora, och Edenborg skriver barockt. Storslaget, pompös, vulgärt, hårt.

      Men, även om jag inte är någon lektör, kan jag inte låta bli att störa mig på en del detaljer. Som upprepande metaforerna ”som alla förälskelser bleknade även denna”, de svettiga bleka ostarna, och ordet inälvor. Dessutom känns ord som ”full fräs”, ”runka” och ”tuttar” malplacerade, även om de mycket väl kan vara historiskt korrekta.

      Störigt är också hur tydligt det görs att Händel inte var ordets man, utan musikens. Gång på gång ställer Edenborg honom tafatt letande efter ord i pinsamma situationer. Det är trovärdigt, men det stör mig att Edenborg ändå valt en jagberättare för romanen, där skapas en diskrepans som gör att jag påminns om att jag faktiskt läser fiktion.

      Hur mycket av romanen är Edenborgs fantasi? Ingen aning. Men jag njöt av läsningen, och Edenborg talade flera gånger rakt in till den spirande konstnären inuti mig själv, på ett stärkande vackert vis. Jag påminns om att den som inte vågar misslyckas aldrig kommer att komma någonstans, att orimlig framgång skapar slöhet och trubbighet, att förtjänad framgång alltid är bättre än ärvd. Och;

      ”Endast förlusten bär tillräckligt mycket styrka för att skaka oss i grunden.” 

(Köp inte här, eller här utan någon annanstans, eller låna bibblan.) 

”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg (2014)

Det här är visserligen fantastik om en utvald på en äventyrlig resa; det är leriga gator, bubblande glaskolvar, långa kappor och resor med häst och vagn; men ”Alkemistens dotter” får absolut inte sammanblandas med efterapande intetsägande dynga ur samma genre.

      Alkemi är mer än gamla förvirrade försök att skapa guld av bly. Det är ett komplicerat tankegods som inte bara handlar om kemi utan om självförbättring; om att ta isär i småbitar för att analysera och förstå, för att sedan kunna foga samman hårdare. Jag intellektuellt nuddat vid Jungs hopkopplande av den moderna psykologins grunder och alkemin, jag har dreglande lyssnat på den esoteriska podden ”Myter och Mysterier” och jag upplever alltid en ökad sinnesnärvaro när jag handskas med ämnet. Därför var förväntningarna höga, och det var smått nervöst att låna hem ”Alkemistens dotter”, rädd som jag var för att den inte skulle hålla vad den utlovar (Fuck you, Paulo Coelho).

      Efter bara någon sida trillade axlarna ner. Edenborg har doktorerat på alkemi, och han vet vad han skriver om. Snart spände jag mig igen, förtjust över att inse att ”Alkemistens dotter” har den ökade och mystiskt förtätade närvaron! Jag läser (som ni ser delar av i bloggen) mängder av olika böcker och texter, jag vill nästan alltid läsa, men den här boken grep verkligen tag i mig och ropade efter mig då den låg hopslagen och jag var tvingad att göra annat.

      ”Det allra djupast heliga är insikten att det vi har omkring oss och våra liv inte är allt som finns, inte är det verkligt verkliga.”

När vi kliver in i berättelsen har berättaren Rebis just förlorat sin far. Den hårde alkemistfadern med den svarta blicken, som menade att Bibelns verkliga sjätte budord borde varit 'Du skall dräpa', eftersom att döda en kropp frigör en odödlig själ. Den fysiska verkligheten är Djävulens skapelse, för att hålla oss fångna och plågade. I och med att Fadern lämnat jordelivet lämnade han samtidigt ett uppdrag till sin tonårsdotter. Rebis är speciellt utvald, framavlad av generationer av dedikerade troende, med det nätta målet att utplåna Världsalltet. Berättaren axlar i bokens början detta ansvar, ger sig ut på en resa för att leta rätt på släktingar och de sista pusselbitarna. Direkt har Edenborg effektivt blåst upp spänningen, och berättelsen tar fart.

      ”Jag anade att han försökte få syn på min själ som var fången i fängelset av kött.”

      ”Allt är inget!”

      Det är uppfriskande och kreativt att läsa ett alkemisk berättarjag. Rebis blick ger liv och en annorlunda men tydlig gestaltning åt hela boken. Edenborg bjuder även på målande miljöer av sekelskiftstiden 17-1800, och jag inspireras av hur han smyger in miljöbeskrivningar i dialogen, ett finurligt knep som jag kommer sno till mitt eget skrivande. Effekten blir att smutsen och misären från både Stockholm och Berlin nästan fysiskt kletar av sig på mina händer, och samtidigt svindlar andligheten på sidorna.

      ”Våra själar lever som uråldriga havsdjur på havets botten. I mörkret krälar de fram över det dyiga avskrapet, de är så obegripligt små och övergivna i denna väldiga tomhet, men plötsligt, efter långa tidsrymder av tystnad, kan det hända att de snuddar vid varandra, kan ni känna det?”

      Edenborg fyrar av en sprudlande intellektuell fontän när Rebis tas om hand av Thorild och de, från helt olika positioner, drabbar samman i diskussion om världen. Genom två så väl konstruerade karaktärer, drivna till ytterlighet utan att förlora trovärdigheten, får Edenborgs idéhistoriska kunskaper boksidorna att lekfullt flamma.

      På sin resa gör Rebis egna erfarenheter av den okända fysiska världen. Med växande egen erfarenhet börjar faderns hat och de tidigare generationernas förväntningar väga allt tyngre på axlarna. Hon slits mellan viljan att utplåna världen och viljan att leva i den, mellan ande och materia. En kraftfull illustration av mänsklig tillvaro.
      Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.

      Jag tolkar det som att Edenborg vill säga till oss att ingen upplyst människa kan vara bara ande eller enbart kött; utan båda delarna behöver tas på allvar och få sin näring om en individ ska kunna bli fullkomlig. Hela Rebis process i boken blir på det viset en slags gestaltning av den alkemiska (och psykoanalytiska) principen om att dela upp, utforska för att sedan sammanfoga på nya starkare vis.

      Den här boken fick mig att brinna inuti, och jag upplever det igen när jag skriver de här orden. Kanske känner ni det också. Att det här är magisk läsning, i ordets verkliga bemärkelse.

Rebis stränge far och hans syn på att kroppen är ett fängelse för odödliga själar fick mig gång på gång att tänka på kapten Ahab i ”Moby Dick”, vilket är ytterligare en komplimang till Edenborgs författande, eftersom Moby Dick (helt objektivt) är världens bästa bok.

Rebis far säger vid ett tillfälle till henne att ”Du och jag är filosofins frontsvin. Vi bär våra sår som hedersutmärkelser.” och jag ler därför när jag senare läser Edenborgs illustrativa undersökning av vikande kulturjournalistik och ser just ordet ”frontsvin” återanvändas där som etikett på kulturskribenter. Jag ämnar härifrån axla den etiketten.

Edenborg verkar mycket spännande, se tex. den här intervjun med Ann Heberlein eller fuck you-episoden från Augustprisnomineringen. Han startade och drev länge Vertigo Förlag, känd för provokativa utgivning. Han återpublicerade bland annat ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” på nittiotalet, och har här skrivit det bästa jag läst angående Nikanor Teratologens konst och hans antisemitism.

Köp här, här, här eller låna på bibblan.