onsdag 24 april 2019

”Tivoli” av PC Jersild (2018)

Jersild gled högt upp på min läselista efter att jag här om månaden läste den underbart nattsvarta dystopin ”Efter floden”. När min bästa boktipsare Linda uppmärksammade mig på att Jersilds senaste bok handlade om ett äldreboende i framtiden, slog peppmätaren i taket. (För den som inte vet, jag är sjuksköterska i kommunal verksamhet, men skriver också själv på en dystopi om vård i framtiden).

  I ”Tivoli” har Gröna Lund avvecklats som nöjefält för unga, och istället blivit ett lyxigt seniorboende. Vi följer ett antal olika jagberättare som skildrar sin del av boendet. De båda bröderna som flyttar ihop i åttioårsåldern är den del av narrativet som verkligen letar sig in i mig. Jagberättaren är den introverte brodern som i livets slut börjar leva tätt intill sin mer världsvane storebror. Det blir flera gånger hjärtskärande vackert om ålderdom och ensamhet, och det är i de lägena som Jersild briljerar som författare. Den uppenbara förståelsen för åldrandet, döden och vården lyfter sidorna och läsupplevelsen.
  Läkemedelsindustrin får sig en rejäl smocka, en kul gliring till restriktionerna för att få sprida askan efter en avliden skickas iväg genom att kalla det arv från gammal religion och en förvanskad syn på hygien.
  Teosoferna och madame Blavatsky får sig lite skit, Katolska kyrkan startar fotbollslag för att desperat försöka fånga in folket igen och Humanisterna har landat som samhällsinstitution. Jag håller inte helt med varken Jersild (aktiv i Humanisterna) eller deras ateistiska projekt, så gillar jag tanken på dem som en uttalad arrangör av livsviktiga ritualer som begravningar och så vidare. Och jag gillar hur Jersild skriver fram en värld som får mig att tänka kring det.

  Jag är däremot inte lika förtjust i andra delar av idéerna. Hörläsglasögonen? De etiska problemen kring att en boende skaffar en Barbara och kräver att omsorgspersonalen ska hjälpa honom tvätta den, det är en potentiellt jättebra historia. Men Jersild kan inte låta bli att göra lite buskisfniss av det, istället för att illustrera viktigare saker som konflikten mellan en sjuks rätt till sin sexualitet å ena sidan, och rätten till vettiga/ickekränkande arbetsuppgifter för personalen. Men Jersild fintar mig snyggt i en annan scen, när globetrotterbrorsan köper sex till sin osäkre bror så tror jag att författaren bakat in en rejäl gubbsjuka, men den scenen vrids snyggt och hjärtligt till något bra.

  Dialogen skriven utan markeringar eller radbyten. Ett formgrepp som kan vara sjukt snyggt i vissa romaner. Men ”Tivoli” är en lättläst roman i övrigt, och jag tycker Jersild hugger sig i foten genom att spöka ut dialogen på det här viset. Jag som är en van läsare stakar mig, och jag kan tänka mig att den mer ovane läsaren får direkt svårt att förstå samtalen.

  Jag får överlag en känsla av att arbetsprocessen kring ”Tivoli” gått för fort. Det är mycket pepp och berättarglädje och finurliga idéer, men helheten haltar. Det skulle behöva kapas i historierna, och jag skulle behövt ett metanarrativ, varför hör vi alla de här olika jagrösterna? Och, varför låter rösterna så lika? Vi får veta att det finns nyspråk, varför berättar inget av jaget på en mer nyspråklig svenska i såfall? Och slutet, det bara händer, lite från ingenstans?

  Det är kul att läsa hur kapitalismen nästlar sig in i äldrevården och börjar profitera på mjuka värden. Men, det som blir direkt verklighetsfrånvänt i romanen, är hur vi ska kunna ha gamla pensionärer så rika att de kan köpa in sig i lyxiga komplex, när alla kommer jobba tills de går sönder och sedan inte få några pengar alls? Visst anar vi att de flesta i ”Tivoli” hör till de rikare i samhället, men jag saknar ändå berättelser/blinkningar till de gamla som inte har några pengar. De är många redan, och kommer utgöra den absoluta majoriteten i framtiden.

  ”Tivoli” är en läsvärd historia som lyfter viktiga ämnen, äldrevården och framtiden, men som missar sin chans att landa som en femma i mitt bibliotek. För även om jag får flera bra idéer till mitt eget skrivande och yrkesliv, så som helhet är tyvärr ”Tivoli” inte i närheten av att vara en lika komplett roman som Jersilds åttiotalsmästerverk ”Efter floden”.

Köp på ditt antikvariat, inte här.

torsdag 18 april 2019

"Gräns" av John Ajvide Lindqvist (2018)

(Det finns små spoilers i den här texten!)
Först: Jag älskar John Ajvide Lindqvist. Jag tycker att han är en av vår tids mest spännande författare, alla kategorier. Ändå har jag ännu inte läst allt han publicerat, kanske hälften. Den Oscarsnominerade filmatiseringen av "Gräns" påminde mig om att jag exempelvis inte läst "Pappersväggar" (novellsamlingen där jag tror den här novellen första gången trycktes?). Men Ordfront har, såklart, tryckt en liten fin egenutgåva av "Gräns" nu, med huvudpersonen från filmen på framsidan till boken och det blev dags för mig att läsa.

  Det blev en enda kvällsittning. Sextio uppslukande sidor.
  Huvudpersonen i novellen är ett "misslyckande" i privatlivet. En ful, överviktig kvinna i en destruktiv relation. Men hon är en underlig superstjärna i sitt arbete på tullen, med en särskild förmåga att känna av folks skuld och skam. Och Ajvide lyckas trovärdigt koppla samman svenska vardagsföreteelser (tullen, barrskogen, äldreboende, barnafödande) med makaber skräck och fantastik. Samtidigt ligger något Selma Lagerlöfskt över alltsammans.
  "Gräns" är sammantaget läsmagi, men mer fin än obehaglig. Personporträtten är varma utan att bli fåniga, detaljer som den präst som "åker dit" på innehav av scifi är underbar, tvisten i novellen är väldigt bra och sexscenen bland det underligare jag läst (vilket betyder MVG).

  "Gräns" väcker tankar om vem vi tror oss vara, om varför en inte passar in, om skönhet och fulhet, om att vårda särskilda förmågor och om föräldraskap: vad får en inte ljuga om?
Det som stör mig i läsningen är dels skiftet till en jagberättande jagdagbok på mitten. Ett helt onödigt berättargrepp, tyckte jag. Och sedan är tyvärr novellen för kort. Historien går lite för fort.
  Efter jag läst ut så såg jag ivrigt filmen. Och, en av få gånger som jag ändå får säga att den här berättelsen gör sig bättre som film. Framförallt för att alltihopa får lite mer tid att veckla ut sig i filmen, men jag gillar också förändringarna i storyn som genomförts (pedofilhistorien, slutet). Sedan är maskerna fantastiska i filmen. Verkligen välgjorda och obehagliga.

  Landar det i att du bara ska se filmen? Absolut inte. Gör bägge. Boken har dessutom ett mysigt förord där Ajvide visar sin mjukaste sidor. Vetskapen om att han skrev "Gräns" innan "Låt den rätte komma in" ens hade antagits av något förlag, då han var desperat och fattig, det värmer den kämpande författaren inuti mig själv.

Köp boken här, inte här eller här, se trailern till filmen här.

fredag 12 april 2019

”The Handmaid's Tale” av Margret Atwood (1986, 2017)

Det här med hajp är förrädiskt. Jag gillade Atwoods ”Oryx & Crake” mycket, och ”The Handmaid's Tale” är ju duktigt populär i sin teveserievariant. Här hemma har Ida suttit och skrikit och gråtit åt den, medan jag tänkte att jag skulle läsa boken först. Vilket jag nu har gjort, men tvekar efter utläsningen faktiskt över om jag kommer ge teveserien min tid.

  Fast mycket i romanen är bra. Den dystopiska världen är genomtänkt, Atwood skriver i förordet: att ingen enskild scen är helt påhittad, alla scener och delar är på något vis hämtat ur verkligheten. Det ger romanen en märklig och stark bismak. Ofta handlar en dystopi om att skildra en framtid som saknar något, som gör att vi uppskattar och vårdar att vi har det kvar just nu. Till exempel friheten att göra fel, att protestera eller att ljuga, och så vidare. Den effekten finns också i ”The Handmaid's tale”, feminismen känns härligare och viktigare, men verklighetsaspekten gör att romanen samtidigt fungerar som en historielektion och påminnelse om att jämlikhetskampen faktiskt inte kommit så långt som vi vill inbilla oss. Framförallt har den inte så djupa trygga rötter som vi låtsas att den har. När som helst kan de enkla förklaringarna segra, om vi inte passar oss.

  Atwood skriver fram en värld där en fundamentalistisk kristendom har belägrat det som tidigare var USA, men nu heter Gilead. Infertilitet plågar landet, antagligen kopplat till männens spermieproduktion, men samhället letar primärt korrigeringar i kvinnorna. Männen har makten, männen är djur, och det är upp till staten och kvinnorna att sätta gränserna i förhållande till männens sexualitet. Staten har därför tagit kontrollen över reproduktionen. Berättarjaget är en barnaföderska i den här industrin. Men hon är inte prostituerad, geisha eller sällskapsdam, tvärtom är hon reducerad till en vandrande livmoder (hejhej vår samtids diskussion om surrogatmödraskap) till en rik man, kanske är han ett militärt befäl.
  Genomgripande gillar jag hur Atwood visar att om vi gör både katter och kvinnor till objekt istället för subjekt så kan vi motivera hemska saker som utförs mot henne eller honom. Det är en simpel men samtidigt otroligt viktig insikt.
  Jag gillar hur Atwood gestaltar den lilla makten som finns kvar hos kvinnan, berättarjaget. Den sexuella, som ett hundben framför en hund, och hon låter karaktären njuta av den. Det känns väldigt verkligt, och modigt skrivet.

  Gilead ger mig vibbar av Michel Houllebecqs dystopi i ”Underkastelse”, men där han skildrar övergången mellan nutid och framtida religiös totalitarism (och modigt pekar ut hur och vilka som skulle attraheras av en återgång till tidigare mer hierarkiska relationer mellan könen) så hoppar Atwood till större delen över det och skildrar istället hur det skulle se ut då systemet satt sig (även om hon nuddar vid det i Lukes egenintresse över berättarens förlorade frihet). Inget fel i det berättargreppet, det är mer klassiskt dystopiskt och det är innerligt svårt att skildra katastrofen (som Jersild pekar ut i efterordet till ”Efter floden”). I Atwoods värld har maktövergången varit våldsam och terrordriven, men jag har ändå en smula svårt att se hur de religiösa behållit makten och klarat av att genomföra sina hårda samhällsreformer? Omgivande länder verkar inte ha gått igenom samma utveckling, och USA är stort? Oavsett påminner ”The Handmaid's tale” sin läsare om att demokrati och frihet än så länge inte är mer än historiska parenteser. Att våldet och de enkla lösningarna är oerhört mäktiga och frestande vägar för att enkelt organisera ett samhälle, men att dess konsekvenser blir vidriga (hejhej, högervindarna genom samhället generellt).

  Jag har också lite svårt med att ett totalitärt samhälle som har gått igenom så stort krångel med reproduktionen praktiserar dödsstraffet så frikostigt som de verkar göra. Kanske är det något i barnafödandet som jag inte förstår, att det handlar om att de rika föräldrarnas existentiella projekt snarare än ett demografiskt behov av barn? Isåfall hade jag gärna sett det komma fram tydligare i romanen.
  Sen är det det här märkliga efterordet. Det behövs liksom inte. ”Järnhälen” av Jack London är ett exempel på där det skenbart vetenskapliga appliceras mer fungerande på en scifi-dystopi.
  Och relationen mot slutet. Den bara händer? Så kan det ju vara med relationer, men jag går inte med på det i litteratur. Då vill jag att det gestaltas hur den bara händer. Det kan inte bara plötsligt vara där. Då känner jag mig som läsare lurad.

  Margret Atwood är onekligen ett skickligt proffs och jag roar mig med att iaktta hur mästerligt hon hanterar jagberättaren. Jaget kan verkligen inte misstänkas vara samma berättarjag som det Atwood använder i ”Oryx & Crake”. Däremot kommer jag tyvärr aldrig helt nära jaget i ”The Handmaids tale”, och det är framförallt anledningen till att boken inte blir den klassiker hos mig som jag ville göra den till. Det är en underbart hemsk och tankeväckande värld hon skrivit fram, men den skrämmer mig inte på djupen som den skulle ha gjort om jag brytt mig mer om karaktärerna. 

Köp på loppis, antikvariat men inte hos imperiet här, här, här, här. Eller se teveserien.

torsdag 11 april 2019

"My Sweet Audrina" av V.C. Andrews (1982)

Sugen på att testa läsa något gränsöverskridande som ändå inte är svårläst som surrealisterna eller dekadenterna tenderar att vara? "My sweet Audrina" kan vara det du letar. VC Andrews skriver inte för att förändra sin läsare, hennes grej verkar ha varit att frossa i transgressiva familjedraman, med unga tjejer som målgrupp.
  "My Sweet Audrina" är en av hennes mest kända romaner, tillsammans med "Flowers in the attic" (som tydligen handlar om syskonincest). Hennes stil blev tydligen så säljande att flera författare efter Andrews död publicerade, i samarbete med författarens dödsbo, fler verk i hennes stil och under hennes namn. En märklig trend, kapitalismen tränger in och förstör, tankarna går osökt till David Lagercranz och Milleniumtriologins pengamjölkande fortsättningar. De har jag inte läst, och kommer inte heller att läsa. Jag kommer inte läsa mer av VC Andrews heller, varken originalverk eller efterapningar, men "My Sweet Audrina" hade jag roligt med (och åt).

  Romanen har en jagberättare som heter Audrina. Hon är sju år och lever tillsammans med sina föräldrar i en stor gotiskt slott. Hon har haft en storasyster som avlidit under traumatiska förhållanden, som också hette Audrina. Den andra Audrina, vår berättare, kämpar med att fylla platsen efter sin perfekta storasyster. Hennes pappa är överbeskyddande, låter henne inte gå i skolan och tvingar henne att gunga storasysters gungstol för att återvinna den avlidna, perfekta systerns magi. Berättaren ska fylla den tomma bägaren, för att hon ska kunna bli sin storasysters goda egenskaper och på så vis glädja sin familj och hindra Guds vrede (!).
  Bokens mest vrickade och fantastiska karaktär är Vera, Audrinas onda kusin som också bor i huset. Några år äldre, med en vildsint sexualitet och benskörhet är hon en galen femme fatale, på vissa vis nästan i konkurrens med Clara i "Torture Garden". Trots sina unga tonår så ligger hon sönder allas relationer, däremellan faller hon och bryter armar och ben. Jag skulle gärna läst en bok bara om Vera.
  Audrina får i boken också en lillasyster, Sylvia, som är vacker men bär på en funktionsskillnad av något slag (en av de råare, osympatiska skildringar av kognitionsproblem som jag läst). Det faller iallafall på Audrinas lott att ta hand om sin lillasyster, och Sylvia följer som en underlig skugga efter vårt berättarjag. Audrinas familj säger allt hemskare saker till och om Sylvia, och snart börjar vi fundera på hur handikappad Sylvia egentligen är.
  Sen har vi den misslyckade skridskoprinsessan som förlorat bägge sina ben och skäms över sina stumpar och rullar omkring på en bräda i en stuga i skogen. 
  Det finns också män i boken. Pappa patriark, den skenbart ädle pojken och så vidare.
  Och justdet. Audrinas mamma och moster brukar supa till framför pianot samtala med bilden av den tredje systern, som ätits upp av kannibaler under en missionsresa i Afrika.

  Överlag skriver Andrews fram stereotypa karaktärer som hon sedan drar ner brallorna på, metaforiskt och ibland bildligt. Det går inte bra för någon i "My sweet Audrina" och jag vänder ivrigt blad efter blad. Det är bara att erkänna: hur svajjigt det än är, Andrews prickar något djupt inne i primathjärnan på mig.
  Jag har inte reserachat författaren, men det känns inte otroligt om hon är dumkristet troende som gottar sig åt andras olycka utan att hantera sin egen. Därför var min sammanblandning med dekadenterna i inledningen direkt orättvis. För Andrews verkar det inte finnas något vackert sex, inget samtycke någonsin, kvinnor är blommor tills de smutsas ner av män och då är de för alltid förstörda. Det finns inga kvinnotyper det kan gå bra för, alla män är alltid as. Jag vill ju egentligen passa mig för att moralisera konst, men det är obehagligt att detta är skrivet med småflickor som målgrupp. Och barn verkar ofta vara smartare än vad jag tror.

  För en vuxen och någorlunda fri tänkare är det iallafall rätt svårt (omöjligt) att tro på den här boken, att låta bli att inte skratta åt den. Också om en tänker förbi de galna händelserna. Ett sjuårigt berättarjag som är väldigt vältaligt för sin ålder. Men hon ska också bära på minnesproblem, och berättar ändå sin historia i dåtid, dvs. från framtiden?   
  Hur minns hon sin historia?
  Den är övertydligt berättad, en galen historia men ändå med ett väldigt enkelt narrativ. Dialogen är så övertydlig att det inte går att tappa bort sig i någonting som händer, och trots sitt obskyra och hemska innehåll är boken mycket lättläst. 
  Boken har tempoproblem, vissa scener rusas förbi, och spänningen är tydligt utplacerad. Inringad och upplyst. Inte något du missar. Det som överraskar är plottvisterna, som en väl flera gånger inte får chansen att förutspå. Däremot gick mina associationer kring överbeskyddande föräldrar snabbt till den underbara filmen "Dogtooth", och bidrog till att jag genomskådade slutets plottvist redan de första tjugo-trettio sidorna, och stampar sedan otåligt över att berättaren själv vägrar förstå det (sen tror jag kanske inte att en behöver ha sett grekisk film för att genomskåda plotten..)
  Men trots allt det här läste jag ändå färdigt boken. 

  Väldigt generöst beskrivet så är "My sweet Audrina" en berättelse om en familjs ovilja att hantera trauman, om föräldrar som desperat försöker skydda sina barn mot världens hemskheter. Men mer ärligt är romanen en gulity-pleasure sidvändare om hemskheter och idioter till karaktärer. Våldtäkt, mord, incest, barns sexualitet, missfall.  
  Den lämnar i slutänden inget djupt intryck på mig. Jag vet inte om du behöver läsa den. Jag kommer inte leta fler romaner av den här författaren, men jag tyckte det var kul läsning. Och ibland räcker det gott.

  Köp på antikvariat, men finns hos imperiet här, här, här
  Nu när jag skrivit min text om boken ska det bli kul att höra min favoritpodcast Bad Books for Bad People hantera den.  

tisdag 2 april 2019

”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour (2019)

Jag kommer att skriva om Stålenhags tidigare utgivning framöver, men för dig som inte är alls bekant: Simon Stålenhag är en författare och illustratör och rent objektivt det största som hänt svensk scifi sedan Harry Martinsons ”Aniara”, i god konkurrens med Johannes Anyurus ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Inte för att de är speciellt lika, men de skapar stora läsupplevelser som lämnar tunga avtryck efter sig (mina två tydligaste kriterier för att verkligen kunna älska en bok).
  Men, den här senaste boken, ”Urtidsbilder”, släpptes i måndags och avviker från de tidigare. Den är inte scifi, utan vetenskaplig historia. Som jag förstår det så utgjorde bokens bilder grunden till en utställning på Naturhistoriska i Stockholm, som sedan har textsatts av vetenskapsjournalisten Anna Davour och nu ges ut tillsammans i den här bokformen.

  Jag kan ingenting om färgval, perspektiv eller tekniker i målad konst. Men jag märker tydligt hur Stålenhag har ett sätt att måla (teckna? Rita? Vad kallas det han gör på den där digitala plattan?) som når rakt in i lillpojken i mitt hjärta. Han når också rätt in i min treårige son, vilket inte är det lättaste: med en hel myrstack i brallorna har han svårt att sitta stilla mer än några minuter i taget. Men då lådan med fyra Stålenhagböcker kom i brevlådan och vi tillsammans började kolla på bilderna så satt han stilla över en timme och häpnade. Vi pratade inte, tittade bara på bilderna och bläddrade. Med jämna mellanrum mumlade han: "Wow". Efter den kvällen kommer han nu dagligen balanserande med någon av de vackra coffetableböckerna, sätter sig ned och förundras. 

   Lillpojkeetiketten är alltså långt ifrån någon diss från min sida, och för genustydlighetens skull så tänker jag att på samma sätt som att gubbe eller tant är personlighetstyper som kan finnas i vem som helst snarare än någt kopplat till kön eller ålder, så kan flickor, kvinnor och damer nära småpojkar inuti sina hjärtan. (Ett bergsäkert sätt att se efter om ni har en i er är att låna hem en Stålenhagbok. Om det kittlar i bröstet, då är det lillpojken som sprattlar förtjust).
   Det Stålenhag skildrar i sin tidigare utgivning är tentakelmonster, robotar, svävare, rymdskepp, dinosaurier, gamla tevespel, datorer med tjocka skärmar, alltsammans i en skönt diskbänkigt åttiotal (själv handlingen lämnar jag till senare blogginlägg, anar förtjust lite hård scifi mitt i de sprakande fantasierna?). Men iallafall, även om effekten är liknande så avviker ”Urtidsbilder”. Såhär: steget mellan robotar och urtidsdjur är tydligt och klart kvar inom lillpojketemat, och bilderna i den här senaste boken är nog så fantasieggande, men skillnaden är att grunden inte är Stålenhags fantasier utan paleontologi och evolutionär forskning. Det är galet att bilderna triggar fantasin på liknande sätt, men istället för att njuta av fantasier så njuter jag av något som faktiskt funnit på jorden. Jävla svindel! Samtidigt så gestaltas tider och varelser som ingen människa sett i verkligheten och där blir väl föreställningsförmågan och fantasin centrala, hos både författare och läsare, trots den vetenskapliga settingen. 

   ”Urtidsbilder” fungerar som ett slags djupt tittskåp bakåt i jordens historia och skapar en hisnande känsla inför hur små vi människor är, hur kort tid vi knallat omkring här på jorden, hur mycket som hänt innan oss, hur många som levt, och hur underbart intressant naturen är.
   Jag vet inte hur urvalet av skildrade urtidsdjur har gått till, godtyckligheten gör mig ingenting och jag uppskattar att jag får bekanta mig mer fler dinosaurier än de som syntes i Jurassic Park. Men mina favoriter är faktiskt ickedinosaurier. Amfibien Gerrothorax som simmar runt med munnen öppen och fångar mat, det sexhorniga däggdjuret Uintatherium, eller Castoroides: jag menar, 2,5 jättebäver är stoff till både barnböcker och mardrömmar! Och, om jag någonsin skulle ha ett Mastodon-coverband skulle det givetvis heta Dorudon.

  Anna Davours texter fungerar väl som krydda och sammanhang till bilderna. Lek till exempel med insikten att månens dragningskraft får jordskorpan att bukta. Eller berättelserna om den fattiga fossilletaren Mary Anning på Engelska landsbygden på artonhundratalet, en historia som verkar vara värd sin egen bok bara den. Tyvärr känner jag ändå att texterna är bokens svaghet, de spretar en del och exempelvis skulle det varit fint om det avgjordes om mottagaren (läsaren) ska tilltalas som ett barn eller inte. Jag har inget emot varesig det ena eller det andra, men stör mig på att riktningen och tonen pendlar (och varför heter inte boken ”Urtidsdjur”?).

  I en tid där den människoskapade klimatkatastrofen blir allt tydligare tycker jag att ”Urtidsbilder” har en ödmjukande effekt på sin läsare. Boken trycker mjukt ner respekt i mig. Vi människor ska inte tro att vi är så fristående från naturen, och även om varje tidsperiod av urtidsdjur skiljs åt av olika katastrofer så är det bara vi som arbetar aktivt för att vår katastrof ska komma tidigare. Vi är bara en art i raden av många. Vi kommer också att dö ut. Förhoppningsvis kommer vi ersättas av nya arter (om inte vår uppfinning kapitalismen redan gjort vidare liv på jorden omöjligt).
  Jag hoppas att den här boken blir rikligt inköpt till grundskolebibliotek runt om i världen (och ja, att den överhuvudtaget kommer ut på fler språk än svenska), för den hjälper oss förstå att jorden är värd att bevara.

  Jag närde ett tag en fantasi om att jag skulle älskat att se Stålenhag skildra något X-files inspirerat, tiden och tidigare teman känns som att de passar ihop. Jag kan fortfarande verkligen se honom göra flygande tefat, storögda aliens, eller varför inte yetis, bigfoots och kletiga monster som krälar i avlopp. Jag gillar fortfarande den tanken, men ”Urtidsbilder” har visat mig att Stålenhag har en större bredd och är djupare förankrad i forskning och verklighet än vad jag tidigare förstått. Nu gissar jag att det snarare blir rymdfärder som han tar sig an. Oavsett blir det spännande att se åt vilket håll Stålenhags författarskap tar oss. Jag, min son och tusentals andra lillpojkar, i alla åldrar och kön, väntar spänt.

Det känns ärligt att skriva ut att jag mottagit recensionsex av den här boken. Det är smickrande, men jag tror inte det färgat min text alltför mycket. Det här är en bra bok och givande läsning. 

Boken släpps i samband med Vetenskapsfestivalen här i Göteborg i helgen. Författarna kommer finnas både på Scifi-bokhandeln och i Nordstan. Kanske vågar jag mig in och får boken signerad..



Vi kommer få följa Stålenhags framgång genom Hollywood, han har sålt en av sina tidigare böcker till att bli teveserie på Amazon Prime.  

Köp alltid direkt från förlaget, låna på bibblan, men länk till imperiet för pingly.