”De otroliga tefaten” av Eugen Semitjov (1974)

En av insikterna av att tillfriskna ur en depression har för mig blivit att vårda lillpojken i mig, den där lille orolige som uppfostrades av Arkiv X, Jules Verne och En Ding Ding Värld. Under många år skämdes jag över honom. Det gör jag inte längre, utan nu jublar jag då jag hittar en bok med detta omslag på en loppis.

  Jag kände igen Eugen Semitjovs namn som den som tecknade "Allan Kämpe", men min obildning blottas  och överraskningen blir stor då jag börjar läsa. "De otroliga tefaten" är inte lättsmält scifi. Semitjov var inte bara tecknare och författare. Han var tydligen kanske allra främst en vetenskapsjournalist som belönats med stora journalistpriset, som närvarat och rapporterat vid flera historiska rymdhändelser  och intervjuat (bland väldigt många andra) Juri Gagarin och Carl Sagan.

  ”De otroliga tefaten” handlar visserligen om flygande tefat, men är inte fiktion utan ett slags kunskapsgenomgång. Boken är skriven med journalistens nyfikenhet men utan att förlora forskarens rationalitet, och följer överlag formen Fallbeskrivning – Källgenomgång/kritik – Semitjovs avslutning där har blottar bluffen/feltolkningen etc. Satelliter, väderballonger, testflygningar av nya militära farkoster, Kalla Kriget-rädslor, direkta bluffar och så vidare. Samtidigt finns ett par berättelser som han tillåter vara svårklassificerade eller ickefalsifierade. Semitjov är tydligt bildad i fysik, mycket handlar om ljusfenomen eller väderskiftningar, men han skriver på ett enkelt vis som är lätt att ta till sig. Vissa gånger skriver han för lätt och för raljerande, men samtidigt kan jag förstå att en lär bli lite trött på alla ”troendes” vilda fantasier och spekulationer (varning för rabbithole men kolla till exempel in dåren George Adamski och hans spektakuläriteter).

  Semitjov nämner Carl Jung och hans fina text om att UFO-fenomenet kan förstås som en modernare variant av religiösa uppenbarelser, men jag saknar ändå en del psykologiska förklaringar till alla UFO-fall som gås igenom. Jag förstår att Semitjov är fysiker och vetenskapsjournalist, och inte psykolog, men jag tycker ändå att vanföreställningar sprungna ur psykisk sjukdom borde nämnas, eller den mänskliga självupptagenheten, desperationen att vilja bli sedd, behovet att känna sig speciell, viljan att tro, kan driva en till extrema åtgärder. Men i intervjun med Carl Sagan mot slutet nuddar vi ändå det senare perspektivet, då Sagan jämför "de troendes" osannolika antal UFO-besök varje dag, varje år, med medeltidsmänniskans tendens att se sig själv som existensens medelpunkt. För, även om universum är oändligt och förutsättningar för liv torde ha uppkommit på många fler platser än här, så är det yttepytte liten mikrochans att de skulle ha letat sig hit till jorden, och dessutom då välja att studera oss på håll, i skymundan, och inte ta kontakt.

  Trots att Semitjov lyser med vetenskapslampan och blottar tiotals bluffar och feltolkningar och önsketänkanden förmedlar han ändå den där underbara svindlande känslan av att allt kan hända i rymden. Jag får vibbar av en fin dokumentärfilm om UFO-Sverige jag såg för några år sedan, där de säger sig leta efter känslan att vara liten och nyfiken. Jag håller helt med, det är en av meningarna med det mänskliga livet. Men för den skull får en inte sluta tänka kritiskt. Semitjovs bok påminner mig om det.

  Lite sur blev jag över att Roswell lämnades helt utanför Semitjovs bok, iallafall inte direkt utskrivet, och aldrig något om Area 51 eller liknande. Men samtidigt handlar boken om oidentifierade flygande objekt, inte spekulationer kring mörkläggningskonspirationer (det kan ni få färska varianter av i podcasten här eller på Netflix).

  Om du också gillar omslaget så är boken fylld av Semitjovs egna illustrationer, och på hans hemsida kan du köpa fina tryck av en del av hans verk.

”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour (2019)

Jag kommer att skriva om Stålenhags tidigare utgivning framöver, men för dig som inte är alls bekant: Simon Stålenhag är en författare och illustratör och rent objektivt det största som hänt svensk scifi sedan Harry Martinsons ”Aniara”, i god konkurrens med Johannes Anyurus ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Inte för att de är speciellt lika, men de skapar stora läsupplevelser som lämnar tunga avtryck efter sig (mina två tydligaste kriterier för att verkligen kunna älska en bok).

  Men, den här senaste boken, ”Urtidsbilder”, släpptes i måndags och avviker från de tidigare. Den är inte scifi, utan vetenskaplig historia. Som jag förstår det så utgjorde bokens bilder grunden till en utställning på Naturhistoriska i Stockholm, som sedan har textsatts av vetenskapsjournalisten Anna Davour och nu ges ut tillsammans i den här bokformen.

  Jag kan ingenting om färgval, perspektiv eller tekniker i målad konst. Men jag märker tydligt hur Stålenhag har ett sätt att måla (teckna? Rita? Vad kallas det han gör på den där digitala plattan?) som når rakt in i lillpojken i mitt hjärta. Han når också rätt in i min treårige son, vilket inte är det lättaste: med en hel myrstack i brallorna har han svårt att sitta stilla mer än några minuter i taget. Men då lådan med fyra Stålenhagböcker kom i brevlådan och vi tillsammans började kolla på bilderna så satt han stilla över en timme och häpnade. Vi pratade inte, tittade bara på bilderna och bläddrade. Med jämna mellanrum mumlade han: "Wow". Efter den kvällen kommer han nu dagligen balanserande med någon av de vackra coffetableböckerna, sätter sig ned och förundras. 

   Lillpojkeetiketten är alltså långt ifrån någon diss från min sida, och för genustydlighetens skull så tänker jag att på samma sätt som att gubbe eller tant är personlighetstyper som kan finnas i vem som helst snarare än någt kopplat till kön eller ålder, så kan flickor, kvinnor och damer nära småpojkar inuti sina hjärtan. (Ett bergsäkert sätt att se efter om ni har en i er är att låna hem en Stålenhagbok. Om det kittlar i bröstet, då är det lillpojken som sprattlar förtjust).

   Det Stålenhag skildrar i sin tidigare utgivning är tentakelmonster, robotar, svävare, rymdskepp, dinosaurier, gamla tevespel, datorer med tjocka skärmar, alltsammans i en skönt diskbänkigt åttiotal (själv handlingen lämnar jag till senare blogginlägg, anar förtjust lite hård scifi mitt i de sprakande fantasierna?). Men iallafall, även om effekten är liknande så avviker ”Urtidsbilder”. Såhär: steget mellan robotar och urtidsdjur är tydligt och klart kvar inom lillpojketemat, och bilderna i den här senaste boken är nog så fantasieggande, men skillnaden är att grunden inte är Stålenhags fantasier utan paleontologi och evolutionär forskning. Det är galet att bilderna triggar fantasin på liknande sätt, men istället för att njuta av fantasier så njuter jag av något som faktiskt funnit på jorden. Jävla svindel! Samtidigt så gestaltas tider och varelser som ingen människa sett i verkligheten och där blir väl föreställningsförmågan och fantasin centrala, hos både författare och läsare, trots den vetenskapliga settingen. 

   ”Urtidsbilder” fungerar som ett slags djupt tittskåp bakåt i jordens historia och skapar en hisnande känsla inför hur små vi människor är, hur kort tid vi knallat omkring här på jorden, hur mycket som hänt innan oss, hur många som levt, och hur underbart intressant naturen är.

   Jag vet inte hur urvalet av skildrade urtidsdjur har gått till, godtyckligheten gör mig ingenting och jag uppskattar att jag får bekanta mig mer fler dinosaurier än de som syntes i Jurassic Park. Men mina favoriter är faktiskt ickedinosaurier. Amfibien Gerrothorax som simmar runt med munnen öppen och fångar mat, det sexhorniga däggdjuret Uintatherium, eller Castoroides: jag menar, 2,5 jättebäver är stoff till både barnböcker och mardrömmar! Och, om jag någonsin skulle ha ett Mastodon-coverband skulle det givetvis heta Dorudon.

  Anna Davours texter fungerar väl som krydda och sammanhang till bilderna. Lek till exempel med insikten att månens dragningskraft får jordskorpan att bukta. Eller berättelserna om den fattiga fossilletaren Mary Anning på Engelska landsbygden på artonhundratalet, en historia som verkar vara värd sin egen bok bara den. Tyvärr känner jag ändå att texterna är bokens svaghet, de spretar en del och exempelvis skulle det varit fint om det avgjordes om mottagaren (läsaren) ska tilltalas som ett barn eller inte. Jag har inget emot varesig det ena eller det andra, men stör mig på att riktningen och tonen pendlar (och varför heter inte boken ”Urtidsdjur”?).

  I en tid där den människoskapade klimatkatastrofen blir allt tydligare tycker jag att ”Urtidsbilder” har en ödmjukande effekt på sin läsare. Boken trycker mjukt ner respekt i mig. Vi människor ska inte tro att vi är så fristående från naturen, och även om varje tidsperiod av urtidsdjur skiljs åt av olika katastrofer så är det bara vi som arbetar aktivt för att vår katastrof ska komma tidigare. Vi är bara en art i raden av många. Vi kommer också att dö ut. Förhoppningsvis kommer vi ersättas av nya arter (om inte vår uppfinning kapitalismen redan gjort vidare liv på jorden omöjligt).

  Jag hoppas att den här boken blir rikligt inköpt till grundskolebibliotek runt om i världen (och ja, att den överhuvudtaget kommer ut på fler språk än svenska), för den hjälper oss förstå att jorden är värd att bevara.

  Jag närde ett tag en fantasi om att jag skulle älskat att se Stålenhag skildra något X-files inspirerat, tiden och tidigare teman känns som att de passar ihop. Jag kan fortfarande verkligen se honom göra flygande tefat, storögda aliens, eller varför inte yetis, bigfoots och kletiga monster som krälar i avlopp. Jag gillar fortfarande den tanken, men ”Urtidsbilder” har visat mig att Stålenhag har en större bredd och är djupare förankrad i forskning och verklighet än vad jag tidigare förstått. Nu gissar jag att det snarare blir rymdfärder som han tar sig an. Oavsett blir det spännande att se åt vilket håll Stålenhags författarskap tar oss. Jag, min son och tusentals andra lillpojkar, i alla åldrar och kön, väntar spänt.

Det känns ärligt att skriva ut att jag mottagit recensionsex av den här boken. Det är smickrande, men jag tror inte det färgat min text alltför mycket. Det här är en bra bok och givande läsning. 

Boken släpps i samband med Vetenskapsfestivalen här i Göteborg i helgen. Författarna kommer finnas både på Scifi-bokhandeln och i Nordstan. Kanske vågar jag mig in och får boken signerad..

Vi kommer få följa Stålenhags framgång genom Hollywood, han har sålt en av sina tidigare böcker till att bli teveserie på Amazon Prime.  

Köp alltid direkt från förlaget, låna på bibblan, men länk till imperiet för pingly. 

”Batongerna slår nedåt – en berättelse om brottsbekämpning” av Jonas Lundström (2016)

Det är allt pirrigt att ge sig på att läsa böcker skrivna av vänner och bekanta, men som tur är skriver folk i min omgivning bra (Jonas Lundström tar alltså plats tillsammans med Arne Nilsson och Hanna Wikman).  

      Jonas är en erfaren aktivist och våra vägar korsades ett par gånger 2011-2012 i samband med några aktioner mot deportationer och ett No Borders-läger utanför Stockholm. Men Jonas (till skillnad från mig och så vitt jag vet) gick aldrig sönder av sin aktivism utan har istället fortsatt att (till synes) outtröttlig befinna sig där saker händer, hela tiden uppmärksamt iakttagande och sökande efter förståelse, aldrig rädd för att ta ställning (iallafall inte så rädd att han låter det hindra). Det är en ypperlig grund för en aktivist att kämpa från (istället för min egen ”måste-visa-att-jag-är-värd-att-leva”-drivkraft), och för en författare att skriva från. Och hela ”Batongerna slår nedåt” skimrar av kämpaglöd och argumentationslust.

Boken är en anarkistisk ögonöppnare kring det svenska rättssystemet, om hur resurser fortfarande riktas på insatser som håller samhällskroppen ren (småbuset på gatan) medan stora ekonomiska brottslingar inte prioriteras, slipper batongslag i knävecken och definieras sällan ens som kriminella.

      Jag ler åt det härligt respektlösa då Lundström ger sig på att förklara både Marx och Foucault för att sedan ta avstamp från deras axlar och skapa sin egen illustration av maktens landskap. Det är imponerande och inspirerande!

      Men den allra största behållningen från ”Batongerna slår nedåt” är kanske ändå just tydliggörandet av hur sådana koncept som ”kriminell”, ”brott”, ”fängelse” och ”straff” är diskursiva konstruktioner och inga naturlagar. Som exempel, är fängelsestraffets syfte att vara avskräckande och samtidigt någonslags tillbakabetalande av en skuld till samhället? Fungerar det? Är det isåfall beräknat enligt vettiga principer? Vad är en våldtäkt i fängelsetid? Är det rimligt med tio år för narkotikaförsäljning, och bara tre för grova sexuella övergrepp på barn under många år. Och så vidare.

      Lundström tydliggör gång på gång det orimliga i det vi tenderar tänka på som naturligt.

      Extra intressant blir diskussionen om straffens avskräckande effekt på viljan att delta vid civil olydnadsaktioner. Den typen av lagbrott föregås ofta av tanke, planering och reflektion. Jag känner igen det, hur i sådana sammanhang straffets avskräckande faktiskt fungerar (tyvärr) . Men förarbetet inför civil olydnadsaktioner skiljer sig drastiskt mot mycket av ”den synliga kriminaliteten på gatan”, som inte har samma sorts förberedelsefas. Den avskräckande effekten uteblir alltså kring många andra typer av lagbrott.

      Boken utgör överlag en värdefull, alltför sällsynt, anarkistisk kommentar till den svenska polisen. Lundström blottar exempelvis det absurda i hur polisen alltid används som primärkälla hos de stora mediehusen, eller hur de själva upprepat begår brott utan att fällas, se det tragiskt aktuella exemplet kring 20-årige Eric för exempel på bägge två. (Det är inte direkt någon vild gissning att ingen polis kommer fällas för det mordet heller.)

      Det är lite annorlunda för mig att skriva om facklitteratur än skönlitteratur. Fackböcker kommer ofta med någon form av sanningsanspråk, som läsaren kan gå med på eller kanske ifrågasätta utifrån egen förförståelse och kunskap. Jag är ingen duvunge kring anarkism och kriminalitetskritik, och även om jag emellanåt känner det som om jag machetehugger mig fram mellan Lundströms fotnoter medan hans hårda ansats hamras in i mig, så lyckas Lundström. ”Batongerna slår nedåt” kommer inte med ännu en sanning. Tvärtom, som en god anarkist använder han all den forskning han tröskat och petar effektivt hål på maktens hycklande ”Sanning” och visar att verkligheten är krångligare än vi vill erkänna.

      Jag tycker tyvärr att parallellerna mellan Sverige och USA emellanåt haltar en aning, och språkligt plumpa formuleringar som ”helt enkelt”, ”ju” och ”dock” stör min läsning.

Det är ett intressant val hur Lundström benämner alla personer i boken som ”hen”. Ögonöppnande och samtidigt lite irriterande, och på något ställe har det ändå smugit sig in könande, (exempelvis ”En kvinna i övre medelåldern […] hade kommit fram till mig och frågat varför poliser hade slitit sönder dörren till hens bil.” (s. 122)).

      Bokens byline ”en berättelse om brottsbekämpning” är aningen missvisande, eftersom boken utgör mer än så. Jag läser den som en uppgörelse med kriminaliteten som koncept och polisen som ordningsskapande myndighet. Fast jag fattar att det inte låter lika catchy.

      Jag saknar fler röster inifrån fängelseapparaten, från fångarna själva, trots att Lundström har ett tiotal år av frivilligarbeten på anstalt bakom sig. Det hade kanske varit en annan bok, men hade samtidigt kunnat vara ett förtydligande om att alla fångar är människor som agerat som de gjort av någon anledning, inte för att ”de är kriminella”. Såhär kanske, Lundström argumenterar snyggt och tydligt för att ”kriminella” är individer, men några gestaltande exempel hade ändå inte skadat, tror jag.

      Men, mina förbättringsförslag är småsaker. Lundström lyckas med sin stora ansats, att problematisera och göra tydligt att inget är naturlagar i ett samhällsbygge. Kunskap, diskurser, intressen och vilja styr politiken och juridiken. Gränsen mellan kriminell och ickekriminell är inte så tydlig som vi låtsas att den är. Världen är inte svart-vit.

      Och Sverige är inte världens bästa land, däremot slätstruket och inte så lite naivt, och vi behöver radikala hjärnor som Jonas Lundström. För att bryta isär rådande strukturer, förstå vår omgivning och kanske framförallt för att väcka kampglöd i slumrande bokbloggande fåtöljanarkister..

      Tack Jonas, du har så rätt och må vi aldrig glömma det – ingen är fri förrän alla är fria!

(Internetköp här hellre än här eller här, eller göteborgsköp den på Syndikalistiskt forum eller på Radikala bokmässan i september (dit Jonas kommer), eller bara be ditt bibliotek ta hem den. Eller gör alltihop.)

”Witches, Midwives and Nurses – a History of Women Healers” av Barbara Ehrenreich och Deidre English (1973, 2010)

Min vän och sjuksköterskekollega Tor stack den här lilla boken i min hand för något halvår sedan. Ett stycke brinnande aktivistisk och feministisk kvinnohistoria, om hur den upphöjda manliga läkarkonsten trädde in som norm för vård av sjuka, på bekostnad av den kvinnliga helarkonsten. Om hur rationalitet och vetenskap trängt undan erfarenhet, känsla och rutin.

      Ansatsen med boken är ingen komplett historieskrivning, utan den pekar ut två viktiga tider för formandet av synen på den moderna vården; häxjakterna och framväxten av den moderna läkarkåren.

      Bokens första del beskriver att när häxjakterna drog över Europa under 1600-talet ställde sig den framväxande läkarkåren på kyrkans sida, bakom dogmer, patriarkat och maktcentralisering. Kvinnliga helare smutskastades och förlorade sin upphöjda plats i samhället, även om de fortsatte att verka i smyg. ”Häxan” får i boken upprättelse, och författarna låter oss förstå att de som brändes på bål inte var några fantasiväsen, utan verkliga och vårdande kvinnor. Det är uppfriskande, och skrämmande, att inse hur många av de mediciner (smärtstillande, antiinflammatoriska, för matsmältning, mot förstoppning osv.) som fortfarande används, faktiskt kommer ur det som historien har kommit att klassa som ”häxtraditioner”. Samtidigt förstår jag att helarnas agerande var empiriskt grundat, och de använde sinnen och intellekt efter bästa förmåga.

      Sedan skildras 1800-talet och framväxten av doktorn som en idealiserad man (intellektuell, pragmatisk, handlingskraftig), och sjuksköterskan som det kvinnliga idealet (mjuk och naturligt omhändertagande). Hur kvinnliga vårdare först förtrycktes och förbjöds, och senare återinfördes i en omformad version, den Nightingaleska – den underordnade sjuksköterskan. Vi får därigenom en bakgrund till dagens vårdhierarki, där den rationelle vetenskapsgrundade manlige läkaren styr, och den naturligt vårdande kvinnliga sköterskan lyder.

      ”Healing, in its fullest sense, consists of both curing and caring, doctoring and nursing. The old lay healers of an earlier time had combined both functions and were valued for both. […] But with the the development of scientific medicine, and the modern medical profession, the two functions were split irrevocably. Curing became the exclusive providence of the doctor; caring was relegated to the nurse. All credit for the patient's recovery went to the doctor and his ”quick fix,” for only the doctor participated in the mystique of Science. The nurse's activities, on the other hand, were barley distinguishable from those of a servant. She had no power, no magic, and no claim to the credit.”

      Detta är en vild stridsskrift och osar av andra vågens feminism, på ett vis jag uppskattar men som ibland drar iväg väl långt i sitt hårda argumenterande, och ibland svänger sig med, vad jag tror är, direkta felaktigheter (som att katolska kyrkan tog inspiration av alkemin?).

      Och det är intressant och tankeprovocerande läsning, men egentligen väcker boken främst andra tankar i mig. Jag fastnar i tankar kring kopplingen mellan häxa-helare-sjuksköterska i kontrast till läkaren och vetenskapen. Min vän Lars formulerade det som att läkarens plikt är inför vetenskapen, medan sjuksköterskans är inför patientens upplevelse. Vår roll är att vara den mjuka vårdaren, den som bemöter med rätt språk och ser till patientens unika position, medan läkaren bedömer funktion och presenterar objektiva iakttagelser.

      Jag menar inte att kasta skit på vetenskapen, den är otroligt viktig. Kirurgi, undersökningsmetoder, verkningssubstanser och så vidare (jag är inte helt kockobello!). Och vi sköterskor har ett ansvar att använda vetenskapen, och dela med oss av den. Vi ska ge den till patienterna på ett vis de förstår, för att ge dem makten åter över sin egen tillvaro. Och jag menar inte att vi ska börja med en massa hittepå naturmediciner eller behandla med ickebeprövade metoder. Men vetenskapen är inte den enda måttstocken för ett mänskligt liv, och vi sjuksköterskor är faktiskt en slags moderna häxor som möter patienten som den komplexa och unika individ den är i just den stunden då vi möts. Det finns vetenskapliga teorier för stöttande samtal, för bekräftelse och så vidare, men det är inte det primära det vi använder i mötet med patienten. Vi använder våra personer, och det är inte alltid nödvändigtvis fel. Däremot blir det fel att låtsas som att vi aldrig gör det. Då kommer vi aldrig att rätta till vissa av våra tillkortakommanden, de som faktiskt orsakas av vår persons brister.

      Och, jag kissar verkligen i kyrkan nu, men jag tycker att sjuksköterskekallet har delar som är bra! Klart vi ska ha lön, klart vi ska lämna jobbet på jobbet, klart att vi inte ska leva enbart för att jobba och så vidare. Men! Får jag inte sitta vid sängen hos en döende patient och ibland faktiskt låta mig beröras i djupet av hela min person, då skulle yrket fort tappa sin mening och sin storhet. Och, den här insikten att en del av sjuksköterskerollen till sin natur är ickevetenskaplig, gör inte den mindre värd, eller ens verklighetsfrånvänd. Snarare tvärtom. Den förklarar varför tusentals syrror fortsätter knega för dåliga löner under risiga arbetsförhållanden.

(Hela boken finns inläst här, kolla rad nummer 13.)

(Extra kul att Nine Inch Nails nya skiva ”Bad witch” gett soundtrack till min läsning här, då just ”Bad witch” är ett begrepp som används i boken. )

”Havsboken – eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider” av Morten A. Stroksnes. (2016)

Den här nördiga essäboken har en röd tråd kring författaren och hans vän Hugo som försöker fånga en håkäring (en stor läbbig haj i havet utanför Lofoten), men man läser den inte för den historien. Det går nog att slå upp och börja läsa var som helst, eftersom nöjet handlar om Stroksnes sätt att i lagoma protioner lära oss om havet. Han får mig att känna mig smart när han lär mig varför det heter Skandinavien, varför tidiga kristna valde fisken som symbol, varför Östersjön bokstavligen blir svartare, varför fiskare alltid tyckt illa om makrill. Stroksnes berättar om hur döda isbjörnar och håkäringar klassas som riskavfall på grund av alla miljögifter som lagras i deras fett; om hur fisketrålarna på ett ögonblick trasar sönder 8500 år gamla koraller; om hur forskare börjat tala om det sjätte massutdöendet, eftersom arter försvinner i så snabb takt att man jämför det med slutet av dinosauriernas tid på jorden; då hatar jag verkligen mänskligheten, och min senaste tatuering bultar på handen. Och vid några tillfällen svindlar Stroksnes med poetiskt vackra meningar som;

      ”Allt glittrar på ett hav som förnyas för varje ögonblick.”

     

      Några dagar innan jag började läsa ”Havsboken” beställde jag en fin gammal karta från Allmogen, och när Storksnes i sin bok började berätta om Olaus Magnus och hans Carta Marina från 1500-talet blev jag helt förtjust och intresserad, och kunde belåtet konstatera att det var en reprint på just denna jag beställt (synkronicitet?). Ska bli fint att sätta den på väggen, nu med kunskap om sjömonstren som avbildats i Atlanten.

      Boken är alltså proppfull av spännande anekdoter och litteraturöversikter, alla med den gemensamma nämnaren att de blottar vad som försiggår under ytan, och vårt förhållande till det. Men när Stroksnes talar om hajar och demoniseringen av dessa, så missar han den uppenbara historien om filmen ”Hajens” påverkan. Den som fick världen att hata hajar, så irrationellt att Peter Benchley (som skrev novellen som Steven Spielberg baserade filmen på) ångrade det han skrivit. Detta trots att Stroksnes verkar bevandrad bland skräckfilm;

      ”Monsterfilmer handlar nästan aldrig längre om djur. De handlar oftare om perverterade skepnader av oss själva, som zombier eller vampyrer. Ska något annat hota oss kommer det som regel från yttre rymden, eller någon enstaka gång från havet. Där finns det fortfarande något okänt som vi inte kan ha full kontroll över.”

      Jag får, som Melville-fantast, såklart upprepade gånger tankarna att simma till ”Moby Dick”, temat givetvis, men också i hur jakthistorien ibland känns som en ursäkt för att få berätta om allt man kan om världen, havet och havsdjuren. Det gör såklart ingenting, tvärtom, men det blir för mig obegripligt hur moderna havspersoner som Stroksnes fiskar och dödar havets innevånare. För även om han nuddar en reflektion kring det bisarra i att de jagar en haj för sitt eget nöjes skull, så fortsätter deras besatta jakt genom boken. Det är givetvis inte samma sak som trålarnas rovfiske och så vidare, men jag tycker att det tydliggör en mörk sanning: att vi människor är naturens värsta fiende, för inte ens när vi förstår att vi gör något eller någon illa, kan vi låta bli.

      Men Stroksnes är givetvis inte den största skurken. Havet är under attack från hela mänskligheten, samtidigt som vi alieneras allt mer från det. Stroksnes gör här tvärtom en verkligt viktig gärning, vi måste ha ord och förståelse för att kunna försvara havet, och just detta hålrum fyller ”Havsboken”. Ingen ser på havet med samma ögon efter att ha läst ut boken, det är omöjligt att fortsätta se människan som planetens ensamma huvudpersoner. Den läsare som inte kände något för havet innan, kommer garanterat att göra det efteråt. Och för oss som redan var förälskade och förtvivlade, vi får mer saltvatten på våra kvarnar. 

(Köp här, här eller låna bibblan)