"En mördares självbiografi" av Carl Panzram (2015)

JVVF-killar är en grej. "Jag-vill-verka-farlig". De är såna som försöker verka mer extrem än han är, vill vara tuff fast egentligen är en tönt. Och så vidare. Galago har gjort en del grejer på konceptet, och först blev jag irriterad och tyckte det var fånigt. Sedan insåg jag att det var för att jag kände mig träffad. Men som vanligt finns självinsikten i ett perspektivskifte, från kränkt skörhet till humor, och nu tycker jag snarare att det är ganska pricksäkert och roligt begrepp.
 
  Jag läser som bekant mycket våld, smuts och snusk (JVVF..) men då kan jag hela tiden skydda mig bakom konstverk/konstnär-grejen. Men Panzram har mördat, på riktigt. Utan att ångra annat än att han inte dödat fler. Det är en annan sorts litteratur att förhålla sig till. Men å andra sidan är han avrättad sedan länge, och kan alltså inte profitera på sin egen svarta historia. Oavsett köpte jag hem boken för något halvår sedan, och nu blev det läsning.
  
  "En mördares självbiografi" har ett unikt upplägg, en litterär och beläst mördare berättar om sitt liv. En man som dömts för mord i verkligheten, vars brev publiceras i bokform. Carl Panzram har dragit nitlott i livets tombola, växer upp utfattig och övergiven, blir slagen och sexuellt utnyttjad, och kapitulerar helt inför detta genom att låta det berättiga alla hans egna svinigheter. Han befriar sig själv helt från egenansvar, eftersom andra gjort honom illa först. En lätt haltande filosofi, men som ändå säger något om mentaliteten om de våldsverkare som fastnar på "fel sida lagen", och är den klart mest givande delen av hela boken. Men jag hade önskat att Panzram uppehållit sig mer kring frågan om varför vissa som utsätts för våld väljer att slå tillbaka/slå andra, medan många väljer att inte göra det. För jag hade en del förväntningar. Jag tänkte mig något tankeprovokativt, hat som drivkraft, att leva för att mörda, en intelligent men skruvad skrivare. Jag visste att Panzram läst Nietzsche och Shoupenhauer, och trodde att jag exempelvis skulle få läsa något slags försvar till mord (lite på samma sätt som de Sade gör i den här samlingen.
  Men Panzrams uppräknande av brott blir egentligen inte mycket mer än en kavalkad av råa beskrivningar, och läsningen förlorar mycket i litterär upplevelse och landar i perverterat skryt. Och varför skriver Panzram bara om sina brott? Han måste ha upplevt annat under sitt liv, för även om han kanske inte var kapabel till att älska och levde för våldet och hatet, så verkar han åtminstone haft kapaciteten att bli arg?
  Näe, den här boken blir mindre filosofiskt utmanande och de repetitiva provokationerna blir rätt långtråkig läsning i sina hemskheter, när väl den initiala chockeffekten lagt sig, och får mig istället att associera till en annan de Sade-text: De 120 dagarna i Sodom. (Våldet gömmer också ytterligare en intressant berättelse, den om fängelsevakten Henry Lessner, mottagaren till alla de brev som publicerats, och som är den som tror på Panzrams berättelse och kämpar för att få den publicerad.)

  Översättaren har ansträngt sig med fylliga kommentarer, men som på några ställen skjuter en stor bit av Panzrams trovärdighet i sank. Vi förstår att mycket att det som Panzram skriver fram som faktiskt inte går att bevisa, eller som är direkt felaktigt. Och då börjar jag tänka på hur mycket annat som är fiktion, eller hur mycket av det framskrivna som är Panzrams sätt att få andra att hata honom lika mycket som han hatar sig själv. Panzram var onekligen farlig, men han vill verka ännu farligare. Och jag tröttnar på den läsningen.
  Men kanske är det bara ett försvar, att jag är oförmögen att tro att sådan ondska finns i människor.
  För att jag vill kanske verka farlig. Men jag är inte farlig, inte annat än i min naivitet. 

Köp direkt från förlaget, inte från imperiet.
Berättelsen finns tydligen filmatiserad av Oliver Stone. 

"Selamlik" av Khaled Alesmael (2018)

Jag har hälsat på Khaled Alesmael. Men bokstavligen bara hälsat på, för som vanligt blev jag för starstruck för att våga fråga honom om någonting alls. Dessutom var det först nu, ett halvår senare, som jag läste hans bok.

  Selamlik är ett turkiskt ord för ett paradis för män (stavas egentligen med turkiskt i utan prick, som uttalas som ett tjockt ö. Men det skriver jag nog mest för att jag vill showa med att en gång i tiden ha kunnat lite turkiska). Iallafall, romanen handlar främst inte om Turkiet, utan de bägge parallellhandlingarna skildrar dels Syrien innan kriget och den arabiska våren, och dels om livet som flykting i Sverige i mitten på 2010-talet. Det i sig är viktiga inifrånberättelser, men "Selamlik" vrider upplevelsen ett varv till genom att skildra de här bägge världarna från en homosexuell mans perspektiv. Vi får fantastiska förbjudna skildringar inifrån badhusen i Damaskus, där homosexuella förvisso har sämre rättigheter och ingen plats i offentligheten, men istället bygger sina egna homoparadis, världar vid sidan om homofobin. Jag som läsare snubblar gång på gång över mina egna fördomar om arabiska män. Vi får samtidigt uttråkade asylsökande i småländska skogar som runkar och sover bort ledan av att vänta på livavgörande beslut längs det löpande band som är svensk migration.
  Jag uppskattar hur Alesmael vågar skildra homofobin bland asylsökande, utan att göra dem till varesig "ondskefulla  invandrare" eller "korkade offer". Samma modiga känsla får jag över hur han skriver fram de danska homosexuella männen som bara vill bli knullade, aldrig knulla, eftersom mannen från Mellanöstern måste vara ett dominant machovilddjur.
  (Men. Bokens allra bästa bild är ändå den av flyktingen i leopardsuspensoar!)
  "Selamlik" gör klart för sina läsare att Syrien inte enbart var ett helvete för homosexuella. Och Sverige inte är det HBTQ-paradis som vi gärna vill ge sken av att vara. Jag minns någon intervju jag läste där någon sa "Visst, vi är representerade i varje teveprogram, men jag får mer stryk på gatan än någonsin."

  Omslaget och inledningens vattendroppe som rör sig längs manskroppen skapade en förväntan i mig om att romanen skulle vara homoerotisk, men jag läser främst en slags sociologisk skildring av manligt homoliv (Det är inte bara det anonyma bögknullandet på offentliga platser som får mina tankar att gång på gång gå till min vän Arnes bok "Bög i folkhemmet"). Visst, det finns kroppsvätskor, penetration och intima lukter, men jag blir ändå lite överraskad över hur oskyldig "Selamlik" är i sina sexskildringar. Samtidigt inser jag att romanens sprängkraft ligger någon annanstans, och får mer kraft på det här viset då den inte kan förbises som porr eller snusk. 

  Träffar jag någon gång Alesmael igen (kanske på Haket?) kommer jag inte våga säga att jag tycker att vissa scener går för fort. Att jag bet mig i läppen över att drömmen om Lot i Koranen bara är beskriven och inte gesaltad. Jag ska säga något om att det är kul att jag och huvudpersonen delar litterära referensramar. Herakleitos, Nietzsche, Tom of Finland. Men jag ska också drista mig till att våga säga tack. Tack för en viktig roman. Tack för öppnandet av mina ögon. Tack för fin läsning.

  Köp här eller här eller här.

”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”Image of the Beast” av Philip José Farmer (1968, 1975)

”Image of the Beast” inleds med att Harold Childe, en korkad deckare ser en slags snuffilm av hur hans tidigare kollega sexmördas under märkliga rituella former. Genom att konsultera en skräcknörd med stor samling av bisarr litteratur leds Childe till ett mystiskt hus ute i skogen, där det ylar varulvar och stryker omkring sexgalna kvinnor som ägnar sig åt allmänna hemskheter.

  Min favoritpodcast Bad Books for Bad People nämnde den här romanen i förbifarten som ”Georges Batailles 'The Story of the Eye' meets Monster Mash” och jag satte direkt upp den på min att-läsa-lista. Dekadent symbolism med rymdmonster lät helt som något för mig. Med facit i hand: visst, bägge innehåller grova sexscener, visst bägge har symbolism inbakat, osynligt för den ovaksamme. Titeln måste ha någonslags biblisk koppling (?), och undertiteln vittnar om att det gömmer sig mera mening i den också, exorcism och ritualer (de betydelselagren från titlarna går mig totalt förbi i läsningen). Farmer plockar överlag stoff och referenser hejvilt från litteraturhistorien. Dante, Lord Byron, Matthew Lewis, Mary Shelley. Men en djup skillnad mellan Bataille och Farmer är att den tidigare kan skriva, behärskar tempo, tonfall och ordval. Farmer bara kör på. Det tar inte många sidor innan insikten kommer. För att njuta av ”Image of the Beast” så måste läsaren strunta i dramaturgi, vad som skrivs och vad som gestaltas, varför vissa delar snabbspolas. Det går inte att läsa och förvänta sig att handlingen ska hänga samman. En läsare får inte heller vara känslig för kvinnohat eller för platta karaktärer. Farmer har konstruerat en romanplot som egentligen inte är mycket mer än en slags promenad genom ett läskigt hus fullt av monster, sex och våld. Men klarar en att läsa den på det viset blir det riktigt kul!

  Theodore Sturgeon (en av mina stora författarhjältar, vars ”As the next question”-symbol jag tatuerat på handen) har skrivit ett generöst efterord till den här boken, där han ifrågasätter vanan att sätta etiketter på romaner. Kan se poängen i att det skapar ett tolkningsföreträde och ringar in romaner som kanske inte helt kan eller bör ringas in. Etiketter får konstuplevelsen att stelna. Samtidigt behövs diskussionen, tycker jag. Men i förhållande till ”Image of the Beast” håller jag inte med Sturgeon. Inte ens när jag får förstå att kvinnan som döljer en orm med mansansikte inuti sitt kön (!) är en symbol för Jeanne d'Arc och Gilles de Rais (pallplats i ”galnaste litterära monstret någonsin”?), så blir inte ”Image of the Beast” mer än en noirdeckare, kryddad med kreativ Kronenburgsk kroppsskräck och framskrivet som vildsint våldsamt snusk. Jag älskar en annan poäng Sturgeon gör, som sätter ord på en av anledningarna till att jag tenderar att frossa i provokativ litteratur (självrannsakan och självutveckling):

  ”Calculated discomfort is a wellknown path for truth.”

  På Wikipedia läser jag att romanen initialt gavs ut som pornografi! Det får mig att hajja till. Absolut, upphetsning är en djupt individuell upplevelse, men jag är förjävla skeptisk till att speciellt många blir verkligt kåta av den här romanen. Jag tror inte ens det är syftet. För mig är den skriven av en skrattande författare med glimten i ögat, med målet att få den avtrubbade snusk- och fantastikläsaren att fnissa. Vilket funkar fint för mig! Men det är för att jag kan se tjusningen i en sexdrog som tvingar hjälten att springa omkring med ett oböjligt stånd som ejakulerar i opassande situationer. Jag tycker att det är roligt med varulvsgriskvinnor som halkar omkull i kroppsvätskor. Romanens mest flippade idé är flådda människohudar som blir uppblåsta till ballonger (något som aldrig har ett syfte eller förklaring mellan pärmarna. Det är bara en bild som bränner fast i läsarens hjärna och stannar). 

  Så letar du porr, ta en annan bok. Letar du psykologiskt påverkande snusk, välj Bataille eller Mirbeau. Men vill du ha hypnotiskt vildsint snusk att fördriva en timme eller två genom rejäl verklighetsflykt i, då är ”Image of the Beast” kanske passande. Även om ”passande” är fel ord i sammanhanget. Farmers bok är långt över alla gränser. Moraliska, som stilistiska. Be warned. Be prepared. Be entertained.

Nu ska det bli skoj att höra litteraturproffsen i Bad Books mangla romanen.

Rota på ditt mest välsorterade antikvariat om du vill hitta ett eget ex.

”Sol och stål” av Yukio Mishima (1970, 2006)

En tumregeln för litteratur brukar vara att en inte ska blanda samman verk och författare, särskilt viktigt i de trangressiva böcker jag intresserar mig för. Det är svårt, författaren glimtar väl alltid oundvikligt mellan raderna. Men ibland dyker det upp böcker upp där det blir direkt omöjligt att separera. ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen" var en sån. ”Sol och stål” är en annan.

  Yukio Mishimas essä är en lång, jävligt välskriven, hyllning till den fysiska kroppen, till att låta idéer vara större än den egna tillvaron, till kampen och till våldet. Texten är i mycket en enda glödande attack på litteraturens konstgjordhet. Mishima är uppfylld av traditionell japansk bushidomentalitet, som han sedan skruvar upp ännu hårdare. Hela texten stinker och skvätter heder och feodalism, av protofascism: dyrkan av hierarkier, dyrkan av hjälten, det meningsfulla i att vara soldat i en armé. Och så vidare. Det är intressant i sig, om en som jag intresserar sig mycket för att 'know your enemy' och gärna vill försöka förstå tjusningen med fascismen.

  Men det som gör att ”Sol och stål” inte kan särskiljas från sin författare är att två år efter publiceringen av den här texten så genomförde Mishima och några särskilt glödande fans ett försök till statskupp. De tog ett militärt befäl som gisslan, med målet att återupprätta någon slags kejsardyrkan och militarisera den (efter WWII) ”impotenta”japanska militärmakten. Men när Mishima skulle uppvigla och från en balkong höll ett brandtal för soldaterna utanför så skrattade de meniga åt honom, Mishima vände åter in i rummet, beordrade att officeren skulle släppas och begick därefter seppuku. När tarmarna trillade ut blev smärtan för svårt och han misslyckades skriva tecknet för ”svärd” i sitt eget blod, vilket ska ha varit hans ansats. Den avslutande rituella halshuggningen, som skulle utföras av en av Mishimas närmaste, ska också ha misslyckats och krävt både flera hugg och ett byte till en starkare svärdsman.

  Det är ju i sig en grov, fantasieggande och intressant bild. Men det som gör scenen ännu mer tänkvärd är att, enligt de som kikat närmare än mig på det här, så verkar det som om Mishima själv aldrig trodde att han skulle lyckas med sin statskupp. Det går alltså snarare att se på hela händelsen som ett avancerat självmord, där Mishima dodgar risken att bli ”en simpel självmördare” och istället gör sig till en krigare som dör i strid, för en sak större än sig själv.

  Den vetskapen gör att det är svårt att läsa ”Sol och stål” som annat än en litterär förtrupp. En fascistoid förvarning. För detta är precis vad ”Sol och stål” handlar om. (och Mishimas gärning fick tydligen efterföljande försök i samma anda. Så kanske skulle Mishima till och med se sin statskupp som lyckad, inte bara i sitt privata ”dö med ära”-projekt, utan också som politiskt effektivt.)

  Mishima var en författare som verkar ha åldrats in i ett hat för det skrivna ordet. Han debuterade redan som tjugofyra åring med en kontroversiell (återminstone halvbiografisk) bok om manlig homosexualitet i en tid då Japan låtsades att den företeelsen inte fanns. Han levde sedan som familjefar med en fru, och började istället söka livets essens i den kroppsliga upplevelsen, men inte i njutning (sex eller droger), utan i disciplin och träning.

”Sol och stål” är en hyllning till kroppsbyggande elitism. Existensen är fulländad då vi upplever den genom att vara kropp snarare än tanke. Mishima beundrar och trånar efter de militära befälens stenansikten. Han tänker att förträngandet av känslor är något positivt och vackert. Det är att göra politik av kroppen, hämma sig själv för det större syftet. Texten lägger fram hur det meningsfulla livet är det nära faran, nära döden. Genom att mästra kroppen och dö för en idé kan en bli en hjälte.

  Först skrattar jag lite och tänker att Mishima är fånig i sitt sökande efter hjältedåden, i hans vilja att bli en hjälte. Sen kommer självrannsakan ikapp mig, och texten väcker tankar på mina egna drivkrafter, på mina egna år som träningsfreak. Att kontrollera kroppen är ett sätt att åtminstone kontrollera någonting i en värld som rusar okontrollerbart. Och min fascination för adrenalin har helt klart en koppling till det som Mishima kallar hjältedåd. Att riskera livet är ett sätt att bli hjälte, inför sig själv om inte annat.

  Och snart inser jag, även om det är på ett drastiskt annorlunda vis, så har jag själv valt att arbeta nära döden också, för att där skymtar meningen med tillvaron tydligare än i resten av verkligheten.

  Översättningen är välgjord, orden är raka, starka, hårda, pumpande. Precis så som jag kan tänka mig att Mishima vill att det ska vara. Texten känns som hormonrushen under ett rejält träningspass då en känner sig stark och oövervinnerlig.

  ”'Krigskonst' är att förgås med blommorna, 'litteratur' är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.”

  Men, jag håller (obviously!) inte alls med om att det semifascistiska i den här texten, men jag delar verkligen inte heller det förakt för det skrivna ordet som skrivs fram. Visst, ord förenklar alltid verkligheten och inga ord kan någonsin skildra en scen, känsla eller upplevelse i sin helhet. Litteratur är inte verkligheten. Men att läsa andras kondenserade gestaltningar sina världar (fiktiva eller verkliga) ger mig ett större djup i min egen upplevelse av verkligheten. Det vill säga, litteraturen skapar verkligheter (och btw, sprang alla runt och bara levde genom kroppen, nära faran, så vore vi snabbt en grobianstam igen.)

  ”Sol och stål” är en underbar läsupplevelse. Obekväm, skavande, provocerande, vacker.

  Men Yukio Mishima, jag är ledsen. Även om ditt kuppförsök var vad som drog min uppmärksamhet till ”Sol och stål” så var det själva den litterära gärningen som höll mig kvar och som får mig att tänka i efterhand. Utan det skrivna ordet hade dina tankar aldrig berört mig. Så tyvärr, kära protofascist, du är en plastblomma. Odödlig, evig, artificiell.

Nu blir det kul att spana på vad bästa bokvideobloggen Better than food säger om "Sol och stål". Och det verkar som om PewDiePie dels bloggar om böcker, och dels är ett fan av Mishima? 

Köp direkt från ellerströms förlag, inte från imperiet.

"My Sweet Audrina" av V.C. Andrews (1982)

Sugen på att testa läsa något gränsöverskridande som ändå inte är svårläst som surrealisterna eller dekadenterna tenderar att vara? "My sweet Audrina" kan vara det du letar. VC Andrews skriver inte för att förändra sin läsare, hennes grej verkar ha varit att frossa i transgressiva familjedraman, med unga tjejer som målgrupp.
  "My Sweet Audrina" är en av hennes mest kända romaner, tillsammans med "Flowers in the attic" (som tydligen handlar om syskonincest). Hennes stil blev tydligen så säljande att flera författare efter Andrews död publicerade, i samarbete med författarens dödsbo, fler verk i hennes stil och under hennes namn. En märklig trend, kapitalismen tränger in och förstör, tankarna går osökt till David Lagercranz och Milleniumtriologins pengamjölkande fortsättningar. De har jag inte läst, och kommer inte heller att läsa. Jag kommer inte läsa mer av VC Andrews heller, varken originalverk eller efterapningar, men "My Sweet Audrina" hade jag roligt med (och åt).

  Romanen har en jagberättare som heter Audrina. Hon är sju år och lever tillsammans med sina föräldrar i en stor gotiskt slott. Hon har haft en storasyster som avlidit under traumatiska förhållanden, som också hette Audrina. Den andra Audrina, vår berättare, kämpar med att fylla platsen efter sin perfekta storasyster. Hennes pappa är överbeskyddande, låter henne inte gå i skolan och tvingar henne att gunga storasysters gungstol för att återvinna den avlidna, perfekta systerns magi. Berättaren ska fylla den tomma bägaren, för att hon ska kunna bli sin storasysters goda egenskaper och på så vis glädja sin familj och hindra Guds vrede (!).
  Bokens mest vrickade och fantastiska karaktär är Vera, Audrinas onda kusin som också bor i huset. Några år äldre, med en vildsint sexualitet och benskörhet är hon en galen femme fatale, på vissa vis nästan i konkurrens med Clara i "Torture Garden". Trots sina unga tonår så ligger hon sönder allas relationer, däremellan faller hon och bryter armar och ben. Jag skulle gärna läst en bok bara om Vera.
  Audrina får i boken också en lillasyster, Sylvia, som är vacker men bär på en funktionsskillnad av något slag (en av de råare, osympatiska skildringar av kognitionsproblem som jag läst). Det faller iallafall på Audrinas lott att ta hand om sin lillasyster, och Sylvia följer som en underlig skugga efter vårt berättarjag. Audrinas familj säger allt hemskare saker till och om Sylvia, och snart börjar vi fundera på hur handikappad Sylvia egentligen är.
  Sen har vi den misslyckade skridskoprinsessan som förlorat bägge sina ben och skäms över sina stumpar och rullar omkring på en bräda i en stuga i skogen. 
  Det finns också män i boken. Pappa patriark, den skenbart ädle pojken och så vidare.
  Och justdet. Audrinas mamma och moster brukar supa till framför pianot samtala med bilden av den tredje systern, som ätits upp av kannibaler under en missionsresa i Afrika.

  Överlag skriver Andrews fram stereotypa karaktärer som hon sedan drar ner brallorna på, metaforiskt och ibland bildligt. Det går inte bra för någon i "My sweet Audrina" och jag vänder ivrigt blad efter blad. Det är bara att erkänna: hur svajjigt det än är, Andrews prickar något djupt inne i primathjärnan på mig.
  Jag har inte reserachat författaren, men det känns inte otroligt om hon är dumkristet troende som gottar sig åt andras olycka utan att hantera sin egen. Därför var min sammanblandning med dekadenterna i inledningen direkt orättvis. För Andrews verkar det inte finnas något vackert sex, inget samtycke någonsin, kvinnor är blommor tills de smutsas ner av män och då är de för alltid förstörda. Det finns inga kvinnotyper det kan gå bra för, alla män är alltid as. Jag vill ju egentligen passa mig för att moralisera konst, men det är obehagligt att detta är skrivet med småflickor som målgrupp. Och barn verkar ofta vara smartare än vad jag tror.

  För en vuxen och någorlunda fri tänkare är det iallafall rätt svårt (omöjligt) att tro på den här boken, att låta bli att inte skratta åt den. Också om en tänker förbi de galna händelserna. Ett sjuårigt berättarjag som är väldigt vältaligt för sin ålder. Men hon ska också bära på minnesproblem, och berättar ändå sin historia i dåtid, dvs. från framtiden?   
  Hur minns hon sin historia?
  Den är övertydligt berättad, en galen historia men ändå med ett väldigt enkelt narrativ. Dialogen är så övertydlig att det inte går att tappa bort sig i någonting som händer, och trots sitt obskyra och hemska innehåll är boken mycket lättläst. 
  Boken har tempoproblem, vissa scener rusas förbi, och spänningen är tydligt utplacerad. Inringad och upplyst. Inte något du missar. Det som överraskar är plottvisterna, som en väl flera gånger inte får chansen att förutspå. Däremot gick mina associationer kring överbeskyddande föräldrar snabbt till den underbara filmen "Dogtooth", och bidrog till att jag genomskådade slutets plottvist redan de första tjugo-trettio sidorna, och stampar sedan otåligt över att berättaren själv vägrar förstå det (sen tror jag kanske inte att en behöver ha sett grekisk film för att genomskåda plotten..)
  Men trots allt det här läste jag ändå färdigt boken. 

  Väldigt generöst beskrivet så är "My sweet Audrina" en berättelse om en familjs ovilja att hantera trauman, om föräldrar som desperat försöker skydda sina barn mot världens hemskheter. Men mer ärligt är romanen en gulity-pleasure sidvändare om hemskheter och idioter till karaktärer. Våldtäkt, mord, incest, barns sexualitet, missfall.  
  Den lämnar i slutänden inget djupt intryck på mig. Jag vet inte om du behöver läsa den. Jag kommer inte leta fler romaner av den här författaren, men jag tyckte det var kul läsning. Och ibland räcker det gott.

  Köp på antikvariat, men finns hos imperiet här, här, här. 
  Nu när jag skrivit min text om boken ska det bli kul att höra min favoritpodcast Bad Books for Bad People hantera den.  

”Tripprapporter” av Tone Schunnesson (2016)

Något år efter hajpen kunde jag nu låtsas att jag hittat boken själv och ta upp den här omskrivna debutromanen. En ung kvinna som rått skildrar drogmissbruk, sex och ensamhet torde egentligen ha väckt mitt intresse direkt vid publiceringen, men instinktivt skeptisk till det som sätts på piedestaler så tog det mig lite tid att hitta fram.Kanske också för att jag trodde, genom titeln, att romanen skulle vara ytligt drogromatisk på ett ointressant sätt.

  Men, iallafall, så hittade jag fram och romanen är framskriven med en jagberättare som skildrar sitt destruktiva liv som ung missbrukande kvinna. Schunnesson har ett imponerande rikt språk men romantiserar för den skull ingenting av knarkarens helvete eller drogernas rus. Berättarjaget lurar och snor och bedrar för att fylla kroppen med substanser som kan döva de inre demonerna. Jag inser under läsningen att bokens titel nog är en ironisk blinkning till Flashbackforumets många mer självförhärligande tripprapporter vars syfte brukar vara att skildra berättaren/brukaren som häftig och farlig. Men det finns inget självförverkligande i det knarkande som Schunnesson skriver fram, bara en allt mer desperat verklighetsflykt. Undan uppväxtens trauman, undan dåliga relationer, undan självhat.

  ”Barndomen är ingenting du lämnar bara för att du känner för det.”

  Vi får följa jagets liv i Sverige, men också under en resa till Thailand hon gör för att bryta sina egna mönster, ett grepp som omgivningen kanske kan se som naivt men som också kan fungera livsavgörande och livräddande för många med missbruksproblem.

  ”jag åkte hem, skrev på ett kvitto att ingen människa går upp mot en lina.”

  Starkt och talande i romanen, men också tänkvärt utanför. Det är så mycket vi låtsas är viktigare än andra människor. Knark, jobb, Facebook, Netflix, Likes, högerswipes, frisyrer, jeans, lägsta tid på milen och så vidare. När det i själva verket är i det mänskliga mötet med andra som magin med tillvaron finns. Det är där vi blir sedda, själva fundamentet till att kunna landa, läka, leva, leka.

  Romanen fungerar som en påminnelse för alla oss med livet under någorlunda kontroll att det är ett ytterligt fåtal människor som är genuint onda (som gör gärningar vars enda syfte är att skada någon annan för ens eget nöjes skull). De flesta som gör hemska saker gör det i någon form av desperation, sprungen ur brist på resurser, materiella eller emotionella. För lite pengar, kärlek eller bekräftelse. Eller alltihopa. En knarkare lurar inte vänner eller snor cyklar för att vara elak, utan för att moralen inte längre får plats i livet. Behovet, begäret, att få tyst på sitt eget skrikande, trasiga, okramade ego väger tyngre än normer om uppförande eller omgivningens tyckande. Och om en redan är dömd, varför fortsätta försöka?

  Läsningen får mig att lova mig själv att ge fler chanser, trots att missbrukare gärna blir manipulativa så vill jag våga se fler öden, släppa in fler människor, men jag ska ändå inte ta skit. Både för min egen skull, men också för den andres, för ingen mår i längden bra av att inte bli avkrävd (lagom mycket) eget ansvar.

  Schunnesson skildrar skickligt att det inte finns något glamouröst med knark, utan att det snabbt förlorar sin äventyrlighet och blir långtråkigt. Tyvärr tycker jag att läsningen av romanen blir det också. Jag älskar idéen, starten och språket, men det är någon del som saknas för att den här romanen helt ska slå omkull mig och bli något annat än den schyssta quickread som den blir nu. 

Finns hos imperiet här men garanterat också på din bibbla.

”Torture garden” av Octave Mirbeau (1899, 1973)

Min vän Linda fortsätter servera mig dekadensens pärlor! Octave Mirbeau var samtida med J-K Huysmans, och även om hatet mot den västerländska samtiden känns igen, så vandrar mina associationer snarare till den något senare franske litteräre hjälten Georges Bataille. Men, där Bataille går över gränser för att visa mig saker om mig själv så går Mirbeau över dem för att visa något om samhället. ”Torture Garden” överraskar, för bakom titeln och det fula, missvisande omslaget (tror inte författaren skulle godkänt det) så döljer sig en rolig, grov politisk satir. Mirbeau var anarkist och hela boken är tillägnad:

  "To the priests, the soldiers, the judges, to those people who educate, instruct and govern men, I dedicate these pages of Murder and Blood."

  Och jag jublar. Dekadensens transgressivitet har jag redan förtrollats av, men då för de psykologiska, individuella poänger som Oscar Wilde, Huysmans, Bataille, Nin och så vidare gör. Men när Mirbeau använder samma stil och hypnotiska grepp för att diskutera samhället, så blir det en ny nivå av litteratur. Helt underbar, och givetvis vidrig, läsning.

  Om inte dedikationen skickat associationerna rätt så börjar romanen med ett samtal mellan en samling elitistiskt intellektuella, om mord som primär drivkraft i samhället, något som finns i alla på olika nivåer, oberoende om vi erkänner det eller inte. Hårda ord, uppblandade av syrlig komik, som drastiska citatet:

  ”Some backs call for the knife.”

  De börjar byta allt grövre anekdoter om mord och våld, då en ur sällskapet reser sig och börjar läsa ur ett tidigare opublicerat manuskript, med just rubriken ”The Torture Garden”.

  Därefter läser vi en cyniskt framskriven jagberättare med misslyckad politisk kampanj (baserad på rödbetor!) bakom sig, som utpressar en nära vän för att klara tillvaron och får sig ett slags underligt vetenskapligt stipendium för att åka till Ceylon och studera embryologi, ett ämne som vår berättare absolut inte behärskar, men ändå nappar på. På båtfärden träffar jaget Clara, en av de mest fantastiska litterära femme fatale-karaktärerna jag läst. Vacker, förförisk och totalt genomrutten lockar hon med sig berättaren till Kina istället, för att där leva tillsammans med henne i överflöd och fritt från västs framrusande rationalitet och industrialisering. Den namnlöse berättaren följer förtjust med, men upptäcker allt eftersom att Clara är mer förtappad än han vill inse, och i berättelsens klimax tar hon honom till just en tortyrens trädgård, där hon njuter av att se fattiga fångar plågas till döds.

  ”It is not dying that is sad – it is living, when you're not happy.”

  ”Torture Garden” är en symboltät roman, som får mig att tänka på ”Moby Dick”. Till viss del fungerar den här romanen likadant, som en slags spegel. Läsaren ser det som en har med sig in i läsningen.

  Mirbeau plöjer i fårorna som Bataille senare gjorde djupare, om kopplingarna mellan sex, njutning och döden, men den som läser ”Torture Garden” för att stilla någon tortyrporr-ådra kommer finna sig nedtryckt i sitt äckelhål av Mirbeaus spegel.

  Det finns massor att säga om något så här mångbottnat, radikalt och skickligt. ”Torture Garden” är en uppenbart antikolonial bok, en perverterad variant av sin samtida Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, utan att glorifiera ”den andre”. Tvärtom, alla får skit av Mirbeau som genom det här verket fortfarande (kanske mer aktuellt än då det skrevs) skriker att vi måste sluta blunda. Allas händer är blodiga, oavsett skicket på civilisationen.

  Även om Mirbeaus roman visserligen är mer ironi än skräck, rör den sig långt ifrån de ”mysrysare” som i vår samtid förstör skräckgenrén. Nej, det gör ont på riktigt att läsa ”Torture garden”. Mirbeaus ord skadar, men inte primärt för vad som händer karaktärerna, utan för vad som händer i mig. Skenheligheten exploderar som fyrverkerier inuti mitt bröst, när Mirbeaus karikatyr riktar lampan rakt mot våldets fundament, som fortfarande, hundratrettio år efter han skrev fram det, bär vårt samhälle. (tror du jag överdriver? Hur många väpnade konflikter pågår? Hur många människor sitter fängslade världen över? Hur många torteras exakt i denna sekund? Eller vafan, googla gore, vithetsnormer, eller fundera över vilka böcker som säljer mest och varför.)

  Och här hägrar ett ställningstagande jag nuddat förr i bloggen. Missförståndet att all transgressiv litteratur, surrealism, dekadens bara är chockerande fantasier som läsaren läser för att ”få se vad för sjuka sjukligheter som rör sig inuti de Sade.” Visst, det är en av drivkrafterna, men inte den som gör att fältet fortsätter vara så innerligt intressant för oss läsare som letar efter att utmanas. För det som de här författarna främst lyckas med är att visa vilka sjukligheter jag själv bär runt på och reproducerar.

  Tror du att det finns något som är normalt? Tror du att du är normal? I dare you to öppna the pandoras ask av dekadens!

(Det finns en svensk översättning, utgiven på Vertigo, detta flaggskepp för litterär smuts på svenska. Jag har inte läst den, utan läste den engelska översättningen. Omslaget är snyggare på den svenska, mindre misogynt, om än lika frånvänt från romanen som den engelska, och även om jag tycker att den svenska titeln Lidandets lustgård” klingar vackert i munnen så skildrar den sämre än ”Torture garden” bokens innehåll. Men Hans Johansson översatte markis de Sade tjusigt, och har säkert gjort ett bra jobb här också.

Men, nog börjar det bli dags för mig att slipa skolfranskan så jag kan bita tag i de här gamla fransoserna på originalspråk..
Länk och länk och länk och länk för pingly.)

”The Magus” av John Fowles (1966, 1977)

I vinter var jag första gången på antikvariat Verklighetsflykt i Gamla Stan i Stockholm. Jag hade bara tio minuter på mig, tröskade snabbt hyllorna av ockultism, obskyr scifi och fantastik, snusk och gammal briljant poesi. För mig en alldeles underbar plats, bara vetskapen om att den finns i världen ger mig hopp och värme. Jag norpade åt mig ”The Magus”, betalade och for hem till Göteborg, kände tomrummet efter Vansinnets berg, men tröstade mig snart i insikten att ha fått med mig en skimrande pärla till roman.

  Vi följer en cynisk engelsk jagberättare, en tydligt manlig blick på tillvaron, som det uttrycks i romanen: en som ser världen i objekt, medan kvinnor primärt ser relationerna mellan objekt. Jaget, Nicholas Urfe, glider mellan kärleksrelationer, föraktar det mesta, är trött på livet. Efter en kraschad relation väljer han att söka en lärartjänst på en grekisk ö för att bryta sina mönster. Förälskar sig först vid öliv och närheten till den grekiska mytologin och historiska landskapen, men tröttnar på det också. Samtidigt för underliga sammanträffanden honom närmare och närmare den avskilda delen av ön, där en gammal krigsförbrytare för andra världskriget sägs leva i avskildhet. Vår berättare snubblar snart rakt in i den mytomspunne mannen:

  ”- I only came for a glass of water. This is..

  - You came here to meet me. Please. Life is short.”

  Och därifrån tar historien skruv på riktigt.

  Det här är sexfemtiohundra sidor briljant mindfuck, som väcker stora frågor. Vad är verkligheten, vad är påhittat? Finns det en gräns emellan? Var går den? Och vad får en människa att våga förändra sig, går det att tvinga en annan till att bryta sina mönster? Hur överlever en ett stort trauma? Vad gör krig med en människa? Hur känslomässigt ärliga är vi mot oss själva, mot varandra? Och, vad är ens känslor? Vilka är vi egentligen!?

  ”The Magus” tar mysteriet att vara människa på allvar, och tvingar till tankar. Fowles visar hur att vara förtrollad visserligen är att sluta vara rationell, men att det inte betyder att en slutar vara människa. Fowles menar snarare tvärtom, tror jag. Att det är då vi låter oss förtrollas som vi är närmast vår mänskliga essens. Då vi tillåter oss känna och leva i känslorna.
  Hela romanen är också en framskriven gestaltning av hur mysterier behövs som drivkraft för den sökande, varje svar given från någon annan är en liten död, en återvändsgränd. Bara jag själv kan landa i hur jag vill uppfatta världen, men jag kan ta hjälp och styra och forma min tillvaro.

  Alltsammans tydligt esoteriska budskap.

  Det finns en skitsnygg nyöversatt svensk utgåva på Modernista, men titeln gör mig tveksam. ”The Magus” har på svenska blivit ”Illusionisten”. Det antyder att en stor del av det ockulta, det esoteriska, det magiska innehållet förbises?

  The Magus är ett kort i Tarotkortleken, Magikern, som utgör kopplingen mellan det gudomliga och verkligheten, som trixar med vår självuppfattning, kan hjälpa till förändring och så vidare. Och ockult magi är tydligt invävt i romanen, det är inte ”illusioner” de håller på med. Eller ja, isåfall skulle nog romanen mena att att varje uppfattning av tillvaron är en illusion. Jag kan inte något om Tarot, och har ju inte läst den svenska versionen, men ställer mig tveksam till att tona ner magin med den här boken. Romanen gör tarotbetydelsen av The Magus tydlig. Magi är att förändra något med viljan, skapa något nytt där det tidigare inte fanns något. Min vän som är psykolog brukar säga att hans jobb till 80% går ut på att få patienterna att upptäcka hur de är aktörer i sitt eget liv, och att de kan påverka sin tillvaro, sina tankar, sina upplevelser. I samma område rör sig magikern, men med helt andra, totalt ovetenskapliga, ofta mer radikala medel.

  ”The Magus” är en skattkista av mirakler, mysterier och mytologi, och jag missar massor. För, som litet exempel, vad är egentligen Sade-citaten på franska som inleder varje romandel? Eller de insprängda latinska oöversatta grejerna? Mysterier! Gåtor väcker nyfikenhet, som förtrollar, som ger krydda och som får mig att förstå mig själv bättre.

  ”We shall not cease from exploration.”

  Jag kommer att läsa den här boken fler gånger.
  Och, jag kommer att fortsätta komma tillbaka till Antikvariat Verklighetsflykt.

  Du borde också göra det.

  För, hur kan vi veta vad verkligheten är, om vi inte letar efter gränsen?

(Tydligen finns romanen filmatiserad. 

Adlibrislänk för pingly (här, här, här, här), men köp den här på ditt antikvariat istället. Köp allt som går på antikvariat! På samma sätt som att du ska beställa nyutgåvor direkt från småförlagen, måste vi supporta. Dessa litterära underdogs behöver oss.

Bloggen firade 25000 besök häromveckan. Kul för mig att ni hittar hit, att det verkar ge er något. Jag har kul iallafall.)

”I avgrunden” av J-K Huysmans (1891, 2017)

   ”Faktiskt är de enda människor som är värda att lära känna antingen helgon, brottslingar eller galningar [..] Förnuftigt folk är per definition intetsägande, eftersom de bara maler på i evighet om sina trista och torftiga liv.” 

  Jag fortsätter att läsa igenom Alastor Press fina översättningar av urdekadenten J-K Huysmans. ”I avgrunden” följer jag ännu ett halvhjärtat maskerat alterego till författaren, Durtal. Likt des Esseintes i ”Mot strömmen” är Durtal också djupt äcklad av sin ytliga samtid, och längtar efter ett mer meningsfullt liv. Han söker i konsten, men framförallt i religionen och spanar trånande på klosterlivet men,

  ”Han tänkte på klostret ungefär som en prostituerad tänker på att söka sin tillflykt i en bordell där hon undkommer gatans faror, slipper bekymra sig om mat och hyra, och inte behöver tvätta och stryka.”

  Huysmans lyfter igenom Durtal igen fram medeltiden som visserligen mörkrets och vidskeplighetens tid, men också smärtans och det utsöktas tid. En tid för konst, religion och stora tankar. Artonhundratalet har visst ”inte åstadkommit annat än förfalskandet av mat och mer sofistikerade varor”. Och jag tror att det är positionerandet mot kapitalismens varufiering och modernismens avståndstagande från det heligt meningsfulla som gjort Huysmans till en av dekadansens kanske viktigaste författare.

  Det är väl ingen stor spoiler att Durtal i nästa bok (”En route”) kommer bli katolik, på samma vis som författaren själv (de fotspår som Houellebecqs huvudperson i ”Underkastelse” utforskar), men i ”I avgrunden” balanserar Durtal fortfarande på tröskeln till den organiserade tron och sneglar över axeln mot ockultismen. Durtal vurmar för medeltidens kyrka kontra sin samtida:

  ”Idag hatar Kyrkan de fattiga och mysticismen dör i ett prästerskap som tyglar brinnande hänförelse, predikar andlig måttlighet, kyskhet i sina postulationer, sunt förnuft i bönerna, ja, själens bourgeoisie!” 

  Durtals sökande går i romanen dels genom samtal med katolskt och esoteriskt kunniga, och dels genom en redogörelse för en bok om markisen Gilles des Rais som på fjortonhundratalet ska ha stridit tappert vid sidan av Jeanne d'Arc mot engelsmännen. Därefter ska han ha förtappats, funnit satanismen och blivit historiens första seriemördare med hundratals bestialiska barnamord på sitt samvete. Durtals tes är att både Jeanne d'Arc och Gilles des Rais varit uppfyllda av någonslags helig ande, av förhöjd mening, bägge exempel på själens motpoler, ingen av dem vansinnig. För att utreda Gilles des Rais, och förstå varför vissa gör gott medan andra gör ont, börjar Durtal jaga tillträde till en samtida satanistisk svart mässa.

  ”I avgrunden” är känd för att vara den av Huysmans böcker som handlar om ockultism, astrologi, runmagi och kanske framförallt om satanism. Jag börjar givetvis googla loss. Referenserna till alla de metalband som skrivit om Gilles des Rais är otaliga. Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” handlar om honom, Cannibal Corpse har påstådda citat i albumkonvolut, en barndomsbekants kommande blackmetal-album har tagit hela sitt namn från ”I avgrundens” originaltitel. Gilles des Rais är också varulvsskurk i en ny variant av Castlevania. Och så vidare.

  Jag letar mig fram till ett transkriberat föredrag på ämnet des Rais skuld som skulle hållits på Oxford 1930 av Aleister Crowley, men förbjöds. Sedan snubblar jag över bloggen ”Gilles des Rais wasinnocent”, som är en underlig plats på internet. En engelsk och franskläsande kvinna som gjort till sin livsuppgift att bevisa att markis des Rais inte var det monster som han målas upp som. Istället var den engelska inkvisitionen som dömde honom och spred rykten om påstådda kopplingar till Satan, för att minska kraften i eventuellt martyrskap (kom ihåg Jeanne d'Arc..).

  Jag är definitivt inte tillräckligt insatt i frågan om Gilles des Rais skyldighet eller oskyldighet, min hjälte Georges Bataille verkar till exempel varit övertygad om hans skyldighet. Men för ”I avgrunden” gör det ingen skillnad, annat kanske än för den som missförstått och läser romaner i jakt på objektivitet.

  Och, samtidigt är det värt att nämna att den som läser ”I avgrunden” för det transgressiva riskerar bli rejält besviken. Romanen innehåller absolut några gränsliga övertramp, men utgörs ändå primärt av långsamma samtal med långa teologiska utläggningar, som lutar mer åt katolicismen än satanismen.

  Jag ser fram emot att läsa ”En route”, för även om jag förstår skillnaden mellan institutionaliserad maktutövning och individuell tro så har jag svårt att tro att Huysmans kommer övertyga mig om att katolicismen är speciellt mycket mer än en struktur för att låta präster våldta barn. Samtidigt, är det någon författare som ska lyckas så är det kanske han. Jag får allt erkänna att ”I avgrunden”, i motsats till mina förväntningar, snarare tog mig ett steg närmare Jesus än längre bort. Därmed inte sagt att jag blivit kristen, men Huysmans magi hjälper mig att göra tillvaron helig, och kyrkklockor kommer till exempel aldrig mer låta på samma sätt.

  Jag reagerar på att den satanism som Huysmans skriver fram är den rena ondskan. Det är blod, offer och tortyr för gärningens egen skull, och landar långt ifrån den nutida nietzscheanska tankegods som jag intresserar mig för. Den som inte håller på med demoner eller handlar om att få makt genom att plåga andra, utan genom att lära känna sig själv och ta sin upplevelse av tillvaron på allvar, som visar att vi kan göra tillvaron magisk genom att iaktta hur våra sinnen filtrerar upplevelsen av vår existens, som landar i att vårt medvetande är något att vårda och utveckla, snarare än dränka i förströelser. Att tillvarons kärna finns inuti oss, och inte i några regelverk utanför oss. Men när jag skriver fram det så inser jag att Huysmans antagligen skulle hålla med om det mesta, fast kalla det för mysticism.

  Huysmans fortsätter inte vara aktuell för att han är fantastisk på att gestalta känslor eller skildra miljöer. Kärlekshistorien är ofta direkt skrattretande. Nej, jag tycker att hans storhet ligger i den breda kunskapsbas han skriver från, en andlig vilde med en elitistisk kulturdyrkande syn på världen ger en inspirerande grundposition, som jag utläser ungefär som: tillvaron har den mening vi ger den. En insikt som har mycket att ge vår flytande postmoderna samtid, där allt tommare ytlig rationalism gör att vi är många som vinglar hejvilt genom existensen.

  Intressant är ändå hur jag faktiskt initialt ligger ovetande på lässoffan och lyssnar på Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” medan jag läser inledningen av ”I avgrunden”, när några ord letar sig genom min läsning. "Gilles De Rays – the perverted son". Jag hajjar till och kollar upp texten. Sammanträffande skulle väl de flesta säga. Inspirerad av Huysmans och Jung ser jag hellre synkroniciteten i det. Det blir roligare så.

Min utgåva är tjusigt översatt av Elias Wraak, men tyvärr saknar den förordet som Nikanor Teratologen skrev till den första versionen av Wraaks översättning. Jag förstår valet att plocka bort denne kontroversielle herre, men blir ändå mycket sugen på att få läsa hans tankar om Huysmans och ”I avgrunden”. 

Och just det, länk, länk, länk för pingly, men köp alltid direkt från förlaget. "I avgrunden" är billigare från Alastor, och dessutom går mer pengar till de som faktiskt gör allt det här slitgörat med att översätta obskyr litteratur för mig, och er, att förkovra er. Dit och supporta, för tusan!  

”Mot strömmen” av J-K Huysmans (1884, 2013)

Namnet J-K Huysmans dök upp i min värld då jag läste Michel Houllebecqs ”Underkastelse”, och jag googlade loss lite på namnet, fascinerades av artiklar om denne urfader till dekadensen som litteraturform. Träffarna berättade om en författare som hanterar ockultism, katolicism, djupa relationen till konst med mera. Jag lade hans titlar på att-läsa-listan. Och sedan föll jag för frestelsen på Bokmässan, då de vackra utgåvorna i Alastor Press monter verkligen ropade på mig. Att förläggaren Andreas Lundberg hann lägga in några varma ord gjorde inte suget mindre.

  ”Mot strömmen” kom ut första gången 1884, en svensk censurerad översättning först 194 och sedan i den version jag läst, på Alastor press 2004 och i ett nytryck 2013. Den handlar om enslingen Des Esseintes, en konstälskande och ekonomiskt oberoende markis som i romanens inledning drar sig tillbaka från Paris och börjar bygga sin tillvaro i ensamhet (med tjänstefolk, of course). Han ser sig själv som mänsklighetens essens, och de flesta andra som delar av en äcklig och idiotisk pöbel. Till stor del är ”Mot strömmen” en slags välinsatta kulturella essäer med bitsk ton då des Esseintes skapar sin nya, eremittillvaro.  Jag läser med stor glädje fantastiska litterära gensvar till klassiska konstverk (tex Moreaus L'Apparition eller Bresdins Comédie de la Mort. Alastors utgåva innehåller dessutom tryckta versioner av flera av konstverken!), redogörelser för hur ett förädlat luktsinne fungerar eller vilken mat som passar huvudpersonens smaklökar bäst.

  Des Esseintes genomför sina äventyr hemma i läsfåtöljen, och det verkar ha blivit en grej för de dekadenta överlag. Idealbilden var att inte resa fysiskt, utan snarare mentalt genom att låta sig triggas av konst. Aldrig låta verkligheten riskerar att förstöra en bra drömbilder, den egna upplevelsen är viktigare än verkligheten.

  ”Hela hemligheten är att man förstår att låta sig ryckas med, kan koncentrera sin själ på en enda sak, till den grad i stånd att bortse från verkligheten att hallucinationen infinner sig och har förmågan att ersätta verkligheten med en drömd verklighet.”

  ”Mot strömmen” är en kavalkad av kulturknutte-runkande, och jag älskar det. Huysmans och de andra dekadenta författarna gör sitt bästa med att fylla det hål efter religionen som moderniteten skapat, och de gör det med konsten. Och, utan att ha läst om ”Dorian Grays porträtt” tänker jag att just synen på konst som totalt uppslukande, meningsfull just genom sin onyttighet, var det som gjorde ”Mot strömmen” till Oscar Wildes fickbibel. (Kanske är det till och med så att ”Mot strömmen” är den giftiga bok som puttar Dorian Gray i fördärvet?)

  Men där Dorian Gray lever ut sin dekadens i sinnliga upplevelser bland sex och droger har des Esseintes i ”Mot strömmen” redan klarat av den delen av den dekadenta tillvaron, och drar sig i romanens inledning tillbaka och isolerar sig från sin samtid.

  ”Som en eremit var han mogen för ensamheten, plågad av livet och förväntade sig inget mer av det; och som en munk var han överväldigad av en gränslös trötthet, av ett behov av lugn och ro, av en önskan att aldrig mer behöva ha att göra med världsligt folk som, enligt honom, var nyttomänniskor och kretiner.”

  Des Esseintes menar att konsten är allt. Naturen har spelat ut sin roll, den är enformig och enkelriktad, följer den sina mönster. Den bisarra, äckliga, fantastiska delen då han handlar krukväxter givetvis på samma anala, noggrant planerade vis som allt annat han köper, överraskar mig, vi vet ju att han hatar naturen, tills vi får förstå att han valt de mest motbjudande och konstiga växterna att pryda sitt hem med, just för att narras med Naturen.

  ”Ja, när epoken i vilken en talangfull människa dömts att leva är trist och idiotisk hemsöks konstnären, kanske utan att ens veta om det, av längtan till ett annat sekel."

  Längtan efter att leva i en annan tid får mig att tänka på då den norske konstnären Odd Nerdrum och hans son var med i Skavlan i höstas och talade om att en kan välja vilken tid en vill leva i. Det är en spännande tanke, och även om det ät tröstlöst att önska sig till en annan tid finns faktiskt få saker som hindrar en att, på dekadent vis, utforska historien mentalt och hitta de tider som passar en själv. Huysmans vurmar särskilt för medeltiden, då konsten och religionen tog plats i tillvaron på ett annorlunda, mer, uppvärderat, elitistiskt och finslipat, sätt, än slutet av artonhundratalet.

  Men, jag vet ju att Huysmans blev katolik senare i livet, något som också hanteras bland annat i böckerna ”I avgrunden” och ”En route” och som jag kommer skriva om framöver, och ”Mot strömmen” skildrar inte en dekadent utopi (om den nu skulle kunna finnas?). 

  Tvärtom är ”Mot strömmen” överraskande postmodern, des Esseintes skapar sin egen värld, men samtidigt gör han det genom att konsumera saker. Han är finsmakad, vurmar detaljer och kvalité, men inte för att det gör saker med honom som individ, utan snarare för att ”det är det rätta, tillräckligt långt ifrån hur pöbeln gör.” Des Esseintes gör alltså inte det han själv vill (han har väl av förklarliga skäl inte hunnit läsa Nietzsche) utan skapar sin identitet i reaktion mot strömmen. Slaktarens fru älskar ädelstenar, då kan inte han göra det, och så vidare. Des Esseintes är alltså inte en vild oberoende fritänkare, utan klivet är egentligen inte långt från honom till vår tids hipsters som konsumerar det obskyra tills det blir mainstream, och sedan drar vidare i jakt på något udda som kan dölja bristen på egen identitet.

  Des Esseintes är också bortkopplad från sin samtid/verklighet/omgivning på ett vis som för tankarna exempelvis till vår samtids innesittande, World of Warcraft-spelande, porrsurfande unga män utan verkligt sammanhang får sin bekräftelse på internet. (des Esseintes får i och för sig ingen bekräftelse alls, men jag ska inte avslöja vad detta leder till.)

  Och, läs följande stycke och kom ihåg att det är skrivet för över hundratjugo år sedan:

  ”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att prata och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.”

  Det ska också nämnas, ”Mot strömmen” är smakfullt översatt. Inte för att min skolfranska skulle klara av en riktig bedömning, men jag känner känslan, tycker att ordval ofta känns så bra att det kunde varit ett verk på originalspråk jag läste. Och, jag anar att herr Elias Wraak själv kommer läsa denna text, och visst förtjänar han (du!) en rejäl bekräftelse på ett väl genomfört verk, ett verk som borde uppmärksammas av fler. ”Mot strömmen” faktiskt påverkar den aktive läsaren som vågar släppa in litteraturen (till skillnad från hur des Esseintes läser) på djupet. Tack käre Wraak för en stor kulturgärning!

  ”Mot strömmen” är en påminnelse till en Nietzsche-läsande småbarnsfarsa med tendens att förkovra sig i bökig litteratur att en frustration över samtidens försoffning och förslöning, inte helt effektivt bemöts med att ytterligare en person totalt försoffas och försvinner in i konsten och sitt eget huvud.

Alastor press säljer den fina utgåvan som jag köpt, med vackra bilder (även om vissa bybilder och tåg känns lite krystade?) och skillade fotnoter som för en att kunna låtsas vara bildad. Köp direkt från förlaget och inte via nätjättarna så går pengarna dit de ska (men lägger med länk för pingly).

Obekant med Odd Nerdrum? Googla loss för en verkligt intressant samtida konstnär. Se bla. hans fantastiska bild "Mordet på Andreas Baader". 

”Tampa” av Alissa Nutting (2012)

Sedan jag fick egna barn är pedofili en av de saker som skrämmer mig allra mest. Att uppskattningsvis 3-5% av den vuxna befolkningen bär på en sexuell läggning som får dem att tända på prepubertala barn, det är en ogripbar siffra som håller mig vaken om nätterna. Det är alltså över en procent, vilket borde göra det till en slags folksjukdom. Men det är klart, läggningen är inte problematisk/sjuklig om inte personen själv tycker det, eller om hen börjar begå övergrepp.

  Iallafall, jag valde ”Tampa” dels för någotslags ”know your enemy”-tänk, men också för att jag, som bekant, älskar transgressiv litteratur. Romanen är inspirerad av verkliga händelser, författaren gick i High School med en kvinna som senare i livet dömdes för övergrepp på en fjortonårig pojke hon var lärare till. Men romanen är fiktion, och när jag jämför det verkliga fallet med förövaren i ”Tampa” verkar de skilja sig mycket åt, fundamentalt kring gärningsmannen, men likna varandra kring samhällets syn i slutet.

  Celeste, jagberättaren och huvudpersonen i ”Tampa”, är någonslags bombnedslags-snygging, gift med en polis kör hon omkring i en Corvette och får män i alla åldrar att vända sig om efter henne. Men hon är inte intresserad av sin man, eller andra vuxna män. Hon tänder på pojkar i yngre tonåren. Hon har därför valt att bli lärare för att i yrket kunna ragga upp barn och ha sex med dem. Tyvärr låter inte Nutting Celeste ”bara vara pedofil”, utan hon är också sociopat. Totalt iskallt beräknande i sitt beteende, empatilös, utan en tanke på sin omgivning. Inte på offren, inte på sin man, och så vidare. Det gör också att det blir omöjligt att känna med henne. Celeste blir tyvärr aldrig mer än en monsterkarikatyr.

  En stor del av romanen är välskriven grafisk porr, framskriven snarast som mellan en egoistisk kvinna och en tafatt man. Effekten och obehaget av att det är sex mellan barn och en vuxen försvinner många gånger, jag tycker att författaren handskas ovarsamt med sitt ämne. På ett vis har hon fallit för en av den transgressiva litteraturens fallgropar, när smutsen och det gränsöverskridande blir i ett egensyfte, grovheterna saknar poäng. Chock för chockens skull. Samtidigt glömmer Nutting av att påminna oss om hur obehagligt det vi läser faktiskt är. Nutting glömmer också av hur fullständigt osannolikt allt sex blir efter ett tag. Lägger ingen märke till någonting i Tampa?

  Just sexet är ändå det enda som lurar mig att minsta lilla känna med huvudpersonen, när jag försöker och anstränger mig. Celeste i ”Tampa” marknadsförs som en kvinnlig Humbert Humbert (Nabokovs förövare i klassikern ”Lolita”), men jag tycker det är en skrattretande jämförelse. Som jag minns Humbert (färskare i minnet ligger Henrik-karaktären i Knausgårds debut ”Ut ur världen”) så finns den litterära magin i att författaren lyckas få mig att känna med någon som gör hemska grejer. ”Tampa” är med psykopat-Celeste snarare mer lik Bret Easton Ellis karaktär Patrick Bateman i ”American Psycho”. Och jag känner på ett liknande vis som jag gjorde inför Bateman. Idén är roligare än genomförandet. Det blir inte kul att ha sociopater i huvudrollen, eftersom det inte går att känna med någon som inte känner. Det obehagliga i att Celeste tänder på tonåringar hade räckt för den här romanens gränsöverskridande.

  Och visst, kanske går det att bemöta min kritik av Celeste-karaktären som att det handlar om att jag inte kan föreställa mig en kvinnligt sexuellt odjur. Att det har med könsroller i mitt huvud att göra. Kanske finns en viss poäng i det, men det förklarar inte att resten av persongalleriet i romanen också är kartongbitstunna och platta.

  ”Tampa” väcker intressanta tankar. Kvinnor kan vara förövare i sexualbrott mot minderåriga. Det är inte säkert att varken omgivningen eller det barn som utsätts för övergrepp av en vuxen kvinna inser att det är något som skadar. Synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet. Slutet av boken handlar mer om detta, och här känns det som att verklighetens rättegång kring författarens gamla klasskompis har stått modell för romanens intrig. Men det görs slarvigt, för hastigt och rakt ner i halsen.

  Jag skulle tipsa om den här romanen om det sociopatiska i Celeste skrivits bort, om sexet tog upp max en tredjedel av det nuvarande utrymmet, och rättegång och avslutning istället fick svälla och ta plats. Nu tycker jag att du kan välja en annan bok. Inte för att ämnet är för grovt eller att jag är för pryd. Tvärtom. Ämnena som ”Tampa” väcker är alltför viktiga för att hanteras så slarvigt som Nutting gör.

  Vi får ingen backstory alls på Celeste, mer än att hon valt sin yrkeskarriär just för att jaga unga pojkar. Men hon är tjugosex och har inte innan romanen tar fart begått några övergrepp. Jag blir förbannad på att Nutting tycker att vi bara ska köpa det, när det tvärtom är här brännpunkten borde ligga. Vad hände där emellan? Är pedofili en läggning som kommer från ingenstans, eller kan den påverkas/triggas/hämmas osv? När bestämmer sig en pedofil att gå från tanke/fantasi, till att begå övergrepp? Och hur kan vi som samhälle fånga upp det? Det hade varit en intressant bok. 

(Omslaget.. Genialt i sin vidrighet. Om det hade handlat om flickor och inte pojkar. 

Romanen ska tydligen filmatiseras av Harmony Korine, han som gjorde fantastiska "Kids" och "Gummo". Det blir säkert sevärt.
Men köp inte den här boken, inte här, här eller här.)

”Satyricon” av Gertrude Hellbrand (2018)

Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.

  ”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.

  Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.

  Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.

  Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.

  Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.

  ”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”

  Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.

  Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”

  Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.

  Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.

  Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.

”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.

Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?

Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman  (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.

Köp boken här, eller låna på bibblan.