”Tripprapporter” av Tone Schunnesson (2016)

Något år efter hajpen kunde jag nu låtsas att jag hittat boken själv och ta upp den här omskrivna debutromanen. En ung kvinna som rått skildrar drogmissbruk, sex och ensamhet torde egentligen ha väckt mitt intresse direkt vid publiceringen, men instinktivt skeptisk till det som sätts på piedestaler så tog det mig lite tid att hitta fram.Kanske också för att jag trodde, genom titeln, att romanen skulle vara ytligt drogromatisk på ett ointressant sätt.

  Men, iallafall, så hittade jag fram och romanen är framskriven med en jagberättare som skildrar sitt destruktiva liv som ung missbrukande kvinna. Schunnesson har ett imponerande rikt språk men romantiserar för den skull ingenting av knarkarens helvete eller drogernas rus. Berättarjaget lurar och snor och bedrar för att fylla kroppen med substanser som kan döva de inre demonerna. Jag inser under läsningen att bokens titel nog är en ironisk blinkning till Flashbackforumets många mer självförhärligande tripprapporter vars syfte brukar vara att skildra berättaren/brukaren som häftig och farlig. Men det finns inget självförverkligande i det knarkande som Schunnesson skriver fram, bara en allt mer desperat verklighetsflykt. Undan uppväxtens trauman, undan dåliga relationer, undan självhat.

  ”Barndomen är ingenting du lämnar bara för att du känner för det.”

  Vi får följa jagets liv i Sverige, men också under en resa till Thailand hon gör för att bryta sina egna mönster, ett grepp som omgivningen kanske kan se som naivt men som också kan fungera livsavgörande och livräddande för många med missbruksproblem.

  ”jag åkte hem, skrev på ett kvitto att ingen människa går upp mot en lina.”

  Starkt och talande i romanen, men också tänkvärt utanför. Det är så mycket vi låtsas är viktigare än andra människor. Knark, jobb, Facebook, Netflix, Likes, högerswipes, frisyrer, jeans, lägsta tid på milen och så vidare. När det i själva verket är i det mänskliga mötet med andra som magin med tillvaron finns. Det är där vi blir sedda, själva fundamentet till att kunna landa, läka, leva, leka.

  Romanen fungerar som en påminnelse för alla oss med livet under någorlunda kontroll att det är ett ytterligt fåtal människor som är genuint onda (som gör gärningar vars enda syfte är att skada någon annan för ens eget nöjes skull). De flesta som gör hemska saker gör det i någon form av desperation, sprungen ur brist på resurser, materiella eller emotionella. För lite pengar, kärlek eller bekräftelse. Eller alltihopa. En knarkare lurar inte vänner eller snor cyklar för att vara elak, utan för att moralen inte längre får plats i livet. Behovet, begäret, att få tyst på sitt eget skrikande, trasiga, okramade ego väger tyngre än normer om uppförande eller omgivningens tyckande. Och om en redan är dömd, varför fortsätta försöka?

  Läsningen får mig att lova mig själv att ge fler chanser, trots att missbrukare gärna blir manipulativa så vill jag våga se fler öden, släppa in fler människor, men jag ska ändå inte ta skit. Både för min egen skull, men också för den andres, för ingen mår i längden bra av att inte bli avkrävd (lagom mycket) eget ansvar.

  Schunnesson skildrar skickligt att det inte finns något glamouröst med knark, utan att det snabbt förlorar sin äventyrlighet och blir långtråkigt. Tyvärr tycker jag att läsningen av romanen blir det också. Jag älskar idéen, starten och språket, men det är någon del som saknas för att den här romanen helt ska slå omkull mig och bli något annat än den schyssta quickread som den blir nu. 

Finns hos imperiet här men garanterat också på din bibbla.

”Queer” av William S. Burroughs (ca 1953, 2014)

Trots att den här boken också har en manlig homosexuell morfinist, och utspelar sig på femtiotalet, är den betydligt mer rumsren än de böcker som Burroughs främst är känd för (Naked Lunch, Nova Express och så vidare). Ändå var det ”Queer” som gömdes undan och inte publicerades förrän trettio år efter att den skrivits.

      För att Burroughs själv var rädd för den.

      Den skrevs då han satt häktad i Mexico, åtalad för att ha mördat/vådaskjutit sin fru vid en urspårad Willem Tell-lek. En av de historier som gjort Burroughs till en myt, en händelse som gör att folk vet vem han är, utan att ha läst något av. Men utöver förordet nämns inte händelsen i ”Queer”, utan boken handlar om månaderna innan, det som leder fram till galenskapen. Däremot är han i samma förord mycket tydlig med att det var just det, det mörkret efteråt, som tvingade honom att börja skriva.

      ”Jag skrev Junkie, men det var Queer som skrev mig.”

      ”Så fort något är nedskrivet förlorar det sin förmåga att förvåna […]. Så jag uppnådde en viss immunitet mot vidare riskabla förehavanden av liknande slag genom att skriva ner mina upplevelser.”

      Så ”Queer” är Burroughs skrivterapi kring vad som ledde honom fram till att mörda/vådaskjuta den enda kvinnan han någonsin älskat. Burroughs alterego i boken är naket och tydligt. Jag får vibbar hur det sägs att Strindberg skrev ”Inferno” för att förändra sig själv. Verket skapar författaren, snarare än tvärtom.

      Romanen ”Queer” handlar iallafall om månaderna innan, då Lee (Burroughs alterego i boken) tillsammans med den yngre mannen Allerton (vilken jag antar att David Bowie på bokomslaget ska föreställa?) åker till Sydamerika i jakt på yage, med en förhoppning att den drogen ska kunna hjälpa Lee att tackla avtändningen från morfin och heroin. Relationen mellan de båda männen står i fokus, och är oerhört tragisk. När de möts första gången, finns verkligen attraktion mellan dem, och jag gillar hur Lee bekänner sin läggning för den yngre Allerton:

      ”Jag kommer aldrig att glömma den namnlösa fasa som frös lymfan i mina körtlar till is – lymfkörtlarna, menar jag försås – när det ödesdigra ordet brände genom mitt yra medvetande. Jag var en homosexuell. […] Jag kunde mycket väl ha tagit livet av mig, gjort slut på en existens som inte tycktes erbjuda något annat än grotesk misär och förödmjukelse. Ädlare då, tänkte jag, att dö som en man, än att leva vidare som ett sexuellt monstrum.”

      Burroughs hittar som bekant senare en trygghet i sitt utanförskap, i att vara avvikande, och utvecklade sig till en symbol för det läskiga, avvikande och monstruösa. Det är svårt att tänka sig att den frispråkige Burroughs någon gång i livet skämts för sin sexualitet, men det är på något vis stärkande att inte hans person var något format från början utan något han blev. Något som han gjorde sig till. Postmodernt, befriande. Och helt i enlighet med hans övriga författarskap. Dölj inget, skäms inte. Visa allt, var inte rädd, fortsätt framåt.

      Relationen mellan Lee och Allerton svalnar, Allerton slutar vara tydligt attraherad av Lee, och Lee lockar med sig Allerton på sin resa med pengar. Lee betalar Allertons resa och uppehälle, mot sexuella tjänster två gånger i veckan. Lee slits därefter mellan avvisningar och närhet, obrydd över det från början underliga i att ha en pengaöverenskommelse som grund för en relation. Vi får också följa Lees närmast pedofila attraktion till unga pojkar, utan att något förbjudet skildras. Jag läser det också som en förvirrad, kärlekstörstande själs jakt på närhet. Kanske är det vad som avses med att ”Queer” leder fram till dödsskjutningen av Burroughs fru. Jag vet inte riktigt. Det här är en bok omöjlig att läsa utan att koppla ihop författare med verk, utan bakgrunden och myten om Burroughs skulle det här verket vara något helt annat.

      William Burroughs brukar avvisas av medelålders intellektuella som ungdomslitteratur, något som unga svåra JVVF-killar läser, inlåsta på sina pojkrum medan de hatar den omgivning som inte förstår dem (tänk Nietzsche-läsaren i Little Miss Sunshine). Det finns sanning i det, men jag tycker samtidigt att det är att förminska en verkligt subversiv författare. Visst, jag läste också Burroughs i tonåren, men då var det i en ytlig jakt på det förbjudna, det är först nu jag tror mig kunna förstå. Hur han genom att romantisera och dramatisera, förvränga och förfula det som avviker, så illustrerade han indirekt det vi tar för givet. Det vi låtsas vara naturlagar. Han tvingar sina läsare att ifrågasätta vad som är ”normalt”. Det vill säga, han skriver med en slags queer blick, decennier innan ordet fått sin nutida mainstream-betydelse.

      Burroughs verkar genom sitt hela författarskap drivits av en vilja att befria individens hjärna från andras kontroll. En kamp för att få tänka fritt och känna sig fri. Det är ett respektabelt livsprojekt, och inte något som borde ta slut i tonåren. Den som avfärdar Burroughs som JVVF har antagligen spikat igen dörren kring sin identitet och törs inte längre släppa ut den, vettskrämda att verk som ”Queer” och ”Naked Lunch” fortfarande äger kraft nog att förändra sköra identitetsprojekt. Den rädslan är befogad. 

(Yage är mer känt som ayahuasca, en stark psykedelisk drog som idag hajpas som potentiell medicin mot djupa depressioner. Se tex. Netflixdokumentären ”The Last Shaman” eller kolla upp ”Nätverket för psykedelisk vetenskap”)

(Jag skulle kunna gagga om Burroughs i en massa fler sidor. Om du inte heller får nog är ett tips att lyssna på den här fina radiodokumentären, berättad av Iggy Pop (låten ”Lust for Life” innehåller textrader från Burroughs bok Nova Express!). I dokumentären, gjord i cut-up-teknik, erbjuds bland annat flera vinklar på dödsskjutningen av Burroughs fru. 

Eller så kan ni välja att fascineras av Burroughs ockulta tekniker här.

Köp boken här, här, här, här. Eller låna på bibblan.) 

Missade du Istället för bokcirkels 100-inläggsjubileum?

”Naked Lunch” av William Burroughs (1959)

När jag första gången läste den här boken, som tonåring, på svenska, förstod jag ingenting. Tio år senare köpte jag den på engelska och läste den igen, men fortfarande utan att förstå nånting. Först nu, när jag läser den för tredje gången och nästa tjugo år senare, förstår jag att det är meningen.

      ”This book spill off the page in all directions, kaleidoscope of vistas, medley of tunes and street noises, farts and riot yips and the slamming steel shutters of commerce, screams of pain and pathos and screams plain pathic, copulating cats and outraged squawk of the displaced bullhead, prophetic mutterings of brujo in nutmeg trance, snapping necks and screaming mandrakes, sigh of orgasm, heroin silent as dawn in thirsty cells..”

      ”Naked Lunch” är en vild blandning av mardrömmar, hallucinationer, minnesfragment och abstinensbesvär. En vedervärdig kompott som skildrar de opiatberoendes tillvaro, där bruk snabbt gått över till missbruk och tagit över hela tillvaron.

      Boken har ingen tydlig tråd, utan missbruket är det som binder samman, och berättelsen hoppar hejvilt mellan miljöer, tider och scener. Flera är storslaget minnesvärda, som skruvar upp tempot till en nivå som inte går att återge utan att skriva av hela sidor av citat. Om doktorn som opererar på skoj, för kickar, som utsätter patienten för livsfara för att sedan rädda patienten, på samma sätt som tjurfäktaren som räddar sig själv från den fara han själv utsatt sig för. Om mannen som lärde sitt rövhål att tala. Om smutsigt sex, om att fly från poliser genom att spruta alkohol i ögonen på dem genom en spruta.

      Språket är unikt, målande och kreativt. Bångstyrigt, oregerligt och ger tillsammans med de lösryckta scenerna den spretiga helheten. Några lösryckta citat ger aldrig fulla känslan för en roman, men ändå en bild av språket:

      ”Last night I woke up with someone squeezing my hand. It was my other hand.”

      ”NAKED lunch – a frozen moment when everyone sees what is on the end of every fork.”

      ”I sat back letting my mind work without pushing it. Push your mind to hard and it will fuck up like an overloaded swithboard, or turn on you with sabotage.”

      Burroughs blev under femtio och sextiotalet nästa stora författare efter Henry Miller som verkligen fick kämpa mot censuren i rättegångar. (Norman Mailer och Allen Ginsberg var två kändisar som ställde upp för att försvara utgivningen av ”Naked Lunch”). Och som så ofta när jag läser provokativ välgjord litteratur så tänker jag att de som skriker efter att tysta de författare som skriver ”fel” historier blundar för en del eller vinkel på verklighet som de inte orkar se eller ta på allvar.

      I ett förord (som givetvis kommer efter själva boken) skriver Burroughs själv (junk = opiater, heroin, opium, morfin osv.):

      ”The junk virus is public health problem number one of the world today.
Since Naked Lunch treats this health problem, is is necessary brutal, obscene and disgusting. Sickness is repulsive not for weak stomachs.”

      Och mitt i all galenskap reflekterar han nyktert och förklarar sin bild av vad som händer honom och andra junkies:

      ”If all pleasure is release from tension, junk affords relief from the whole life process, in disconnecting the hypothalamus, which is the center of psychic energy and libido.”

      Sen ska jag inte överdriva romantiseringen av hjälten, som så många genier svävade Burroughs nära galenskapen och var garanterat skitsvår att ha att göra med i verkliga livet. I en omtvistad Willem Tell ”olycka” sköt han ihjäl sin fru, och han hade en son som han aldrig tog hand om. Istället försvann han i drogträsket, och levde stora delar av sitt liv på sina föräldrars pengar. Men det är heller inte som att boken hymlar med att han levt ett svinigt liv. Missbruket kommer före allt, inklusive honom själv och hans nära.

      Oavsett mänskliga tillkortakommanden har han skrivit en intressant bok (som kräver sin läsare) och med den blev han en del av Beatgenerationen, trots att han var betydligt äldre än Kerouac (Burroughs är Old Bull Lee i ”On the road”), Ginsberg (”Howl” är tillägnad Burroughs) och de andra. Ginsberg och Kerouac åkte till Burroughs knarkhåla i Tanger, hjälpte honom redigera och renskriva manussidorna till det som kom att bli ”Naked Lunch”.

      Jag har inte läst om någon av Beatböckerna sedan tonåren, men ”Naked lunch” har iallafall fortfarande lika mycket att säga till mig och vår samtid, som den hade när den kom. För att använda en klyscha har den åldrats med värdighet, på det vis all verkligt stor litteratur gör.

      Kanske syns Burroughs arv allra tydligast i sjuttiotalets rebeller, Bowie skrev tex. Diamond dogs utefter Burroughs Cut-up modell (som för övrigt springer ur ett ockult tankegods!), men fortfarande på nittiotalet influerar han rockmusiker. Lyssna exempelvis här när han läser en urspårad juldikt medan Kurt Cobain spelar gitarr i The 'Priest' They CalledHim, eller se honom göra en liten roll i nittotalsrullen ”Drugstore Cowboy” eller i U2s musikvideo ”Last nightson earth”. Eller kolla trailern till filmatiseringen av "Naked Lunch" av David Cronenberg som kom 1991.
      Och det känns tydligt med ”Äldreomsorgen” färskt i minnet att Teratologen inte bara läst Nietzsche utan även Burroughs.