”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

"My Sweet Audrina" av V.C. Andrews (1982)

Sugen på att testa läsa något gränsöverskridande som ändå inte är svårläst som surrealisterna eller dekadenterna tenderar att vara? "My sweet Audrina" kan vara det du letar. VC Andrews skriver inte för att förändra sin läsare, hennes grej verkar ha varit att frossa i transgressiva familjedraman, med unga tjejer som målgrupp.
  "My Sweet Audrina" är en av hennes mest kända romaner, tillsammans med "Flowers in the attic" (som tydligen handlar om syskonincest). Hennes stil blev tydligen så säljande att flera författare efter Andrews död publicerade, i samarbete med författarens dödsbo, fler verk i hennes stil och under hennes namn. En märklig trend, kapitalismen tränger in och förstör, tankarna går osökt till David Lagercranz och Milleniumtriologins pengamjölkande fortsättningar. De har jag inte läst, och kommer inte heller att läsa. Jag kommer inte läsa mer av VC Andrews heller, varken originalverk eller efterapningar, men "My Sweet Audrina" hade jag roligt med (och åt).

  Romanen har en jagberättare som heter Audrina. Hon är sju år och lever tillsammans med sina föräldrar i en stor gotiskt slott. Hon har haft en storasyster som avlidit under traumatiska förhållanden, som också hette Audrina. Den andra Audrina, vår berättare, kämpar med att fylla platsen efter sin perfekta storasyster. Hennes pappa är överbeskyddande, låter henne inte gå i skolan och tvingar henne att gunga storasysters gungstol för att återvinna den avlidna, perfekta systerns magi. Berättaren ska fylla den tomma bägaren, för att hon ska kunna bli sin storasysters goda egenskaper och på så vis glädja sin familj och hindra Guds vrede (!).
  Bokens mest vrickade och fantastiska karaktär är Vera, Audrinas onda kusin som också bor i huset. Några år äldre, med en vildsint sexualitet och benskörhet är hon en galen femme fatale, på vissa vis nästan i konkurrens med Clara i "Torture Garden". Trots sina unga tonår så ligger hon sönder allas relationer, däremellan faller hon och bryter armar och ben. Jag skulle gärna läst en bok bara om Vera.
  Audrina får i boken också en lillasyster, Sylvia, som är vacker men bär på en funktionsskillnad av något slag (en av de råare, osympatiska skildringar av kognitionsproblem som jag läst). Det faller iallafall på Audrinas lott att ta hand om sin lillasyster, och Sylvia följer som en underlig skugga efter vårt berättarjag. Audrinas familj säger allt hemskare saker till och om Sylvia, och snart börjar vi fundera på hur handikappad Sylvia egentligen är.
  Sen har vi den misslyckade skridskoprinsessan som förlorat bägge sina ben och skäms över sina stumpar och rullar omkring på en bräda i en stuga i skogen. 
  Det finns också män i boken. Pappa patriark, den skenbart ädle pojken och så vidare.
  Och justdet. Audrinas mamma och moster brukar supa till framför pianot samtala med bilden av den tredje systern, som ätits upp av kannibaler under en missionsresa i Afrika.

  Överlag skriver Andrews fram stereotypa karaktärer som hon sedan drar ner brallorna på, metaforiskt och ibland bildligt. Det går inte bra för någon i "My sweet Audrina" och jag vänder ivrigt blad efter blad. Det är bara att erkänna: hur svajjigt det än är, Andrews prickar något djupt inne i primathjärnan på mig.
  Jag har inte reserachat författaren, men det känns inte otroligt om hon är dumkristet troende som gottar sig åt andras olycka utan att hantera sin egen. Därför var min sammanblandning med dekadenterna i inledningen direkt orättvis. För Andrews verkar det inte finnas något vackert sex, inget samtycke någonsin, kvinnor är blommor tills de smutsas ner av män och då är de för alltid förstörda. Det finns inga kvinnotyper det kan gå bra för, alla män är alltid as. Jag vill ju egentligen passa mig för att moralisera konst, men det är obehagligt att detta är skrivet med småflickor som målgrupp. Och barn verkar ofta vara smartare än vad jag tror.

  För en vuxen och någorlunda fri tänkare är det iallafall rätt svårt (omöjligt) att tro på den här boken, att låta bli att inte skratta åt den. Också om en tänker förbi de galna händelserna. Ett sjuårigt berättarjag som är väldigt vältaligt för sin ålder. Men hon ska också bära på minnesproblem, och berättar ändå sin historia i dåtid, dvs. från framtiden?   
  Hur minns hon sin historia?
  Den är övertydligt berättad, en galen historia men ändå med ett väldigt enkelt narrativ. Dialogen är så övertydlig att det inte går att tappa bort sig i någonting som händer, och trots sitt obskyra och hemska innehåll är boken mycket lättläst. 
  Boken har tempoproblem, vissa scener rusas förbi, och spänningen är tydligt utplacerad. Inringad och upplyst. Inte något du missar. Det som överraskar är plottvisterna, som en väl flera gånger inte får chansen att förutspå. Däremot gick mina associationer kring överbeskyddande föräldrar snabbt till den underbara filmen "Dogtooth", och bidrog till att jag genomskådade slutets plottvist redan de första tjugo-trettio sidorna, och stampar sedan otåligt över att berättaren själv vägrar förstå det (sen tror jag kanske inte att en behöver ha sett grekisk film för att genomskåda plotten..)
  Men trots allt det här läste jag ändå färdigt boken. 

  Väldigt generöst beskrivet så är "My sweet Audrina" en berättelse om en familjs ovilja att hantera trauman, om föräldrar som desperat försöker skydda sina barn mot världens hemskheter. Men mer ärligt är romanen en gulity-pleasure sidvändare om hemskheter och idioter till karaktärer. Våldtäkt, mord, incest, barns sexualitet, missfall.  
  Den lämnar i slutänden inget djupt intryck på mig. Jag vet inte om du behöver läsa den. Jag kommer inte leta fler romaner av den här författaren, men jag tyckte det var kul läsning. Och ibland räcker det gott.

  Köp på antikvariat, men finns hos imperiet här, här, här. 
  Nu när jag skrivit min text om boken ska det bli kul att höra min favoritpodcast Bad Books for Bad People hantera den.  

”Munken” av Matthew Lewis (1796)

”Munken” är en berättelse om Ambrosio, en högt vördad munk i Madrids klostervärld, vars torsdagsgudstjänster lockar hundratals. Föräldralös har han vuxit upp inom klostrets murar, vet inget annat och vill heller inte veta. Ambrosio är den renaste av de rena, gudfruktig, from, ädel. Men i, vad som verkar vara ett straff för att Ambrosio tillåtit sig vara för sträng, dyker en kvinna oväntat upp inom hans domäner. Matilde är en kvinna som åtrår Ambrosio över allt annat, och som med sitt vackra yttre och lena tunga lockar honom i fördärvet:

  ”Onaturligt var ditt kyskhetslöfte; mannen skapades ej för ett liv i celibat; och om kärleken vore ett brott skulle Gud aldrig ha gjort den så ljuv, så oemotståndlig!”

  En stilbildare inom skräck och gotik, skriven av en orädd och talangfull tjugotvååring. Den gavs först ut under pseudonym, men den andra upplagan bar Lewis eget namn, vilket ledde till anklagelser om blasfemi. Föga förvånande, om en minns hur gammal den här boken är.

  Det finns delar som är klassisk äventyrsroman, och tidigt skräck. Lewis skrämmer faktiskt upp mig med berättelsen om den blödande nunnan, det finns psykologiserande kring vilka känslor som kan få en människa att ge upp värderingar och att begå onda handlingar. Men det finns också störiga delar av romanen som är någonslags riddarhjältehistoria. Tappra hjältar som räddar hjälplösa nunnor osv. Snark.

  De bitarna av ”Munken” som är läsvärda är fler och väger tyngre, och romanen är som allra bäst i sin skildring av hur frestelsen segrar över religionens regler. ”Munken” visar trons vekhet i närheten av köttets lustar. Och vilka gränser en kan vara villig att gå över för att bevara sina hemligheter och sitt anseende. ”Munken” skildrar den pompösa moralens förfall, ifrågasätter om kristen moralen alls kan finnas utan lögn mot den egna naturen. Mina associationer går till mästerverket ”En apelsin med ett urverk” och den alltid smaskiga moralkakan att inga goda gärningar kan finnas om inte det onda funnits som alternativ. (Hjärntvätt är inte önskvärt, fula tankar måste få finnas i ett fritt samhälle osv)

  ”Munken” får mig också att tänka på att alla människor har hemligheter, och antagligen har gått över vissa lik för att behålla dem hemliga. Lewis skickar skickligt skurkanklagelserna tillbaka in i mig som läsare, och kring hur jag lever mitt liv, och berör mig på precis det där sättet jag letar efter i litteraturen. 

  Jag saknar däremot trovärdiga kvinnor i romanen. Matilde är tyvärr för mig helt oförståelig, och det jag i mitt huvud bygger upp som förklaring till varför hon agerar som hon gör, den teorin falsifieras tyvärr i romanens avslutning. Jag saknar också den kvinnliga njutningen. Männen är på alla vis huvudpersoner i ”Munken”, och även om Markis de Sade skickar en hyllning till Lewis i sin essä om litteratur i samlingen ”de Sade, i urval”, så tycker jag att markisen var betydligt mer progressiv kring sexualitet jämfört med den samtida Lewis. (Till Lewis försvar, så är väl (på gott och ont) i och för sig markisen fortfarande längst ut i ytterkanterna av den sexuella upplevelsen, två hundra år senare.)

Tankarna går också till Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter”, som är skriven nu men skildrar samma tid som ”Munken” och till viss del samma frågor, även om det moraliskt förkastliga i Edenborgs version är alkemin och inte kristendomen.

  Det finns också en tydlig Faust-koppling (sälja sin odödlig själ för makt i den tillfälliga, fysiska) i ”Munken”, även den dealen överraskade mig genom att inte dyka upp på det vis jag trodde att den skulle göra det.

  ”Munken” är till sin helhet en vild attack på institutionaliserad religion, och mer generellt en attack mot alla som sätter sig över individens egna känslor. Jag vill gissa att Nietzsche kan ha inspirerats av Lewis, iallafall torde han gillat budskapet, tillsammans med ockultister av alla generationer efter Lewis.

  Min wikipedia-research tyder på att Lewis hälsade på Mary Shelley och gänget i Villa Diodati. Det är eggande för fantasin att fundera på hur deras samtal måste ha tett sig. Utläggningar i ”Munken” kan antyda att Lewis kunnat komma med viktiga varningar för de blivande författarna:

  ”Jag tänkte just säga att du inte kan tillbringa din tid på sämre sätt än med att författa vers. En författare, vare sig han är god eller dålig eller mitt emellan, är ett djur som vem som helst får angripa; ty trots att inte vem som helst kan skriva en bok anser sig envar kapabel att kunna bedöma en sådan. Ett dåligt alster medför sitt eget straff – förakt och löje. Ett gott väcker avund,”

  Det gläder mig att Linda tipsade mig (tack tack!), och jag hoppas att kanske jag kan leda några nya läsare till denna lilla pärla till tankeprovokation.

Köp här, här, här, eller leta upp en svensk utgåva i ditt bibliteks magasin)

SPOILERVARNING:

Det jag trodde om Matilde var att hon var djävulen i förklädnad, och konstaterade lite besviket att hon inte var det.

”Bestiarium” av Mare Kandre (1999)

Det skulle bli en guldläsning. En göteborsk punkare, känd för sitt poetiska språk, som skrivit en gotisk roman om en ung man som i sorgen efter sin avlidna mor hittar henne återfödd i ett sjöodjur. Omslaget är som synes fantastiskt, och Mare Kandre är dessutom född två mil ifrån där jag är uppväxt (hon från Söderala, jag från Norrala i Hälsingland). Det fanns alltså flera beröringspunkter mellan Kandre, mig och mitt läsande.

Och det svider alltid, det här att innan en läsning ha bestämt sig för att gilla ett verk, och när sedan de första sidorna smular sönder förväntningarna. För, jag kissar kanske lite i kyrkan, men ”Bestiarium” funkade verkligen inte för mig.

  Boken är övertydlig och tungt övermättad av beskrivningar. Ingen dialog alls. Den inleds med en lång skildring av en dröm, ett berättargrepp som inte används igen under hela romanen, och knappast ens återkopplas till. Språket är överraskande klyschigt (tex. ”kort och gott”, ”i sista stund”) och repetitivt, den gestaltning som finns kommer flera gånger. Karaktärerna vrider på händerna och kör hälarna i backen. Gång på gång. Jag gäspar och gäspar.

  Jag förstår att Kandre ansträngt sig för en gotisk stil, mer deskriptiv än gestaltande, men hon hade inte behövt snedbalansera romanen på det vis hon gör? Vi får inte se hur huvudpersonen går in i sorg och missbruk efter moderns död, vi får kort veta att han gör det. Vi får tjugotalet gånger läsa om hur huvudpersonen mockar i buren, men när han mot slutet får en ny vän (central för avslutningen) så beskrivs det på två rader. Bokstavligen. Detsamma gäller avgiftningen tidigare. Och varför bränner han den hemliga boken? Och så vidare.

  Nä, det som ändå fick mig att läsa klart ”Bestiarium” är att grundhistorien är en bra idé, och jag närde hela läsningen en förhoppning om att romanen skulle ta sig. För den borde vara bra! En man som tar hand om ett sjöodjur som han är övertygad om att är sin återfödda mor. Och sidohistorien om den lilla pappan är också intressant, som idé. Ambivalenta känslor inför sin mor, att älska ett odjur, att ta hand om sin barnslige far, flera intressanta teman för en roman, går säkert att jobba psykoanalys på hela klabbet (varför är modern ett passivt odjur osv), men utförandet haltar så mycket att jag ändå inte vill rekommendera romanen. Siktar ni på gotik kan ni väl läsa ”Frankenstein” istället. Eller ”Munken” av Matthew Lewis, som jag just läst ut och med glädje snart kommer skriva om. (Och, värt att nämna är att folk som läser Kandre brukar rekommendera ”Bübins unge”, som jag inte läst men fortfarande kommer att ge en chans framöver.)

Köp här, här eller låna på bibblan
Klicka här om du vill facebookfölja min blogg.

”Frankenstein” av Mary Shelley (1818, 2006)

Tvåhundra år efter publiceringen, som en uppvärmning inför Göteborgs Romanfestival i helgen, tog jag och läste om den här gotiska skräckklassikern, ett sådant verk som knappast någon i väst inte har åtminstone en ytlig bekantskap med. Folk tenderar nog att främst känna till det mytiska monstret, sammansatta likdelar som givits ett artificiellt liv, och inte det litterära verket. Men själva romanskildringen av myten bör fortsätta hitta nya läsare, jag vill inte att vi främst ska minnas Frankensteins monster för att det fortsätter sälja prylar (även om jag är svag för min sons imitation av Frankie i Netflixserien ”MiniMonster”).

      Fröet till boken ska ha uppkommit under 1816, en särskilt dålig sommar i Schweiz som tvingade vännerna Lord Byron, Mary Shelley, Percy Shelley, deras väninna Claire Clairmont, och Byrons läkare John William Polidori att sitta inomhus i Villa Diodati och skrämma varandra med spökhistorier. I takt med att kvällarna gick blev Lord Byron, denne romantikens poesigigant, allt mer frustrerad och ska till slut ha utbrustit något i stil med: ”Detta är pinsamt! Jag skulle kunna lära er här och nu att skriva läskigare berättelser av högre kvalitet än dessa! Jag utmanar er!”

      Efter det samtalet kom Mary Shelley att skriva ”Frankenstein”, Lord Byron själv att skriva flera skräcknoveller som Matthew G. Lewis (författaren till ”The monk”) kom att publicera, och John William Polidori (alltså Byrons läkare!) skrev ”The Vampyre” som kom att räknas som den första moderna vampyrhistorien på engelska, hundra år innan Bram Stokers variant genom greve Dracula skulle skrämma en hel värld och bilda ett mytiskt väsen i klass med Shelleys levande likdelar.*

      Men. ”Frankenstein” saknar de där kalla kårar-rysningarna som exempelvis ”Dracula” faktiskt har, även om jag sträcker på ryggen och spänner mig i stolen vid några tillfällen. Scenen som efteråt tydligast hänger kvar hos mig är inte läskig, utan obehaglig. Det är då monstret i smyg iakttar en familj i en stuga i skogen, lär sig deras språk, om deras relationer och börjar drömma att få bli en del av deras gemenskap. Så tragiskt och vackert att det river genom hjärtat, en stark skildring av vad utanförskapet gör med en individ, att hat inte är något vi föds med utan något vi lär oss. Eller kanske att vi inte ska passivt titta på för länge utan att involvera oss (*host,* sociala medier *host*).

      Romanen är tät av möjliga tolkningslager, jag får vissa vibbar av ”Moby Dick”. ”Frankenstein” är allra tydligast een kritik av människans vilja att leka Gud, och illustrerar tydligt hur naturvetenskapen fortfarande inte kan definiera vad liv är, trots att de flesta av oss har möjligheten att skapa nytt, även om vi oftast kan se skillnaden mellan död och levande med blotta ögat. Men romanen är lika gärna en historia om skuld, om att ha velat väl, men gjort ont, vägra ansvar och därför hemsökas av detta. Den handlar också om kunskapens och insikternas förbannelser. Och om reproduktion, om Frankenstein som både en fader och moder som hatar sitt barn/sin skapelse, och jag läser det som att Shelley kommenterar att när en sätter något till världen, så har en också ansvaret att ta hand om detta. Jag tänker också upprepat genom läsningen på hur vården/vetenskapen idag kan rädda det fysiska köttet och hålla det vid liv betydligt längre än vi klarar att sköta en persons inre.

      Ett tema överraskar ändå, något som jag inte hört talas om tidigare men som nu lyste uppenbart tydligt genom min läsning: Shelleys kristna kritik av ockultism och esoterism. I bokens inledning läser Frankenstein böcker av både Paracellsus och Agrippa, två fritänkande män som förföljs av myten att ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot världslig makt. Victor Frankenstein får sin nyfikenhet inför livet väckt av dessa författare, tar sedan skolning av naturvetenskapliga tänkare som ifrågasätter Frankensteins intresse för esoteriker. Men jag läser det som att Frankenstein aldrig släpper det tankegodset, och att Shelley menar att det är vad som förgiftar naturvetenskapen, och leder till skapandet av monstret.

      När monstret senare i boken hittar några böcker kastade i skogen så är de noga utvalda av Shelley. Det är dels Goethe, visserligen inte ”Faust” utan ”Den unge Werthers lidanden”, men kopplingen till att sälja själen till djävulen mot framgång i det jordiska anar jag ändå här också. Men den andra boken monstret läser är ”Paradise Lost” av Milton, som jag inte läst själv men som väl ska handla om att vända Guds lag ryggen, om Satan och den fria viljan.

      Och först här någonstans inser jag vad bokens alternativa titel anspelar på. ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus”: Prometheus var halvguden som i grekisk mytologi stal elden (upplysningen, kunskapen, den fria viljan) från gudarna och gav till folket. Jag antar att Shelley menar att Frankenstein istället stjäl Guds förmåga att skapa liv. Frankenstein ger dessutom liv till sitt monster med blixtens (eldens) kraft, och romanen skildrar hans eviga våndor efter sitt agerande, och jag ser även här kopplingen till Prometheus eviga straff att få sin lever uppkäkad dag efter dag av en stor rovfågel. Prometheus = Frankenstein (=Lucifer?).

      Där avslutar jag mitt rabblande. Hoppas ni hade trevligt i min lekmannamytologiska tolkningskavalkad! För mig är detta anledningen till att ”Frankenstein” ska fortsätta läsas. Den fortsätter vara spännande, men framförallt vill den säga oss något som inte står uttryckligen svart på vitt. Vetenskapsmannen och hans monster bildar en struktur som vi själva kan ladda, och som en fungerande myt pressar romanen djupliggande, allmänmänskliga funderingar upp till ytan.

      (Men slutet, kära Mary Shelley, var väl ändå ett rätt fegt ickeslut?)

* Jag riskerar att sprida vidare påhittad mytbildning kring den där dåliga sommaren på Villa Diodati nu, men visst är det en fin scen att tänka sig in i? (Chuck P återkommer till densamma i ramberättelsen av novellsamlingen ”Haunted".) Men jag höll faktiskt från att grotta ner mig i att Mary Shelley bara var nitton då hon började på romanen, att hon rymt hemifrån med Percy Shelley, flytt sin mor feministikonen Mary Wollstonecraft och sin far anarkistikonen William Godwin.

Fördjupning kring Agrippa och Paracellcus finns i den här fantastiska podcasten.

Den flitige bloggläsaren kanske rynkar pannan förvånat över att jag inte förstod Prometheus-kopplingen tidigare, eftersom jag uppehållit mig vid den myten flera gånger tidigare. Vad ska jag säga, jag är inte alltid så snabb i huvudet.

Köp här, här, här, här eller här eller på ditt antikvariat eller låna den på exakt vilket bibliotek som helst i hela världen. 

"Rebecca" av Daphne du Maurier (1938)

En gotisk skräckklassiker, av författarinnan till bland annat "Fåglarna". Boken innehåller en klassiskt öppningsmening ("Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Manderley igen.") i nästan samma kaliber som Moby Dick ("Kalla mig Ismael.") påstås det, men jag har svårare för du Mauriers grepp för i och med hennes öppning och de två första kapitlen ger hon oss också slutet på berättelsen. Det tar lite udden av spänningen.

Vår unga kvinnliga berättare gifter sig oväntat med den rike mannen Max under hans semester i Frankrike. "Jag var ung, han var ensam", och följer honom sedan tillbaka till England för att leva på hans gods Manderley. Personalen på godset och flera av makens släktingar möter henne med orden "Du är så väldigt olik Rebecca", och där börjar en hjärtskärande berättelse om att försöka fylla skorna efter makens avlidna och mycket omtyckta exfru Rebecca.

En berättelse om svartsjuka som väcker tankar kring vad det betyder att en plats är hemsökt av någon. Om hur det känns att stå i skuggan av sin älskades tidigare kärlek. Och samtidigt en berättelse om en klassresa, om att plötsligt befinna sig i en rik adel och borgerlighet man inte förstår. Jag är svag för berättelser där vi måste tvivla på berättarrösten, och i "Rebecca" håller du Maurier verkligen oss på tårna kring vad som är fantasier och vad som är verklighet. Det är krypande och vackert, men tyvärr blir det aldrig speciellt läskigt - trots att berättelsens skurk är fantastiskt obehaglig.

Språket och bokens upplägg gör den till en riktig läsfröjd. Jag hann lämna tillbaka den till biblioteket innan jag skrev av citaten, så det här inlägget blev lite fattigare än de brukar vara. Sorry för det mina läsare, sorry för att jag förvaltar din konst slarvigt du Maurier.