”Tivoli” av PC Jersild (2018)

Jersild gled högt upp på min läselista efter att jag här om månaden läste den underbart nattsvarta dystopin ”Efter floden”. När min bästa boktipsare Linda uppmärksammade mig på att Jersilds senaste bok handlade om ett äldreboende i framtiden, slog peppmätaren i taket. (För den som inte vet, jag är sjuksköterska i kommunal verksamhet, men skriver också själv på en dystopi om vård i framtiden).

  I ”Tivoli” har Gröna Lund avvecklats som nöjefält för unga, och istället blivit ett lyxigt seniorboende. Vi följer ett antal olika jagberättare som skildrar sin del av boendet. De båda bröderna som flyttar ihop i åttioårsåldern är den del av narrativet som verkligen letar sig in i mig. Jagberättaren är den introverte brodern som i livets slut börjar leva tätt intill sin mer världsvane storebror. Det blir flera gånger hjärtskärande vackert om ålderdom och ensamhet, och det är i de lägena som Jersild briljerar som författare. Den uppenbara förståelsen för åldrandet, döden och vården lyfter sidorna och läsupplevelsen.

  Läkemedelsindustrin får sig en rejäl smocka, en kul gliring till restriktionerna för att få sprida askan efter en avliden skickas iväg genom att kalla det arv från gammal religion och en förvanskad syn på hygien.

  Teosoferna och madame Blavatsky får sig lite skit, Katolska kyrkan startar fotbollslag för att desperat försöka fånga in folket igen och Humanisterna har landat som samhällsinstitution. Jag håller inte helt med varken Jersild (aktiv i Humanisterna) eller deras ateistiska projekt, så gillar jag tanken på dem som en uttalad arrangör av livsviktiga ritualer som begravningar och så vidare. Och jag gillar hur Jersild skriver fram en värld som får mig att tänka kring det.

  Jag är däremot inte lika förtjust i andra delar av idéerna. Hörläsglasögonen? De etiska problemen kring att en boende skaffar en Barbara och kräver att omsorgspersonalen ska hjälpa honom tvätta den, det är en potentiellt jättebra historia. Men Jersild kan inte låta bli att göra lite buskisfniss av det, istället för att illustrera viktigare saker som konflikten mellan en sjuks rätt till sin sexualitet å ena sidan, och rätten till vettiga/ickekränkande arbetsuppgifter för personalen. Men Jersild fintar mig snyggt i en annan scen, när globetrotterbrorsan köper sex till sin osäkre bror så tror jag att författaren bakat in en rejäl gubbsjuka, men den scenen vrids snyggt och hjärtligt till något bra.

  Dialogen skriven utan markeringar eller radbyten. Ett formgrepp som kan vara sjukt snyggt i vissa romaner. Men ”Tivoli” är en lättläst roman i övrigt, och jag tycker Jersild hugger sig i foten genom att spöka ut dialogen på det här viset. Jag som är en van läsare stakar mig, och jag kan tänka mig att den mer ovane läsaren får direkt svårt att förstå samtalen.

  Jag får överlag en känsla av att arbetsprocessen kring ”Tivoli” gått för fort. Det är mycket pepp och berättarglädje och finurliga idéer, men helheten haltar. Det skulle behöva kapas i historierna, och jag skulle behövt ett metanarrativ, varför hör vi alla de här olika jagrösterna? Och, varför låter rösterna så lika? Vi får veta att det finns nyspråk, varför berättar inget av jaget på en mer nyspråklig svenska i såfall? Och slutet, det bara händer, lite från ingenstans?

  Det är kul att läsa hur kapitalismen nästlar sig in i äldrevården och börjar profitera på mjuka värden. Men, det som blir direkt verklighetsfrånvänt i romanen, är hur vi ska kunna ha gamla pensionärer så rika att de kan köpa in sig i lyxiga komplex, när alla kommer jobba tills de går sönder och sedan inte få några pengar alls? Visst anar vi att de flesta i ”Tivoli” hör till de rikare i samhället, men jag saknar ändå berättelser/blinkningar till de gamla som inte har några pengar. De är många redan, och kommer utgöra den absoluta majoriteten i framtiden.

  ”Tivoli” är en läsvärd historia som lyfter viktiga ämnen, äldrevården och framtiden, men som missar sin chans att landa som en femma i mitt bibliotek. För även om jag får flera bra idéer till mitt eget skrivande och yrkesliv, så som helhet är tyvärr ”Tivoli” inte i närheten av att vara en lika komplett roman som Jersilds åttiotalsmästerverk ”Efter floden”.

Köp på ditt antikvariat, inte här.

”Efter floden” av PC Jersild (1982)

Dystopier är tvärinne. Genrén fyller hela hyllor på biblioteket och halva Netflix-flödet. Ändå är ”Efter floden” en oförtjänt bortglömd dystopisk pärla, svenskskriven på åttiotalet. Då var Kalla Kriget intensivt, kärnvapenhotet hängde över samhället, och författaren Jersild var engagerad i ett antikärnvapenprojekt som senare skulle få Nobels fredspris. Men innan dess använde han sin rädsla för att skriva ”Efter floden”.

  Vi förstår direkt att berättarjaget, Edvin, övergivits på ett postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig, men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.

  Det är en pennalistisk, hierarkisk framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig, konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.

  Det gäller att äga eller bli ägd. Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt. Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden” finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.

  Den är dessutom överraskande grov, utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra barmhärtighetsmord.)

  Titeln är tydligt biblisk, men innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå är det en rätt vacker skildring av religion i boken.

  ”- De spetälska har fått för sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest. Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”

  Det gömmer sig också mer magi och livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska, viktiga saker:

  ”När man är ung som du tror man att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni? Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”

  Jag tycker att Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis ”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så varför har då inte den här romanen högre status i litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i klass med de stora svenska författarna.

  I en kommentar som utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången. En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen, trots att vi lever mitt i den.   

  Men jag tänker att ”Efter floden” och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan till egoismen.

Köp på ditt antikvariat, eller här.

"Djurdoktorn" av P.C. Jersild (1973)

Något så sällsynt som svensk 70-tals scifi-satir om djurrätt! PC Jersild är en svensk fd. läkare och författare till fyrtiotalet böcker och var för mig obekant. Babels Hus och Barnens ö verkar vara hans främsta verk, förutom Djurdoktorn.

Jersild skriver lättläst, allvarligt och emellanåt rätt roligt. (”Pappas lilla huvud ligger nertryckt i den svällande kudden som naveln i en fet buk”) och jag kan tänka mig att till exempel Zac O'Yeah tagit till sig av Jersilds berättarstil. Djurdoktorn är väldigt mjuk scifi, dvs handlar snarare om framtida förändrade tankesätt och relationer, till skillnad från hård scifi som brukar definieras som mer tekniska framtidsvisioner med raketer/alternativa energikällor osv. Visst skymtar framtidssaker, tumavtryck som öppnar dörrar och sånt, men främst skildrar Djurdoktorn en svensk framtid där cynisk, hierarkisk byråkrati och likformigt tänkande blivit norm, nästan lag.

Boken utspelar sig 15-16 år in i framtiden dvs åren 1988-89. Vår huvudperson är Evy, en medelålders, osäker, arbetslös veterinär som får jobb på Nobelinstitutet, Stockholms samlade universitet. Hon anställs av Nobelinstitutets styrelse främst för att det ska se bra ut på papperet, att ha en veterinär med ospecifikt ”ansvar” över de tusentals försöksdjuren. Vår hjälte tar dock sitt nya, otydliga uppdrag på strängaste allvar, för nu när hon väl fått ett jobb ska hon minsann sköta det väl.

Evy ifrågasätter och ändrar kring djurens levnadsförhållande så till den grad att styrelsen skickar henne till etikkommittén där hon tvingas gå i terapi för sina ”avvikande tankar och åsikter”. Små telegramliknande rapporter som skildrar Evys arbete ut institutets ögon klipps in mellan kapitlen och bidrar till känslan av den stora omänskliga institutionen, som kontrast till Evys känslor för djuren.

Evy har länge levt utanför arbetsmarknaden, och präglats mycket av detta. Tex får vi veta att, ”Städa, sopa, skura, dammsuga, laga, tvätta, stryka – det är många år sedan det kändes som en börda. Tvärtom är det en tillgång och tillflykt.”
Skildringen av Evy är det största i boken tycker jag, hon är väldigt trovärdigt skadad av att ha lämnats utanför samhälle och arbetsmarknad långa tider. Hon kallar sig själv ”Kvoten” då hon vet att när hon väl få arbeta någonstans en kortare period är det för att den arbetsplatsen vill uppfylla just någon kvot – må det vara ålder eller kön. Hon anställs aldrig för sin kompetens, inte heller av Nobelinstitutet. Hon ser på sig själv som ful och fet, som någon som varken duger eller tillför något. Mellan raderna förstår vi att det är hennes dåliga självkänsla som skapar denna bild, då hon älskas av både sin far och sin son. Och kanske är det just det faktum att hon stått utanför arbetslivet så länge som gör att hon med nyktra, empatiska ögon börjar se vad som försiggår på Nobelinstitutet, vad de gör med och mot sina försöksdjur (eller så är hon bara en vettig person).

Men jag måste också säga att när en så etablerad författare använder disneyreferenser för att beskriva utseendet på nåt tycker jag inte att det är så härligt. Desto härligare är reflektionerna kring vetenskapen och det akademiska skrået desto intressantare. Exempelvis i den oemotståndeliga definitionen ”Att forska är att göra en liten, liten bit av verkligheten hanterlig.”

Jag vet inte om försöksdjursdebatten överhuvudtaget fanns 1973, men boken måste oavsett ha varit betydligt mer kontroversiell när den kom än den är nu. För även om majoriteten av vår svenska befolkning inte ser djur som egna individer så har ändå djurrättsrörelsen skördat många framgångar både praktiskt och ideologiskt, och de flesta är åtminstone ytligt bekanta med idéer som veganism och plågsamma djurförsök. Jag vill tänka mig att Djurdoktorn måste ha utgjort inspiration för de tidiga djurrättarna, och även om den inte på något vis längre är speciellt revolutionär, eller ens speciellt kontroversiell, är den klart underhållande och läsvärd. Och faktiskt, emellanåt river ändå Jersild i lite så det värmer nöjt i mitt veganhjärta;

”Jag har nämligen insett .. att människan håller sig med djur – inte främst för rena nyttans skull. Nej, för att visa att hon är herre! För att visa att hon själv egentligen inte är något djur. Det främsta syftet med alla miljoner djur som hålls i fångenskap i Sverige, är att avleda människans aggressivitet från andra människor. Människan är skapelsens grymmaste djur. För att inte döda varandra, måste vi hänsynslöst slå ned på försvarslösa djur. Det är nödvändigt för vår självkänsla.”

(Jersild fick det första Aniara-priset av Svensk biblioteksförening 1974. Antar att det var för den här boken.)
(finns säkert i magasinet på ditt närmsta bibliotek, annars som e-bok på här)