”De otroliga tefaten” av Eugen Semitjov (1974)

En av insikterna av att tillfriskna ur en depression har för mig blivit att vårda lillpojken i mig, den där lille orolige som uppfostrades av Arkiv X, Jules Verne och En Ding Ding Värld. Under många år skämdes jag över honom. Det gör jag inte längre, utan nu jublar jag då jag hittar en bok med detta omslag på en loppis.

  Jag kände igen Eugen Semitjovs namn som den som tecknade "Allan Kämpe", men min obildning blottas  och överraskningen blir stor då jag börjar läsa. "De otroliga tefaten" är inte lättsmält scifi. Semitjov var inte bara tecknare och författare. Han var tydligen kanske allra främst en vetenskapsjournalist som belönats med stora journalistpriset, som närvarat och rapporterat vid flera historiska rymdhändelser  och intervjuat (bland väldigt många andra) Juri Gagarin och Carl Sagan.

  ”De otroliga tefaten” handlar visserligen om flygande tefat, men är inte fiktion utan ett slags kunskapsgenomgång. Boken är skriven med journalistens nyfikenhet men utan att förlora forskarens rationalitet, och följer överlag formen Fallbeskrivning – Källgenomgång/kritik – Semitjovs avslutning där har blottar bluffen/feltolkningen etc. Satelliter, väderballonger, testflygningar av nya militära farkoster, Kalla Kriget-rädslor, direkta bluffar och så vidare. Samtidigt finns ett par berättelser som han tillåter vara svårklassificerade eller ickefalsifierade. Semitjov är tydligt bildad i fysik, mycket handlar om ljusfenomen eller väderskiftningar, men han skriver på ett enkelt vis som är lätt att ta till sig. Vissa gånger skriver han för lätt och för raljerande, men samtidigt kan jag förstå att en lär bli lite trött på alla ”troendes” vilda fantasier och spekulationer (varning för rabbithole men kolla till exempel in dåren George Adamski och hans spektakuläriteter).

  Semitjov nämner Carl Jung och hans fina text om att UFO-fenomenet kan förstås som en modernare variant av religiösa uppenbarelser, men jag saknar ändå en del psykologiska förklaringar till alla UFO-fall som gås igenom. Jag förstår att Semitjov är fysiker och vetenskapsjournalist, och inte psykolog, men jag tycker ändå att vanföreställningar sprungna ur psykisk sjukdom borde nämnas, eller den mänskliga självupptagenheten, desperationen att vilja bli sedd, behovet att känna sig speciell, viljan att tro, kan driva en till extrema åtgärder. Men i intervjun med Carl Sagan mot slutet nuddar vi ändå det senare perspektivet, då Sagan jämför "de troendes" osannolika antal UFO-besök varje dag, varje år, med medeltidsmänniskans tendens att se sig själv som existensens medelpunkt. För, även om universum är oändligt och förutsättningar för liv torde ha uppkommit på många fler platser än här, så är det yttepytte liten mikrochans att de skulle ha letat sig hit till jorden, och dessutom då välja att studera oss på håll, i skymundan, och inte ta kontakt.

  Trots att Semitjov lyser med vetenskapslampan och blottar tiotals bluffar och feltolkningar och önsketänkanden förmedlar han ändå den där underbara svindlande känslan av att allt kan hända i rymden. Jag får vibbar av en fin dokumentärfilm om UFO-Sverige jag såg för några år sedan, där de säger sig leta efter känslan att vara liten och nyfiken. Jag håller helt med, det är en av meningarna med det mänskliga livet. Men för den skull får en inte sluta tänka kritiskt. Semitjovs bok påminner mig om det.

  Lite sur blev jag över att Roswell lämnades helt utanför Semitjovs bok, iallafall inte direkt utskrivet, och aldrig något om Area 51 eller liknande. Men samtidigt handlar boken om oidentifierade flygande objekt, inte spekulationer kring mörkläggningskonspirationer (det kan ni få färska varianter av i podcasten här eller på Netflix).

  Om du också gillar omslaget så är boken fylld av Semitjovs egna illustrationer, och på hans hemsida kan du köpa fina tryck av en del av hans verk.

”The Handmaid's Tale” av Margret Atwood (1986, 2017)

Det här med hajp är förrädiskt. Jag gillade Atwoods ”Oryx & Crake” mycket, och ”The Handmaid's Tale” är ju duktigt populär i sin teveserievariant. Här hemma har Ida suttit och skrikit och gråtit åt den, medan jag tänkte att jag skulle läsa boken först. Vilket jag nu har gjort, men tvekar efter utläsningen faktiskt över om jag kommer ge teveserien min tid.

  Fast mycket i romanen är bra. Den dystopiska världen är genomtänkt, Atwood skriver i förordet: att ingen enskild scen är helt påhittad, alla scener och delar är på något vis hämtat ur verkligheten. Det ger romanen en märklig och stark bismak. Ofta handlar en dystopi om att skildra en framtid som saknar något, som gör att vi uppskattar och vårdar att vi har det kvar just nu. Till exempel friheten att göra fel, att protestera eller att ljuga, och så vidare. Den effekten finns också i ”The Handmaid's tale”, feminismen känns härligare och viktigare, men verklighetsaspekten gör att romanen samtidigt fungerar som en historielektion och påminnelse om att jämlikhetskampen faktiskt inte kommit så långt som vi vill inbilla oss. Framförallt har den inte så djupa trygga rötter som vi låtsas att den har. När som helst kan de enkla förklaringarna segra, om vi inte passar oss.

  Atwood skriver fram en värld där en fundamentalistisk kristendom har belägrat det som tidigare var USA, men nu heter Gilead. Infertilitet plågar landet, antagligen kopplat till männens spermieproduktion, men samhället letar primärt korrigeringar i kvinnorna. Männen har makten, männen är djur, och det är upp till staten och kvinnorna att sätta gränserna i förhållande till männens sexualitet. Staten har därför tagit kontrollen över reproduktionen. Berättarjaget är en barnaföderska i den här industrin. Men hon är inte prostituerad, geisha eller sällskapsdam, tvärtom är hon reducerad till en vandrande livmoder (hejhej vår samtids diskussion om surrogatmödraskap) till en rik man, kanske är han ett militärt befäl.

  Genomgripande gillar jag hur Atwood visar att om vi gör både katter och kvinnor till objekt istället för subjekt så kan vi motivera hemska saker som utförs mot henne eller honom. Det är en simpel men samtidigt otroligt viktig insikt.

  Jag gillar hur Atwood gestaltar den lilla makten som finns kvar hos kvinnan, berättarjaget. Den sexuella, som ett hundben framför en hund, och hon låter karaktären njuta av den. Det känns väldigt verkligt, och modigt skrivet.

  Gilead ger mig vibbar av Michel Houllebecqs dystopi i ”Underkastelse”, men där han skildrar övergången mellan nutid och framtida religiös totalitarism (och modigt pekar ut hur och vilka som skulle attraheras av en återgång till tidigare mer hierarkiska relationer mellan könen) så hoppar Atwood till större delen över det och skildrar istället hur det skulle se ut då systemet satt sig (även om hon nuddar vid det i Lukes egenintresse över berättarens förlorade frihet). Inget fel i det berättargreppet, det är mer klassiskt dystopiskt och det är innerligt svårt att skildra katastrofen (som Jersild pekar ut i efterordet till ”Efter floden”). I Atwoods värld har maktövergången varit våldsam och terrordriven, men jag har ändå en smula svårt att se hur de religiösa behållit makten och klarat av att genomföra sina hårda samhällsreformer? Omgivande länder verkar inte ha gått igenom samma utveckling, och USA är stort? Oavsett påminner ”The Handmaid's tale” sin läsare om att demokrati och frihet än så länge inte är mer än historiska parenteser. Att våldet och de enkla lösningarna är oerhört mäktiga och frestande vägar för att enkelt organisera ett samhälle, men att dess konsekvenser blir vidriga (hejhej, högervindarna genom samhället generellt).

  Jag har också lite svårt med att ett totalitärt samhälle som har gått igenom så stort krångel med reproduktionen praktiserar dödsstraffet så frikostigt som de verkar göra. Kanske är det något i barnafödandet som jag inte förstår, att det handlar om att de rika föräldrarnas existentiella projekt snarare än ett demografiskt behov av barn? Isåfall hade jag gärna sett det komma fram tydligare i romanen.

  Sen är det det här märkliga efterordet. Det behövs liksom inte. ”Järnhälen” av Jack London är ett exempel på där det skenbart vetenskapliga appliceras mer fungerande på en scifi-dystopi.

  Och relationen mot slutet. Den bara händer? Så kan det ju vara med relationer, men jag går inte med på det i litteratur. Då vill jag att det gestaltas hur den bara händer. Det kan inte bara plötsligt vara där. Då känner jag mig som läsare lurad.

  Margret Atwood är onekligen ett skickligt proffs och jag roar mig med att iaktta hur mästerligt hon hanterar jagberättaren. Jaget kan verkligen inte misstänkas vara samma berättarjag som det Atwood använder i ”Oryx & Crake”. Däremot kommer jag tyvärr aldrig helt nära jaget i ”The Handmaids tale”, och det är framförallt anledningen till att boken inte blir den klassiker hos mig som jag ville göra den till. Det är en underbart hemsk och tankeväckande värld hon skrivit fram, men den skrämmer mig inte på djupen som den skulle ha gjort om jag brytt mig mer om karaktärerna. 

Köp på loppis, antikvariat men inte hos imperiet här, här, här, här. Eller se teveserien.

”The Stone Gods” av Jeanette Winterson (2007)

Vi är i framtiden. Jorden är förbrukad, kapitalismen skenar, men en ny beboelig planet har just upptäckts. Och dit skickas vår berättare, tillsammans med den dittills skarpaste AIn, för att utforska, och i dialogen mellan dem och i jagberättarens ton ligger den här dystopiska scifiromanens storhet. Röstens syrlighet och vad den ser tar mig gång på gång till Margret Atwoods ”Oryx & Crake” (nej, inte bara pga kvinnor som skriver scifi), vilket inte i sig alls är ett dåligt ställe att vara på.

  ”..and we're all perverts now. By that I mean that making everyone young and beautiful also made us all bored to death with sex. All men are hung like whales. All women are thight as clams below and inflated like lifebuoys above. Jaws are square, skin is tanned, muscles are toned, and no one gets turned on. It's a global crisis.”

  Det finns annars tydliga RayBradbury-referenser och gammal scifi överlag, och en Captain Handsome är så Zaphodsk att han måste vara en hyllning till Douglas Adams.

Romanen fungerar som jag vill att bra scifi ska göra, genom att skildra en skryuvad variant av framtiden tvingar Winterson fram spännande och roliga situationer som ifrågasätter koloníalisering, antropocentrism, kapitalism, konsumtion, ytlighet, existensen överlag, idag, nu. Det är kul och utmanande läsning, antagligen ännu mer för en som inte redan är anarkist och hatar samtiden. Men jag har kul i läsningen, samtidigt som idén om en civiliserad civilisation ter sig ännu omöjligare efteråt (däremot ökar hoppet för mellanmänskliga relationer och konstens meningsskapande funktion). Det finns också en nästan primitivistisk ton, som när AI-androiden förklarar hur människan gjort sig själv överflödig, eller iallafall totalberoende av systemet:

  ”Successive generations of de-skilling mean that you can no longer fend for yourselves in the way that you once could. You rely on technicians and robots. […] Humans have given away all their power to a 'they'. You aren't able to fight the system because without the system none of you can survive.”

  Då är det svårt att inte bli sugen på att börja preppa ute i någon bunker i skogen.

”The Stone Gods” innehåller också spännande tankar om religion och vetenskap, Robosapiens som Winterson låter säga smarta dräpande saker säger till exempel att religion är en stor anledning till våld och agressivitet mellan människor, men att utan vetenskapen hade skadan de var kapabla att åstadkomma varandra varit betydligt mindre. Så varken ”de upplysta” eller ”de troende” är några fulländade exempel på medmänsklighet och upplysning.

  Bokens vackraste citat låg dock i ett helt annat ämne:

  ”We are right to teach our children how to think, but it is our children, more often than not, who can teach us how to feel.”

  Ett citat som talade rakt in i mitt småbarnspappe-hjärta. 

  Den mer kvantfysiska delen av narrativet går mig helt över huvudet, jag fattar det inte alls, och jag lämnar den därför okommenterad i övrigt, men hade den delen klickat för mig skulle jag antagligen värdera helhetskänslan av läsningen betydligt högre.

Köp inte av imperiet, men jag länkar för trafikens skull.

”Legends from the end of time” av Michael Moorcock (1977)

Äntligen blev det dags för sword and sorcery! Det här är en sån bok som du plockar upp billigt på Röde Orm i Göteborg, eller på Verklighetsflykt i Stockholm. 

  Michael Moorcock var en brittisk anarkist som skrivit ur sig tusentals sidor av underbar fantastik, mest känd för böckerna om Elric, som jag ännu inte läst. Men han verkar också ha skrivit en serie av långa noveller om tiden inför tidens slut, vilken den här samlingens tre berättelser ingår. 

  På samma vis som transgressiva romaner passerar gränser för att illustrera saker vi annars tar för givna så kan välgjord fantastik åstadkomma liknande effekter (förklaringen till att jag är en fan av bägge dessa genres). Moorcock är en sån författare som lyckas med det, vrider in och ut på mitt huvud genom läsningen. I ”Legends from the end of time” har han lekt med tankar på en framtid där ingen längre behöver dö, och där alla har kraftringar som de styr sittt utseende, sina förmågor, och sin miljö med. Om ett perspektivskifte behövs, då kan de flytta gravitationen och promenera runt i himlen en stund, och så vidare. Det är ett liv utan motstånd, i sinneligt överflöd, vilket givetvis ändå inte landar i en friktionsfri tillvaro. En slags dekadens utan vardagens motstånd, men också en överraskande färsk kommentar kring hur vi numer skapar våra egna världar på sociala medier och flöden, där vi också bygger ihop drömbilder av vår egen vilja, på gott och ont.

  Det här är rolig, välskriven scifi/fantastik-satir om hertigar, tidsresor, multiversum och svärdsdueller. Mina associationer går till Alastair Reynolds, för de svindlande världsbyggena, och till Ursula Leguin för de syrliga kommentarerna om dessa världsbyggen. Karaktärerna är idéstyrda på ett sätt som först känns ytligt och billigt, men Moorcock sköter sina sagor väl och driver dem till mycket intressanta situationer. Min favorit är Lord Shark, en tydlig nietzschian som vill duellera till döden, för ära och för att han förlorat meningen med livet utan utmaningar. (Namngivningen av karaktärerna får mig att tänka på vissa av Palahniuks noveller, något närmast fabelskt.)

  Det är också nämnvärt att Michael Moorcock samarbetade en del med det psykedeliska rymdrockarna Hawkwind (Lemmys band innan Motörhead). Moorcock spelade in en del låtar tillsammans med dem, och de inspirerades mycket av hans romaner. Samarbetet författare och hårdrockare från mig att associera till Nils Håkanson och Skraekoedlan, som jag ser framemot att se på Truckstop Alaska på lördag. Tydligen har Håkanson skrivit en novell som bandet sedan baserat sin svulstiga nya skiva ”Earth” på.

  Fan. Förlåt. Den här texten blev en enda snubbig referenskavalkad. Jag skärper mig till nästa gång.  ”Legends from the end of time” är iallafall rätt rolig, lättläst, överraskande och kryllar av fräsiga miljöer och scener. En bok att ha kul med, och ändå pressas till lite eftertanke.

Hittar du den inte på ditt antikvariat så tror jag att de tre novellerna jag läst ingår i den här samlingsvolymen.

"Oryx and Crake" av Marget Atwood (2009)

Ida har suttit i vardagsrummet och gråtit och skrikt åt filmatiseringen av "The Handmaid's Tale", så förväntningarna var höga då jag för första gången skulle läsa något av Margret Atwood. Boken öppnar dystopiskt med en huvudperson sover insvept i ett lakan i ett träd, och verkar ha överlevt en katastrof, kan vara den enda människan som överlevt (för vad är de där andra för några?). Han kallar sig Snowman. Och därifrån tar det snart verklig skruv!
      Den här boken är svår att skriva om utan att röja för mycket handling, men det är "Rosario är död" som möter "Never let me go", kryddat av Chuck Palahniuk.

      Boken är en effektfullt sammansatt historia som skildrar en svårbegriplig fiktiv nutid, tillsammans med tillbakablickar till huvudpersonens uppväxt och erfarenheter (vår reella nutid), och bit för bit väver Atwood samman dem till en fullkomligt oväntad helhet i slutet. Atwood använder en slags opålitlig tredje personsberättare, berättelsen filtreras genom en partisk och vinklad röst vilket ger liv och resonans på varenda skriven sida. "Oryx and Crake" är en riktig läsfröjd, och trots långt gågna urspårade konsekvenser och fantasier accepterar jag ändå hela den värld Atwood bygger upp.

      Atwood har gjort samtidens internetlevande tonårskille levande, på ett mycket grövre vis än jag var beredd på. Jag älskar hur hon skildrar sin huvudperson under puberteten som enbart sin kropp, och på så vis definierar hon samtidigt Flashbackkillarnas råa ensamhet. Att kolla porr blir kroppens romanser, att frossa i avrättningar och tortyr blir kroppens tragedier. En pricksäker iakttagelse.

      "Falling in love, although it resulted in altered body chemistry and was therefore real, was a hormonally induced delusional state," 

      Överlag är människor i den här romanen hormonrobotar, slavar under de egna signalsubstanserna. Välartikulerade grobianer i kläder. Ett perspektiv som slår an något djupt och jobbigt inuti mig, som gärna utgör från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på tillvaron, men jag inser alltmer att det inte räcker som ensam förklaring till den mänskliga liv.
      Atwood jobbar vidare kring temat, och bjuder ut romanen som en stor påse tänkvärt smaskigt läsgodis om diskrepansen mellan vetenskap och konst, om objektivitet och subjektivitet, och vilken av de två som tenderar att vinna i längden.

      Ytterligare ett tema är genmanipulation, och jag skrattar först högt åt exempelvis de fantasifulla "Happicuppa"-krigen, krig igångsatta av orättvisa produktionsförhållanden för en ny typ av kaffeböna. Sedan förfäras jag över hur mycket potentiell verklighet Atwood ringar in.  

      Det skulle kanske gå att kritisera hur boken blir för mycket, den är så skruvad. Men jag gillar det utflippade. Och "Oryx and Crake" är rolig läsning samtidigt som den provocerar fram nya tankar. Det kanske är det bästa betyg jag kan ge en bok! 

(Köp här, här, här eller här)

"Ready Player One" av Ernest Cline (2011)

I en mörk framtid då vi förstört verkligheten lever folket ut sin tillvaro i virtual reality-världen OASIS. Där finns tusentals världar, designade efter tycke och smak. Digitala klassrum, rymdskeppshangarer, återskapade miljöer från videofilmer och så vidare in i fantasins oändlighet.
      När programmeraren som skapat OASIS dör uppdagas det att han, inuti den artificiella världen, gömt ett sk. påskägg, en skatt som ger upptäckaren tillgång till alla hans biljoner och fullkomlig kontroll över OASIS. Drömmen om makt och pengar, tillsammans med utmaningen, gör att tusentals användare börjar arbetet med att tyda den första ledtråden. När boken tar fart har just huvudpersonen, en ung utstött fattig kille, hittat den första nyckeln, före de andra idealistiska nördarna, de som tävlar "tillsammans men mot varandra", men också före det onda fascistoida storföretagets legoknektar som deltar i skattjakten.

      "Ready Player One" är så ultranördig att jag inser att jag inte var så nördig i tonåren som jag alltid trott, för trots år av fantasyböcker, åttiotalsmusik, Drakar & Demoner, TV- och dataspel, så förstår jag inte hälften av alla referenser som haglar. Men det är kul ändå! 
       Romanen är en sidvändare, problemlösningen bygger spänningen, men där "The martian" föll platt lyckas "Ready Player One" med att skapa komplexa karaktärer som jag faktiskt känner med, och världen är en gedigen, genomtänkt konstruktion som är rolig att utforska.
      OASIS är en framtidsvariant som kombinerar Facebooks socialisering med MineCrafts skaparlusta, och samtidigt dataspelens grafik. Så trovärdigt att jag är övertygad om att vi kommer se liknande system skapas snart, då datorprestandan nått den nivån.
      Men jag saknar mer av det anonyma internets smuts. Var är porren, våldet och allt annat förbjudet som frodas på Internet idag? Finns det inte längre i OASIS? Varför det isåfall? Världen är lite för gullig för att hålla hela vägen, men Cline ska däremot ha cred för hur han lyckas att skriva fram nagelbitande spänning av hur en karaktär spelar Pac-Man.

      Boken genomsyras av en mästrande ateism jag inte delar, men parallellar samtidigt på ett respektfullt vis nördande med religion, lite som att "allt är olika sätt att hantera tidens gång och skapa mening i en annars meningslös tillvaro".

      Det slår mig att programmerare och författare är liknande varelser. De bygger mysterier, tidsfördriv och underverk för oss att fly in i. De blir skapare av världar. Ibland mäktiga sådana. Som i bästa fall förgyller och förbättrar. Som i värsta fall förvränger, förvillar och förstör.

       "OASIS had become a self-imposed prison for humanity [...] A pleasant place for the world to hide from its problems while human civilization slowly collapses."

      Romanen leder mina tankar till "Jag kallade honom för Slipsen" och det växande problemet med innesittande personer, folk som ger upp verklighetens krav för Internets illusioner. För det är klart att det är frestande, vi människor älskar genvägar och finns vägar runt våra demoner tar vi hellre dem än tar strid. Och i artificella världar kan man faktiskt vara vem man vill, hur man vill, genom att förändra sitt utseende, sitt kön, sin hudfärg, eller varför inte genom helt sluta att vara människa och bli en orch med strålpistol och skinnjacka? 
      Cline leder oss också så småningom in på hikikomori-fenomenet (innesittarna), men, utan att spoila alltför mycket, så gillar jag inte hur slutet skrivs rakt över näsan. Jag hade hellre sett Cline visa sin poäng, snarare än, som han faktiskt gör, skriva rakt upp och ned att "fiktion är viktigt, men verkligheten är viktigare". Det blir motsägelsefullt när det han faktiskt just ägnat en hel roman åt att skildra hur viktigt drömmar om andra världar kan vara.  

(Det är roligt att se hur Cline låter en av hjältarna köra en De Lorean från "Back to the Future", något han nu, efter succén med boken, själv i verkligheten gör, dessutom tillsammans med nördkungen George RR Martin, i dokumentären "Atari: Game Over". 
Jag prickar utskrivna låttextrader som "Burning the midnight oil" från Rushs skiva 2112, och antar det det kryllar av såna nördlager i den här boken, om en skulle börja leta..
Vitsigt är också hur Spielberg nämns upprepat i boken som geni, och det blev också han som filmatiserade "Ready Player One."
Köp här, här, eller låna bibblan.)

"Ender´s game" av Orson Scott Card (1985)

En scifiklassiker. En bok som fortsätter att komma i nytryck efter nytryck. En bok som blivit storfilm. Ett magplask till läsupplevelse.

      Underbarnet Ender väljs, i stenhård konkurrens, som sexåring, ut till den tuffa militärakademin där framtidens befäl skapas för kriget mot de onda utomjordingarna. Han är en given ledare, spelar olika spel och simulatorer och blir nöjävla duktig på allt, vinner och vinner och VINNER, mot alla odds och hela tiden, i kapitel efter kapitel.

      Låter det långtråkigt? Det är det.

      Repetitivt, spikrakt berättat A hände och sen B och sen C, och dessutom väldigt förutsägbart (jag menar ”tvisten” i slutet? Vem didn't see that coming?).

      Sexåringarna har helt invecklade sociala interaktionsmönster, och ändå blir det helplatta karaktärer, för vad är Ender för ett kallt, rationellt svinläskigt odjur egentligen?
      Målgruppen för den här boken är nog barn och tonåringar. Pojkar, i alla åldrar, med uniformssug. Det blir rejält obehagligt att tänka att boken kanske verkligen är riktad till barn, eftersom den är elitistisk, hävdar den starkes rätt, visar att med tillräckligt mycket våld kan man vinna vad-som-helst. Som en mellanstadiebok om militarism. Jag är ingen förespråkare för censur eller avgränsningar, men vafan?

      Så, varför läste jag ändå klart den här boken? Det är lurigare att sätta fingret på.

      Men det finns något mer.
      Carl Gustaf Jung och hans tankar om arketyper dyker upp. Att den här typen av berättelse, om ”den utvalde pojken som segrar mot alla odds”, den slår an något djupt primitivt i mig. Kanske för att jag också, desperat och i hemlighet, faktiskt för en stund vill vara Ender, det där geniet som lyckas med allting, trots att hela världen runt omkring verkar ha gaddat ihop sig för att göra motstånd.

(Köp här, här eller låt bli.)

”Adjustment Day” av Chuck Palahniuk (2018)

Jag joggade till närbutiken för att hämta ut den här boken, fylld av samma känsla som då jag skyndade hem från lågstadiet på torsdagarna, då jag visste att det nya numret av Kalle Anka skulle vänta i brevlådan. Jag är visserligen ofta peppad på (för mig) nya böcker, men sådan genomgripande förtjusning är ändå mer sällsynt idag. Chuck Palahniuk (jepp, han som skrev Fight Club) är en favorit, och jag visste att han i ”Adjustment Day” skulle göra det som andra stora författare (tex. Anyuru och Houllebecq) redan gjort, i scifi-form ta sig an högerpopulismen som gror i vår samtid.

      ”Adjustment Day” leker med tanken på hur ”the formerly united states” skulle te sig, om kulturseparatister och internetkrigare ur alt-rightrörelsen faktiskt skulle få sin vilja igenom. Det blir en rolig, bisarr och obehaglig läsning, helt i linje med Palahniuks tidigare författarskap.

      De Förenta Staterna finns inte längre, utan har ersatts av Gaysia, Caucasia och Blacktopia. Det är intressant att konstatera att han inte fokuserat på muslimer, utan asiater, muslimer och andra avvikande deporteras dit ”dit de hör hemma” och är egentligen märkligt frånvarande i hela boken.

      Men givetvis blir inte en samhällsordning baserad på biologi och sexuella preferenser friktionsfri. Palahniuk vrider sin berättelse varvet runt och skildrar de parallellsamhällen och skuggvärldar som de människor som avviker alltid skapar, de som kommer i kläm och behöver andra alternativ än statens eller majoritetens. Genom detta visar Palahniuk samtidigt skickligt hur vi redan idag bygger stater och nationer på idéer, och inte på några naturlagar.

      I ”Adjustment Day” använder Palahniuk inte, vilket han brukar, en cynisk och opålitlig jagberättare, utan har korta textstycken som byter mellan tiden innan revolutionen, och efter. Det fungerar väl, men på bekostnad av karaktärerna. De är lite för många för att känna med, eller ens hålla isär. Men det gör mig inte så mycket, detta är främst en bok om oss människor som samhälle, snarare än som individer, en bok som är ett skruvat sociologiskt tankeexperiment.

      Konspirationerna och andra mer eller mindre vildsinta teorier bubblar och pyr överallt i boken. Amerikanska regeringen håller unga killar lugna genom online-gaming och porr, och när det kokar över så låter regeringen krig gallra ut den egna populationen av unga killar. Och pyramiderna var verkligen leviterande flygfarkoster, men som afrikanerna satte ur bruk då den vite mannen kom invaderande. Och så vidare.

      Jag njuter med hela hjärnan då Palahniuk går tillbaka till tankarna i Fight Club, om stödgruppernas nakna ärlighet och öppenhet, men tankarna går till Nietzsche då Palahniuk låter dem bli vår tids kyrkor:

      ”Traditional places oif worship had been reducted to crass theaters where people went to signal their status and virtues. A true church had to serve asthe place where people went in safety to risk confessing their worst selves. Not to boast and display their pride.”

      Sen är det djupt läskigt att Palahniuk låter sina högerrevolutionärer leta potentiella medrevolutionärer just där, hos de utstötta och svaga, de som tydligast saknar mening och sammanhang, där enkla svar på stora frågor kan få som mest fäste. Palahniuk visar också hur viktigt det är för oss människor att känna att vi har rätt och att andra har fel, och hur man, genom att låta andra känna att de har rätt, stärka deras tilltro till lite vilken sanning som helst.

      EXAKT SÅ som högerpopulismen fungerar idag. Ett bygge av känslor och psykologi, som inte går att bemöta med enbart politisk argumentation. Det är verkligen på tiden att vi som samhälle inser detta, och det gläder mig att Palahniuk gör något av den insikten.

      Förutom att vara en bok om högerpopulism och separatism, är detta en bok om män och manlighet. Palanhiuk har letat upp en verklig tysk socilogiprofessors (Gunnar Heinsohn) teorier om en ”youth bugle”, en demografisk förklaring till uppror och förändringar som går ut på att då för många unga män saknar tydliga sammanhang i ett samhälle, så finns stor risk att saker exploderar. Att unga ostimulerade män är fulla av handlingskraft och villiga att bli ledda, och detta utgör en förklaring till framväxten av fascism, socialism, kolonialism, egentligen de flesta stora händelserna i vår historia, oavsett politisk eller moralisk riktning. Det är en intressant tanke.

      Palahniuk skildrar också Internet, och hat. Om den här grejen att vi tenderar att tänka på internet som inte en del av verkligheten, och vice versa. Svinfarliga, desillusionerade tankar.

      Jag tror, tack och lov, att de fenomen boken pekar på aldrig kommer bli potentiell verklighet, åtminstone inte i den omfattningen (duh). Jag tror att Palahniuks framtidsskildring bortser alltför mycket från att om unga internetkrigande män ska lämna sina tangentbord, så kommer de också att tvingas bli aktörer med eget ansar för sina handlingar, och kan inte längre bara offer för olyckliga omständigheter, orättvisa lärare, stränga föräldrar, feminism och så vidare.

      Fast samtidigt, ju fler unga tonåringar som känner att de inte har plats i världen, ihop med internets giftigt enkla lösningar, så kommer det fortsätta dyka upp galningar som agerar enskilt, likt incel-terroristerna och andra skolskjutningar. Och, det verkar bli allt vanligare för unga män att mörda för uppmärksamhet, hellre än att vara ingen alls. Och vår demokrati är skörare än vi vill inse..

      De litterära referenserna strösslas det rikligt med i den här boken, på ett vis som jag inte känner igen från tidigare böcker, men uppskattar. Ezra Pounds fascism, en svart separatists raljerande över ”Vredens druvor”, sammanblandningen av Martin Luther King och Stephen King. Jag får googla för att ta reda på om Hitler verkligen hade en crush på Wittgenstein, och flinar åt en elak (och träffande!) sågning av Palahniuks egen mest populära bok Fight Club.

      När jag sitter där och skrockar som värst så inser jag att jag så oerhört tydligt hör till Palahniuks målgrupp. Man, pseudointellektuell med en bred palett av populärkulturella referenser. Men det är klart, hade jag varit amerikan hade säkerligen ytterligare ett gäng referenser och skämt trillat på plats.

      Egentligen är hela Palahniuks författarskap delvis en slags gestaltning av manliga principer. Rått, hårt, våldsamt, nördigt, sprängfyllt av ironi, känslokallt, cyniskt och med ”högt i tak”-skämt kring exakt vad som helst. Men det är ett konstnärligt grepp, han är ingen populist, utan det är upp till oss som läsare att låta hans pricksäkra cynismer skjuta oss i hjärnorna. Sedan får vi själva pussla ihop spillrorna till något mer hållbart. Just provokationen som verktyg för att säga saker om samhället får mig att tänka på markis de Sade, som jag just nu har väldigt färsk i skallen.

      Iallafall, denna litterära täthet, tillsammans med otaliga vister och vändningar, precis när du tror att du förstått en karaktär visar det sig att den ljuger, luras eller låtsas och handlingen förändras, gör Palahniuks böcker till ansträngande läsning, utan en lugn stund (även om han bjuder på svarta skratt som”Ashanti, apparently, had put the 'rapist' in the therapist.”).

      Allt detta, och det faktum att han triggar så mycket tankar att jag utan problem skulle kunna skriva flera sidor till om bara den här boken, gör honom till en av mina absoluta favoritförfattare. 

(Jag köpte den här, o den finns här)

”Ull” av Hugh Howley (2014)

En egenpublicerad e-bok som skildrar en framtidsdystopi där människorna grävt ned sig i stora silos under marken, vars filmrättigheter sålts till Ridley Scott? Klart att den här boken kändes intressant. Och öppningsmeningen var lovande:

      ”Barnen lekte medan Holston gick mot sin död.”

      Tyvärr får jag snart en känsla lik den jag får då jag läser Mats Strandberg. Jag vill så gärna tycka att det är fantastiskt, för idéerna och världarna är bra. Men jag känner inget med karaktärerna. Jag läser klart ”Ull” för att få veta mer om vad som orsakat att jordskorpan är obeboelig, inte för att jag vill veta hur det går för någon av huvudpersonerna. För, likt Strandberg, finns här för många karaktärer och för mycket beskrivning och för lite gestaltning.

      Det är en allvetande berättare som växlar perspektiv och fokus, och Howley använder billiga spänningstrick som att avslöja något centralt i sista meningen på ett kapitel och sedan byta kapitel och perspektiv. Det får man såklart göra. Ibland. Men när Howley använder det som värst får jag trista vibbar av ”Da Vinci-koden” och Camilla Läckberg.

      Berättelsen lider också av att ”skurkarna” inte ges motiv förrän mot slutet. Det hade kunnat bli en mer komplex och intressant roman om de skulle fått vara mindre svartvita. (Sen är det svårt att, dessutom i en science fiction roman med stundvisa urtråkiga detaljnedslag likt de i ”The Martian”, släppa igenom en dykscen som helt glömmer bort att skildra tryckutjämning och dykarsjuka.)

      Jag tycker inte att ”Ull” blir levande. Mycket cirklar runt ett äktenskap, som känns helt platt och ointressant. Bara för att författaren skriver att det är viktigt tror jag inte på det..

      Men! Den isolerade världen bra, och det finns tolkningsmöjligheter nästan likt de i ”Väggen”, fast på ett kollektivt plan snarare än personligt. Vad är våra instängda världar, vad är vi rädda för utanför? Vad får vi inte tänka på?

      Dessutom blir silon en slags illustration av klassamhället, med polis och borgmästare på de översta planen tillsammans med utsikten, därefter tjänstemän, med mekaniker och gruvarbetare längst ner i mörkret. En av intrigerna handlar om en mekaniker som värvas som ny sheriff, en naturligt skillad agitator som lovar att minnas sitt ursprung. Det är kul och finurligt, och får mig att tänka på filmen "Snowpiercer".

 

      Och det är faktiskt värt att hålla ut till slutet. Det kommer en förklaring till silotillvaron, och den är tänkvärd. Får mig att tänka på hur vi aldrig kan göra något åt historien, annat än att se den på rätt sätt. Däremot har vi vårt nu, och genom det formar vi varje dag vår framtid.

Tydligen publicerades min svenska utgåva som enskilda delar på internet, och blev storsäljare på Amazon, därav genomslaget. Jag läser om hur boken verkar ha kommit precis i rätt tid, då världen liksom var mogen för en stor e-bok att bli viral. Titeln verkar för övrigt referera till ett engelskt uttryck, ”pulling the wool of ones eyes”, med betydelsen se världen för vad den är.

Köp här eller här.

”Underkastelse” av Michel Houellebecq (2015)

I mitt sökande efter provocerande och mörkt depressiv litteratur kom jag så till Michel Houellebecq och hans omtalade bok ”Underkastelse”. Jag hade inte läst något av honom tidigare, men var bekant med namnet dels via Knausgård, och genom att pjäsen nu spelas på Göteborgs stadsteater. Med ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” färskt i huvudet var jag beredd på en litterärt skicklig författare som flörtat hårt med den identitära rörelsen, islamofobi och gått ner sig i samma Eurabia-tankar som Breivik. ”Underkastelse” släpptes på samma dag som terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, satirtidningen vars då nyaste nummer pryddes av just Houllebeq. Därför tänkte jag att risken fanns att Houellebecq skulle vara en simpel provokatör likt Lars Vilks. Jag höjde därför min guard och gick in i läsningen beredd på att boxas med nyfascism. Men snart släppte jag ner händerna och läste gapade vidare.

      Vi är några år in i framtidens Frankrike, i den övergripande berättelsen är det val och fascistiska Nationella fronten är enskilt största parti, men hotas av en potentiell koalition av de islamistiska Muslimska Broderskapet och vänstern. Den personliga berättelsen följer en ensam och livstrött litteraturprofessor som inte längre njuter av intellektuella tillvaron och som blandar ihop att köpa sex med kärlek. Det är ett nördigt val av berättarröst, som jag uppskattar mycket (även om jag hade kunnat klara mig utan någon av sexscenerna), eftersom det tillåter Houllebecq att genom sin huvudkaraktär använda massor av litterära referenser kontinuerligt genom boken. Vem ler till exempel inte åt utläggningar kring oändligheten, där Houllebecq liksom i förbifarten konstaterar att den förundrade Kant och Newton, men skrämde Pascal. Eller för den delen åt hans skarpa iakttagelser och vackra beskrivningar likt:

      ”Söndagmornar är […] den stund då samhället andas ut och löser upp sig, när medborgarna tillåter sig själva den kortvariga illusionen av en självständig existens.”

      ”det förflutna är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.”

      ”att hålla liv i ett socialt umgänge på godtagbar nivå utan kvinnor – och utan att få hjälp av fotboll […] var ett konststycke att gå iland med.”

      Utan att spoila för mycket så vinner koalitionen mellan Muslimska Broderskapet och vänstern, och de tar tillsammans makten efter valet, vänsterns agerande förklaras genom att de antirasistiska strömningarna segrat över de sekulära. Här var jag beredd att börja boxas, men det är här boken blir verkligt intressant. Houllebecq förhåller sig inte till politisk islam som någon smitta, utan han har tittat närmare på vilket muslimskt tankegods som skulle kunna fungera att bygga västerländsk politik på. Han illustrerar trovärdigt och tänkvärt hur den nytillsatte muslimske presidenten vinner folket genom att ha tagit familjefrågan och gjort den till sin, samtidigt som befolkningen är utled på att sakna religion och de stora frågorna i sin tillvaro.

      ”Allt oftare önskade familjer – varesig de var judiska, kristna eller muslimska – ge sina barn en utbildning som inte inskränkte sig till överföring av kunskaper, utan integrerade en andlig fostran som stämde överens med deras tradition.”

      Dessutom kan han återigen använda sin gubbsjuke huvudperson att illustrera den politiska islams lockelse genom hur han, och många andra män med makt runt honom, attraheras av patriarkatets återtåg, av att skicka tillbaka kvinnorna till hemmen, av polygami och iscensatta äktenskap med unga flickor.

      En tolkning av islams betydelse som Houellebecq använder är just det titeln anspelar på, ”underkastelse” både inför det gudomliga och inför auktoriteter, och han driver en tänkvärd tes kring att det får människor att slappna av, att veta sin plats i en hierarki. Houellebecq sträcker sig så långt att han skriver;

      ”att höjden av mänsklig lycka består i största möjliga underkastelse.”

      Så visst, det här är ingen vacker bild av islam som målas upp. Men det är heller ingen romantiserad bild av resten av samhället. Houllebeq kastar inte random skit på muslimer, det här är genomarbetat och ingen går säker i den bitande satiren av vår politiska framtid. Han har tagit de fula sidorna av islam som yttrar sig i många delar av världen, och funderat över vad det är som gör att det fungerar, vad i det som faktiskt skulle kunna attrahera västerländska röster. I ”Underkastelse” går det så långt att identitära börjar konvertera, eftersom de delar både fienden humanismen och ateismen, och synen på traditionella patriarkala relationer och maktstrukturer.

      Houellebecq verkar mena att kulturer inte dör, utan tar självmord. Det tål att fundera på, för det är tydligt att folk går sönder av vår samtid; hur kapitalismen lurar oss att kroppen, det fysiska och vetenskapen är allt som finns. Och när vid känner hur våra själar kommer i kläm under den materiella världsbilden, så letar vi allt mer desperat över någonstans att ta vägen. Houllebecq påminner oss om att risken finns att politiker utnyttjar detta. För något kommer säkerligen hända, materialismen och upplysningstiden lär inte vara för alltid. Men de stora frågornas återtåg in i vårt samhälles kollektiva medvetande får inte ske som återgång och ett val mellan olika gamla auktoritära religionsinstitutioner. Vi får inte vara sådana får. Jag hoppas på att individualisering och kritiskt tänkande gör sitt avtryck även här, och att var och en istället börjar skapa sin egen tro och världsuppfattning. Där religion blir något man gör, upplever och skapar själv, inte något man är. Men jag vet inte, vi människor är rätt små och rädda när det kommer till allvar, och antagligen ligger Houellebecqs typ av religionens återtåg närmare verkligheten än mina drömmerier.

      Houellebecq hjälper mig oavsett att inse hur jag vill ha en framtid där vi inte bangar för vår litenhet inför döden, inför existensens våndor, men för den skull inte springer till första bästa religion för att där ta skydd under prästen eller imamens kappa och återigen sluta tänka eller leta själva.

      Det här är en fantastisk bok som förutspår upplysningens slut och religionens återtåg. Jag gläder mig över att läsningen snabbt fick mig att sluta tänka på Breivik och istället känna en känsla likt då jag läste Johannes Anyurus ”De kommer drukna i sina mödrars tårar”, en mörk dystopisk framtid som vi inte får blunda för bara för att den känns obehaglig. Men Houellebecq gör det tydligare än Anyuru att vissa kommer att vinna på och attraheras av de nya samhällskonstellationerna. Det är fortfarande främst gubbar som har makten, och det är fortfarande gubbar som vinner på en återgång till tidigare maktkonstellationer.

(Köp här eller låna bibblan) 

”Never let me go” av Kazuo Ishiguro (2005)

En av hitsen från årets Nobelpristagare, en scifi-berättelse om tre personers uppväxt på någonslags internat för speciella barn utan föräldrar. De får lära sig att de är viktiga för fler än sig själva. Berättaren Kathy ger oss återblickar från sin uppväxt, sin barndom och sina tonår. I en stark scen tidigt i boken berättar hon om en initialt barnslig lek blottade de vuxna lärarnas verkliga känslor, och vi förstår att de vuxna av någon anledning är rädda för barnen, eller rent av äcklas av dem. Barnen märker snart också att deras bästa teckningar och texter försvinner iväg någonstans.
Jag tänker länge att det här är en bok om rasism och kolonialism, vilket det väl också är, men i takt med att berättelsen nystas upp så  öppnas också tolkningsmöjligheterna ytterligare.

Det är alltför ovanligt med författarmän som låter en kvinna vara berättare, och jag önskar att jag inte haft problem med henne. Eller Kathy som karaktär är trovärdig, men jag förstår inte varifrån hon berättar historien, och vem ”you” är som ibland adresseras. Och eftersom en stor del av boken är en inre monolog från Kathy så färgar tyvärr perspektivförvirringen min läsning och hindrar den här boken från att vara helt fantastisk.

Dialogen och skildringen av den är däremot mästerlig, nyanser och smådetaljer blåser liv och rörelse i historien. Vem ser inte det sneda leendet framför sig av de här orden;

”She certainly wasn't disappointed, but then she wasn't elated either. She had on a half-smile, the sort a mother might have in an ordinary family, weighing things up while the children jumped and screamed around her asking her to say, yes, they could do whatever.”

Men det dystopiska och scifidelarna är egenligen mest en bakgrundskuliss som Ishiguro målar trovärdiga barndomsfunderingar och tonårsrelationer på. För det här är en kärlekshistoria mellan tre personer, och Ishiguro lämnar mig med frågor om hur man mäter kärlek, hur man vet kärlek är äkta, och hur man urskiljer den från kåthet eller behov av sällskap?

(Finns tydligen filmatiserad också.) 

”The first fifteen lives of Harry August” av Claire North (2014)

Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva ditt liv på nytt? Hur många gånger skulle du kunna återuppleva din tillvaro innan det blev en förbannelse? Är livet cykliskt och inte linjärt? Sådana tankar kokar Claire North upp åt oss i den här surrealistiska fantastikhistorien, tillsammans med frågor kring reinkarnation, deja vu-upplevelser, och med associationer till filmerna ”Ground hogday”, ”Naken”, till buddhism och filosofen Nietzsches tankar om att man ska leva sitt liv så att du skulle klara att återuppleva det på exakt samma vis.

Harry August, huvudpersonen i boken, är en kalachakra - en av många i vårt samhälle som i hemlighet återupplever sitt liv (begreppet kommer från tantrisk buddhism och betyder typ livscykel). Han dör på olika sätt efter olikt levda liv, men återföds alltid i samma kropp under samma omständigheter och från samma mor. Och han minns alla sina tidigare liv i detalj. 

Under sin andra livstid kommer han i kontakt med ”the Cronus Club” som organiserar kalachakras för att hjälpas åt genom livstiderna. De försöker i största möjliga mån leva i hemlighet för att inte röra till historiens gång allt för mycket, men ser till att ge varandra hjälp. Ett kanske lättförstått exempel är hur Harry genom att säga till en mycket gammal kalachakra vilka hundar som kommer vinna på kapplöpningsbanan eller vilka aktier som kommer stiga skyhögt i värde vid en viss tidpunkt, kan denna ta med sig informationen in i sin nästa livscykel, placera sina pengar på vinnande hundar eller aktier och bli enkelt rik, och sedan återbörda tjänsten genom att skicka vidare rikedomarna till Harry i hans nästa liv.

Det är lite rörigt till en början, men sen landar formen och det blir underhållande. Mot slutet av Harrys tolfte levda tar historien verklig fart, då han får ett meddelande på sin dödsbädd från en ung flicka. Hon säger att världen är på väg att gå under och att Harry antagligen är den enda som kan rädda den. En annan kalachakra har bestämt sig för att snabbspola vetenskapen genom sina livstider, och på så vis kontrollerar hen mer och mer av världens utveckling. Och hen har börjat ta kål på andra kalachakras och på hela Cronus-klubben, av rädsla för att de ska försöka stoppa henom. Så nu börjar Harrys kamp mot denne, en jakt efter den makthungrige kalachakrans födelseort för att stoppa att hen föds (det enda sättet att fullständigt mörda en kalachakra är att döda hens mamma eller hindra befruktningen), innan Harry själv suddas ur existensen.

Jag får det antagligen att låta rörigare än vad det är, för North sköter sitt krångliga ämne jättefint. Hon bygger svindlande intressanta karaktärer, tänk dig att berättarjaget är en person som ägnat livstider åt några religioner, åt vetenskap, åt äventyr och som sedan minns alltihopa. Sedan väcker North roliga frågor även inom sin påhittade värld: Är det rimligt att samma moralregler gäller för de linjära (de som lever bara ett liv en gång) och de som återföds? Kan det kallas mord om det värsta som händer är att någon behöver återuppleva puberteten?

Men njutningen i den här boken ligger inte bara i Clarie Norths spännande världar och trovärdiga lek med sina idéer, hon skriver dessutom vackert.

Om att ångra sig

”The past is the past. You are alive today. That is all that matters. You must remember, because it is who you are, but as it is who you are, you must never, ever regret. To regret your past is to regret your soul.”

Om vargtimmarna.

”I waited with the light out in my room for the dead hour of the night when the mind shifts into a numb, timeless daze of voiceless thought. It is the hour when all things are lonely, every pedestrian walking flat-footed over the blackened stones.. It is the utter silence when the engine stops in a flat ice-drifting sea.”

Och det ögonöppnande konceptet ”kulturellt galen”;

”I stared at Constance and wondered if, in her way, she wasn't quite, quite mad. Not a neurological madness, not a disease of the mind, but rather a cultural madness, an infection of expectations which corrupted her perception of what should be and what actually was.”

*

Det är krångligt att leva, och jag kan tycka att det känns rimligt att man borde få ett par försök på sig för att leva sitt liv.

"Trigger Warning" av Neil Gaiman (2016)

I det fantastiska förordet till den här novellsamlingen reflekterar Neil Gaiman kring internetfenomenet som givit titeln till boken, det här med att vi vill varnas inför sådant som kan vara känsligt. "Should fiction be safe places?" frågar han retoriskt och svarar sen själv "No" på frågan. Dels baserat på insikten att alla läsare har olika triggers, olika saker som man tycker är jobbigt att läsa om, men framförallt för att vi behöver röra oss utanför våra trygga rum för att lära oss förstå dem. Genom att fiktionen går över gränserna åt oss, så lär vi oss var vi har våra gränser. Saker upprör i stunden, men öppnar samtidigt våra ögon. Lär oss, hjälper oss växa och förändra oss. Och jag håller med, så fungerar verkligt bra skräck eller fantastik. Hur hemskt det än kan vara så lämnar vi berättelserna som större, mer erfarna personer. (Sen ska vi såklart ändå minnas Joe Hills varning, att om vi förväntas känna ohämmat med "skurken", ja då är nåt fel).

Flera av novellerna i den här samlingen landar väl i mig, även om tyvärr den här novellsamlingen inte håller fullt samma jämnhöga nivå som den äldre "Smoke and Mirrors" gjorde.

"The thing about Cassandra" leker med de lögner vi sprider runt oss för att ge sken av att vi är mer erfarna än vi är. Som ofta när Gaiman skriver om havet så slår "Down to a sunless sea" an något ospecifikt och storslaget hos mig och jag gråter åt den sorgliga historien."Adventure tale" handlar om hur alla familjer innehåller storslagna äventyr, även om vi inte alltid lyckas prata om dem. Och så vidare. Anden i flaskan som kärlekshistoria, en hemlös som får tröst av sitt eget framtida jag, en hyllning till Ray Bradbury, till mitt förtret en om Jerusalem syndrome (som jag själv tänkt skriva om), en Sherlock Holmes berättelse, en Törnrosa och en Doctor Who. Dessutom är den korta "Click Clack" är en spökhistoria som lämnar ett evigt avtryck i min mörkrädsla.  Och avslutningsvis får vi en historia om Shadow från American Gods, och det är hela novellsamlingens höjdpunkt.

Att läsa noveller av Neil Gaiman är som att frossa lördagsgodis hela nävar i taget, men utan att bli mätt eller sockerstinn. Bara varm och inspirerad.

(Köp här, här eller här)