"Döden är bara början" av Gunilla Jonsson och Michael Petersén (2018)

På min rollspelande tonårstid runt millenieskiftet spelade jag lite Mutant men nästan uteslutande Drakar och Demoner. Vi tyckte det var kul och ofarligt. Däremot var vi lite, outtalat och ospecifikt, rädda för skräckspelen Chock och Kult. De rollspelen hade en aura av riktig farlighet runt sig, och även om jag var nyfiken så vågade jag aldrig mer än nosa på kartonger och böcker.
   Jag har sedan dess lärt mig att Kult var svenskskapat och sannolikt en av anledningarna till att nittotalets rollspelsvåg drunknade i moralpanikens (och internets) svallvågor. Inspirerade av Clive Barker använde Kult knark, psykoser, sadistsex och verklig demonologi, skaparna kunde sin magi och  fick de kristna att darra i knäna. Spelen plockades ner från hyllorna i leksaksaffärerna, rollspel sågs som satans påfund.
   Numer har svenskt rollspelande fått en vacker revival, något jag bara följer från sidlinjen, men det är kul att rollspelandet får upprättelse. Nördarna har blivit köpstarka och nu produceras mycket material, nyutgåvor av gamla spel etc. Och här kommer då "Döden är bara början", en roman av två av skaparna till rollspelet Kult (de var också med och skrev Mutant. Jävla genier), som utspelar sig i Kults värld.

   "Döden är bara början" utspelar sig i Berlin någon gång efter millenieskiftet. Det är efter-muren-romantiskt med graffittiväggar, ödehus, och huvudpersonerna är konstnärer som flörtar med ockultism, framförallt judisk mysticism. I en dold källare i ett övergivet hus påträffas plötsligt ett altare och ett antal kremerade kroppar där bara kranierna sparats och placerats på hyllor. Flörtandet tar en vändning mot mera allvar och snart öppnar sig portaler till helvetet, som folk försvinner ner i och demoner kommer upp ur. 

   Kult skrämde upp Sverige genom sex, våld och ockultism. I "Döden är bara början" ser jag helt klart potential i ockultismen, romanen sitter på ett väldigt trovärdigt magisystem. Våldet är inte pjåkigt men chockar mig heller aldrig. Sexet däremot känns långt ifrån den Clive Barkerska inspirationen. Sexscenerna är grovt tillyxande, de känns påtvingade och utan liv. Lite samma känsla finns tyvärr kring drogandet. Jag får en känsla av att författarna pliktskyldigt lyft in knark och knulla för att hela paketet ska bli tillräckligt edgy.

    Romanen innehåller alldeles för många karaktärer. Eller kanske är det snarare så att paletten av karaktärer hanteras lite osmidigt vilket gör att jag har svårt att hänga med vilka alla är. Kaptilen bär karaktärsnamn, ändå växlar ibland perspektiven inuti kapitlen. Och vi får vara inuti ett helt gäng personer. Det ger mig en splittrad läsning, och jag får en tanke att författarna skulle kunna ha stor behållning av att läsa George RR Martin för att se hur man kan handskas med många karaktärer, och hur han låter sitt narrativa bygge med flera perspektiv lyfta varje scen, snarare än förvirra på det sätt som tyvärr blir fallet i den här romanen.
  Jag tänker en del kring det med att boken är förlagd till Berlin. Jag saknar mer tyska och tyska referenser, visst att stadsdelar och gator skrivs fram, men jag skulle gärna se att det tyska språket syntes mer. För annars är miljöbeskrivningarna och världen den här romanens stora behållning. Det är svincoola urblåsta gamla barnsjukhus, klottrade trappuppgångar, taggtråd och krossat glas. Jag associerar flera gånger till "The Crow", vilket för mig är ett väldigt högt miljöbetyg.

   Jag gillar också mycket idén om att många av karaktärerna förlorar minnet efter kontakt med magiska element. Det blir både obehagligt och trovärdigt. Tycker också om att psykiatriker och socialarbetare blir inkopplade kring huvudpersonernas "overkliga" upplevelser, även om mer hade kunnat få utspela sig där, i krocken mellan det magiska Metropolis och Berlin (Varför det heter Metropolis och inte något läskigare, tex Nekropolis förstår jag aldrig). 

   Det är även en väldigt bra idé att låta handlingen utspela sig mellan konstnärer och med konstverk som utgör portaler mellan olika världar. I och med det så visar Kult-författarna att de kan sin ockultism och gestaltar hur nära varandra fungerande konst och magi ligger. Jag tänker mig att konst som berör alltid är magisk i och med att de utgör en slags portaler till andra världar. Och det är just för världen som jag kommer att fortsätta läsa de böcker som ges ut i Kult-universumet. Karaktärerna känner jag inget med, och jag förväntar mig inte längre kunna bli verkligt skrämd av någon svensk samtida författare, men jag befinner mig gärna i det Kult-Berlin som skrivs fram. 

(Jepp. Jag fick ett recensionsex av den här boken också, det ska jag inte hymla med. Köp här, lyssna på Udda tings podd-intervju med författarna här. Se Svts nostalgiska rollspelsdokumentär "Mot andra världar", och läs den här problematiserande texten om vår samtids nostalgiska blick på rollspel.)

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.

  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.

”Järnskallen” av Nils Håkansson (2016)

Även om jag hade höga förväntningar på vägen in i den här läsningen (Håkansson har skrivit en av de bästa böcker som publicerats i Sverige de senaste åren, ”Ödmården”), jag vet att ”Järnskallen” skickades med i paketet till de som beställde Skraekoedlans senaste album, och att de överlag verkar ha ett kreativt samarbete, så visste jag inte vad jag hade att vänta då jag började den här läsningen.

  Romanen börjar med att skildra upprorsstämning i Stockholm. Ryska revolutionen pågår, hungerkravaller och desperation sprider sig även på vår sida av Östersjön. Håkansson målar en fin bild, jag börjar tänka historisk roman. Tills karaktärsgalleriet börjar presenteras. Kvinnan som kastar sig mellan hustak i trikåer, bossen maskerad med unionsflagga över ansiktet, med många fler. Då förstår jag vad ”Järnskallen” är. En historisk äventyrsroman med Marvelhjältar!

  Det är en orädd och respektlös ansats som jag beundrar, och läser ivrigt vidare. 

  

  Håkanssons språkskills syns i ”Järnskallen” också, men det blir mer skickligt dialektrunkande här än det magiska språket som står helt själv i ”Ödmården”. ”Järnskallen” ger mig också en rollspelskänsla, med det brokiga sällskapet med olika skills som ska lösa problem, och jag kommer att tänka på Zac O'yeahs ”Summan av kardemumman” och ”Tandooriälgen”. Bägges författarskap bubblar av berättarglädje och spexiga tankar.

  Men tyvärr tappar Håkansson mig rätt snart. Karaktärerna är för många, det allvetande perspektivet gör att jag bara tittar på och inte lever mig in. Jag läser ut romanen, gillar idéerna väldigt mycket, men fortsätter läsningen att hemsökas av en återkommande tanke: att jag läser en berättelse som fått fel form. ”Järnskallen” borde varit ett seriealbum, inte roman. Det skulle lösa karaktärsförvirringen, avståndet till karaktärerna, och jag skulle enklare köpa att det kopplas in nya skurkar fyrahundra sidor in.

  ”Järnskallen” är en bok att ha skoj med och i, men jag rekommenderar den som inte läst Håkansson att börja med ”Ödmården”, och få både skoj, djupt allvar och magiskt levande jagberättare med påhittat språk. 

Köp här eller här. 

"Gräns" av John Ajvide Lindqvist (2018)

(Det finns små spoilers i den här texten!)
Först: Jag älskar John Ajvide Lindqvist. Jag tycker att han är en av vår tids mest spännande författare, alla kategorier. Ändå har jag ännu inte läst allt han publicerat, kanske hälften. Den Oscarsnominerade filmatiseringen av "Gräns" påminde mig om att jag exempelvis inte läst "Pappersväggar" (novellsamlingen där jag tror den här novellen första gången trycktes?). Men Ordfront har, såklart, tryckt en liten fin egenutgåva av "Gräns" nu, med huvudpersonen från filmen på framsidan till boken och det blev dags för mig att läsa.

  Det blev en enda kvällsittning. Sextio uppslukande sidor.
  Huvudpersonen i novellen är ett "misslyckande" i privatlivet. En ful, överviktig kvinna i en destruktiv relation. Men hon är en underlig superstjärna i sitt arbete på tullen, med en särskild förmåga att känna av folks skuld och skam. Och Ajvide lyckas trovärdigt koppla samman svenska vardagsföreteelser (tullen, barrskogen, äldreboende, barnafödande) med makaber skräck och fantastik. Samtidigt ligger något Selma Lagerlöfskt över alltsammans.
  "Gräns" är sammantaget läsmagi, men mer fin än obehaglig. Personporträtten är varma utan att bli fåniga, detaljer som den präst som "åker dit" på innehav av scifi är underbar, tvisten i novellen är väldigt bra och sexscenen bland det underligare jag läst (vilket betyder MVG).

  "Gräns" väcker tankar om vem vi tror oss vara, om varför en inte passar in, om skönhet och fulhet, om att vårda särskilda förmågor och om föräldraskap: vad får en inte ljuga om?
Det som stör mig i läsningen är dels skiftet till en jagberättande jagdagbok på mitten. Ett helt onödigt berättargrepp, tyckte jag. Och sedan är tyvärr novellen för kort. Historien går lite för fort.
  Efter jag läst ut så såg jag ivrigt filmen. Och, en av få gånger som jag ändå får säga att den här berättelsen gör sig bättre som film. Framförallt för att alltihopa får lite mer tid att veckla ut sig i filmen, men jag gillar också förändringarna i storyn som genomförts (pedofilhistorien, slutet). Sedan är maskerna fantastiska i filmen. Verkligen välgjorda och obehagliga.

  Landar det i att du bara ska se filmen? Absolut inte. Gör bägge. Boken har dessutom ett mysigt förord där Ajvide visar sin mjukaste sidor. Vetskapen om att han skrev "Gräns" innan "Låt den rätte komma in" ens hade antagits av något förlag, då han var desperat och fattig, det värmer den kämpande författaren inuti mig själv.

Köp boken här, inte här eller här, se trailern till filmen här.

”Duck city” av Lena Andersson (2006)

Jag har fem kompletta årgångar av Kalle Anka & C:O och tre-fyra år av Kalle Ankas pocket från nittotalet hemma hos mamma och pappa. Jag har läst Moby Dick fler gånger än jag vill erkänna. Jag älskar dystopier. Jag älskar nörderier. Jag bryr mig om hälsofrågor. Jag gillar satir.

  Jag borde ha gillat ”Duck city”.

  Andersson skriver fram en underlig framtidsdystopi där USA får bli Duck City, fetma och anorexi har blivit dominerande samhällsfenomen och karaktärerna får form från detta och från Walt Disney. Kalle A är den fete lågintelligente arbetaren, Kajsa A är hans tjocka kärlek, John von Andersson är den smällrike, vältränade kapitalisten som lever på att folk äter ihjäl sig av hans ohälsosamma mat. Kalles brorsöner krigar i ett sandligt land långt borta och skapar stor ångest i Kalle som han äter bort. Samhället för samtidigt en kamp mot fetman, Operation Ahab, där fetman är den vita valen. Och någon piskar och dödar överviktiga.

  Jag tänker mig Lena Andersson som ett spjut i sidan på kristen fundamentalism. Men ändå har hon skrivit en dystopisk satir om USA, utan att nämna Jesus? Fundamentalismen i ”Duck city” är istället kostkopplad, men landar i att ingenting är viktigt, och då förlorar hon mig som läsare.

  Jag förstår aldrig den här Kalle Anka-grejen som ”Duck city” har. Är de ankor eller inte, och varför är det viktigt? Att Andersson parafraserar öppningsmeningen från Moby Dick borde fått mig att jubla, men istället känns den bara lösryckt insprängd i en textmassa. Vi som känner igen den förväntar oss mer än namedropping, och de som inte förstår den, bryr sig gissningsvis inte alls.

  Men det är så mycket annat som jag inte heller förstår i den här romanen.

  Som vad Andersson vill ha sagt, eller vem vi ska sympatisera med? Satir ska ju gärna slå uppåt för att fungera, men jag tycker att en stor del av viktskämten slår neråt, på ett osolidariskt och totalt ospännande sätt. Visst förstår jag att Andersson vill visa på fundamentalism aldrig är bra, men jag tycker aldrig att vi kommer tillräckligt djupt i frågorna för att det ska bli spännande. Och samtidigt är det för ytligt för att bli roligt. 

  Romanen spretar och kan inte bestämma sig, och jag blir direkt överraskad när jag läser i en intervju att Andersson menar att hela romanen är en kommentar till Irakkriget som pågick då den skrevs. What, tänker jag. Det syns inte direkt.

  Det finns några snygga grejer, som kopplingarna mellan artonhundratalets slaveri användes för att få tag i socker, nu i nutid övergått i att fattiga svarta föräter sig på samma vara. Och jag gillade raden:

  ”Alla placerar väl sin gränslöshet någonstans.”

  Men allt är överlag så indränkt i ironi att jag mest blir irriterad, på ett dåligt sätt. Det känns som att Andersson inte riktigt brytt sig om sitt verk, och det finns så många lager av ironi att jag inte heller bryr mig efter ett tag. Driver Andersson till och med med sin egen bok genom det här med att Kalle A och John försöker skriva? Ord som ty, åstunda, högfärdslater, cirkumflexer får mig att tänka det. Men jag vet inte. Och jag bryr mig inte.

(Finns här.)

"Allting växer" av Lyra Koli (2018)

Till en början distanserar berättaren mig i den här svenska scifi-romanen. Det är dystopiskt, klimatkatastrofen har passerat, döden håller på att besegras genom nedfrysning, men jag upplever dialogen som fyrkantig, och funderar mest på varför det är en jagberättare som fantiserar fram ett tredjepersonsperspektiv. Något får mig ändå att fortsätta läsa, strukturen träder fram, den underliga inledningen får sin förklaring och romanen blir läsvärd.

  Jossi är huvudperson, som nygift konstnär borde hon vara lyckad och lycklig, men något skaver och får henne att söka alternativa vägar. Hon snappas upp i en revolutionär verksamhet med syfte att förändra gränsen mellan människa och natur, låta växtligheten ta sin hämnd på mänskligheten.

  Romanen är lättläst, undantaget inledningens förvirring över perspektivet, och det onödigt spänningsskapande i att inte skriva ut vilka som talar med varandra i varje situation, vilket får mig att använda tid till att fundera över vem som pratar med vem.
  Koli skriver fram en cynisk framtid, tydligt tagna ur vår samtid. Allting är likformat och ytligt, virtuella sociala medier dominerar kommunikationen, men ingen bryr sig om annat än sig själva och hur de själva ter sig. Hälsa, både fysisk och psykisk, styrs genom hormonimplantat. Alla som tänker annorlunda sektstämplas, alla handlingar som inte är jobb eller avkoppling uppfattas som religiösa. Den som frivilligt önskar ge upp sin individualitet blir sjukskriven och placerad i rehabiliteringsprogram.

  "Allting växer" (är titeln förresten en blinkning till filosofen Herakleitos "Allt flyter"?) är gulligt naturvurmande, lite sådär hippiefin, och rätt rolig. Språket är inte lika fulländat, men visst finns det vibbar av Karin Boyes "Kallocain". Däremot saknar jag en djupdykning i det som lyfts. Jag skulle gärna sett romanen skruvas ett par varv till kring sina teman. Men visst, den får mig att fundera över hur sociala medier borde kallas antisociala medier, eftersom bara fysiska möten räknas för vårt mående. Och jag blir sugen på att jorda ner fingrarna bland krukväxterna i fönstret. 

(Länk för länk)

”Bestiarium” av Mare Kandre (1999)

Det skulle bli en guldläsning. En göteborsk punkare, känd för sitt poetiska språk, som skrivit en gotisk roman om en ung man som i sorgen efter sin avlidna mor hittar henne återfödd i ett sjöodjur. Omslaget är som synes fantastiskt, och Mare Kandre är dessutom född två mil ifrån där jag är uppväxt (hon från Söderala, jag från Norrala i Hälsingland). Det fanns alltså flera beröringspunkter mellan Kandre, mig och mitt läsande.

Och det svider alltid, det här att innan en läsning ha bestämt sig för att gilla ett verk, och när sedan de första sidorna smular sönder förväntningarna. För, jag kissar kanske lite i kyrkan, men ”Bestiarium” funkade verkligen inte för mig.

  Boken är övertydlig och tungt övermättad av beskrivningar. Ingen dialog alls. Den inleds med en lång skildring av en dröm, ett berättargrepp som inte används igen under hela romanen, och knappast ens återkopplas till. Språket är överraskande klyschigt (tex. ”kort och gott”, ”i sista stund”) och repetitivt, den gestaltning som finns kommer flera gånger. Karaktärerna vrider på händerna och kör hälarna i backen. Gång på gång. Jag gäspar och gäspar.

  Jag förstår att Kandre ansträngt sig för en gotisk stil, mer deskriptiv än gestaltande, men hon hade inte behövt snedbalansera romanen på det vis hon gör? Vi får inte se hur huvudpersonen går in i sorg och missbruk efter moderns död, vi får kort veta att han gör det. Vi får tjugotalet gånger läsa om hur huvudpersonen mockar i buren, men när han mot slutet får en ny vän (central för avslutningen) så beskrivs det på två rader. Bokstavligen. Detsamma gäller avgiftningen tidigare. Och varför bränner han den hemliga boken? Och så vidare.

  Nä, det som ändå fick mig att läsa klart ”Bestiarium” är att grundhistorien är en bra idé, och jag närde hela läsningen en förhoppning om att romanen skulle ta sig. För den borde vara bra! En man som tar hand om ett sjöodjur som han är övertygad om att är sin återfödda mor. Och sidohistorien om den lilla pappan är också intressant, som idé. Ambivalenta känslor inför sin mor, att älska ett odjur, att ta hand om sin barnslige far, flera intressanta teman för en roman, går säkert att jobba psykoanalys på hela klabbet (varför är modern ett passivt odjur osv), men utförandet haltar så mycket att jag ändå inte vill rekommendera romanen. Siktar ni på gotik kan ni väl läsa ”Frankenstein” istället. Eller ”Munken” av Matthew Lewis, som jag just läst ut och med glädje snart kommer skriva om. (Och, värt att nämna är att folk som läser Kandre brukar rekommendera ”Bübins unge”, som jag inte läst men fortfarande kommer att ge en chans framöver.)

Köp här, här eller låna på bibblan
Klicka här om du vill facebookfölja min blogg.

”Fjärilen från Tibet” av CJ Håkansson (2007)

Den här romanen skulle bli som Bibeln till prästen eller porr till snuskgubben. En debutantskräckis som hajpas i varje internetdiskussion om svensk skräck och äckel. En roman som får form och inspiration av Slayer, splatterfilmer och buddhism. Och då inte ”pannkaksätande glad tjockis”-varianten. Och inte ”utmärglad upplyst frommis under ett träd”-varianten. Nej tibetansk buddhism, alltså tantra, galna gudar och dödsboken. Mycket talade för att ”Fjärilen från Tibet” skulle bli en fullkomlig läsfröjd för mig.

      Det är egentligen ingen roman, utan flera fristående noveller, med en ramberättelse om den unge svensken Martin som åker till Tibet och där hamnar mitt i vad som verkar vara en port till någon helvetesportal, den kinesiska militären är där och har spärrat av, fängslar alla utlänningar och använder dem som lockbete för vad-det-nu-är-som-sprungit-lös.

     Därifrån gör Håkansson sedan ett par nedslag i svensk vardag där mer eller mindre spektakulära helveten brakar lös. Det är kul och rolig läsning många gånger. Om hon som försöker svälta sig själv, för att hålla kontrollen över något i en hemsk tillvaro, och som har ett fantastiskt och helt oförglömligt monster i sitt kylskåp. Om surgubben som går omkring i sin skog och upptäcker hur något övernaturligt fällt ett stort kalhygge. Om hemlösa ungdomar på flykt som söker skydd i ett övergivet hus och terroriseras av strålmän. Ingen är trygg, ingen skonas.

      Det är fina noveller, Håkansson visar flera gånger skickligt på fina plågade vardagsöden och blandar sedan ner en portion vansinne och en portion splatter. När det fungerar som bäst sprudlar språket och jag får vibbar som om mästaren på kosmisk terror skrivit splatter. Och likt Lovecrafts universum verkar ondskan vara en slags urkraft i ”Fjärilen från Tibet”. Men där HP kompenserar bristande narrativ eller dramaturgi med poetiska formuleringar och bråddjup så halkar CJ tyvärr runt i sina olika karaktärer, tjatigt kaka-på-kaka-beskrivande och en sviktande röd tråd. Pisstaskigt att jämföra en debutant med Lovecraft, jag vet. Förlåt. Håkansson ska ha cred! Det är svårt att skriva skräck utan att det blir platt, ännu svårare är det att förnya en begränsad genré. Därför uppskattar jag ändå ”Fjärilen från Tibet” mycket. Han lyckas underhålla mina kräsna ögon.

      Men. Boken lämnar mig ändå utan bestående men. Tyvärr. Det finns flera exempel på vad som inte funkar. Historien om Martin är obegriplig. Vi får veta väldigt mycket i slutet som inte är med i början. Varför får vi inte veta mer om att han verkar ha lämnat en partner och bonusbarn hemma? Det skulle inte skada inledningen på något vis, men skulle göra slutet mer sammanhängande. Och vad är det egentligen som händer i bilen?

      Och, visserligen en parentes men en underlig sådan, varför, i den sista stora scenen, så dyker sexuellt våld upp i form av tidelag? Ingen av texterna innan har innehållit den typen av äckel eller obehag, och när greppet plötsligt används så skrattar jag rakt ut. Inte för att jag är pryd, utanför att det inte passar in i den värld Håkansson skrivit fram.

      Mitt största problem med boken är tyvärr hur ramberättelsen inte håller. Den lämnar stora hål i min läsning på ett ohärligt sätt. Jag hade förväntningar på ett välkomponerat buddhistbaserat helveteshål, men får aldrig något tydligare än att något hemskt verkar ha brakat lös av att ett kinesiskt barn dödat en fjäril (någonslags filosofisk ”fjärilens vingslag”-referens antar jag). Enstaka leviterande småleende munkar är senare i boken det enda jag läser in som återknyter till Tibet. Det är synd, för idéen är så bra.

      ”Fjärilen från Tibet” är ostabil, men ändå klart läsvärd om du också gillar skildringar av skräck, äckel och svensk vardag, om du också behöver något rejält för att ruska om dig.

(Köp här, på ditt antikvariat eller låna bibblan.)

(Hipp hurra, detta var bokinlägg nummer 100 i min blogg. Nästa inlägg kommer vara ett kalassinlägg. Håll utkik)

”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist (2010)

Det är så skönt att känna att jag verkligen gillar en samtida svensk fantastik- och skräckförfattare! (Pål Eggert hör också dit.). Ajvide skriver enkelt, lättläst men blir ändå sällan platt. Hans karaktärer är komplexa och kapabla till motsägelsefulla handlingar och överraskar gärna, utan att tappa i trovärdighet. Scenerna och narrativen är alltid tydliga, Ajvide använder inga opålitliga berättare eller annat litterärt krångel, men det finns ändå lager av tolkningsmöjligheter, för den som vill. Jag tycker att Ajvide skriver som Joe Hill gör när han är bra (som i ”Horns”) och inte långtråkig (som i ”A heartshaped box”).

      Ajvides karakteristiska referensnördande är roligt, i ”Lilla stjärna” är det David Bowie, Bright Eyes och Kristian Lundbergs poesi som lyfts fram, i ”Rörelsen” var det Samuel Beckett och Depeche Mode. Ett berättargrepp som verkligen fungerar på mig, det ger karaktärerna liv, trots att jag knappast hört en låt av Bright Eyes.

      Men ”Lilla stjärna” berör mig tyvärr inte alls lika mycket som ”Rörelsen” nyligen gjorde, eller som ”Låt den rätte komma in” eller ”Hanteringen av odöda” gjorde när de kom, men den är ändå läsvärd och givande. Den här romanen handlar om två flickors uppväxter. Om deras drömmar, utanförskap, och deras speciella talanger, egenskaper som så småningom för dem samman; först med varandra, sedan andra, vilket leder till spektakulära hämndplaner. Ajvide har väl levt sig in i mobbade tonårstjejer och skildrar deras tillvaro naket, rått och bestående. Det blir både bisarrt och underhållande, även om jag tyvärr aldrig blir riktigt rädd eller verkligt obehaglig till mods. Däremot överraskar boken genom sin perverterade och ändå sprudlande feministiska empowerment, jag ser framemot att lästipsa min dotter om sisådär tio år. Men jag är själv betydligt mer förälder än tonårstjej, och ”Lilla stjärna” blir för mig främst en bok om just föräldraskap, om att vilja skydda sina barn från omgivningens smuts, balansen mellan arbete-självförverkligande-småbarnsliv, och om tvåsamma relationer.

      ”Vad var det då som hade hänt? Vad var det för en sekt som Lennart och Laila hade gått med i?

      Bara den vanliga, den som rymmer endast två medlemmar och som strävsamma gifta par i bästa fall kan få en inbjudan till. Sekten vars motto är: Vi har bara varandra.”

      Men framförallt handlar ”Lilla stjärna” om en av föräldraskapets största fasor: tänk om något faktiskt är fel på mitt barn?

(Köp kanske här, om du inte hittar på loppis eller bibblan)

”Rörelsen” av John Ajvide Lindqvist (2015)

Jag sträckläste större delen av den här boken en ångestfylld natt. Alltså, jag hade ångest redan innan jag började. Men det var ett bra bokval. ”Rörelsen” är obehaglig, äcklig och existentialistisk. Låter mig nicka igenkännande, och skrämmer mig samtidigt till att uppskatta min vardag lite mer.

       ”Jag visste så mycket, men förstod ingenting.”

      Boken är skriven med en jagberättare som skildrar det som kommer att bli hans första trevande steg som författare, även om bokens John snarare ser sig som aspirerande scen- och gatumagiker. Det är åttiotal, John är i tjugoårsåldern och har just flyttat till en egen bostad, ett gårdshus nära Sveavägen och Brunkebergstunneln i Stockholm. Han är ensam och lider den tänkande och kännandes kval i den vuxna tillvaron. Vem är jag? Vad ska jag bli? Vad är det för mening med alltihopa? Det finns mängder av syrliga resonmang, exempelvis:

”Känn dig själv har ekat som den tänkande människans stridsrop från antikens Grekland till Freud och vidare. Det är lika ouppnåeligt som devisen lyssna till ditt hjärta. Hjärtat är en muskel med ett pumpjobb att utföra. […]       Samma sak med självkännedomen. Lika lite som hjärtat kan prata är en människa förmögen att känna sig själv.”

      Som ensamma gärna gör börjar John märka mystiska saker. Hans grannar beter sig konstigt, och trots att han anar att det är något skit kan han inte låta bli att ryckas med. På samma sätt gör han när skinnskallen Thomas bjuder med på ett inbrott, och John tar klivet från att snatta från företag till stöld från privatpersoner.

       John jagar sitt mörker, och snart uppdagas något helt obegripligt i tvättstugan. 

       ”Vissa dras till mörka rum och vill undersöka vad som finns där, andra vägrar och 'vill inte ens tänka på' att gå in. Hörs det konstiga ljud inifrån mörkret? Skynda därifrån och glöm. Tvätta din tvätt, håll dig i ljuset.”

      Jag tänker gillande på Carl Gustav Jungs koncept om Skuggan, den del av vår person som vi döljer för omgivningen och oftast även för oss själva. Det vi skäms för, det vi är rädda för. Det mörka, dit vi måste våga rikta ficklampan för att bli verkligt upplysta.

      Från det äckliga badkaret i tvättstugans inre rum tar berättelsens skruv. Nåt så inihelvete! John och hans grannar börjar en slags perverterad, övernaturlig, motrörelse till åttiotalets individualism. Genom att dela smuts och djupa hemligheter skapar de verkligt delad tillvaro. För en stund. Men för grannarna blir blotta vetskapen om att det gemensamma, ärliga, fula finns, mening åt resten av tillvaron. Som en religion, en supporterklubb eller en familj. Samtidigt vill de djupare ner i svärtan.

       ”Det är svårt för att inte säga omöjligt att egentligen känna en annan människa. Oavsett hur öppenhjärtligt någon redogör för sina åsikter och preferenser, sin historia och sina rädslor, hur lång tid man än tillbringar med den andre så dras man med misstanken att det mest väsentliga inte förmedlas; vem den andre 'är', bortanför summan av sina egenskaper. Människor klokare än jag har brottats med denna fråga och den är lika komplicerad som banal.”

       Jag läser ”Rörelsen” som en bok om ensamhet, depression och självskadebeteende. Ångesthantering och flykt. Hela världen kretsar kring John och hans ego, på den deprimerade människans vis letar han mening direkt framför sig, men ”Rörelsen” visar samtidigt på alla människors behov av gemenskap och sammanhang.

       Jag gillar balansen mellan verklighet och fiktion. Magisk realism kallar vissa det. Surrealism kanske. Fantastik. När jag började läsa trodde jag faktiskt att jag enbart skulle läsa en självbiografi av en författare om sitt skrivande. Först senare kommer insikten att ”Rörelsen” är en fristående del två av en trilogi, och att det fanns mycket mer gotta än bara författartricks i den här boken.

       Jag har nyligen, genom en skoluppgift, fått bekanta mig med Palmemordet, och hajar till av hur Dekorimas skyltfönster (framför vilket Palme sköts) dyker upp gång på gång i ”Rörelsen” och leder fram till ”Rörelsens” finurliga avslutning, där vi bjuds bland annat en tänkvärd förklaring till vilka och vad som dödade Olof Palme.

När jag slagit ihop ”Rörelsen” bildgooglar jag direkt på Ajvide för att se om hans underarmar är ärrade. Och jag kommer aldrig att tänka att den låsta dörren i vår tvättstuga inte är lockande läskig. ”Rörelsen” fungerar.

       Jag skräms till eftertanke.

       Ikväll kramar jag Ida och barnen hårdare. 

(Köp här eller här)

”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg (2014)

Det här är visserligen fantastik om en utvald på en äventyrlig resa; det är leriga gator, bubblande glaskolvar, långa kappor och resor med häst och vagn; men ”Alkemistens dotter” får absolut inte sammanblandas med efterapande intetsägande dynga ur samma genre.

      Alkemi är mer än gamla förvirrade försök att skapa guld av bly. Det är ett komplicerat tankegods som inte bara handlar om kemi utan om självförbättring; om att ta isär i småbitar för att analysera och förstå, för att sedan kunna foga samman hårdare. Jag intellektuellt nuddat vid Jungs hopkopplande av den moderna psykologins grunder och alkemin, jag har dreglande lyssnat på den esoteriska podden ”Myter och Mysterier” och jag upplever alltid en ökad sinnesnärvaro när jag handskas med ämnet. Därför var förväntningarna höga, och det var smått nervöst att låna hem ”Alkemistens dotter”, rädd som jag var för att den inte skulle hålla vad den utlovar (Fuck you, Paulo Coelho).

      Efter bara någon sida trillade axlarna ner. Edenborg har doktorerat på alkemi, och han vet vad han skriver om. Snart spände jag mig igen, förtjust över att inse att ”Alkemistens dotter” har den ökade och mystiskt förtätade närvaron! Jag läser (som ni ser delar av i bloggen) mängder av olika böcker och texter, jag vill nästan alltid läsa, men den här boken grep verkligen tag i mig och ropade efter mig då den låg hopslagen och jag var tvingad att göra annat.

      ”Det allra djupast heliga är insikten att det vi har omkring oss och våra liv inte är allt som finns, inte är det verkligt verkliga.”

När vi kliver in i berättelsen har berättaren Rebis just förlorat sin far. Den hårde alkemistfadern med den svarta blicken, som menade att Bibelns verkliga sjätte budord borde varit 'Du skall dräpa', eftersom att döda en kropp frigör en odödlig själ. Den fysiska verkligheten är Djävulens skapelse, för att hålla oss fångna och plågade. I och med att Fadern lämnat jordelivet lämnade han samtidigt ett uppdrag till sin tonårsdotter. Rebis är speciellt utvald, framavlad av generationer av dedikerade troende, med det nätta målet att utplåna Världsalltet. Berättaren axlar i bokens början detta ansvar, ger sig ut på en resa för att leta rätt på släktingar och de sista pusselbitarna. Direkt har Edenborg effektivt blåst upp spänningen, och berättelsen tar fart.

      ”Jag anade att han försökte få syn på min själ som var fången i fängelset av kött.”

      ”Allt är inget!”

      Det är uppfriskande och kreativt att läsa ett alkemisk berättarjag. Rebis blick ger liv och en annorlunda men tydlig gestaltning åt hela boken. Edenborg bjuder även på målande miljöer av sekelskiftstiden 17-1800, och jag inspireras av hur han smyger in miljöbeskrivningar i dialogen, ett finurligt knep som jag kommer sno till mitt eget skrivande. Effekten blir att smutsen och misären från både Stockholm och Berlin nästan fysiskt kletar av sig på mina händer, och samtidigt svindlar andligheten på sidorna.

      ”Våra själar lever som uråldriga havsdjur på havets botten. I mörkret krälar de fram över det dyiga avskrapet, de är så obegripligt små och övergivna i denna väldiga tomhet, men plötsligt, efter långa tidsrymder av tystnad, kan det hända att de snuddar vid varandra, kan ni känna det?”

      Edenborg fyrar av en sprudlande intellektuell fontän när Rebis tas om hand av Thorild och de, från helt olika positioner, drabbar samman i diskussion om världen. Genom två så väl konstruerade karaktärer, drivna till ytterlighet utan att förlora trovärdigheten, får Edenborgs idéhistoriska kunskaper boksidorna att lekfullt flamma.

      På sin resa gör Rebis egna erfarenheter av den okända fysiska världen. Med växande egen erfarenhet börjar faderns hat och de tidigare generationernas förväntningar väga allt tyngre på axlarna. Hon slits mellan viljan att utplåna världen och viljan att leva i den, mellan ande och materia. En kraftfull illustration av mänsklig tillvaro.
      Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.

      Jag tolkar det som att Edenborg vill säga till oss att ingen upplyst människa kan vara bara ande eller enbart kött; utan båda delarna behöver tas på allvar och få sin näring om en individ ska kunna bli fullkomlig. Hela Rebis process i boken blir på det viset en slags gestaltning av den alkemiska (och psykoanalytiska) principen om att dela upp, utforska för att sedan sammanfoga på nya starkare vis.

      Den här boken fick mig att brinna inuti, och jag upplever det igen när jag skriver de här orden. Kanske känner ni det också. Att det här är magisk läsning, i ordets verkliga bemärkelse.

Rebis stränge far och hans syn på att kroppen är ett fängelse för odödliga själar fick mig gång på gång att tänka på kapten Ahab i ”Moby Dick”, vilket är ytterligare en komplimang till Edenborgs författande, eftersom Moby Dick (helt objektivt) är världens bästa bok.

Rebis far säger vid ett tillfälle till henne att ”Du och jag är filosofins frontsvin. Vi bär våra sår som hedersutmärkelser.” och jag ler därför när jag senare läser Edenborgs illustrativa undersökning av vikande kulturjournalistik och ser just ordet ”frontsvin” återanvändas där som etikett på kulturskribenter. Jag ämnar härifrån axla den etiketten.

Edenborg verkar mycket spännande, se tex. den här intervjun med Ann Heberlein eller fuck you-episoden från Augustprisnomineringen. Han startade och drev länge Vertigo Förlag, känd för provokativa utgivning. Han återpublicerade bland annat ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” på nittiotalet, och har här skrivit det bästa jag läst angående Nikanor Teratologens konst och hans antisemitism.

Köp här, här, här eller låna på bibblan. 

”Kallocain” av Karin Boye (1940)

Jag känner ett starkt personligt band till Karin Boye, fastän jag egentligen inte läst speciellt mycket på henne tänker jag på henne nästan varje dag. Speciellt då jag skriver, då sitter hon gärna och stöttar mig i bakgrunden. Det plågar mig innerligt att hon tog livet av sig ett halvår efter publiceringen av ”Kallocain”, och det är svårt att inte låta hennes suicid ge ytterligare vikt åt den dystopiska verklighet hon målat upp.

      Det här är en av de verkligt stora, magiska och tidslösa dystopierna. ”Kallocain” bör nämnas tillsammans med "Fahrenheit 451", ”1984” och ”Du sköna nya värld”, så viktig är den. Boye såg Sovjet och Tyskland växa sig totalitära, och målar i ”Kallocain” upp en Världsstat där ingen individ längre har eget värde, utan får sitt som en effektiv (men alltid utbytbar) kugge av den stora maskinen. Folk lever i tvåsamma barnalstrande relationer, men förväntas inte skapa särskilda band till sina barn, utan lämnar dem vidare efter några år då Staten tar över och ombesörjer uppfostran av goda medsoldater.

      Vår huvudperson en kemist vid namn Leo Kall, upptäcker ett sanningsserum, en slags vidare utveckling av alkoholens förmåga att få människan att säga det hon inte vill/borde/kan annars.

      ”Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge trott, med orätt.

      - Med orätt? 
      - Javisst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet uppfunnet.”

      Det här är lågmäld science fiction, inga strålpistoler, rymdskepp eller saker som sprängs. Istället djupt obehagliga scener där sanningsserumet testas på medsoldater. Jag vill krypa ur mitt eget skinn medan jag läser om hur de utsatta ofrivilligt blottar sina innersta känslor och tankar. Och den effekten uppnår Boye utan att för den skull skildra sex, våld eller något annat direkt provokativt. Det ökar mitt klaustrofobiska obehag mångfalt.

      Sanningserumet blottar att många drömmer om andra världar, och påvisar att Världsstatens påstådda gemenskap är en skimär, och Leo Kall börjar en kamp för att skruva upp kraven på medsoldaterna, medan hans kollega Rissen blir en slags reflekterande, kritisk motpol till Kalls brinnande engagemang för att rensa samhällskroppen på ohyra.

      Rissens kommentarer visar hur förutseende Boye var, i tider av hemlarm och misstänksamhet känns det stort att hon skrev dessa rader för 75 år sedan:

      ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss.” 

      Det är också Rissen som får göra stora fina reflektioner kring vad sanning egentligen är, och vad vi har den till:

      ”Alla är inte sanna nog att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa – så länge den är frivillig, ja – så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva – till och med sanningen?”

      Det nämns att Världsstaten är byggd på ”inbördeshjälp”, och det får mig att undra om Boye med flit kastar en gliring till den ryske anarkisten Kropotkin och hans kritik av Darwin (”mutual aid”, typ att naturens drivkraft inte är konkurrens utan samarbete).

      Slutet är skrämmande underbart, och det är svårt att inte springa ut direkt för att andas den fria luften, se på stjärnorna, känna vinden och tänka exakt vad jag vill! För det är ”Kallocains” underliggande budskap: vikten av att få (och kunna) tänka fritt och vikten att få välja själv vem en vill dela sina hemligheter med. Boye påminner mig om att använda de förmågorna, och att uppskatta vinden i ansiktet, och peppar till diskussion, ifrågasättande, skapande.

(I Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” (som jag läst två gånger senaste året men ännu inte vågat mig på att skriva om) är karaktären Isagel inspirerad av Boye, som en hyllning till sin då redan avlidne vän.

Och på tal om poeter som goes sci-fi är det värt att påminna om Johannes Anyuru och hans underbara ”Dom kommer drukna i sina mödrars tårar”.

Fräsiga punkbandet Wolfbrigade har gjort en låt som heter "Kallocain"

 

Köp Kallocain på ditt närmsta antikvariat, låna på bibblan eller köp här, här, här, här, här)

"Ödmården" av Nils Håkansson (2017)

Tipset (Tack Jesper!) var om en ny svensk dystopi; isar har smält, klimatkrig härjat världen och Nederländerna ockuperat det som finns kvar av Sverige. Befolkningen har fördrivits till Norrlands inland, flytöar i Hälsingland och gruvor och hålor i Dalarna. Redan där var jag intresserad, men när jag nu i influensadimmorna började läsa så fick jag någon slags intellektuell nördorgasm, då Håkansson författat boken på en helt egen språkvariant! 

      Berättaren, ”archifariern”, kämpar en bister kamp för att nedteckna Ödmårdens befolkningsberättelse (trots att ingen annan läser), bevara det svenska språket (till sin hjälp har han en svenskabok utgiven 1902), streta mot ockupationsmaktens spårkliga påverkan och samtidigt bekämpa fördumningen av sitt folk. Det resulterar i en berättarröst som slits mellan 1800-talssvenska, nederländska, flamländska, engelska och inavlat nyspråk. ”Ödmården” kräver sin läsare, men för den som pallar det här lekfullt och väldigt roligt.

      Håkansson är, förutom författare, språkvetare och översättare av ryska, och det ger resultat och för, tillsammans med dystopi och bakomliggande budskap, tankarna till Anthony Burgess och ”En apelsin med ett urverk”. ”Ödmårdens” nyspråk är imponerande genomarbetat och håller från start till mål. Många gånger ser de täta meningarna obegripliga ut, men när jag läser dem högt för mig själv så förstår jag ofta, och annars landar förståelsen ändå i närheten. Som att jag förstår fastän jag inte förstår. En poetisk effekt. 

      Insprängda detaljer får mig att skratta högt flera gånger, som hur mat lagas i ”korvrosten”, köttet ”släpmöras” för att mätta ”den egna stofthyddan”. Längre anekdoter, som hur de måste lägga ut de nyfödda rödhåriga till björnarna då de inte har tillräckligt med mat, och sedan spelar nyckelharpa för att slippa höra ljuden, och hur de kokar välling på gul snö får osökt tankarna att gå till ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (och det fanns en inbakad gliring som jag glömde anteckna, men typ ”kågedalingarna med alla sina fingrar”).

      Till skillnad från Teratologen anar jag en tydligare politisk satir bakom Håkanssons ”Ödmården”. När archifariern skildrar hur ockupationsmakten kom till Sverige är det svårt att inte tänka på Israels ockupation av Palestina:

      ”dom komm i våg på våg från sitt försjunkna Nedrigland; i tusen år, ljögo dom, i tusen år har vi levat i förskingringen, men nu återvända vi till vår historiska vagga, till Ur Valloniet. [...]

      dom kommo med suveräna vapen, med förfalskade lagfarter, med glittrande lull-lull, dom kommo med arkeologiskt hittepå och språkhistoriska lurvinklar och togo över vår verlds hus för hus, kvarter för kvarter, själ för själ; vi voro söndrad i veliga och trögrunkade block och iddes inte samla oss till mer än fördömanden och självömkan...”

      Jag tror också att Håkansson vill väcka frågor kring vem som äger historien. Hur historia ibland skrivs utifrån bristfälliga källor, där historikern tätar berättelsen efter bästa förmåga. Exempelvis när Archifariern romantiserar Palme:

      ”äldre tryggåldern utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma och bildningstörst och människorkärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten,”

      och de firar högtid och klär ut sig till:

”Tjugonde Aknut, och det är ock den högtid då vi tröttna på varann riktigt ordentlit, så resten av satvintran hålla vi oss mest isär i enskilda palluner och drömma om ingetnting alls, så befriadt från intryck är livet.”

      Det är alltså rått och roligt, med allvar skymtande i bakgrunden. Jag blir inte riktigt klok på blandningen av ”verklig dystopi” och ”Teratologisk fulochäckelifiering”, men det gör ingenting. Det är innerligt roligt att skratta åt misären som drabbar den svenska befolkningen, när ordningen ändras och vi blir de som tvingas fly. Det här är fantastisk njutläsning med eftertanke.

(Köp här eller låna på bibblan)

”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992)

 

      Nu ger jag mig in i snårig terräng av ömma tår och potentiella fascistkramar-anklagelser, men jag kunde inte längre låta bli den här boken. Det som många inte skulle ta i med tång har lockat mig länge, men när jag nyss fick låna en bunt gamla nummer av tidskriften Subaltern gjorde Teratologen sig påmind. Jag beställde fram boken från bibliotekets magasin, tillsammans med några barnböcker, och vågade sen inte möta blicken på någon bibliotekarie när jag hämtade ut dem. För det här är en vidrig bok. Varenda sida innehåller hat, våld, incest, rasism, nazism, snusk, kvinnohat, äckel, mord och pedofili.

      Innan jag fördjupar mig, så måste Expos gräv om författaren nämnas. För något år sedan avslöjade de att Teratologen låg bakom ett superaktivt Flashbackkonto, känt för sin antisemitism. Det är såklart piss på riktigt, men jag smyglyssnar på Burzum också och försöker skilja konstnär och konstverk, även om det är svårt att inte tänka på skaparen av det skapade. (och i största möjliga mån tar jag del av galningars konst utan att för den delen aktivt finansiera fascister..).

      Det finns dessutom en anklagelse mot ”Äldreomsorgen” att den ska innehålla verkliga personer ur Kågedalen som känt sig utmålade och förlöjligade. Alltså inte kändisar utan privatpersoner. En sån anklagelse är ju sällan påhittad, så det är såklart också piss på riktigt.

      Men allt detta verklighetens piss vägde till slut inte över min nyfikenhet inför Teratologens fiktiva piss, och i veckan kastade jag mig in i Teratologens sjuka värld.

      På grovt skelleftemål uppblandat med egna uttryck och referenser (”hånhärma”, ”moltiga”, ”Lokeleendet” och ”minuterna släpa sä fram me avskurna hälsener.”) skapas en berättarröst från vårt allra mest undanträngda. (en fin, kortare inläsning av Lennart Jähkel och punkbandet Totalt Jävla Mörker finns här.). Öppningskapitlet avslöjar att berättarrösten, en elvaårig pojke, nu är mördad och kroppen såld i frysdisken på ICA-butiker runt om i Västerbotten, men att mördaren hittade en bunt tapetlängder fulla av kritade ord med barnets spretiga handsstil. Därifrån tar berättelsen sin början, om elvaåringen Pyret som lever tillsammans med sin morfar.

      ”I Kåge te sä tillvaron som ett öppet, pepprat sår, å ingen våga annat än döda glädjen var den än visa sä.

En äkta Kågebo ä skevkäftad å slätstruken å gå gärna bakom ryggen å säg sitt hjärtas mening.” 

      ”Nä vi strosa bara... å njut av de kalla pratet...  [...] Vi håll utkik efter nån å snacka skit om..."

      ”Du bli väl den nya Brecht... ett as som ensamt ogiltiförklara skapelsen...

Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar å sykopater...så för ett tok som du bli de bara å välja å vraka.”

      Här märks att boken inte bara provocerande, utan också finurlig och ofta direkt rolig. Jantelag, förlagens skenhelighet och ändå törst efter smuts, och en profetia över sitt eget författarskap. För givetvis är ”Äldreomsorgen i över Kågedalen” mer än bara snusk. Det är också nattsvart ångest, dräpande iakttagelser och målade beskrivningar. (Min skrivvän Philip valde sitt romanprojekt utifrån tanken att han skulle vilja spendera mycket tid där. Jag kan inte låta bli att Teratologen valde att spendera sin tid i detta.)

      ”Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra.

Hur de än gå finns de bara förlorare.

Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod.” 

      ”Klockan va drygt tre å natten kom stormande. Dom hade fuska me himlen...Den såg int verkli ut för fem öre.

Kallt å grällt, en försmak av tider som ska komma.

Grin-ver.”

      ”De va ju lörda så barnfamiljerna visa upp sä... vem försök dom lura?”

      Det är tydligt att han läst mycket, både i världslitteraturen och den smutsiga historien (om seriemördare, sexuella avarter, historiska massmord och så vidare). Jag kommer ofta att tänka på "En apelsin med ett urverk/A clockwork orange", både i och med det egna språket men också genom provokationer som verktyg för att säga större grejer. "Äldreomsorgen" innehåller också en kort referens till "Korova Milk Bar". Teratologen vet att han verkar i en tradition av att använda provokationer för för att skildra livets jävlighet, världens ondska och alla människors ömhetstörst. Det kryllar av andra referenser också, jag prickar vissa, googlar andra och struntar i de flesta. Men ett exempel;

      ”Undra om ja kom å göra nåt bra nån gång... som Gavrilo Princip...eller Paul Tibbetts...”

(Princip sköt Franz Ferdinand och utlöste första världskriget, Tibbetts fällde atombomben över Hisroshima.)

      Får en skriva eller skoja om allt? Aboslut. Borde en? Njäe.

      Samtidigt vet jag att jag läser en påhittad berättelse och vet att författarens provokationsambitioner. Teratologen själv dyker också upp som karaktär i boken, och beskrivs som den siste nietzschianen. Jag tror att det är med de ögonen man ska se ”Äldreomsorgen”, ett exempel på nedbrytandet av all nedärvd moral utan att för dens skull kunna ge ett alternativ, eftersom alla är skit. Och ändå behöver vi varandra. Inbyggt i varje människa finns det som får oss att bete oss illa, men samtidigt också behovet av att få finnas till för någon annan och att få bli omhändertagen. Morfadern är söndersliten av sorg och förtvivlan, plågas av sin egen bildning och döljer alla känslor utom ilska och perversioner. Och pyret älskar uppenbarligen sin morfar, oavsett vad han utsätter honom för. Vi förtjänar inte att älska varandra, ändå gör vi det.

      ”Utanför fortsatte allt som förut. De ä värre än man kan tro.

De kom ju allti en morronda, hur djupt man än sov, hur bra man än har nä.” 

      ”Han verka vanli, gammal å allvarli.

Dom flesta ä ju så, dom tig ett helt liv, slit ont, far illa.

Ja önska ja vore sån.” 

”De e de fina me livet... oftast känn man inte av dä.”

      Boken är aningen för lång (precis som det här blogginlägget börjar bli – hejhej, kul att du fortfarande läser!), händelse efter händelse utan röd tråd eller dramatrugi. Som livet självt kanske?

      Det här är ändå en häftig bok, och det känns därför oerhört rumphugget att Nikanor Teratologen inte är nihilist utan antisemit. Det ger ”Äldreomsorgens” raffinerade hat mot allt och alla en verklighetens äckliga bismak. För han skriver långt på Flashback om exempelvis ”judiska perversioner”. Det är ju dels direkt fånigt att koppla ihop något universellt beteende överhuvudtaget med etnicitet eller religionstillhörighet, men för den som läst ”Äldreomsorgen” blir den sortens uttalanden också en så extremt stor sten i Teratologens glashus. Hyckeri blir inte tydligare än så. Nädu Nikanor, ska man hata får man ändå hata folk för vad de gör och inte för vad de är. Eller hata alla lika mycket.

(Skriv gärna en kommentar om du vill, om du vill skälla på mig över ovanstående eller så..)

(Vill du promt köpa den finns den dyrt här)

”Borde vara död” av Pål Eggert (2013)

Imorgon pratar Pål Eggert på Syndikalistiskt Forum i Göteborg, och jag såg till att hinna läsa hans första bok innan dess. Han har funnits på att-läsa-listan länge, fantasy och skräck som utspelar sig i Göteborg liksom!

Första kapitlet blir därför ett antiklimax, jag gillar inte alls tonen och den råbarkade stilen och överväger att direkt lägga bort boken. Jag bestämmer mig för att läsa vidare och inser snart att inledningen inte alls är representativ för resten av Eggerts bok. Hans stil är bara ibland krystat hård, framförallt är han finurligt ljus trots stora mörker.

Berättelsen följer en socialarbetare på ett boende på Hisingen för hemlösa och missbrukare. Det är initierat gestaltat, utan att varesig romantisera eller demonisera.  Tydligt märker vi att Eggert själv har erfarenhet av den här världen och de här människorna (han är socialarbetare till yrket). När vi börjar förstå ”det onda” i Eggerts värld så förstår vi att det främst drabbar de i vårt samhälle som redan är så utsatta, de utan lön, anställning och tak över huvudet. ”Ondskan” drabbar också genom ett monster som äter själar, efter att först få dem att gå under för tyngden av sitt eget elände, vilket jag läser som en metafor för droger och missbruk.

Det blir sammanlagt en stark skildring av dubbel utsatthet och social kannibalism, och innehåller samtidigt lustiga detaljer. Som hur socialarbetarna inte behöver vara rädda för ondskan på samma sätt som en missbrukare, utan skyddas av kontor och ordning; och när huvudpersonen konfronterar ”ondskan” så vill han inte döda monstret utan lägger istället upp en handlingsplan med realistiska delmål, genom att repetera det som sägs i samtalet och återkoppla. Gång på gång att Eggert är precis den sortens människa vi vill att ska arbeta med utsatta. Eggert hinner till min förtjusning diskutera Michael Marmot  och statussyndromet (i en fantasybok!), och erfarenhet glimtar bakom det fantastiskt proffsiga socialarbetarcitatet:

”Skit gärna i vad jag säger, men skit inte i vad du själv sagt – tänk på det du egentligen vill.”

Eller det hjärtskärande viktiga:

”Men fläckas inte många självmördares dödsinstrument av ett eller flera fingeravtryck från andra människor? Förtryckande föräldrar, mobbande klasskamrater, psykopatchefer eller falska vänner.”

Språket skulle kunna bantas en aning, vissa stycken blir kaka-på-kaka-beskrivningar och jag stör mig på detaljer, som att att Isas återberättande inte är skrivet i jag-form, en del actionscener saknar känsla och när dialogen ska vara hårdkokt så tappar den trovärdighet. Men det är otroligt kul med scener som utspelar sig längs min cykelväg till jobbet, eller på platser där jag tidigare bott. Eggert peppar mig att att skriva både om Göteborg och om mina egna arbetserfarenheter. Och i slutet tar han verkligen i från tårna, fläskar på och det blir himla bra.

Det här är träffsäkert, underhållande och tänkvärt. Jag ser framemot att läsa nästa Eggertbok.

(Köp här, här eller låna bibblan.)