”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”Image of the Beast” av Philip José Farmer (1968, 1975)

”Image of the Beast” inleds med att Harold Childe, en korkad deckare ser en slags snuffilm av hur hans tidigare kollega sexmördas under märkliga rituella former. Genom att konsultera en skräcknörd med stor samling av bisarr litteratur leds Childe till ett mystiskt hus ute i skogen, där det ylar varulvar och stryker omkring sexgalna kvinnor som ägnar sig åt allmänna hemskheter.

  Min favoritpodcast Bad Books for Bad People nämnde den här romanen i förbifarten som ”Georges Batailles 'The Story of the Eye' meets Monster Mash” och jag satte direkt upp den på min att-läsa-lista. Dekadent symbolism med rymdmonster lät helt som något för mig. Med facit i hand: visst, bägge innehåller grova sexscener, visst bägge har symbolism inbakat, osynligt för den ovaksamme. Titeln måste ha någonslags biblisk koppling (?), och undertiteln vittnar om att det gömmer sig mera mening i den också, exorcism och ritualer (de betydelselagren från titlarna går mig totalt förbi i läsningen). Farmer plockar överlag stoff och referenser hejvilt från litteraturhistorien. Dante, Lord Byron, Matthew Lewis, Mary Shelley. Men en djup skillnad mellan Bataille och Farmer är att den tidigare kan skriva, behärskar tempo, tonfall och ordval. Farmer bara kör på. Det tar inte många sidor innan insikten kommer. För att njuta av ”Image of the Beast” så måste läsaren strunta i dramaturgi, vad som skrivs och vad som gestaltas, varför vissa delar snabbspolas. Det går inte att läsa och förvänta sig att handlingen ska hänga samman. En läsare får inte heller vara känslig för kvinnohat eller för platta karaktärer. Farmer har konstruerat en romanplot som egentligen inte är mycket mer än en slags promenad genom ett läskigt hus fullt av monster, sex och våld. Men klarar en att läsa den på det viset blir det riktigt kul!

  Theodore Sturgeon (en av mina stora författarhjältar, vars ”As the next question”-symbol jag tatuerat på handen) har skrivit ett generöst efterord till den här boken, där han ifrågasätter vanan att sätta etiketter på romaner. Kan se poängen i att det skapar ett tolkningsföreträde och ringar in romaner som kanske inte helt kan eller bör ringas in. Etiketter får konstuplevelsen att stelna. Samtidigt behövs diskussionen, tycker jag. Men i förhållande till ”Image of the Beast” håller jag inte med Sturgeon. Inte ens när jag får förstå att kvinnan som döljer en orm med mansansikte inuti sitt kön (!) är en symbol för Jeanne d'Arc och Gilles de Rais (pallplats i ”galnaste litterära monstret någonsin”?), så blir inte ”Image of the Beast” mer än en noirdeckare, kryddad med kreativ Kronenburgsk kroppsskräck och framskrivet som vildsint våldsamt snusk. Jag älskar en annan poäng Sturgeon gör, som sätter ord på en av anledningarna till att jag tenderar att frossa i provokativ litteratur (självrannsakan och självutveckling):

  ”Calculated discomfort is a wellknown path for truth.”

  På Wikipedia läser jag att romanen initialt gavs ut som pornografi! Det får mig att hajja till. Absolut, upphetsning är en djupt individuell upplevelse, men jag är förjävla skeptisk till att speciellt många blir verkligt kåta av den här romanen. Jag tror inte ens det är syftet. För mig är den skriven av en skrattande författare med glimten i ögat, med målet att få den avtrubbade snusk- och fantastikläsaren att fnissa. Vilket funkar fint för mig! Men det är för att jag kan se tjusningen i en sexdrog som tvingar hjälten att springa omkring med ett oböjligt stånd som ejakulerar i opassande situationer. Jag tycker att det är roligt med varulvsgriskvinnor som halkar omkull i kroppsvätskor. Romanens mest flippade idé är flådda människohudar som blir uppblåsta till ballonger (något som aldrig har ett syfte eller förklaring mellan pärmarna. Det är bara en bild som bränner fast i läsarens hjärna och stannar). 

  Så letar du porr, ta en annan bok. Letar du psykologiskt påverkande snusk, välj Bataille eller Mirbeau. Men vill du ha hypnotiskt vildsint snusk att fördriva en timme eller två genom rejäl verklighetsflykt i, då är ”Image of the Beast” kanske passande. Även om ”passande” är fel ord i sammanhanget. Farmers bok är långt över alla gränser. Moraliska, som stilistiska. Be warned. Be prepared. Be entertained.

Nu ska det bli skoj att höra litteraturproffsen i Bad Books mangla romanen.

Rota på ditt mest välsorterade antikvariat om du vill hitta ett eget ex.

”Torture garden” av Octave Mirbeau (1899, 1973)

Min vän Linda fortsätter servera mig dekadensens pärlor! Octave Mirbeau var samtida med J-K Huysmans, och även om hatet mot den västerländska samtiden känns igen, så vandrar mina associationer snarare till den något senare franske litteräre hjälten Georges Bataille. Men, där Bataille går över gränser för att visa mig saker om mig själv så går Mirbeau över dem för att visa något om samhället. ”Torture Garden” överraskar, för bakom titeln och det fula, missvisande omslaget (tror inte författaren skulle godkänt det) så döljer sig en rolig, grov politisk satir. Mirbeau var anarkist och hela boken är tillägnad:

  "To the priests, the soldiers, the judges, to those people who educate, instruct and govern men, I dedicate these pages of Murder and Blood."

  Och jag jublar. Dekadensens transgressivitet har jag redan förtrollats av, men då för de psykologiska, individuella poänger som Oscar Wilde, Huysmans, Bataille, Nin och så vidare gör. Men när Mirbeau använder samma stil och hypnotiska grepp för att diskutera samhället, så blir det en ny nivå av litteratur. Helt underbar, och givetvis vidrig, läsning.

  Om inte dedikationen skickat associationerna rätt så börjar romanen med ett samtal mellan en samling elitistiskt intellektuella, om mord som primär drivkraft i samhället, något som finns i alla på olika nivåer, oberoende om vi erkänner det eller inte. Hårda ord, uppblandade av syrlig komik, som drastiska citatet:

  ”Some backs call for the knife.”

  De börjar byta allt grövre anekdoter om mord och våld, då en ur sällskapet reser sig och börjar läsa ur ett tidigare opublicerat manuskript, med just rubriken ”The Torture Garden”.

  Därefter läser vi en cyniskt framskriven jagberättare med misslyckad politisk kampanj (baserad på rödbetor!) bakom sig, som utpressar en nära vän för att klara tillvaron och får sig ett slags underligt vetenskapligt stipendium för att åka till Ceylon och studera embryologi, ett ämne som vår berättare absolut inte behärskar, men ändå nappar på. På båtfärden träffar jaget Clara, en av de mest fantastiska litterära femme fatale-karaktärerna jag läst. Vacker, förförisk och totalt genomrutten lockar hon med sig berättaren till Kina istället, för att där leva tillsammans med henne i överflöd och fritt från västs framrusande rationalitet och industrialisering. Den namnlöse berättaren följer förtjust med, men upptäcker allt eftersom att Clara är mer förtappad än han vill inse, och i berättelsens klimax tar hon honom till just en tortyrens trädgård, där hon njuter av att se fattiga fångar plågas till döds.

  ”It is not dying that is sad – it is living, when you're not happy.”

  ”Torture Garden” är en symboltät roman, som får mig att tänka på ”Moby Dick”. Till viss del fungerar den här romanen likadant, som en slags spegel. Läsaren ser det som en har med sig in i läsningen.

  Mirbeau plöjer i fårorna som Bataille senare gjorde djupare, om kopplingarna mellan sex, njutning och döden, men den som läser ”Torture Garden” för att stilla någon tortyrporr-ådra kommer finna sig nedtryckt i sitt äckelhål av Mirbeaus spegel.

  Det finns massor att säga om något så här mångbottnat, radikalt och skickligt. ”Torture Garden” är en uppenbart antikolonial bok, en perverterad variant av sin samtida Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, utan att glorifiera ”den andre”. Tvärtom, alla får skit av Mirbeau som genom det här verket fortfarande (kanske mer aktuellt än då det skrevs) skriker att vi måste sluta blunda. Allas händer är blodiga, oavsett skicket på civilisationen.

  Även om Mirbeaus roman visserligen är mer ironi än skräck, rör den sig långt ifrån de ”mysrysare” som i vår samtid förstör skräckgenrén. Nej, det gör ont på riktigt att läsa ”Torture garden”. Mirbeaus ord skadar, men inte primärt för vad som händer karaktärerna, utan för vad som händer i mig. Skenheligheten exploderar som fyrverkerier inuti mitt bröst, när Mirbeaus karikatyr riktar lampan rakt mot våldets fundament, som fortfarande, hundratrettio år efter han skrev fram det, bär vårt samhälle. (tror du jag överdriver? Hur många väpnade konflikter pågår? Hur många människor sitter fängslade världen över? Hur många torteras exakt i denna sekund? Eller vafan, googla gore, vithetsnormer, eller fundera över vilka böcker som säljer mest och varför.)

  Och här hägrar ett ställningstagande jag nuddat förr i bloggen. Missförståndet att all transgressiv litteratur, surrealism, dekadens bara är chockerande fantasier som läsaren läser för att ”få se vad för sjuka sjukligheter som rör sig inuti de Sade.” Visst, det är en av drivkrafterna, men inte den som gör att fältet fortsätter vara så innerligt intressant för oss läsare som letar efter att utmanas. För det som de här författarna främst lyckas med är att visa vilka sjukligheter jag själv bär runt på och reproducerar.

  Tror du att det finns något som är normalt? Tror du att du är normal? I dare you to öppna the pandoras ask av dekadens!

(Det finns en svensk översättning, utgiven på Vertigo, detta flaggskepp för litterär smuts på svenska. Jag har inte läst den, utan läste den engelska översättningen. Omslaget är snyggare på den svenska, mindre misogynt, om än lika frånvänt från romanen som den engelska, och även om jag tycker att den svenska titeln Lidandets lustgård” klingar vackert i munnen så skildrar den sämre än ”Torture garden” bokens innehåll. Men Hans Johansson översatte markis de Sade tjusigt, och har säkert gjort ett bra jobb här också.

Men, nog börjar det bli dags för mig att slipa skolfranskan så jag kan bita tag i de här gamla fransoserna på originalspråk..
Länk och länk och länk och länk för pingly.)

”I avgrunden” av J-K Huysmans (1891, 2017)

   ”Faktiskt är de enda människor som är värda att lära känna antingen helgon, brottslingar eller galningar [..] Förnuftigt folk är per definition intetsägande, eftersom de bara maler på i evighet om sina trista och torftiga liv.” 

  Jag fortsätter att läsa igenom Alastor Press fina översättningar av urdekadenten J-K Huysmans. ”I avgrunden” följer jag ännu ett halvhjärtat maskerat alterego till författaren, Durtal. Likt des Esseintes i ”Mot strömmen” är Durtal också djupt äcklad av sin ytliga samtid, och längtar efter ett mer meningsfullt liv. Han söker i konsten, men framförallt i religionen och spanar trånande på klosterlivet men,

  ”Han tänkte på klostret ungefär som en prostituerad tänker på att söka sin tillflykt i en bordell där hon undkommer gatans faror, slipper bekymra sig om mat och hyra, och inte behöver tvätta och stryka.”

  Huysmans lyfter igenom Durtal igen fram medeltiden som visserligen mörkrets och vidskeplighetens tid, men också smärtans och det utsöktas tid. En tid för konst, religion och stora tankar. Artonhundratalet har visst ”inte åstadkommit annat än förfalskandet av mat och mer sofistikerade varor”. Och jag tror att det är positionerandet mot kapitalismens varufiering och modernismens avståndstagande från det heligt meningsfulla som gjort Huysmans till en av dekadansens kanske viktigaste författare.

  Det är väl ingen stor spoiler att Durtal i nästa bok (”En route”) kommer bli katolik, på samma vis som författaren själv (de fotspår som Houellebecqs huvudperson i ”Underkastelse” utforskar), men i ”I avgrunden” balanserar Durtal fortfarande på tröskeln till den organiserade tron och sneglar över axeln mot ockultismen. Durtal vurmar för medeltidens kyrka kontra sin samtida:

  ”Idag hatar Kyrkan de fattiga och mysticismen dör i ett prästerskap som tyglar brinnande hänförelse, predikar andlig måttlighet, kyskhet i sina postulationer, sunt förnuft i bönerna, ja, själens bourgeoisie!” 

  Durtals sökande går i romanen dels genom samtal med katolskt och esoteriskt kunniga, och dels genom en redogörelse för en bok om markisen Gilles des Rais som på fjortonhundratalet ska ha stridit tappert vid sidan av Jeanne d'Arc mot engelsmännen. Därefter ska han ha förtappats, funnit satanismen och blivit historiens första seriemördare med hundratals bestialiska barnamord på sitt samvete. Durtals tes är att både Jeanne d'Arc och Gilles des Rais varit uppfyllda av någonslags helig ande, av förhöjd mening, bägge exempel på själens motpoler, ingen av dem vansinnig. För att utreda Gilles des Rais, och förstå varför vissa gör gott medan andra gör ont, börjar Durtal jaga tillträde till en samtida satanistisk svart mässa.

  ”I avgrunden” är känd för att vara den av Huysmans böcker som handlar om ockultism, astrologi, runmagi och kanske framförallt om satanism. Jag börjar givetvis googla loss. Referenserna till alla de metalband som skrivit om Gilles des Rais är otaliga. Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” handlar om honom, Cannibal Corpse har påstådda citat i albumkonvolut, en barndomsbekants kommande blackmetal-album har tagit hela sitt namn från ”I avgrundens” originaltitel. Gilles des Rais är också varulvsskurk i en ny variant av Castlevania. Och så vidare.

  Jag letar mig fram till ett transkriberat föredrag på ämnet des Rais skuld som skulle hållits på Oxford 1930 av Aleister Crowley, men förbjöds. Sedan snubblar jag över bloggen ”Gilles des Rais wasinnocent”, som är en underlig plats på internet. En engelsk och franskläsande kvinna som gjort till sin livsuppgift att bevisa att markis des Rais inte var det monster som han målas upp som. Istället var den engelska inkvisitionen som dömde honom och spred rykten om påstådda kopplingar till Satan, för att minska kraften i eventuellt martyrskap (kom ihåg Jeanne d'Arc..).

  Jag är definitivt inte tillräckligt insatt i frågan om Gilles des Rais skyldighet eller oskyldighet, min hjälte Georges Bataille verkar till exempel varit övertygad om hans skyldighet. Men för ”I avgrunden” gör det ingen skillnad, annat kanske än för den som missförstått och läser romaner i jakt på objektivitet.

  Och, samtidigt är det värt att nämna att den som läser ”I avgrunden” för det transgressiva riskerar bli rejält besviken. Romanen innehåller absolut några gränsliga övertramp, men utgörs ändå primärt av långsamma samtal med långa teologiska utläggningar, som lutar mer åt katolicismen än satanismen.

  Jag ser fram emot att läsa ”En route”, för även om jag förstår skillnaden mellan institutionaliserad maktutövning och individuell tro så har jag svårt att tro att Huysmans kommer övertyga mig om att katolicismen är speciellt mycket mer än en struktur för att låta präster våldta barn. Samtidigt, är det någon författare som ska lyckas så är det kanske han. Jag får allt erkänna att ”I avgrunden”, i motsats till mina förväntningar, snarare tog mig ett steg närmare Jesus än längre bort. Därmed inte sagt att jag blivit kristen, men Huysmans magi hjälper mig att göra tillvaron helig, och kyrkklockor kommer till exempel aldrig mer låta på samma sätt.

  Jag reagerar på att den satanism som Huysmans skriver fram är den rena ondskan. Det är blod, offer och tortyr för gärningens egen skull, och landar långt ifrån den nutida nietzscheanska tankegods som jag intresserar mig för. Den som inte håller på med demoner eller handlar om att få makt genom att plåga andra, utan genom att lära känna sig själv och ta sin upplevelse av tillvaron på allvar, som visar att vi kan göra tillvaron magisk genom att iaktta hur våra sinnen filtrerar upplevelsen av vår existens, som landar i att vårt medvetande är något att vårda och utveckla, snarare än dränka i förströelser. Att tillvarons kärna finns inuti oss, och inte i några regelverk utanför oss. Men när jag skriver fram det så inser jag att Huysmans antagligen skulle hålla med om det mesta, fast kalla det för mysticism.

  Huysmans fortsätter inte vara aktuell för att han är fantastisk på att gestalta känslor eller skildra miljöer. Kärlekshistorien är ofta direkt skrattretande. Nej, jag tycker att hans storhet ligger i den breda kunskapsbas han skriver från, en andlig vilde med en elitistisk kulturdyrkande syn på världen ger en inspirerande grundposition, som jag utläser ungefär som: tillvaron har den mening vi ger den. En insikt som har mycket att ge vår flytande postmoderna samtid, där allt tommare ytlig rationalism gör att vi är många som vinglar hejvilt genom existensen.

  Intressant är ändå hur jag faktiskt initialt ligger ovetande på lässoffan och lyssnar på Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” medan jag läser inledningen av ”I avgrunden”, när några ord letar sig genom min läsning. "Gilles De Rays – the perverted son". Jag hajjar till och kollar upp texten. Sammanträffande skulle väl de flesta säga. Inspirerad av Huysmans och Jung ser jag hellre synkroniciteten i det. Det blir roligare så.

Min utgåva är tjusigt översatt av Elias Wraak, men tyvärr saknar den förordet som Nikanor Teratologen skrev till den första versionen av Wraaks översättning. Jag förstår valet att plocka bort denne kontroversielle herre, men blir ändå mycket sugen på att få läsa hans tankar om Huysmans och ”I avgrunden”. 

Och just det, länk, länk, länk för pingly, men köp alltid direkt från förlaget. "I avgrunden" är billigare från Alastor, och dessutom går mer pengar till de som faktiskt gör allt det här slitgörat med att översätta obskyr litteratur för mig, och er, att förkovra er. Dit och supporta, för tusan!  

”Mot strömmen” av J-K Huysmans (1884, 2013)

Namnet J-K Huysmans dök upp i min värld då jag läste Michel Houllebecqs ”Underkastelse”, och jag googlade loss lite på namnet, fascinerades av artiklar om denne urfader till dekadensen som litteraturform. Träffarna berättade om en författare som hanterar ockultism, katolicism, djupa relationen till konst med mera. Jag lade hans titlar på att-läsa-listan. Och sedan föll jag för frestelsen på Bokmässan, då de vackra utgåvorna i Alastor Press monter verkligen ropade på mig. Att förläggaren Andreas Lundberg hann lägga in några varma ord gjorde inte suget mindre.

  ”Mot strömmen” kom ut första gången 1884, en svensk censurerad översättning först 194 och sedan i den version jag läst, på Alastor press 2004 och i ett nytryck 2013. Den handlar om enslingen Des Esseintes, en konstälskande och ekonomiskt oberoende markis som i romanens inledning drar sig tillbaka från Paris och börjar bygga sin tillvaro i ensamhet (med tjänstefolk, of course). Han ser sig själv som mänsklighetens essens, och de flesta andra som delar av en äcklig och idiotisk pöbel. Till stor del är ”Mot strömmen” en slags välinsatta kulturella essäer med bitsk ton då des Esseintes skapar sin nya, eremittillvaro.  Jag läser med stor glädje fantastiska litterära gensvar till klassiska konstverk (tex Moreaus L'Apparition eller Bresdins Comédie de la Mort. Alastors utgåva innehåller dessutom tryckta versioner av flera av konstverken!), redogörelser för hur ett förädlat luktsinne fungerar eller vilken mat som passar huvudpersonens smaklökar bäst.

  Des Esseintes genomför sina äventyr hemma i läsfåtöljen, och det verkar ha blivit en grej för de dekadenta överlag. Idealbilden var att inte resa fysiskt, utan snarare mentalt genom att låta sig triggas av konst. Aldrig låta verkligheten riskerar att förstöra en bra drömbilder, den egna upplevelsen är viktigare än verkligheten.

  ”Hela hemligheten är att man förstår att låta sig ryckas med, kan koncentrera sin själ på en enda sak, till den grad i stånd att bortse från verkligheten att hallucinationen infinner sig och har förmågan att ersätta verkligheten med en drömd verklighet.”

  ”Mot strömmen” är en kavalkad av kulturknutte-runkande, och jag älskar det. Huysmans och de andra dekadenta författarna gör sitt bästa med att fylla det hål efter religionen som moderniteten skapat, och de gör det med konsten. Och, utan att ha läst om ”Dorian Grays porträtt” tänker jag att just synen på konst som totalt uppslukande, meningsfull just genom sin onyttighet, var det som gjorde ”Mot strömmen” till Oscar Wildes fickbibel. (Kanske är det till och med så att ”Mot strömmen” är den giftiga bok som puttar Dorian Gray i fördärvet?)

  Men där Dorian Gray lever ut sin dekadens i sinnliga upplevelser bland sex och droger har des Esseintes i ”Mot strömmen” redan klarat av den delen av den dekadenta tillvaron, och drar sig i romanens inledning tillbaka och isolerar sig från sin samtid.

  ”Som en eremit var han mogen för ensamheten, plågad av livet och förväntade sig inget mer av det; och som en munk var han överväldigad av en gränslös trötthet, av ett behov av lugn och ro, av en önskan att aldrig mer behöva ha att göra med världsligt folk som, enligt honom, var nyttomänniskor och kretiner.”

  Des Esseintes menar att konsten är allt. Naturen har spelat ut sin roll, den är enformig och enkelriktad, följer den sina mönster. Den bisarra, äckliga, fantastiska delen då han handlar krukväxter givetvis på samma anala, noggrant planerade vis som allt annat han köper, överraskar mig, vi vet ju att han hatar naturen, tills vi får förstå att han valt de mest motbjudande och konstiga växterna att pryda sitt hem med, just för att narras med Naturen.

  ”Ja, när epoken i vilken en talangfull människa dömts att leva är trist och idiotisk hemsöks konstnären, kanske utan att ens veta om det, av längtan till ett annat sekel."

  Längtan efter att leva i en annan tid får mig att tänka på då den norske konstnären Odd Nerdrum och hans son var med i Skavlan i höstas och talade om att en kan välja vilken tid en vill leva i. Det är en spännande tanke, och även om det ät tröstlöst att önska sig till en annan tid finns faktiskt få saker som hindrar en att, på dekadent vis, utforska historien mentalt och hitta de tider som passar en själv. Huysmans vurmar särskilt för medeltiden, då konsten och religionen tog plats i tillvaron på ett annorlunda, mer, uppvärderat, elitistiskt och finslipat, sätt, än slutet av artonhundratalet.

  Men, jag vet ju att Huysmans blev katolik senare i livet, något som också hanteras bland annat i böckerna ”I avgrunden” och ”En route” och som jag kommer skriva om framöver, och ”Mot strömmen” skildrar inte en dekadent utopi (om den nu skulle kunna finnas?). 

  Tvärtom är ”Mot strömmen” överraskande postmodern, des Esseintes skapar sin egen värld, men samtidigt gör han det genom att konsumera saker. Han är finsmakad, vurmar detaljer och kvalité, men inte för att det gör saker med honom som individ, utan snarare för att ”det är det rätta, tillräckligt långt ifrån hur pöbeln gör.” Des Esseintes gör alltså inte det han själv vill (han har väl av förklarliga skäl inte hunnit läsa Nietzsche) utan skapar sin identitet i reaktion mot strömmen. Slaktarens fru älskar ädelstenar, då kan inte han göra det, och så vidare. Des Esseintes är alltså inte en vild oberoende fritänkare, utan klivet är egentligen inte långt från honom till vår tids hipsters som konsumerar det obskyra tills det blir mainstream, och sedan drar vidare i jakt på något udda som kan dölja bristen på egen identitet.

  Des Esseintes är också bortkopplad från sin samtid/verklighet/omgivning på ett vis som för tankarna exempelvis till vår samtids innesittande, World of Warcraft-spelande, porrsurfande unga män utan verkligt sammanhang får sin bekräftelse på internet. (des Esseintes får i och för sig ingen bekräftelse alls, men jag ska inte avslöja vad detta leder till.)

  Och, läs följande stycke och kom ihåg att det är skrivet för över hundratjugo år sedan:

  ”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att prata och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.”

  Det ska också nämnas, ”Mot strömmen” är smakfullt översatt. Inte för att min skolfranska skulle klara av en riktig bedömning, men jag känner känslan, tycker att ordval ofta känns så bra att det kunde varit ett verk på originalspråk jag läste. Och, jag anar att herr Elias Wraak själv kommer läsa denna text, och visst förtjänar han (du!) en rejäl bekräftelse på ett väl genomfört verk, ett verk som borde uppmärksammas av fler. ”Mot strömmen” faktiskt påverkar den aktive läsaren som vågar släppa in litteraturen (till skillnad från hur des Esseintes läser) på djupet. Tack käre Wraak för en stor kulturgärning!

  ”Mot strömmen” är en påminnelse till en Nietzsche-läsande småbarnsfarsa med tendens att förkovra sig i bökig litteratur att en frustration över samtidens försoffning och förslöning, inte helt effektivt bemöts med att ytterligare en person totalt försoffas och försvinner in i konsten och sitt eget huvud.

Alastor press säljer den fina utgåvan som jag köpt, med vackra bilder (även om vissa bybilder och tåg känns lite krystade?) och skillade fotnoter som för en att kunna låtsas vara bildad. Köp direkt från förlaget och inte via nätjättarna så går pengarna dit de ska (men lägger med länk för pingly).

Obekant med Odd Nerdrum? Googla loss för en verkligt intressant samtida konstnär. Se bla. hans fantastiska bild "Mordet på Andreas Baader". 

”Satyricon” av Gertrude Hellbrand (2018)

Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.

  ”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.

  Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.

  Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.

  Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.

  Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.

  ”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”

  Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.

  Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”

  Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.

  Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.

  Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.

”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.

Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?

Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman  (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.

Köp boken här, eller låna på bibblan.

”Ögats historia” av Georges Bataille (1928, 2006)

 Den här lille rackaren är tydligen en klassiker bland JVVF-killar och andra fans av litterär pornografi, dekadens och surrealism. Jag hade missat den, tills tack och lov Linda stack den i min hand. ”Ögats historia” är en del av den franska surrealismen från nittonhundratalets första halva (Anaïs Nin en annan), är en dramatisk kärlekshistoria och skildrar tre personers vilda sexuella fantasier. Det blir sex, våld och kroppsvätskor. Men, till skillnad från våldet och snuskets urkung Markisen de Sade så blir Bataille aldrig outhärdligt upprepande. Bataille är kort och slagkraftig och därför mer kraftfull.

  Det är mycket jag vill säga om den här boken och dess författare. Till exempel att Georges Bataille var radikalvänster och antifascist. Han skapade en tidning (Acephale) under andra världskriget i syfte att återta Nietzsche från fascisterna på andra sidan gränsen. Så sjukt modigt och viktigt! Och lite som Nietzsche ger Bataille till en början sken av att vara lättläst och tydlig, men under läsningen träder fler och fler komplicerande lager och tolkningsmöjligheter fram. För det är tätt mellan symbolerna i ”Ögats historia”. Den tydligaste är den vita utplattade globerna. Äggen, ögat, testiklarna. Det är också vätskor, mjölk, urin, tårar.

  Jag hade tänkt skriva den här texten som att konst inte behöver vara rationell, nyttig, lönsam eller funktionell. Den kan också bara få vara. Smuts och snusk kan få vara smuts och snusk. Vilket jag till viss del tycker, men så kom jag till Batailles efterord, där han psykologiserar romanen. Där får jag läsa om den lille Georges tragiska uppväxt med en blind och rullstolsburen syfilissjuk halvt vansinnig far, och en mor som med tiden förlorade förståndet och hängde sig på vinden. Plötsligt får symbolerna i romanen en annan innebörd och jag förstår att genom att skriva fram obsceniteter utforskade Bataille sitt eget inre, sina trauman och undanträngda fantasier. Jag förstår också att romanen innehåller så mycket mer än vad det verkar vid första ögonkastet.

  ”För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen. I allmänhet smakar man på 'köttets njutningar' på villkor att de är fadda.”

  För, och detta är viktigt, surrealismen och dekadensen är inte verklighetsfrånvänd. Den utgör inte lat verklighetsflykt. Det här är ansträngande, obekväm läsning, urtypen av transgressiv litteratur, så som jag vill ha den. För jag vill ju att läsning ska pressa fram de känslorna och de tankar jag annars gärna går omvägar runt. Jag slår igen ”Ögats historia” med ett introspektivt obehagligt småleende, och en tanke på hur stor roll Bataille lär ha spelat för såväl kritiska akademiker som Derrida och Foucault, som samtida konstnärer som Chuck Palahniuk och Marilyn Manson.

  Men Bataille stod som sagt på andra jättars axlar, och tex. det antikristna från Nietzsche pulserar tydligt genom ”Ögats historia”. Här finns ingen skam trots de grova vulgäriteterna. I den engelska utgåvan finns en underbar akademisk atombomb till essä om litterär pornografi av Susanne Sontag. Den bjuder till flera rader långa understrykningar (och har inspirerat delar av den här bokreflektionen), exempelvis:

  ”What difficulties arise from the long deformation of the sexual impulses administered by Western Christianity, whose ugly wounds virtually everyone in this culture bears.”

  Bataille, de Sade och de andra visar läsaren hur den mänskliga sexualiteten helt saknar moral, tanken att vi skulle kunna styra vår upphetsning är kristet bottenslam som ligger kvar och fortfarande orsakar mentala monster av skam och skuld. Det är tankar som verkligen förtjänar att brännas och inte återvinnas i ett ”sekulärt” samhälle. De transgressiva visar (för den som vill och vågar) att den mänskliga upphetsningen är ett jävla sketchy fenomen, med potentiellt brutal verkanskraft på individen. Kort sagt, du kan inte bestämma vad du blir upphetsad av, hur mycket du än försöker. (Däremot kan du styra över vad du väljer att göra av din upphetsning, om du faktiskt vågar facea den.)

  En annan intressant grej är hur våld och sex skapar en manisk typ av koncentration och uppmärksamhet. Läsningen blir en slags preverterat mediterande, ett bladvändande sätt att lämna sig själv och sitt ego. Genom litteraturen visar Bataille och de Sade på ett av de mänskliga mysterierna, jagflykten som gömmer sig i det obscena. (Ett givet samtida exempel blir deckarnas billiga och uttjatade tricks att fokusera på sexmördade unga kvinnor). På samma sätt som jag skrev om de Sade är det omöjligt att läsa Bataille utan att glänta på portar inuti som du inte trodde fanns. Det är kanske inte kunskap alla är intresserade av. Vissa vill kanske leva med locken på och nycklarna bortkastade och fortsätta vara anständiga. Då ska de inte läsa "Ögats historia". Detta resonemang leder mig fram till en explosiv fråga:

  Är litterär trangressiv pornografi farlig?

  Mitt svar blir absolut! Konst kan definitivt putta folk till att göra hemska saker. (Kubrick ångrade filmatiseringen av ”A clockwork orange”, Burgess ångrade att han skrev den, just eftersom flera unga killgäng imiterade ultravåldet). Tvärtom, jag tänker att den som påstår att konsten inte är farlig blundar för dess magiska kraft. Det mänskliga subjektet är omöjligt att tämja eller ens helt förutspå. Vansinne, våld, desperation bubblar under de lugnaste, de mest polerade hudarna och det är omöjligt att veta vad som får någons bägare att svämma över. Vad som kommer ge den sista knuffen från tanke eller känsla till handling.
  Men, ska vi låta konsten ta ansvaret för detta mänskliga fenomen, då behöver vi se större på frågan. En censurapparat i storleken Västerås kommun känns rimlig, eftersom all bra konst isåfall är potentiellt farlig, då den siktar på att påverka och förändra våra tankar och sinnesstämning.
  Med det sagt så är ”Ögats historia” verkligen inte en bok för alla. Den attackerar upplevelsen av sig själv och den egna tillvaron. Det är omtumlande, inspirerande, obehagligt, och faktiskt lite farligt på riktigt.

  (Och justdet. Boken innehåller en hel del maffiga gåtor och insikter om döden också. Men det får ju inte plats här denna gång. Otroligt att du läste hela vägen hit. Tack för visat intresse.)

Öppningen av ”Nekrofilen” känns klart inspirerad av en scen ur Batailles biografi.
Köp boken direkt och billigast från Vertigo här, annars här eller här (länkar för pingly-länk). 

Den enda bokvideobloggaren (”Betterthan food”) jag hittat som är värd att följa älskar tydligen Bataille, och har köpt rättigheterna till att filmatisera den. Låter stört och omöjligt, men det ska bli intressant att följa.

Dokumentär om Georges Bataille här på youtube.

Deathspell Omega är tydligen fransk Bataille-inspirerad metal från Frankrike.Tyvärr inte speciellt bra..

”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde (1890)

Det här är berättelsen om Dorian Gray, en vacker ung överklassman, lika charmig som hänsynslös, som avbildas gång på gång av konstnären Basil, tills han en dag skapat det fulländade porträttet. Men vid åsynen av verket blir motivet blir inte lyckligt. Istället mumlar Gray;

”Vad det är tragiskt [...]Jag kommer bli gammal och hemsk och avskyvärd. Men tavlan kommer alltid att förbli ung. Den blir aldrig äldre än denna junidag... Ack, att det ändå vore tvärtom! Om det vore jag som alltid förblev ung och tavlan som blev gammal.”

Dorian Grays önskan uppfylls. Levt liv slutar synas i hans ansike och istället åldras porträttet på tavlan. Gray slipper de konsekvenser av ett dekadent liv som annars ofta blir synligt i ansiktet, han slipper överlag konsekvenser av sina gärningar och ger sig ut i ett liv av sinnliga njutningar och tillfälliga lustar. Han sviker, bedrar och gör illa, men folk fortsätter att lita på hans vackra yttre. Gray gömmer undan det allt fulare porträttet, sitt dåliga samvete, och det tar många år innan handlingarna hinner ifatt Gray.

Den här boken är delvis en hyllning till de excentriska, de ärliga och de ”omoraliska”.

”Du tycker om alla människor. Med andra ord, du är likgiltig inför alla människor.”

”Jag fäster mig aldrig vid vad vanligt folk säger och jag lägger mig aldrig i vad ovanliga människor har för sig. Om en person fängslar mig, njuter jag av varje uttryck hans personlighet tar sig.”

”Dorian är alltför klok för att inte då och då begå dårskaper.”

Samtidigt är det en attack mot den engelska viktorianska aristokratin som med sin vackra yta och tydliga normer dolde smuts och skit bakom kulisserna. Boken är ett hårt angrepp mot den skenhelighet som kom att döma Wilde så hårt för sin homosexualitet och sitt frigjorda leverne, vilket Wilde givetvis sätter fingret på i boken:

”De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam.”

”Det är åskådaren – inte livet – som konstens i själva verket återspeglar.”

Så småningom hinner gärningarna ikapp Gray, och han får kämpa desperat för att bevara sin drömvärld. Boken lyfter frågor om skönhet, ytlighet, evig ungdom, fasad, djup, falskhet. Finns det som inte syns? Vad önskar vi dölja? Vad vill vi att ska synas? Vågar vi ta konsekvenserna av våra egna gärningar?

”Dorian Grays porträtt” har fortfarande mycket att säga oss, med medelklassens skitnödiga ytor av carpe diem, eviga artigheter och kloakråttor stora som hundar bakom kulisserna. Dessutom ger #metoo ytterligare relevans till läsningen, och jag kommer att tänka på ”Invisible monsters” av Chuck Palahniuk, och undrar om inte Bret Easton Ellis inspirerats av den här boken när han skrev slutet på ”American Psycho”.