måndag 18 februari 2019

”Torture garden” av Octave Mirbeau (1899, 1973)

Min vän Linda fortsätter servera mig dekadensens pärlor! Octave Mirbeau var samtida med J-K Huysmans, och även om hatet mot den västerländska samtiden känns igen, så vandrar mina associationer snarare till den något senare franske litteräre hjälten Georges Bataille. Men, där Bataille går över gränser för att visa mig saker om mig själv så går Mirbeau över dem för att visa något om samhället. ”Torture Garden” överraskar, för bakom titeln och det fula, missvisande omslaget (tror inte författaren skulle godkänt det) så döljer sig en rolig, grov politisk satir. Mirbeau var anarkist och hela boken är tillägnad:

  "To the priests, the soldiers, the judges, to those people who educate, instruct and govern men, I dedicate these pages of Murder and Blood."

  Och jag jublar. Dekadensens transgressivitet har jag redan förtrollats av, men då för de psykologiska, individuella poänger som Oscar Wilde, Huysmans, Bataille, Nin och så vidare gör. Men när Mirbeau använder samma stil och hypnotiska grepp för att diskutera samhället, så blir det en ny nivå av litteratur. Helt underbar, och givetvis vidrig, läsning.

  Om inte dedikationen skickat associationerna rätt så börjar romanen med ett samtal mellan en samling elitistiskt intellektuella, om mord som primär drivkraft i samhället, något som finns i alla på olika nivåer, oberoende om vi erkänner det eller inte. Hårda ord, uppblandade av syrlig komik, som drastiska citatet:

  ”Some backs call for the knife.”

  De börjar byta allt grövre anekdoter om mord och våld, då en ur sällskapet reser sig och börjar läsa ur ett tidigare opublicerat manuskript, med just rubriken ”The Torture Garden”.

  Därefter läser vi en cyniskt framskriven jagberättare med misslyckad politisk kampanj (baserad på rödbetor!) bakom sig, som utpressar en nära vän för att klara tillvaron och får sig ett slags underligt vetenskapligt stipendium för att åka till Ceylon och studera embryologi, ett ämne som vår berättare absolut inte behärskar, men ändå nappar på. På båtfärden träffar jaget Clara, en av de mest fantastiska litterära femme fatale-karaktärerna jag läst. Vacker, förförisk och totalt genomrutten lockar hon med sig berättaren till Kina istället, för att där leva tillsammans med henne i överflöd och fritt från västs framrusande rationalitet och industrialisering. Den namnlöse berättaren följer förtjust med, men upptäcker allt eftersom att Clara är mer förtappad än han vill inse, och i berättelsens klimax tar hon honom till just en tortyrens trädgård, där hon njuter av att se fattiga fångar plågas till döds.

  ”It is not dying that is sad – it is living, when you're not happy.”

  ”Torture Garden” är en symboltät roman, som får mig att tänka på ”Moby Dick”. Till viss del fungerar den här romanen likadant, som en slags spegel. Läsaren ser det som en har med sig in i läsningen.
  Mirbeau plöjer i fårorna som Bataille senare gjorde djupare, om kopplingarna mellan sex, njutning och döden, men den som läser ”Torture Garden” för att stilla någon tortyrporr-ådra kommer finna sig nedtryckt i sitt äckelhål av Mirbeaus spegel.

  Det finns massor att säga om något så här mångbottnat, radikalt och skickligt. ”Torture Garden” är en uppenbart antikolonial bok, en perverterad variant av sin samtida Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, utan att glorifiera ”den andre”. Tvärtom, alla får skit av Mirbeau som genom det här verket fortfarande (kanske mer aktuellt än då det skrevs) skriker att vi måste sluta blunda. Allas händer är blodiga, oavsett skicket på civilisationen.

  Även om Mirbeaus roman visserligen är mer ironi än skräck, rör den sig långt ifrån de ”mysrysare” som i vår samtid förstör skräckgenrén. Nej, det gör ont på riktigt att läsa ”Torture garden”. Mirbeaus ord skadar, men inte primärt för vad som händer karaktärerna, utan för vad som händer i mig. Skenheligheten exploderar som fyrverkerier inuti mitt bröst, när Mirbeaus karikatyr riktar lampan rakt mot våldets fundament, som fortfarande, hundratrettio år efter han skrev fram det, bär vårt samhälle. (tror du jag överdriver? Hur många väpnade konflikter pågår? Hur många människor sitter fängslade världen över? Hur många torteras exakt i denna sekund? Eller vafan, googla gore, vithetsnormer, eller fundera över vilka böcker som säljer mest och varför.)

  Och här hägrar ett ställningstagande jag nuddat förr i bloggen. Missförståndet att all transgressiv litteratur, surrealism, dekadens bara är chockerande fantasier som läsaren läser för att ”få se vad för sjuka sjukligheter som rör sig inuti de Sade.” Visst, det är en av drivkrafterna, men inte den som gör att fältet fortsätter vara så innerligt intressant för oss läsare som letar efter att utmanas. För det som de här författarna främst lyckas med är att visa vilka sjukligheter jag själv bär runt på och reproducerar.
  Tror du att det finns något som är normalt? Tror du att du är normal? I dare you to öppna the pandoras ask av dekadens!

(Det finns en svensk översättning, utgiven på Vertigo, detta flaggskepp för litterär smuts på svenska. Jag har inte läst den, utan läste den engelska översättningen. Omslaget är snyggare på den svenska, mindre misogynt, om än lika frånvänt från romanen som den engelska, och även om jag tycker att den svenska titeln Lidandets lustgård” klingar vackert i munnen så skildrar den sämre än ”Torture garden” bokens innehåll. Men Hans Johansson översatte markis de Sade tjusigt, och har säkert gjort ett bra jobb här också.

Men, nog börjar det bli dags för mig att slipa skolfranskan så jag kan bita tag i de här gamla fransoserna på originalspråk..
Länk och länk och länk och länk för pingly.)

tisdag 12 februari 2019

”The Magus” av John Fowles (1966, 1977)

I vinter var jag första gången på antikvariat Verklighetsflykt i Gamla Stan i Stockholm. Jag hade bara tio minuter på mig, tröskade snabbt hyllorna av ockultism, obskyr scifi och fantastik, snusk och gammal briljant poesi. För mig en alldeles underbar plats, bara vetskapen om att den finns i världen ger mig hopp och värme. Jag norpade åt mig ”The Magus”, betalade och for hem till Göteborg, kände tomrummet efter Vansinnets berg, men tröstade mig snart i insikten att ha fått med mig en skimrande pärla till roman.

  Vi följer en cynisk engelsk jagberättare, en tydligt manlig blick på tillvaron, som det uttrycks i romanen: en som ser världen i objekt, medan kvinnor primärt ser relationerna mellan objekt. Jaget, Nicholas Urfe, glider mellan kärleksrelationer, föraktar det mesta, är trött på livet. Efter en kraschad relation väljer han att söka en lärartjänst på en grekisk ö för att bryta sina mönster. Förälskar sig först vid öliv och närheten till den grekiska mytologin och historiska landskapen, men tröttnar på det också. Samtidigt för underliga sammanträffanden honom närmare och närmare den avskilda delen av ön, där en gammal krigsförbrytare för andra världskriget sägs leva i avskildhet. Vår berättare snubblar snart rakt in i den mytomspunne mannen:

  ”- I only came for a glass of water. This is..
  - You came here to meet me. Please. Life is short.”

  Och därifrån tar historien skruv på riktigt.

  Det här är sexfemtiohundra sidor briljant mindfuck, som väcker stora frågor. Vad är verkligheten, vad är påhittat? Finns det en gräns emellan? Var går den? Och vad får en människa att våga förändra sig, går det att tvinga en annan till att bryta sina mönster? Hur överlever en ett stort trauma? Vad gör krig med en människa? Hur känslomässigt ärliga är vi mot oss själva, mot varandra? Och, vad är ens känslor? Vilka är vi egentligen!?

  ”The Magus” tar mysteriet att vara människa på allvar, och tvingar till tankar. Fowles visar hur att vara förtrollad visserligen är att sluta vara rationell, men att det inte betyder att en slutar vara människa. Fowles menar snarare tvärtom, tror jag. Att det är då vi låter oss förtrollas som vi är närmast vår mänskliga essens. Då vi tillåter oss känna och leva i känslorna.
  Hela romanen är också en framskriven gestaltning av hur mysterier behövs som drivkraft för den sökande, varje svar given från någon annan är en liten död, en återvändsgränd. Bara jag själv kan landa i hur jag vill uppfatta världen, men jag kan ta hjälp och styra och forma min tillvaro.
  Alltsammans tydligt esoteriska budskap.

  Det finns en skitsnygg nyöversatt svensk utgåva på Modernista, men titeln gör mig tveksam. ”The Magus” har på svenska blivit ”Illusionisten”. Det antyder att en stor del av det ockulta, det esoteriska, det magiska innehållet förbises?
  The Magus är ett kort i Tarotkortleken, Magikern, som utgör kopplingen mellan det gudomliga och verkligheten, som trixar med vår självuppfattning, kan hjälpa till förändring och så vidare. Och ockult magi är tydligt invävt i romanen, det är inte ”illusioner” de håller på med. Eller ja, isåfall skulle nog romanen mena att att varje uppfattning av tillvaron är en illusion. Jag kan inte något om Tarot, och har ju inte läst den svenska versionen, men ställer mig tveksam till att tona ner magin med den här boken. Romanen gör tarotbetydelsen av The Magus tydlig. Magi är att förändra något med viljan, skapa något nytt där det tidigare inte fanns något. Min vän som är psykolog brukar säga att hans jobb till 80% går ut på att få patienterna att upptäcka hur de är aktörer i sitt eget liv, och att de kan påverka sin tillvaro, sina tankar, sina upplevelser. I samma område rör sig magikern, men med helt andra, totalt ovetenskapliga, ofta mer radikala medel.

  ”The Magus” är en skattkista av mirakler, mysterier och mytologi, och jag missar massor. För, som litet exempel, vad är egentligen Sade-citaten på franska som inleder varje romandel? Eller de insprängda latinska oöversatta grejerna? Mysterier! Gåtor väcker nyfikenhet, som förtrollar, som ger krydda och som får mig att förstå mig själv bättre.

  ”We shall not cease from exploration.

  Jag kommer att läsa den här boken fler gånger.
  Och, jag kommer att fortsätta komma tillbaka till Antikvariat Verklighetsflykt.
  Du borde också göra det.
  För, hur kan vi veta vad verkligheten är, om vi inte letar efter gränsen?


(Tydligen finns romanen filmatiserad
Adlibrislänk för pingly (här, här, här, här), men köp den här på ditt antikvariat istället. Köp allt som går på antikvariat! På samma sätt som att du ska beställa nyutgåvor direkt från småförlagen, måste vi supporta. Dessa litterära underdogs behöver oss.
Bloggen firade 25000 besök häromveckan. Kul för mig att ni hittar hit, att det verkar ge er något. Jag har kul iallafall.)

måndag 4 februari 2019

”I avgrunden” av J-K Huysmans (1891, 2017)

   ”Faktiskt är de enda människor som är värda att lära känna antingen helgon, brottslingar eller galningar [..] Förnuftigt folk är per definition intetsägande, eftersom de bara maler på i evighet om sina trista och torftiga liv.” 

  Jag fortsätter att läsa igenom Alastor Press fina översättningar av urdekadenten J-K Huysmans. ”I avgrunden” följer jag ännu ett halvhjärtat maskerat alterego till författaren, Durtal. Likt des Esseintes i ”Mot strömmen” är Durtal också djupt äcklad av sin ytliga samtid, och längtar efter ett mer meningsfullt liv. Han söker i konsten, men framförallt i religionen och spanar trånande på klosterlivet men,

  ”Han tänkte på klostret ungefär som en prostituerad tänker på att söka sin tillflykt i en bordell där hon undkommer gatans faror, slipper bekymra sig om mat och hyra, och inte behöver tvätta och stryka.

  Huysmans lyfter igenom Durtal igen fram medeltiden som visserligen mörkrets och vidskeplighetens tid, men också smärtans och det utsöktas tid. En tid för konst, religion och stora tankar. Artonhundratalet har visst ”inte åstadkommit annat än förfalskandet av mat och mer sofistikerade varor”. Och jag tror att det är positionerandet mot kapitalismens varufiering och modernismens avståndstagande från det heligt meningsfulla som gjort Huysmans till en av dekadansens kanske viktigaste författare.
  Det är väl ingen stor spoiler att Durtal i nästa bok (”En route”) kommer bli katolik, på samma vis som författaren själv (de fotspår som Houellebecqs huvudperson i ”Underkastelse” utforskar), men i ”I avgrunden” balanserar Durtal fortfarande på tröskeln till den organiserade tron och sneglar över axeln mot ockultismen. Durtal vurmar för medeltidens kyrka kontra sin samtida:

  ”Idag hatar Kyrkan de fattiga och mysticismen dör i ett prästerskap som tyglar brinnande hänförelse, predikar andlig måttlighet, kyskhet i sina postulationer, sunt förnuft i bönerna, ja, själens bourgeoisie!” 

  Durtals sökande går i romanen dels genom samtal med katolskt och esoteriskt kunniga, och dels genom en redogörelse för en bok om markisen Gilles des Rais som på fjortonhundratalet ska ha stridit tappert vid sidan av Jeanne d'Arc mot engelsmännen. Därefter ska han ha förtappats, funnit satanismen och blivit historiens första seriemördare med hundratals bestialiska barnamord på sitt samvete. Durtals tes är att både Jeanne d'Arc och Gilles des Rais varit uppfyllda av någonslags helig ande, av förhöjd mening, bägge exempel på själens motpoler, ingen av dem vansinnig. För att utreda Gilles des Rais, och förstå varför vissa gör gott medan andra gör ont, börjar Durtal jaga tillträde till en samtida satanistisk svart mässa.

  ”I avgrunden” är känd för att vara den av Huysmans böcker som handlar om ockultism, astrologi, runmagi och kanske framförallt om satanism. Jag börjar givetvis googla loss. Referenserna till alla de metalband som skrivit om Gilles des Rais är otaliga. Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” handlar om honom, Cannibal Corpse har påstådda citat i albumkonvolut, en barndomsbekants kommande blackmetal-album har tagit hela sitt namn från ”I avgrundens” originaltitel. Gilles des Rais är också varulvsskurk i en ny variant av Castlevania. Och så vidare.
  Jag letar mig fram till ett transkriberat föredrag på ämnet des Rais skuld som skulle hållits på Oxford 1930 av Aleister Crowley, men förbjöds. Sedan snubblar jag över bloggen ”Gilles des Rais wasinnocent”, som är en underlig plats på internet. En engelsk och franskläsande kvinna som gjort till sin livsuppgift att bevisa att markis des Rais inte var det monster som han målas upp som. Istället var den engelska inkvisitionen som dömde honom och spred rykten om påstådda kopplingar till Satan, för att minska kraften i eventuellt martyrskap (kom ihåg Jeanne d'Arc..).
  Jag är definitivt inte tillräckligt insatt i frågan om Gilles des Rais skyldighet eller oskyldighet, min hjälte Georges Bataille verkar till exempel varit övertygad om hans skyldighet. Men för ”I avgrunden” gör det ingen skillnad, annat kanske än för den som missförstått och läser romaner i jakt på objektivitet.
  Och, samtidigt är det värt att nämna att den som läser ”I avgrunden” för det transgressiva riskerar bli rejält besviken. Romanen innehåller absolut några gränsliga övertramp, men utgörs ändå primärt av långsamma samtal med långa teologiska utläggningar, som lutar mer åt katolicismen än satanismen.

  Jag ser fram emot att läsa ”En route”, för även om jag förstår skillnaden mellan institutionaliserad maktutövning och individuell tro så har jag svårt att tro att Huysmans kommer övertyga mig om att katolicismen är speciellt mycket mer än en struktur för att låta präster våldta barn. Samtidigt, är det någon författare som ska lyckas så är det kanske han. Jag får allt erkänna att ”I avgrunden”, i motsats till mina förväntningar, snarare tog mig ett steg närmare Jesus än längre bort. Därmed inte sagt att jag blivit kristen, men Huysmans magi hjälper mig att göra tillvaron helig, och kyrkklockor kommer till exempel aldrig mer låta på samma sätt.

  Jag reagerar på att den satanism som Huysmans skriver fram är den rena ondskan. Det är blod, offer och tortyr för gärningens egen skull, och landar långt ifrån den nutida nietzscheanska tankegods som jag intresserar mig för. Den som inte håller på med demoner eller handlar om att få makt genom att plåga andra, utan genom att lära känna sig själv och ta sin upplevelse av tillvaron på allvar, som visar att vi kan göra tillvaron magisk genom att iaktta hur våra sinnen filtrerar upplevelsen av vår existens, som landar i att vårt medvetande är något att vårda och utveckla, snarare än dränka i förströelser. Att tillvarons kärna finns inuti oss, och inte i några regelverk utanför oss. Men när jag skriver fram det så inser jag att Huysmans antagligen skulle hålla med om det mesta, fast kalla det för mysticism.

  Huysmans fortsätter inte vara aktuell för att han är fantastisk på att gestalta känslor eller skildra miljöer. Kärlekshistorien är ofta direkt skrattretande. Nej, jag tycker att hans storhet ligger i den breda kunskapsbas han skriver från, en andlig vilde med en elitistisk kulturdyrkande syn på världen ger en inspirerande grundposition, som jag utläser ungefär som: tillvaron har den mening vi ger den. En insikt som har mycket att ge vår flytande postmoderna samtid, där allt tommare ytlig rationalism gör att vi är många som vinglar hejvilt genom existensen.

  Intressant är ändå hur jag faktiskt initialt ligger ovetande på lässoffan och lyssnar på Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” medan jag läser inledningen av ”I avgrunden”, när några ord letar sig genom min läsning. "Gilles De Rays – the perverted son". Jag hajjar till och kollar upp texten. Sammanträffande skulle väl de flesta säga. Inspirerad av Huysmans och Jung ser jag hellre synkroniciteten i det. Det blir roligare så.

Min utgåva är tjusigt översatt av Elias Wraak, men tyvärr saknar den förordet som Nikanor Teratologen skrev till den första versionen av Wraaks översättning. Jag förstår valet att plocka bort denne kontroversielle herre, men blir ändå mycket sugen på att få läsa hans tankar om Huysmans och ”I avgrunden”. 

Och just det, länk, länk, länk för pingly, men köp alltid direkt från förlaget. "I avgrunden" är billigare från Alastor, och dessutom går mer pengar till de som faktiskt gör allt det här slitgörat med att översätta obskyr litteratur för mig, och er, att förkovra er. Dit och supporta, för tusan!  

måndag 28 januari 2019

”Nuckan” av Malin Lindroth (2018)

Att reclaima är klassisk feminist- och vänsterpraktik. Det innebär på det personliga planet ofta att återta historien om sig själv, och inte låta den normativa blicken segra. Mitt senaste litteraturexempel, innan ”Nuckan”, är den skönlitterära ”De dödas sång”, där svartas röster själva får skildra rasism och missbruk, inifrån den amerikanska södern. ”De dödas sång” är en bra roman, med viktiga röster som sällan hörs, ändå är den inte helt ny. Det har skildrats förr. Däremot, det som Malin Lindroth reclaimar i ”Nuckan”, har nog aldrig gjorts förut – den ofrivilliga ensamheten.

  Jag lönejobbar som sjuksköterska i hemsjukvården, och träffar där ofta ensamma gamla människor, de som aldrig längre tar sig utanför dörren till sitt eget hem, och som inte har andra besök än hemtjänst och hemsjukvård. De var för mig tydliga levande exempel på ensamhet. Jag vet också att många vuxna män inte upplever att de har någon att prata med, att Sverige har flest ensamhushåll i världen, och så vidare. Jag trodde jag kunde ensamhet. ”Nuckan” pressar upp mina självgoda pupiller:

  ”Ofrivillig ensamhet var alltid hos de andra, hos de psykiskt sjuka, hos missbrukarna och de mycket gamla som låg döda i månader innan grannarna reagerade. Aldrig där mitt ibland oss, bland medelhavsrätter och vitvinsglas, mitt i livet och innerstaden.

  Lindroth visar genom sin essäistiska självbiografiska berättelse på hur tvåsamheten presenteras som en naturlag redan från barndomen, och längtan efter en andre blir ett hål som, för de ensamma, aldrig fylls (eller, tänker jag, som de seriellt tvåsamma skyndar sig att täta då en relation tar slut).
  Vi läsare får ta del av Lindroths egna reflektioner kring sitt ensamma liv, och hon skriver fram hemska, både medvetna och omedvetna, attacker från omgivningen. Ofrivillig ensamhet triggar många till att hobbypsykologisera (jag kommer på mig själv med att ha gjort detsamma, både innan och under läsningen). ”Visst måste det väl delvis vara Lindroths eget fel? Det måste finnas något annat som hindrar?” och så vidare.
  Men livet är mer än bara summan av medvetna val.

  Grejen med normer är ju att de är lömska. De skapar stora problem för den utanför, men ofta också för den innanför. Smärtan är givetvis tydligast och värst för den utanför, men kan också göra illa den innanför. Och jag tycker inte att ”Nuckan” bara är läsning för de ofrivilligt ensamma, eller ens bara för att förstå dem. Visst, ”Nuckans” medvetandegörande hjälper mig att bli bättre på att bemöta och hantera ensamhet i framtiden, men den vidgar också förståelsen vad kärlek är. Jag värdesätter plötsligt vardagssnacket i min familj på ett nytt, ta-inget-för-givet-vis. Och när Lindroth leker med tanken att ärligt besvara en nydumpad bekants rädsla för ensamheten, då suger den tvåsamma småbarnspappan i sig orden som en stark antidepressiv bolusdos:

  ”Du är rädd för helt fel saker. Var inte rädd för ensamlivet. Det är inte alls vad du befarar. Tro mig. Det är inte ett ensamt utan ett hemligt liv du ska vara rädd för. Det värsta är alltid att vara en hemlig människa.

  Jag tycker också att det är intressant att ”Nuckan” visar hur självhat inte nödvändigtvis hänger ihop med ensamhet. Jag är osäker på om jag klarat av att leva det liv Lindroth levt. Jag som aldrig stängde dörren till kollektiven innan jag blev småbarnsförälder, som alltid bara blivit till i andras blick. Jag vet inte, kanske att jag skulle ha lärt mig klara av ensamheten, men jag är rädd att depression och desperation skulle tagit mig innan.
  Det krävs en stark person att klara sig ensam. Det krävs en ännu starkare person att våga skildra det. Tillvaron är orättvis som tvingar Lindroth att vara stark, men det är en jävla skatt för oss andra att hon vågar skriva fram och dela det.
  Det blev överraskande mycket mig själv i den här texten, trots att jag är både man och tvåsam. Men ”Nuckan” är förändrande läsning, den påverkade mig rejält, och att visa det är väl ändå det bästa betyg en bok kan få? Kanske hjälper den också sin författare bort från känslan att leva ett hemligt liv. Jag hoppas det. Den hjälpte iallafall mig att bli mer medveten om tillvarons trassliga trådar. 

(Det här omedvetna hobbypsykologiserandet Lindroth skriver om associerar jag till transpersoners vardagliga kamp, där också oreflekterade försök till omtanke riskerar bli djupt sårande. Det är allas normiga ansvar att verka för att bli mer medvetena och stärkande allierade, oavsett vilket förtryck och utanförskap vi pratar om.)

(Kul att veta att vi har en nucka att tacka för att Harry Martinson blev kvar i Jonsered/Göteborg.)
Köp här eller här)


torsdag 17 januari 2019

”Mot strömmen” av J-K Huysmans (1884, 2013)

Namnet J-K Huysmans dök upp i min värld då jag läste Michel Houllebecqs ”Underkastelse”, och jag googlade loss lite på namnet, fascinerades av artiklar om denne urfader till dekadensen som litteraturform. Träffarna berättade om en författare som hanterar ockultism, katolicism, djupa relationen till konst med mera. Jag lade hans titlar på att-läsa-listan. Och sedan föll jag för frestelsen på Bokmässan, då de vackra utgåvorna i Alastor Press monter verkligen ropade på mig. Att förläggaren Andreas Lundberg hann lägga in några varma ord gjorde inte suget mindre.

  ”Mot strömmen” kom ut första gången 1884, en svensk censurerad översättning först 194 och sedan i den version jag läst, på Alastor press 2004 och i ett nytryck 2013. Den handlar om enslingen Des Esseintes, en konstälskande och ekonomiskt oberoende markis som i romanens inledning drar sig tillbaka från Paris och börjar bygga sin tillvaro i ensamhet (med tjänstefolk, of course). Han ser sig själv som mänsklighetens essens, och de flesta andra som delar av en äcklig och idiotisk pöbel. Till stor del är ”Mot strömmen” en slags välinsatta kulturella essäer med bitsk ton då des Esseintes skapar sin nya, eremittillvaro.  Jag läser med stor glädje fantastiska litterära gensvar till klassiska konstverk (tex Moreaus L'Apparition eller Bresdins Comédie de la Mort. Alastors utgåva innehåller dessutom tryckta versioner av flera av konstverken!), redogörelser för hur ett förädlat luktsinne fungerar eller vilken mat som passar huvudpersonens smaklökar bäst.

  Des Esseintes genomför sina äventyr hemma i läsfåtöljen, och det verkar ha blivit en grej för de dekadenta överlag. Idealbilden var att inte resa fysiskt, utan snarare mentalt genom att låta sig triggas av konst. Aldrig låta verkligheten riskerar att förstöra en bra drömbilder, den egna upplevelsen är viktigare än verkligheten.

  ”Hela hemligheten är att man förstår att låta sig ryckas med, kan koncentrera sin själ på en enda sak, till den grad i stånd att bortse från verkligheten att hallucinationen infinner sig och har förmågan att ersätta verkligheten med en drömd verklighet.

  ”Mot strömmen” är en kavalkad av kulturknutte-runkande, och jag älskar det. Huysmans och de andra dekadenta författarna gör sitt bästa med att fylla det hål efter religionen som moderniteten skapat, och de gör det med konsten. Och, utan att ha läst om ”Dorian Grays porträtt” tänker jag att just synen på konst som totalt uppslukande, meningsfull just genom sin onyttighet, var det som gjorde ”Mot strömmen” till Oscar Wildes fickbibel. (Kanske är det till och med så att ”Mot strömmen” är den giftiga bok som puttar Dorian Gray i fördärvet?)
  Men där Dorian Gray lever ut sin dekadens i sinnliga upplevelser bland sex och droger har des Esseintes i ”Mot strömmen” redan klarat av den delen av den dekadenta tillvaron, och drar sig i romanens inledning tillbaka och isolerar sig från sin samtid.

  ”Som en eremit var han mogen för ensamheten, plågad av livet och förväntade sig inget mer av det; och som en munk var han överväldigad av en gränslös trötthet, av ett behov av lugn och ro, av en önskan att aldrig mer behöva ha att göra med världsligt folk som, enligt honom, var nyttomänniskor och kretiner.

  Des Esseintes menar att konsten är allt. Naturen har spelat ut sin roll, den är enformig och enkelriktad, följer den sina mönster. Den bisarra, äckliga, fantastiska delen då han handlar krukväxter givetvis på samma anala, noggrant planerade vis som allt annat han köper, överraskar mig, vi vet ju att han hatar naturen, tills vi får förstå att han valt de mest motbjudande och konstiga växterna att pryda sitt hem med, just för att narras med Naturen.

  ”Ja, när epoken i vilken en talangfull människa dömts att leva är trist och idiotisk hemsöks konstnären, kanske utan att ens veta om det, av längtan till ett annat sekel."

  Längtan efter att leva i en annan tid får mig att tänka på då den norske konstnären Odd Nerdrum och hans son var med i Skavlan i höstas och talade om att en kan välja vilken tid en vill leva i. Det är en spännande tanke, och även om det ät tröstlöst att önska sig till en annan tid finns faktiskt få saker som hindrar en att, på dekadent vis, utforska historien mentalt och hitta de tider som passar en själv. Huysmans vurmar särskilt för medeltiden, då konsten och religionen tog plats i tillvaron på ett annorlunda, mer, uppvärderat, elitistiskt och finslipat, sätt, än slutet av artonhundratalet.

  Men, jag vet ju att Huysmans blev katolik senare i livet, något som också hanteras bland annat i böckerna ”I avgrunden” och ”En route” och som jag kommer skriva om framöver, och ”Mot strömmen” skildrar inte en dekadent utopi (om den nu skulle kunna finnas?). 
  Tvärtom är ”Mot strömmen” överraskande postmodern, des Esseintes skapar sin egen värld, men samtidigt gör han det genom att konsumera saker. Han är finsmakad, vurmar detaljer och kvalité, men inte för att det gör saker med honom som individ, utan snarare för att ”det är det rätta, tillräckligt långt ifrån hur pöbeln gör.” Des Esseintes gör alltså inte det han själv vill (han har väl av förklarliga skäl inte hunnit läsa Nietzsche) utan skapar sin identitet i reaktion mot strömmen. Slaktarens fru älskar ädelstenar, då kan inte han göra det, och så vidare. Des Esseintes är alltså inte en vild oberoende fritänkare, utan klivet är egentligen inte långt från honom till vår tids hipsters som konsumerar det obskyra tills det blir mainstream, och sedan drar vidare i jakt på något udda som kan dölja bristen på egen identitet.
  Des Esseintes är också bortkopplad från sin samtid/verklighet/omgivning på ett vis som för tankarna exempelvis till vår samtids innesittande, World of Warcraft-spelande, porrsurfande unga män utan verkligt sammanhang får sin bekräftelse på internet. (des Esseintes får i och för sig ingen bekräftelse alls, men jag ska inte avslöja vad detta leder till.)
  Och, läs följande stycke och kom ihåg att det är skrivet för över hundratjugo år sedan:

  ”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att prata och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.

  Det ska också nämnas, ”Mot strömmen” är smakfullt översatt. Inte för att min skolfranska skulle klara av en riktig bedömning, men jag känner känslan, tycker att ordval ofta känns så bra att det kunde varit ett verk på originalspråk jag läste. Och, jag anar att herr Elias Wraak själv kommer läsa denna text, och visst förtjänar han (du!) en rejäl bekräftelse på ett väl genomfört verk, ett verk som borde uppmärksammas av fler. ”Mot strömmen” faktiskt påverkar den aktive läsaren som vågar släppa in litteraturen (till skillnad från hur des Esseintes läser) på djupet. Tack käre Wraak för en stor kulturgärning!

  ”Mot strömmen” är en påminnelse till en Nietzsche-läsande småbarnsfarsa med tendens att förkovra sig i bökig litteratur att en frustration över samtidens försoffning och förslöning, inte helt effektivt bemöts med att ytterligare en person totalt försoffas och försvinner in i konsten och sitt eget huvud.

Alastor press säljer den fina utgåvan som jag köpt, med vackra bilder (även om vissa bybilder och tåg känns lite krystade?) och skillade fotnoter som för en att kunna låtsas vara bildad. Köp direkt från förlaget och inte via nätjättarna så går pengarna dit de ska (men lägger med länk för pingly).



Obekant med Odd Nerdrum? Googla loss för en verkligt intressant samtida konstnär. Se bla. hans fantastiska bild "Mordet på Andreas Baader"

torsdag 10 januari 2019

”Autisterna” av Stig Larsson (1979, 2004)

Samtidigt som Stig Larsson väljer att skämma ut sig inför hela världen genom att blotta sin megalomant verklighetsfrånvända gubbsjuka kan jag inte låta bli att fascineras av hans författarskap. Och när en väns romanprojekt (Heja Linda!) fick mig att associera till ”Autisterna” så valde jag att sträckläsa om den i helgen. (Även om mina småbarn låg intill och sov så kändes min setting passande, med Ida och en drink i sängen på ett hotellrum på Östermalm.)

  Boken består av en samling spretiga fragmentariska texter, alla med en märklig jagberättare. Det är inte givet att det är samma jag, bokens titel antyder något annat, och jagberättaren berättar väldigt olika berättelser som inte stämmer överens med varandra. En åker skidor i Sandviken, en annan orsakar en bilolycka i Frankrike, en tredje träffar Brezjnev på en fest, en fjärde onanerar bort nätterna. Just onanisten, som ringer sig själv och lyssnar på upptagettonerna i hopp om att något ska förändras, känns som en illustrativ bild av ”Autisternas” berättarjag. Alla jagen är sjukligt distanserade från både sin omvärld och sig själva. Kallt registrerar de, men driver omkring som en träpinne åt det håll vågorna tar dem. Rått omoraliska, en tydlig motreaktion på hippierörelsens sjuttiotal.
  Men berättarrösten är så underlig att jag ändå får svårt att läsa in annat än samma subjekt i de olika texterna. Innan läsningen har jag en arbetsteori om att Larsson bara skildrar den manliga kåta känslolösa blicken på tillvaron, men medan jag läser så formas något mer udda. Kanske en slags schizoid personlighetsstörning? Det finns också en förtvivlan om att det skrivna ordet aldrig kan representera verkligheten:

  ”[jag] tvivlar numera på att någonsin kunna beskriva känslor i ord.” s 19

  Förordet är en kroppslig skildring av en konditor som bakar en tårta, äggen associerar jag direkt till min nye surrealisthjälte Georges Bataille, men texten är mindre sexuell och mer en fysisk skildring av hur den som skriver hoppas kunna påverka den som läser. Jag citerar avslutningen:

  ”Det är för dig jag gjort den. Bara för dig. För att jag under en hel dag ska ha förberett vad du ska ha i munnen under några sekunder, för att jag i denna förfinade sörja ska känna dig, inte bara din gom och dina tänder, utan halsen, spridas ut i din lika mjuka som hårda kropp, delta i dina kariesbildningar, ingå i din avföring, med den fördela min kunskap i dina celler, för att även i de porer jag aldrig kommer att få röra vid ha en viss delaktighet.”

  Jag vet inte, men det känns inte orimligt att Larsson inspirerats av båda dekadenterna Bataille och Husymans (som jag också läst det senaste), kanske också av Oscar Wilde. Jagen är obrydda, omoraliska i sin samtid, ekonomiskt oberoende, nitiskt detaljfokuserade i skapandet av den egna upplevelsen av tillvaron. Men Larssons berättarjag tar aldrig avstånd från sin samtid som Husymans, tar heller inte ställning för någon konst eller religion.

  Istället blir jaget/jagen vem som helst, verkar inte ha något fast att falla tillbaka på, och önskar inte heller detta (postmodernism delux), och har en glidande, likgiltig blick, känslolöst registrerandet och samtidigt surrealistiskt associerande, en blandning av det bisarra och det vardagliga. Jagen söker friheten i ett lugn som inte kan påverkas, men för mig blir det ett känslolöst ickeliv, en mardrömslik skildring av den Lundellskt manliga frihetsidealet.
  Scenerna är målande, och hela tiden överraskande. Det finns ingen övergripande dramaturgi utan spänningen ligger i detaljerna. Det krävs mycket av en författare att lyckas behålla läsarens intresse under sådana förutsättningar, men Stig Larsson klarar av det. (Min vän Linda också!)

  Jagen i ”Autisterna” gör flera pedofila nedslag. Ett övergrepp i Ryssland, den perverterade blicken inne på badhusen. De jagen får ju en klart annan känsla då jag minns Stig Larsson skandalen om att alla män vill ligga med trettonåringar. Det ger en läskänsla som skaver på fel sätt, lik den jag skrev om Nikanor Teratologen och ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. För även om det är viktigt att koppla isär konstnär och konstverk så blir det trist att förstå att författaren faktiskt delar mycket av synsättet i romanen (Teratologen gällde antisemitismen, Larsson den pedofila blicken), samtidigt som det väl finns någon slags heder att stå för det en tycker (att sedan låta det tippa över i att inte kunna ta till sig kritik, det är en annan diskussion, speaking of Horace och Stig idag).

  Den starkaste texten är den som har nummer sex, om en hjärttransplantation som blir det underligaste och kanske vackraste jag läst om hur kraften i den ungdomliga kärleken fortsätter påverka våra liv långt in i ålderdomen.
  Annars är den känsla som ändå finns bland sidorna är sprudlande tänk- och skrivglädje. Det är inspirerande läsning för en kämpande skrivare, jag förstår att detta tydligen var en viktig bok för den unge Karl-Ove Knausgård, jag kommer att använda mig av ”Autisterna” framöver.

  ”simhallarnas ljud är som en flyktig blick, omöjlig att härleda.”

  ”väggar som, om de kunde tala, skulle vara tysta.”

  ”Idag finns det ingen som tror att det finns nånting kvar om tusen år, därför finns det så få filosofer. I Grekland trodde man på en eftertid, därför kunde man tala om stora saker, idag kanske Aristoteles hade varit revyartist.

  ”Autisterna” är en manlig mardröm, skön att släppa och få återgå till verkligheten. Boken är en fantastisk läsupplevelse. Att sedan Stig Larsson gör sitt bästa för att jaga bort sina potentiella läsare genom att prata som privatperson med samma blick som berättarjaget, det är bara för jävla sorgligt. Han väljer att gräva ned sig tillsammans med Horace Engdahl och kulturprofil-Arnault. Det gör mig ont, för det betyder att färre kommer hitta och vilja läsa ”Autisterna”.

Och omslaget! Jag förstår inte symboliken, om den finns, men visst är fotot underbart obehagligt? 
Länk, länk, för pingly. 

måndag 7 januari 2019

”Henry och June – ur den ocensurerade dagboken” av Anaïs Nin (1931, 1990)

Julens stora loppisfynd, Anaïs Nin för tjugo kronor! Den här boken är också ett utdrag ur hennes massiva dagboksskrivande, men likt ”Incest” så censurerades de först publicerade dagböckerna från episoden som skildras i ”Henry och June”, för att skydda de involverade. Nu är alla döda, och förläggaren resonerar att ingen längre tar skada av Nins skildringar (och säkert för att ”omoraliskt snusk säljer”. Men Anaïs Nin är, för den som läser henne, mycket mer än så.)

  ”Henry & June” utspelar sig i Paris året innan ”Incest” och skildrar då Anaïs träffar paret Henry (författaren Henry Miller) och June, och inleder kärleksrelationer med bägge, trots att hennes egen make Hugo väntar hemma. Det går att diskutera vilken som är bokens primära relation, upplevelserna verkar starkast med June, men det är relationen till Henry skildras mest den tar även plats på det intellektuella planet. Samtidigt ligger relationen till Hugo hela tiden som en trygg backdrop till Nins äventyrliga liv.
  Att läsa Anaïs Nin verkar alltid bli en aktiverande läsningsprocess, tankeprovocerande som att läsa filosofer, känsloeggande som att läsa stor skönlitteratur. Det är en underlig tanke att Nin skulle ha skrivit detta utan sikte på publicering, alternativt har redigeringsprocessen tagit mycket tid. Det är inga problem att förstå vem som är vem eller hur en plats ser ut, sådant som annars utelämnas i dagboksanteckningar skildrar Nin mästerligt. Sidorna bubblar av det som gör livet värt att leva, det som KG Hammar någon gång definierade som Gud, det som händer i mötet mellan människor. Fast den här boken fokuserar antagligen på ett annat möte än det den gamle ärkebiskopen avsåg. Nin skriver om vild passion, utan vare sig moraliska eller empatiska bromsar.

  Nin och Miller skrivs fram som två poler av både passionens och litteraturens magneter, han: rå, ful och kraftfull, hon: sval, ljuv och kärleksfull. Hon beskriver själv Miller som en ”en gnom, en satyr, en tysk lärd”, vilket är en utmärkt sammanfattning på de tre delar av Millers identitet som Nin intresserar sig för. De har massor av sex, men samtidigt kämpar både Nin och Henry Miller med skrivandet, och det är intressant läsning för mig själv som också kämpar med konstformen. Men de skriver inte på samma vis, har inte samma syn på livet, och inte alltid samma syn på litteraturen. Nin skriver i ett brev till Miller:

  ”När du karikerar och slår ner på saker och sliter sönder, hatar jag dig. Jag vill svara dig, inte med svag eller enfaldig poesi utan med ett under lika starkt som din verklighet. Jag vill bekämpa din kirurgkniv med alla ockulta och magiska krafter i världen."

  Jag minns att jag innan ”Incest” trodde att det var hennes psykoanalytiker Otto Rank som fick henne att förföra sin egen far, men i ”Henry & June” förstår vi att det är analytikern hon hade innan Rank, Allendy, som planterar den idén. Vi följer i den här boken Nins utforskande av sin osäkerhet, kopplar den till hur hennes far övergav henne i unga år, och hon nu lever livrädd för att förlora ömhet, närhet och intimitet. Men där blir också hennes ljugande och dubbelspel inför sin make rent vidrigt att läsa. För hon behöver honom ändå, hon njuter hans tillit och trampar på den samtidigt:

  ”Allteftersom min passion sprids ut gör min ömhet för Hugo det också. Ju större avstånd jag skapar mellan våra kroppar, desto mer exotisk förefaller mig hans fulländning, hans godhet, desto intensivare min tacksamhet, desto medvetnare är jag om att han, av oss alla, vet bäst hur man älskar. Medan han är ute och reser och jag sitter ensam känner jag mig inte bunden till honom. Jag förställer mig inte vid hans sida. Jag längtar inte efter honom, ändå har han gett mig den dyrbaraste av gåvor, och när jag tänker på honom ser jag en oändligt generös, varm man som skyddat mig mot elände, självmord och vansinne.”

  Hon ska både ha fördelarna med en tvåsam relation, och samtidigt ha passionen i förbjudna otrohetsaffärer. 

  Gah, det är frustrerande omöjligt att läsa Nin aktivt och inte börja psykologisera både henne och sig själv. Även om hon lär mig om vrede och kärlek så pressar den här boken givetvis fram tankar om otrohet. Och Nin här blir väldigt underlig, och jag förstår att hon inte är så befriad från skam som jag tänkte då jag läste ”Incest”. Jag blandade ihop att våga skriva skamlöst med att leva skamlöst. För hon är inte omedveten om att det hon gör riskerar göra illa de hon älskar, ändå vågar hon inte säga vad hon känner. Istället smyger och ljuger hon. Otrohet, till skillnad från flersamhet, bygger på oärlighet, och i mina högtravande tankar om tillvaron är det scenarion jag inte kan förstå. Eller, jag kan förstå att det händer en gång. Eller att någon som inte egentligen bryr sig om sin partner inleder otrohetsrelationer. Men Nin visar varför vissa väljer att leva dubbel- och trippelliv för att leva ut sina egna känslor, i ständig risk att såra andra. Hon gör det väl, ändå förstår jag henne aldrig till fullo, men det har antagligen att göra med att en av mina stora terapigrejer är att ibland våga sätta mig själv före andra. Nin har uppenbarligen inga problem att göra det. Läsningen landar aldrig i att legitimera otrohet, och det är inte heller Anaïs Nins ansats. Hon skildrar sig själv och sin, ibland väldigt egocentriska, upplevelse av livet. (Sen blir det rent komiskt emellanåt, som när Miller inte förstår hennes skrivande jämför hon sig med ”Odyssen”.)

  ”Jag skulle kunna bedra den störste och finaste mannen på jorden. Otrohetsidealet är ett skämt.”

  Jag antar att alla som skriver tusentals sidor av välformulerade dagböcker, fullt publicerbara, har en narcissistisk ådra, något Anaïs Nin själv också reflekterar över, och som Miller påpekar. Men hennes dagböcker har fortfarande magiskt värde för andra, jag växer av att läsa hennes lyhörda sätt att uppleva och skildra känslor. Genom sina dagböcker låter hon oss leva med i hennes version av hennes liv. 
  Detta är en oerhört märklig, mycket läsvärd, kärleksskildring, även för den som inte själv vill vara otrogen, men är sugen på att problematisera passion, förälskelse, sex och kärlek. 
Köp på ditt antikvariat, men länkar för pingly. Här, här, här
Finns filmatiserad, men jag har inte sett.Uma Thurman spelar June. Trailer här.