”Frankenstein” av Mary Shelley (1818, 2006)

Tvåhundra år efter publiceringen, som en uppvärmning inför Göteborgs Romanfestival i helgen, tog jag och läste om den här gotiska skräckklassikern, ett sådant verk som knappast någon i väst inte har åtminstone en ytlig bekantskap med. Folk tenderar nog att främst känna till det mytiska monstret, sammansatta likdelar som givits ett artificiellt liv, och inte det litterära verket. Men själva romanskildringen av myten bör fortsätta hitta nya läsare, jag vill inte att vi främst ska minnas Frankensteins monster för att det fortsätter sälja prylar (även om jag är svag för min sons imitation av Frankie i Netflixserien ”MiniMonster”).

      Fröet till boken ska ha uppkommit under 1816, en särskilt dålig sommar i Schweiz som tvingade vännerna Lord Byron, Mary Shelley, Percy Shelley, deras väninna Claire Clairmont, och Byrons läkare John William Polidori att sitta inomhus i Villa Diodati och skrämma varandra med spökhistorier. I takt med att kvällarna gick blev Lord Byron, denne romantikens poesigigant, allt mer frustrerad och ska till slut ha utbrustit något i stil med: ”Detta är pinsamt! Jag skulle kunna lära er här och nu att skriva läskigare berättelser av högre kvalitet än dessa! Jag utmanar er!”

      Efter det samtalet kom Mary Shelley att skriva ”Frankenstein”, Lord Byron själv att skriva flera skräcknoveller som Matthew G. Lewis (författaren till ”The monk”) kom att publicera, och John William Polidori (alltså Byrons läkare!) skrev ”The Vampyre” som kom att räknas som den första moderna vampyrhistorien på engelska, hundra år innan Bram Stokers variant genom greve Dracula skulle skrämma en hel värld och bilda ett mytiskt väsen i klass med Shelleys levande likdelar.*

      Men. ”Frankenstein” saknar de där kalla kårar-rysningarna som exempelvis ”Dracula” faktiskt har, även om jag sträcker på ryggen och spänner mig i stolen vid några tillfällen. Scenen som efteråt tydligast hänger kvar hos mig är inte läskig, utan obehaglig. Det är då monstret i smyg iakttar en familj i en stuga i skogen, lär sig deras språk, om deras relationer och börjar drömma att få bli en del av deras gemenskap. Så tragiskt och vackert att det river genom hjärtat, en stark skildring av vad utanförskapet gör med en individ, att hat inte är något vi föds med utan något vi lär oss. Eller kanske att vi inte ska passivt titta på för länge utan att involvera oss (*host,* sociala medier *host*).

      Romanen är tät av möjliga tolkningslager, jag får vissa vibbar av ”Moby Dick”. ”Frankenstein” är allra tydligast een kritik av människans vilja att leka Gud, och illustrerar tydligt hur naturvetenskapen fortfarande inte kan definiera vad liv är, trots att de flesta av oss har möjligheten att skapa nytt, även om vi oftast kan se skillnaden mellan död och levande med blotta ögat. Men romanen är lika gärna en historia om skuld, om att ha velat väl, men gjort ont, vägra ansvar och därför hemsökas av detta. Den handlar också om kunskapens och insikternas förbannelser. Och om reproduktion, om Frankenstein som både en fader och moder som hatar sitt barn/sin skapelse, och jag läser det som att Shelley kommenterar att när en sätter något till världen, så har en också ansvaret att ta hand om detta. Jag tänker också upprepat genom läsningen på hur vården/vetenskapen idag kan rädda det fysiska köttet och hålla det vid liv betydligt längre än vi klarar att sköta en persons inre.

      Ett tema överraskar ändå, något som jag inte hört talas om tidigare men som nu lyste uppenbart tydligt genom min läsning: Shelleys kristna kritik av ockultism och esoterism. I bokens inledning läser Frankenstein böcker av både Paracellsus och Agrippa, två fritänkande män som förföljs av myten att ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot världslig makt. Victor Frankenstein får sin nyfikenhet inför livet väckt av dessa författare, tar sedan skolning av naturvetenskapliga tänkare som ifrågasätter Frankensteins intresse för esoteriker. Men jag läser det som att Frankenstein aldrig släpper det tankegodset, och att Shelley menar att det är vad som förgiftar naturvetenskapen, och leder till skapandet av monstret.

      När monstret senare i boken hittar några böcker kastade i skogen så är de noga utvalda av Shelley. Det är dels Goethe, visserligen inte ”Faust” utan ”Den unge Werthers lidanden”, men kopplingen till att sälja själen till djävulen mot framgång i det jordiska anar jag ändå här också. Men den andra boken monstret läser är ”Paradise Lost” av Milton, som jag inte läst själv men som väl ska handla om att vända Guds lag ryggen, om Satan och den fria viljan.

      Och först här någonstans inser jag vad bokens alternativa titel anspelar på. ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus”: Prometheus var halvguden som i grekisk mytologi stal elden (upplysningen, kunskapen, den fria viljan) från gudarna och gav till folket. Jag antar att Shelley menar att Frankenstein istället stjäl Guds förmåga att skapa liv. Frankenstein ger dessutom liv till sitt monster med blixtens (eldens) kraft, och romanen skildrar hans eviga våndor efter sitt agerande, och jag ser även här kopplingen till Prometheus eviga straff att få sin lever uppkäkad dag efter dag av en stor rovfågel. Prometheus = Frankenstein (=Lucifer?).

      Där avslutar jag mitt rabblande. Hoppas ni hade trevligt i min lekmannamytologiska tolkningskavalkad! För mig är detta anledningen till att ”Frankenstein” ska fortsätta läsas. Den fortsätter vara spännande, men framförallt vill den säga oss något som inte står uttryckligen svart på vitt. Vetenskapsmannen och hans monster bildar en struktur som vi själva kan ladda, och som en fungerande myt pressar romanen djupliggande, allmänmänskliga funderingar upp till ytan.

      (Men slutet, kära Mary Shelley, var väl ändå ett rätt fegt ickeslut?)

* Jag riskerar att sprida vidare påhittad mytbildning kring den där dåliga sommaren på Villa Diodati nu, men visst är det en fin scen att tänka sig in i? (Chuck P återkommer till densamma i ramberättelsen av novellsamlingen ”Haunted".) Men jag höll faktiskt från att grotta ner mig i att Mary Shelley bara var nitton då hon började på romanen, att hon rymt hemifrån med Percy Shelley, flytt sin mor feministikonen Mary Wollstonecraft och sin far anarkistikonen William Godwin.

Fördjupning kring Agrippa och Paracellcus finns i den här fantastiska podcasten.

Den flitige bloggläsaren kanske rynkar pannan förvånat över att jag inte förstod Prometheus-kopplingen tidigare, eftersom jag uppehållit mig vid den myten flera gånger tidigare. Vad ska jag säga, jag är inte alltid så snabb i huvudet.

Köp här, här, här, här eller här eller på ditt antikvariat eller låna den på exakt vilket bibliotek som helst i hela världen. 

”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg (2005)

Jag började läsa den här boken runt 2010 och förstod ingenting. Jag var i min mest politiska fas, hade just läst SCUM-manifestet och trodde att denna roman skulle följa den med samma hårdhänta politiska retorik. Den litterära krånglet jagade bort mig, jag ställde upp boken i hyllan och där har den stått.

       Andrapersonsperspektiv i stora delar, dialog utskriven som teaterscener, ett drivet poetiskt språk., författaren som egen aktör i fantasierna.
      Det som gjorde att jag inte förstod då, gör romanen fantastisk nu.

      Premissen är tydlig från början, detta är en historisk fantasi om Valerie Solanas, hon som skrev SCUM och sköt Andy Warhol. Det finns likheter med ”Mitt grymma öde”, som är den andra historiska fantasin jag läst i hygglig nutid. Vi vet historiskt sett egentligen inte så mycket om den verkliga personen, desto mer om verken och myterna. Men i ”Drömfakulteten” så finns ett lager av självreflektion och tydlighet inför det fabricerade, och hela delar är utskriven fiktiv dialog mellan Berättaren och Valerie, och dessa bitar utgör romanens själva kärna, och hindrar boken från att ge den underliga bismak som Edenborgs fantasier gjorde.

      ”Drömfakulteten” är en livlig text, trots att den överraskar mig med tragedi snarare än uppror. Det är hjärtestörande läsning. Huvudpersonen skildras som dotter, doktorand pi psykologi, som psyksjuk missbrukare, som ensam döende. Men faktiskt inte alls som författare eller uppviglare, annat än att hennes verk SCUM används som tolkningsram för Solanas inre tillvaro. Stridsberg skapar en känsla för Valerie Solanas, snarare än återger en korrekt historia. Givetvis, eftersom hon skriver skönlitteratur och inte reportage, men det är ändå lätt att glömma under läsningen.  

      Men jag upplever att bilden av Valerie är lite för given. En romantiserand och tillspetsad bild av en trasig, arg arbetarklasskvinna i gränslandet mellan psykisk sjukdom och genialitet. Biologismen omvänd, männen är onda slavar under sin egen dumhet, kvinnor naturligt goda. Solanas älskar de kvinnor som patriarkatet förstört, men hatar de som ställer upp på männens villkor närmast mer än hon hatar männen. Elände, makt och förnedring, skickligt gestaltat men jag känner ändå av det fiktiva.

      Men, det är där, som sagt, dialogen mellan Berättaren och Valerie kommer in.     

      Fantasimomentet blir tydligt och berättarens egna syfte blir en del av helheten. I dialogen får Solanas får attackera allt möjligt, men ofta är författaren själv och den medelklassfeminismen, alla de intellektuella, alla de (vi) som glömmer att patriarkatets värsta offer sällan skriver politiska manifest eller ens texter överhuvudtaget. Solanas går på om hur verklighetsfrånvänt det är att hålla på med fiktion då det finns verkliga kvinnor som far illa.

”BERÄTTAREN: Jag är så ledsen för att du inte överlever den här berättelsen.

VALERIE: Det är verkligen ingenting att var ledsen över. Jag ska ge dig några goda råd om du är ledsen för att berättelsen slutar här. Bjud hem en trasig tiggartjej som behöver någonstans att sova och någonting att äta. Bjud hem knarkarflickorna som sover i papperskorgarna. Ta hem en tjackhora, en baglady, en galenpanna. Stanna i tunnelbanan och prata med de psyksjuka hororna. Gå inte därifrån när hon börjar vässa och gå an om ingenting. Fråga var hon kommer ifrån, vad hon behöver, vad du kan hjälpa till med, vad hon har i sina anteckningar, om du nu är så intresserad av döende tjackhoror. Besök härbärgena, mentalsjukhusen, knarkarkvartarna, torskdistrikten, fängelserna. Världen är där ute och väntar på dig baby. Materialet heter HON FINNS ÖVERALLT.”

BERÄTTAREN: Jag är inte dum i huvudet.

VALERIE: Och inte heller särskilt smart.”

      Men vem var Valerie Solanas och vad är SCUM?

Ett sviket barns uppgörelse med en ond värld?

En psyksjuks vanföreställningar?

En mästerlig agitators manifest?

En psykologistudents revultionsförsök?

En sanningssägares redogörelse?

En missbrukares desillusionerade rabblande?

En mördares försvarstal?

      Känslan som Stridsberg och ”Drömfakulteten” lämnar mig med är att Solanas och SCUM sannolikt var allt det där. Den insikten gör ont, och jag kommer aldrig att se på de kvinnor som patriarkatet förstört med samma blick igen.

(Köp här eller här eller på loppis eller låna bibblan)

(Houllebecq har skrivit förord eller efterord till franska utgåvan av SCUM)

”Nattens skogar” av Djuna Barnes (1936, 2009)

Både Anaïs Nin och William Burroughs hyllade Djuna Barnes (även om Barnes enligt myten bytte sida på gatan för att slippa hälsa på Nin) som en viktig modernist och skildrare av queera världar. Så jag lånade hem ”Nattens skogar”, det verk som flest listar som hennes huvudsakliga. Och jag förstod ingenting.

      Jag läste trettio sidor flytande allvetande tredjepersonsberättare som gjorde (vid första anblicken) godtyckliga nedslag i en karaktärs historia utan att låta mig greppa någon form av helhet. Efter att ha försökt förklara mina problem i ett givande samtal med några läsande småbarnspappor fick jag iallafall korn på de grejerna, och bestämde mig för att börja om läsningen. Då gick det aningen bättre.   
      Många av mina verkligt storslagna litteraturupplevelser börjar så. Med motstånd, frustration och oförståelse, som skapar förakt och en fas då jag etikettar författaren som skitnödigt högtravande. Där ger jag endera upp, eller så börjar jag förstå, och älska det. För ibland krävs det tunga stora nycklar till finrummen, men då jag lyckas få tillträde glider jag snabbt ner någon divan och låtsas att jag alltid varit stammis.

      Fullt så dramatisk blir tyvärr inte min läsning av Barnes. Hon fortsätter vara en stor gåta, även om jag ändå lyckas läsa igenom den och förstå åtminstone en del. Men jag tror att den fungerar som poesi, att jag kan behöva läsa den flera gånger innan den växer till sig i mitt huvud. Den är tät, späckad med skickliga skildringar av känslor och upplevelser, snarare än scener. Visst, det finns tydligen en av litteraturhistoriens första (?) skildringar av en uttalat lesbisk kärleksrelation, men om läsaren slappnar av mer än en sekund så kan hela sjok av bärande handling rusa förbi. Och efter utläsning är jag övertygad om att jag ändå missat mycket mycket av ”Nattens skogar”. 

      Ett exempel på både dräpande rolig personbeskrivning, och hur snåriga formuleringarna kan vara:

      ”Hon besudlade själva innebörden av begreppet personlighet i sin lidelse att vara en person; vagt omkrking henne märktes spänningen av den tillfällighet som hade gjort mäniskosträvan av djuret.”

eller:

      ”En stark känsla av sin identitet ger människan föreställningen att inte kunna begå något misstag; en alltför svag gör detsamma. Somliga naturer kan inte uppskatta, bara ångra.”

      Det är queer dekadens och det är tjugo-trettiotal i Pars och Berlin (jag gissar att det finns berörigspunkter mellan exempelvis Christopher Isherwood och Barnes också). Romanen är experimentell, har ingen tydlig dramaturgi eller händelsekedja. Det närmsta är de tre kvinnorna Nora, Robin och Jennys kärlekshistorier där baronen Felix också figurerar, men det är den underlige (fantastiske!) fejkdoktorn O'Connor och hans gåtfulla monologer som är textens tydligaste bärande moment, och kapitlet då Nora kommer oanmäld till doktorn en sen natt för konsultation om hjärtesmärta är den scen jag kommer ha med mig från ”Nattens skogar.” Sammanförda i sitt utanförskap, desperata efter sällskap men egentligen rätt ointresserade av varandra. Jag bjuppar på några talande citat därifrån:

      ”Rummet var så litet att man nätt och jämnt kunde komma sidlänges fram till sängen; det var som om doktorn dömd till att bo i en grav hade beslutat bebo den med största möjliga livaktighet.”

      ”Man mal en gåslever för att få pastej; man bultar en människas hjärtmuskler för att få en filosof.”

      ”Människan skapar sin historia med ena handen och hindrar den med den andra.

      Djuna Barnes skriver svårt, mästrar konsten att bara skildra det som sticker ut och skala av "allt normalt och vardagligt". Hon skriver den sortens litteratur som tål flera genomläsningar, som hjälper mig att se mänskligheten aningen bredare och lite djupare. Men frågan är ändå om jag kommer orka öppna den igen? TS Eliot skriver i den berömda förordet att bara den som är van vid poesi till fullo kan uppskatta ”Nattens skogar”, och kanske är det därför min sko klämmer och ömmar. Tydligt blir iallafall att ska jag läsa om självupptagna queera rikemanskids i tjugotalets Paris så drabbar mig Anaïs Nin på ett sätt som Djuna Barnes tyvärr inte är i närheten av att göra.

(Köp här eller här eller här eller här eller låna på bibblan)

”The Sea Priestess” av Dion Fortune (1935, 2003)

För den som inte redan vet det har jag de senaste åren intresserat mig allt mer för ickematerialistiska frågor, meningen med livet, finns gud, varför skaver existensen i hjärtat på så många moderna människor, och så vidare. Inititerat av den livskris föräldraskapet inneburit för mig, och kryddat av en komplicerad underbensfraktur som gett mig kroniska smärtor. Den flitige bloggläsaren vet det redan. Men jag läser alltså också en hel del grejer som ännu inte visat sig i bloggen, annat än i mina reflektioner kanske. Exempelvis ligger Bibeln och böcker av Nietzsche och Carl Jung också på mitt läsbord. Jag fascineras, och har nog egentligen alltid gjort (även om jag under några anarkistiska år förträngde det totalt) av religion, tro och andlighet. Men till skillnad från då jag var indienresande hippie letar jag inte längre efter en tro/religion att anamma, jag letar efter vad som känns rätt för mig, och skiter i vad det betyder för andra. En 'kosmisk anarkist' som min käre vän Simon vist kallade det. Klivet var därför givet till ockultism och esoterism (dessutom hade ett liv i hårdrock och metal redan smörjt upp banan för mig genom att ha grundat mig med retorik, symboler och begrepp).

      Detta ledde mig iallafall fram till Dion Fortune och hennes författarskap. Hon har skrivit mer teoretiska böcker om kabbalah och tarot, som jag inte läst, men är också känd för att ha gestaltat ockultismen i sin litteratur och gjort praktiken tillgänglig. Fortune var yngre men halvt om halvt samtida med Aleister Crowley, de bägge delade mycket, rörde sig under en tid bägge i Golden Dawn (det esoteriska nittonhundratalssällskapet, inte det nutida grekiska nazistpartiet) även om de också skiljer sig markant åt i sina läror. Fortune var också en kontroversiell figur, bröt med flera sällskap utvecklade egna och höll låda. Fortune såg hur hårt samtiden dömde Crowley för hans utsvävningar kring sexualitet, och gömde sig därför delvis i skönlitteraturen. Men i sina verk har hon vävt in sina erfarenheter från ett liv i ockultismen, och som jungiansk analytiker. ”The Sea Priestess” handlar inte om ockultism, ockultismen är själva handlingen. Boken ska, hos mottagliga, ge samma resultat som esoteriska ordnars initiationsriter, och Fortune fick skit av otaliga mystiker för att genom sina böcker ha gjort hemlig kunskap tillgänglig för vem som helst som kan läsa.

      Boken handlar om Wilfred, en ung och ekonomiskt oberoende man som plågas av astma och tillvarons ytlighet och monotoni. Genom sitt arbete som delägare i en mäklarfirma (ärvd från sin far) kommer han i kontakt med den mystiska kvinnan Viven Le Fey. Vivien drar honom till sig, både sexuellt, emotionellt och spirituellt och hon blir hans esoteriske vägvisare. En stor del av boken utspelar sig sedan i det halvt förfallna slottet vid Atlanten som Le Fey köper från Wilfreds firma, en underbart fantasieggande miljö som ramar in samtalen och dynamiken mellan Wilfred och Le Fey.

      ”I judge a personality not so much by what they say, or even by what they do, but by the way they affect you. For a person may do a lot in the world by virtue of the start he has been given in life, or because he has got something that is wanted at the moment, but that does not constitute a personality as I use the word. A personality fetches a reaction out of you of one sort or another, and it need not necessarily be a pleasant recaction.”

      Fortune målar en värld med en skapar gud/gudinna (Isis?), och samtidigt flera andra osynliga men verksamma krafter. Exempelvis blottar hon vårt vetenskapliga paradigm genom nedanstående citats olika syn på naturkrafterna (har är det ju spännande att minnas exempelvis hur gravitationen fortfarande är en ockult kraft. Vi vet att den finns, men egentligen inte hur den fungerar)

      ”Only in Its works is It known to us, and from these we deduce Its nature, and Its nature is Nature. Primitive man personified Its powers and called them gods; modern man depersonifies them and calls them forces and factors. Both are true,” said she. ”but neither is the whole truth; for the gods are forces, and the forces are intelligent and purposive, being exoressions of the nature of the One.”

      ”The Sea Priestess” handlar mycket om hur solen ger livet, men månen styr det. Jag tyckte det kändes underligt, tills citatet nedan dök upp:

”She told me, too, that the moon had a profound effect on mental states and moods, as is well known to any who have to do with the mentally sick; and even we who consider ourselves nominally normal are more affected than we choose to belive.”

      Och, till den som skrattar bort detta, kan jag säga att jag i jobbet (sjuksköterska) den 28e juli i år ringde polisen för handläggning av ett LPT (lagen om psykisk tvångsvård) kring en patient som blivit psykotisk och våldsam, och alfahannen som svarade sa ”vad håller ni i vården på med idag, är det blodmånen eller? Vi har femton väntande LPT-ärenden, och det är fortfarande bara eftermiddag.”

      Det skulle gå att skriva kritiskt om det biologistiska man-kvinnapolariteten som Fortune målar upp och gör gudomliga entiteter av, men jag har läst lite Jung och ser därför det snarare som arketyper som Fortune leker med, manligt och kvinnligt, där varje individ bär på olika mängder av bägge, oavsett biologiskt kön. Samtidigt som jag tycker mig förstå varför kvinnan leder mannen genom boken, då kvinnor generellt har bättre kontakt med sitt känsloliv och således med vad som formar vår syn på världen.

      Det skulle också gå fint att göra sig lustig över att Viven Le Fay visar sig tro att hon är en återfödd Morgan Lefay, alltså Merlins häxa, och hur hon ämnar bli en prästinna för det förlorade Atlantis. Men jag tar inte heller det helt bokstavligt, jag tycker det viktiga är perspektivet som Fortune gestaltar: Vi formar vår värld genom våra sinnen, men hur vi tolkar sinnesintrycken är beroende av hur vi kodar vår hjärna, och den kodningen kan man manipulera genom kunskap, ritualer, droger, genom att 'fake it til you make it'. Och vissa saker kan vi inte bevisa hur de funkar, men vi kan känna, se och uppleva att de gör det.

      ”Sometimes I think one thing about myself, and sometimes I think another. As long as I believe in myself I find I can do certain things. If I ceased to believe in myself, I think I should just crumble into dust, like an unwrapped mummy.”

      Den vetenskapligt sinnande kan förklara det med att jag är mottaglig, skör, lever genom en medelålderskris, är liten och törstar efter en större mening med tillvaron eller whatever, men ”The Sea Priestess” är en magisk bok. Fortune blottar faktiskt en del av det kollektivt omedvetna för mig, det jungianska begreppet för den gemensamma delen av vårt inre, det som inte går att vetenskapligt bevisa, men som går att känna.

      Oavsett, och det är detta är centralt med ockultismen för mig. Jag tar det som är värdefullt för mig, lämnar allt annat, och uppmanar dig till att göra detsamma. Jag skriver inte det här för att övertyga någon, utan för att dela med mig. Vi vet vetenskapligt att människor som tror på en större mening med tillvaron är lyckligare, men vi kan ännu inte vetenskapligt varesig verifiera eller falsifiera det (även om kvantfysiken och matematiken verkar vara det på spåren). Men vi kan välja hur vi vill se på tillvaron, vår hjärna är exceptionellt anpassningsbar, så låt oss utnyttja det. Livet blir magiskt om vi väljer att se det så. 

      ”And because it was real to her it became real to me and infected me with its emotion.”

(Och missta nu inte det här för något jävla ”carpe diem” eller välja glädjen-snack, ockultism handlar mycket om att bekanta sig med sitt mörker, göra sig själv upplyst genom att utforska all den skit som formar oss inifrån. Men det lägger jag inte ut texten om nu, jag är imponerad att någon överhuvudtaget läst ända ner hit.

Köp ”The Sea Priestess” här eller här.

Jag hade mycket ut av att läsa ”Förborgade tecken – esoterism i västerländsk litteratur”, en bok jag framöver kanske kommer skriva om i bloggen.)

”Parasit” av Erika Johansson (2018)

”Till Marcus - allt ska göra ont!”

Så lyder den vackra dedikation som författaren skrev i min bok på bokmässan, och det färgar hela läsningen. ”Parasit” gör mig faktiskt illa, och det är fantastiskt.

      Den lilla boken är skriven prosalyriskt, i en blandning mellan löpande text och poesi. Scenerna, övergångarna och vad som egentligen händer är flytande, surrealistiskt. Det finns en jagberättare, som skildrar en eller flera grovt våldsamma kärleksrelationer. Det är närgånget och rått gestaltat, talande bilder och samtidigt ligger en drömsk känsla över allting. Omslaget är tryckt i ett papper som känns mjukt och strävt mot mina händer och ökar effektivt ytterligare känslan av smuts och orenhet som Johansson skriver fram. Vad som händer "i verkligheten" eller inte är inte centralt i "Parasit", det här är surrealism och känslorna som skildras och skapas är huvudsaken. Jag tänker mig att om Johanne Lycke Holm läste Anaïs Nins bok om skrivandet som konstform ("The novel of the future") och något verk av markis de Sade så skulle det kanske landa i något som liknande "Parasit".  (Jag kan inte låta bli att göra såna här författarjämförelser, och även om de alltid blir trånga och förminskande så säger det nog ändå något. Om inte annat blottar det vilka författare jag vill namedroppa..)

      ”Hålen i mitt kött värker och blöder, men hans kyssar på desamma läker och bedövar och smärtan omvandlas till njutning – eller är samma sak. Han smeker mitt vänstra bröst samtidigt som han gnider de blodiga resterna av mitt högra. Gräver sig in och smeker sårkanterna. Jag kastas omkring i ett deliriskt tillstånd och lyssnar till mina ändlösa skrik. Hans fingrar försvinner in under huden, gräver tunnlar och töjer ut mig. Han skrapar loss mitt underhudsfett och sörplar sedan i sig fettet som glänser på hans händer, suger på sina fingrar och slickar sig sedan ljudligt om läpparna.”

      Kärleken i romanen är sadomasochistisk, berättaren gör illa och låter sig göras illa. Det är inget oönskat, utan tvärtom utgör smärtan en direkt förutsättning för den kärlek som skildras i boken. Jag tolkar och tänker på smärtan som en del av livet som det inte ska smitas ifrån, den ska istället fångas upp, eftersom ett liv utan smärta inte är något liv. Utan smärta, ingen njutning. Utan mörker, inget ljus. Men Johansson tar faktiskt konceptet ännu längre, och i ”Parasit” blir smärtan själva njutningen. I fysiska världen förstår jag inte den grejen, men som litterär upplevelse ger mig smärtan, äcklet och obehaget av att vara på "fel sida gränsen" stor behållning och njutning.

      ”Parasit” är en vildsint debut som inte snålar på språket. Johansson imponerar och inspirerar genom att ta i inifrån ryggraden och fläka fram betydelsebärande meningar i hårda formuleringar, vedervärdigt omöjliga att skaka av sig. Visst blir det lite repetitivt, emellanåt är det mycket penetrationer och uppfyllnadskänslor, men det skadar inte helheten.

      Boken är vidöppen för andra tolkningar och läsningar än mina, det går nog utmärkt att exempelvis läsa in Jungs Anima/Animusarketyper. Men när jag slår ihop boken är det främst en våldsam kärlekshistoria jag läst. Jag läser i ”Parasit” in hur vi i varje kärleksrelation oundvikligen måste förändras som individer, vi har sönder andra och vi går sönder själva, men fångas samtidigt upp i något gemensamt, något som är större än oss själva. 

      Och om inte livet bränner, svider, värker och skaver ibland så ljuger eller fegar vi. 

(Erika Johansson roddar förlaget Spinx och Lynx som ger ut flera häftiga surrealism-grejer, några som ni kommer få läsa om här i bloggen framöver om ni vill. Och ”Parasit” ges ut av Vertigo. Så köp hellre direkt från förlaget, än härifrån.)

"Oryx and Crake" av Marget Atwood (2009)

Ida har suttit i vardagsrummet och gråtit och skrikt åt filmatiseringen av "The Handmaid's Tale", så förväntningarna var höga då jag för första gången skulle läsa något av Margret Atwood. Boken öppnar dystopiskt med en huvudperson sover insvept i ett lakan i ett träd, och verkar ha överlevt en katastrof, kan vara den enda människan som överlevt (för vad är de där andra för några?). Han kallar sig Snowman. Och därifrån tar det snart verklig skruv!
      Den här boken är svår att skriva om utan att röja för mycket handling, men det är "Rosario är död" som möter "Never let me go", kryddat av Chuck Palahniuk.

      Boken är en effektfullt sammansatt historia som skildrar en svårbegriplig fiktiv nutid, tillsammans med tillbakablickar till huvudpersonens uppväxt och erfarenheter (vår reella nutid), och bit för bit väver Atwood samman dem till en fullkomligt oväntad helhet i slutet. Atwood använder en slags opålitlig tredje personsberättare, berättelsen filtreras genom en partisk och vinklad röst vilket ger liv och resonans på varenda skriven sida. "Oryx and Crake" är en riktig läsfröjd, och trots långt gågna urspårade konsekvenser och fantasier accepterar jag ändå hela den värld Atwood bygger upp.

      Atwood har gjort samtidens internetlevande tonårskille levande, på ett mycket grövre vis än jag var beredd på. Jag älskar hur hon skildrar sin huvudperson under puberteten som enbart sin kropp, och på så vis definierar hon samtidigt Flashbackkillarnas råa ensamhet. Att kolla porr blir kroppens romanser, att frossa i avrättningar och tortyr blir kroppens tragedier. En pricksäker iakttagelse.

      "Falling in love, although it resulted in altered body chemistry and was therefore real, was a hormonally induced delusional state," 

      Överlag är människor i den här romanen hormonrobotar, slavar under de egna signalsubstanserna. Välartikulerade grobianer i kläder. Ett perspektiv som slår an något djupt och jobbigt inuti mig, som gärna utgör från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på tillvaron, men jag inser alltmer att det inte räcker som ensam förklaring till den mänskliga liv.
      Atwood jobbar vidare kring temat, och bjuder ut romanen som en stor påse tänkvärt smaskigt läsgodis om diskrepansen mellan vetenskap och konst, om objektivitet och subjektivitet, och vilken av de två som tenderar att vinna i längden.

      Ytterligare ett tema är genmanipulation, och jag skrattar först högt åt exempelvis de fantasifulla "Happicuppa"-krigen, krig igångsatta av orättvisa produktionsförhållanden för en ny typ av kaffeböna. Sedan förfäras jag över hur mycket potentiell verklighet Atwood ringar in.  

      Det skulle kanske gå att kritisera hur boken blir för mycket, den är så skruvad. Men jag gillar det utflippade. Och "Oryx and Crake" är rolig läsning samtidigt som den provocerar fram nya tankar. Det kanske är det bästa betyg jag kan ge en bok! 

(Köp här, här, här eller här)