”Tripprapporter” av Tone Schunnesson (2016)

Något år efter hajpen kunde jag nu låtsas att jag hittat boken själv och ta upp den här omskrivna debutromanen. En ung kvinna som rått skildrar drogmissbruk, sex och ensamhet torde egentligen ha väckt mitt intresse direkt vid publiceringen, men instinktivt skeptisk till det som sätts på piedestaler så tog det mig lite tid att hitta fram.Kanske också för att jag trodde, genom titeln, att romanen skulle vara ytligt drogromatisk på ett ointressant sätt.

  Men, iallafall, så hittade jag fram och romanen är framskriven med en jagberättare som skildrar sitt destruktiva liv som ung missbrukande kvinna. Schunnesson har ett imponerande rikt språk men romantiserar för den skull ingenting av knarkarens helvete eller drogernas rus. Berättarjaget lurar och snor och bedrar för att fylla kroppen med substanser som kan döva de inre demonerna. Jag inser under läsningen att bokens titel nog är en ironisk blinkning till Flashbackforumets många mer självförhärligande tripprapporter vars syfte brukar vara att skildra berättaren/brukaren som häftig och farlig. Men det finns inget självförverkligande i det knarkande som Schunnesson skriver fram, bara en allt mer desperat verklighetsflykt. Undan uppväxtens trauman, undan dåliga relationer, undan självhat.

  ”Barndomen är ingenting du lämnar bara för att du känner för det.”

  Vi får följa jagets liv i Sverige, men också under en resa till Thailand hon gör för att bryta sina egna mönster, ett grepp som omgivningen kanske kan se som naivt men som också kan fungera livsavgörande och livräddande för många med missbruksproblem.

  ”jag åkte hem, skrev på ett kvitto att ingen människa går upp mot en lina.”

  Starkt och talande i romanen, men också tänkvärt utanför. Det är så mycket vi låtsas är viktigare än andra människor. Knark, jobb, Facebook, Netflix, Likes, högerswipes, frisyrer, jeans, lägsta tid på milen och så vidare. När det i själva verket är i det mänskliga mötet med andra som magin med tillvaron finns. Det är där vi blir sedda, själva fundamentet till att kunna landa, läka, leva, leka.

  Romanen fungerar som en påminnelse för alla oss med livet under någorlunda kontroll att det är ett ytterligt fåtal människor som är genuint onda (som gör gärningar vars enda syfte är att skada någon annan för ens eget nöjes skull). De flesta som gör hemska saker gör det i någon form av desperation, sprungen ur brist på resurser, materiella eller emotionella. För lite pengar, kärlek eller bekräftelse. Eller alltihopa. En knarkare lurar inte vänner eller snor cyklar för att vara elak, utan för att moralen inte längre får plats i livet. Behovet, begäret, att få tyst på sitt eget skrikande, trasiga, okramade ego väger tyngre än normer om uppförande eller omgivningens tyckande. Och om en redan är dömd, varför fortsätta försöka?

  Läsningen får mig att lova mig själv att ge fler chanser, trots att missbrukare gärna blir manipulativa så vill jag våga se fler öden, släppa in fler människor, men jag ska ändå inte ta skit. Både för min egen skull, men också för den andres, för ingen mår i längden bra av att inte bli avkrävd (lagom mycket) eget ansvar.

  Schunnesson skildrar skickligt att det inte finns något glamouröst med knark, utan att det snabbt förlorar sin äventyrlighet och blir långtråkigt. Tyvärr tycker jag att läsningen av romanen blir det också. Jag älskar idéen, starten och språket, men det är någon del som saknas för att den här romanen helt ska slå omkull mig och bli något annat än den schyssta quickread som den blir nu. 

Finns hos imperiet här men garanterat också på din bibbla.

"Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer (2016)

En bra grej med att gå på Angereds författarskola är boktipsen jag får av mina klasskompisar. Denna gång var det Kajsa som bjöd på "Mamma är bara lite trött", vilken snabbt letade sig rakt in i mitt hjärta.

  Jag har en flytande bild av en perfekt pappa i mitt huvud. Det finns ingen verklig förebild, det skulle inte funka för själva grejen med den är att den förändras. Vad jag än gör så byts bilden i skallen till det jag inte är. Jag skäller för mycket, eller för lite. Jag tar för mycket plats. Jag tar för lite plats. Jag är för tråkig, jag är opedagogisk, jag är för sur, jag är för trött. Och så vidare. 
  Egentligen vet jag att min kompass är trasig.
  Att ingen kan vara perfekt.
  Ändå bubblar det här irrationella självhatet i mig.
  Jag känner aldrig att jag är en bra förälder.

  Men "Mamma är bara lite trött" är en riktig empowerment-roman och tvättar min deprimerade hjärna från såna där svarta tankar. Beischer låter mig skratta förlösande åt hela skiten.
  Detta är en roman om stress, depression och utmattning. Om en kämpande mamma, med haltande lärarkarriär, som jonglerar VAB-dagar, förskolelämningar och omärkta kläder tills hon går sönder. Hon blir sjukskriven och satt i rehabiliteringsprogram. Där träffar hon den storrökande danskan Iris, en karaktär som växer både i huvudpersonens ögon och i mina, i takt med att sidorna passeras. Iris gestaltar hur viktigt det är att bara få dricka kaffe med någon ibland, utan att exakt veta vad som ska hända, eller vad man ska prata om.

  "Vi är hemskt dåliga på sorg i det här landet ... och på glädje." 

  Slutet på Beischers roman blir lite onödigt, jag fick samma "ta-inte-i-så-du-spricker-känsla" som mot slutet av annars fantastiska "Jag kallade honom Slipsen". Men romanen som helhet blir ändå en vacker påminnelse om att viktig litteratur inte behöver vara krånglig eller svåråtkomlig. Ibland blir det storslaget att bara få känna igen sig. Att få gråta och skratta åt sig själv. För den här romanen är både rolig och sorglig. Ett brinnande vittnesmål om att hur vi än jagar bilden av det perfekta som kommer vi aldrig nå dit. Det perfekta är ett omöjligt hittepå som har sönder oss. 

  Sara Beischer skrev debuterade med "Jag ska egentligen inte jobba här" (hon är verkligen queen of boktitlar!) för kanske tio år sedan, om att arbeta som vårdbiträde i äldrevården. När jag läste den stärkte hon min vilja att arbeta med människor, hon fick mig att känna igen mig där, och nu gör hon samma grej fast i mitt föräldraskap. Beischer stärker och ger sammanhang.
  Det är värdefullt.
  "Mamma är bara lite trött" blir en slags mild omkoppling av min hjärna. En varm påminnelse om vad som är viktigt i livet. Igenkänningen får mig i slutänden att skratta betydligt mer än gråta. För perfekt är obehagligt och inte önskvärt. Tillvaron är full av skav och sprickor, känslor ska inte kvävas utan visas, och vågar en visa så kommer folk krama bort det. Det är det magiska med att vara människa, att ha vänner och partners.

  Och, som en annan klasskompis sa, tragedin är faktiskt bara ett perspektivskifte från komiken.

Köp här eller här

”Storm i den pelare som bär” av Andreas Lundberg (2016)

Det här är en bok som räddar människoliv!

   Det tog ett långt samtal om J-K Husymans i Alastors monter på Bokmässan innan det kröp fram att den jag pratade med var Andreas Lundberg, författaren till ”Storm i den pelare som bär”.
   Såklart skröt han inte. Det gör sällan deprimerade.

   Anledningen till att jag visste om hans verk var att den är skriven ur en djup depression, en självhatets historia som inte slutat med suicid utan i överlevnad. Jag hade tidigare hållit i boken, men ställt tillbaka den eftersom jag inte känt mig redo, jag ser fortfarande knappast ljuset ur min egen avgrund. Tårögt och med en stor klump i halsen köpte jag ändå boken, och skyndade sedan därifrån för att inte börja gråta direkt där i montern. Så stark är den, ensamhetskänslan i en depression, och så desperat törstande efter sammanhang blir en drabbad.

   ”Om vi bara kunde se. ”Depressionsepidemi” står det i tidningen. Den svarta Draken som vrålande reser sig upp genom släktleden, genom DNA-spiralerna. Vi är hans livsrum. Han andas oss som eld. Verklighetens helvete. Helvetets verklighet.”

   Det är många gånger mest intressant att höra om en läsupplevelse någon haft, vad gjorde en läsning med den som läste? Här blir skillnaden på olika läsare tydlig, jag är helt ointresserad av tidsfördrivslitteratur, den sortens ytliga underhållning som inte utmanar. I mitt läsande vill jag lära känna andra, jag vill känna saker, bli berörd, upprörd, slutkörd, bortkörd, och jag vill lära mig saker om mig själv.

    ”Storm i den pelare som bär” uppfyller minst sagt de premisserna, den tränger ner genom min strupe, får tag om mitt stelnade hjärta och sliter fram det och dissekerar det sedan långsamt. Men Lundberg ger mig också verktyg till att sy ihop ett det igen, utan sjukdomens värsta varbölder. Den här boken är smärtsam läsning, faktiskt rent fruktansvärd, och därför så viktig.

    ”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner till gatan.”

    ”Storm i den pelare som bär” är skriven på mobilen under en fyra månader lång slutenvårdsvistelse på Affektiva på Sahlgrenska. Den handlar inte om en depression, den är skriven ur en depression. Även om min historia inte är alls samma som Lundbergs, letar sig hans skildring djupt in i mig och sliter ut tårar, snor, flåsande andetag och ömma käkar. Jag skriver samtidigt en skolövning på skamtema, och när jag är färdig med boken, min uppgift, och flera dagars skakande ångestpåslag, belönas jag med sprängande huvudvärk och orkeslöshet. Läsupplevelsen är motsatsen till feelgood, men effekten blir någonslags katarsis. Jag kommer ut ur boken lite starkare, lite mindre ensam.

    En skilsmässa och otrohetshistoria utlöser Lundbergs djupaste fas av depressionen, men vi förstår indirekt att han brottats med sin hjärna mycket länge. Han skildrar skickligt inifrån sjukdomen hur världen upplevs annorlunda. Jag har en fantastisk partner, vänner som stöttar, har aldrig behövt inneliggande vård, men känner ändå igen mig i mycket. Hur det känns att låtsas vara människa utan att längre kunna känna det själv, rädslan över att inte kunna bli bättre, panikrädslan att ha smittat sina barn med sin psykiska sjukdom.

    ”Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga, okommunicerbara gråtmörker.”

    ”Jag väntar på att få sms med skolfotografens bilder från förskolan, vettskrämd att få se spår av vansinnet i flickornas öppna, levande ansikten.”

   Lundbergs avgrund är djupare än min och det är stärkande att veta att han hittat någon slags väg uppåt. Men det provocerar att han dels knappast minns att ha skrivit den, och att det gjorts från avgrundens mörker. För boken är så litterärt skicklig, prosalyriskt vacker, med respektfulla och hjärtskärande porträtt både av Lundberg själv men också av hans medpatienters öden. Det hugger i hjärtat varje gång larmet går och vi förstår att en till har förlorats till självmördarnas skog. Dessutom är boken full av belästa citat. Att han lyckats skriva detta ur sin depression är en fantastisk prestation! (Även om jag förstår att den är redigerad i efterhand, även om jag kan tänka mig att Thåströms ord som lett mig genom livet kanske också gäller Lundberg: ”Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.”)

  Jag märker hur jag provoceras av Lundbergs sjukdomsperspektiv, att depression är något genetiskt och miljöskapat som en inte kan rå för. Eller så här, jag tror på Lundbergs förklaring i förhållande till sig själv och de andra patienterna. Men när jag vrider på perspektivet och ser in i mig själv så tror jag inte längre på det. Då tror jag fortfarande att jag bär skuld till mitt mående. Att jag gjort mig förtjänt av att må som jag gör.

  Men Lundberg får mig att inse att det där är sjukdomen som talar inuti mig. Att det inte är mina egna tankar. Det är depressionen som med våldsam kraft skriker mig ned på huk i mitt inre tomrum, men att jag faktiskt kan resa mig. 

  Den insikten är svår, men innehåller oerhörd kraft.

  Tycker du att det låter jobbigt att läsa den här boken? Det är det. Fruktansvärt. Vidrigt. Men detta är många människors verklighet. Den borde delas ut till hela Sveriges vuxna befolkning. För, direkt eller indirekt, så tror jag att alla påverkas av den svarta draken och hans pestsmitta.

    Du som är drabbad ska läsa den för att känna igen dig och förstå att du inte är ensam.   

    Och du som är frisk i skallen, du ska läsa den för att du ska förstå att depression inte handlar om någon som bara är lite ledsen eller lat, som är ömklig eller bara tycker synd om sig själv. Eller om du är så empatilös att du är en sådan som ser någon klättra över räcket på Älvsborgsbron och tar fram din mobiltelefon istället för att försöka hjälpa. Eller om du är jubelidiot som Horace Engdahl och tycker att alla som vill ta livet av sig borde få göra det.

    Lundberg gestaltar hur en depression kapar hela hjärnan, skapar nedåtgående tankebanor som bekräftar alltings jävlighet och tillvarons mörker. Och visar hur det är en sjukdom. En nitlott i arv och miljö-tombolan. Inget en själv kan rå för att en drabbas av, men som faktiskt går att lära sig att leva med, tillsammans med andra, med rätt verktyg och förhållningssätt.

    Du som är drabbad måste förstå att du inte är ensam, att vi behöver dig.

    Du som inte är drabbad måste också förstå det, för vi som är behöver ditt stöd.

    ”Vansinnet stiger som tidvattnet, och som tidvattnet ska det sjunka undan.”

    Det enda jag tydligt saknar i boken är Lundbergs förhållande till sin tro, jag skulle gärna ha läst mer hur hans sjukdom förhåller sig till religionen, hänger de alls samman och så vidare. 

    Boken skildrar heller inte Lundbergs tillfrisknande, men jag förstår att det skulle blivit en annan sorts bok. I efterordet beskriver han sig som en nykter alkoholist, att han inte förväntar sig att någonsin kunna bli helt frisk från sin depression, men att han däremot lär sig känna igen och skilja på depressionens tankar och sina egna, och på så vis kan han leva och faktiskt ibland vakna på gott humör. Det låter magiskt.

    Tack Andreas Lundberg, tack för att du är så jävla modig. Tack för att du ger oss drabbade hopp genom att vara ärlig ditt mörker.

    Jag hoppas verkligen att många vågar läsa den här boken.

(Köp boken här, eller ännu hellre direkt från förlaget, eller låna på ditt bibliotek. Eller be att få köpa in den till din arbetsplats. Och ja, förlaget har det underbara namnet Pequod Press, efter kapten Ahabs fartyg i "Moby Dick".

Är du deprimerad? Läs inte bara boken. Sök också hjälp och sammanhang. Det är minst lika viktigt. Även om det sitter långt inne, jag vet, men en ska inte möta den svarta draken ensam!

Det går förresten numer att följa min blogg via Facebook. Om du vill.)

"Jag kallade honom Slipsen" av Milena Michiko Flašar (2017)

Hur gick det till när de satte titeln på den här boken? Jag tar upp den, med låga förväntningar och nästan avsmak eftersom titeln fick mig att associera till putslustig buskis. Men redan efter några rader, definitivt efter några sidor, har boken sugit in i mig och jag sträckläser (totala motsatsen till ”Stiga sol, smälta is” som med sin fantastiska titel gjorde mig besviken med sitt innehåll). Boken drabbade mig, så som verkligt bra böcker kan göra. I ”Jag kallade honom Slipsen” trollbinds jag av det självklara berättarspråket, grips av trovärdiga karaktärer och tar till mig av budskapet.

       Vår huvudperson är en hikikomori, en av hundratusentals unga japaner som, i reaktion på hårda krav och upplevda trauman, isolerar sig i familjehemmet och försöker få livet att kännas så lite som möjligt.

       ”Jag sörjde barnet jag en gång varit och som jag i sällsynta ögonblick hörde slå vilt omkring sig i mitt hjärta.”
       ”Jag ville inte bli en man som tror att han kommer vinna. Inte växa i någon ny kostym. Inte bli en far som säger till sin son: Man måste fungera.”

       Visst märks det att författaren skrivit poesi tidigare, hennes berättarröst lämnar inga frågetecken utan håller sin skärpa från början till slutet av boken. Melankolin och känslan av att inte passa in är plågsamt vackert skildrad och får mig att gråta.

       ”Tåget rullar in. Det är fullt med folk. Man speglar sig i fönstren som glider förbi, och känner inte igen sitt eget ansikte.”

       ”Sönderlästa böcker. En nalle. Gamla leksaker. Den välkända doften från saker som en gång varit viktiga.”

       Men något har gett en oväntad kraft, vår berättarröst vågar sig ut till en park och börjar spendera sina dagar tyst iakttagande livet i parken. Snart dyker en medelålders man upp, som tar en annan parkbänk i besittning och under en tid delar de parken och tystnaden innan de, nästan ofrivilligt, börjar tala med varandra.

       ”Parken hade blivit mindre i hans närvaro. Den bestod nu endast av två bänkar, hans och min.”
       ”Du är här. Jag är här. Vi har båda rätt att bara vara här.”

       Skickligt låter Michiko Flašar härifrån två jagberättare växla i samtalen på parkbänken. Formen ger osökt en känsla av Forrest Gumps parkbänks bekännelser, men i ”Jag kallade honom Slipsen” har vi två personer som turas om att bekänna sina brister. Vi lär känna en till karaktär och fördjupar oss i den första berättarröstens historia, utan att det någonsin blir förvirrande. Deras likheter och skillnader vävs samman på ett underbart gripande vis. Skilda åt av ålder men förda samman i känslan att inte längre vilja prestera, inte längre leva upp till omgivningens krav, i saknaden av någon som vågar lyssna till vad man har att säga.

       ”För den som sticker ut drar till sig uppmärksamhet från dem som är så uttråkade av sin egen normalitet att de inte har något bättre för sig än att plåga den som är annorlunda.”

       Boken får härifrån en strimma hopp, i takt med att relationen mellan de två växer fram, gestaltar Michiko Flašar hur allting blir annorlunda när man har namn på varandra, kan urskilja och förlåta varandras egenheter, och framförallt känslan att ha någon som lyssnar på det man har att berätta. Att trösten finns hos andra, även om det känns orimligt långt borta.

       ”Jag kallade honom Slipsen” sätter fingret på ett samhällsfenomen, hjälper oss förstå varför unga vuxna stänger in sig och stänger ut andra. Michiko Flašar låter oss uppleva hur livet ter sig när upplevda trauman och krav från samhället tagit knäcken på livslusten. De som känner att orden tagit slut, som kryper in i sig själva. Jag tänker att det är ett växande samhällsfenomen även i Sverige, men att vi än så länge saknar ett eget ord för det. Den här boken kommer vara viktig för många tonåringar på väg att sluta sig i sig själva, för att hjälpa omgivningen att förstå fenomenet när unga vuxna fastnar mellan barndom och vuxenliv, och samtidigt hur skammen följer och gnager långt in i vuxenheten.
       Men Michiko Flašar får mig inte bara tänka på krav från samhälle och familj, utan också på mansrollen. Om att leva med fegheten att inte ha ställt upp för en mobbad vän, eller skammen över att inte älskat sitt utvecklingsstörda barn. Och utan att göra de båda berättarna till helt igenom offer eller förövare (det fanns en fantastisk formulering som var typ ”Vi är alla ofria, men det friar oss inte från ansvar” men jag glömde anteckna var det var) så skickar Michiko Flašar samtidigt en känga till omgivningen, familjerna, skolan, de som ger upp och som slutar att försöka förstå.

       ”Vad väger tyngre […] Det faktum att han teg om sin situation, eller det faktum att jag uppmuntrade honom att tiga.”?

       ”Vi hade slutit en pakt: helst inte vilja veta något om varandra. Och just den pakten är det som svetsar familjer samman i generationer. Vi är maskbärare. Våra ansikten går inte att se längre eftersom de vuxit ihop med maskerna. Det gör ont att slita dem av sig. Så ont att smärtan att aldrig mötas, öga mot öga, är lättare än smärtan att visa sitt rätta ansikte.”

       Många gånger kan jag tycka att greppet att börja berätta från slutet röjer för stora delar av handlingen, men jag tycker att Michiko Flašar enbart ökar melankolin genom att låta oss veta redan i början att våra båda berättare kommer att slitas från varandra. Otroligt proffsigt sätt att göra oss osäkra på karaktärerna och skapa spänning, jag är oerhört stressad när karaktärerna kommit varandra nära och skapat ett litet sammanhang.

       Boken har en underlig kapitelindelning. Korta, max tre sidor, kapitel som avslutas ”spännande” och sedan fortsätter direkt i nästa kapitel. Det får mig att tänka på hur Dan Brown skriver, vilket borde vara negativt, men i den här boken fungerar det. Jag kan inte sätta fingret på hur eller varför, men kapitelindelningen är bara medryckande. Kanske ligger den stora skillnaden i att ”Jag kallade honom Slipsen” är så karaktärsdriven och inte handlingsdriven.

       Det enda som stör mig är ordlistan i slutet, att japanska ord bakats in i texten men att jag får slå upp dem i slutet. Egentligen gillar jag när författare använder det greppet, men något i ”Jag kallade honom Slipsen” får mig att irritera mig på det. Kanske för att vissa ord bara är matdetaljer, medan andra är förklaringar på japansk kultur? Jag tycker att matdetaljerna hade kunnat lämnas utan förklaring och kulturbegreppen redogjorts i den löpande texten istället.

       Titeln tog hela min uppmärksamhet när jag tog fram boken. Först när jag läst färdigt inser jag att det är koifiskar på omslaget. Fiskarna som hoppar uppströms för att para sig, symbolen för att ta sig förbi hinder, att aldrig inte ge upp hur brant det än ser ut att vara. Otroligt mycket mer passande än titeln.

(köp här, här eller låna på bibblan)