”Labyrinten” av Simon Stålenhag (2020)

 Viss recensionspost är så efterlängtad att jag joggar iväg för att hämta den. Så var det med ”Labyrint”. Simon Stålenhag är kanske inte en författare som lägger sig allra högst på min lista, men visst är jag rejält betuttad i Sveriges kanske viktigaste fantastikförfattare just nu. Han har en säregen stil, bygger fina världar och berättar mer med bilder än med text. Till min stora glädje är ”Labyrint” mörkare och mindre naiv än tidigare Stålenhagverk. Den här bildromanen är rå och hemsk, och förtjänar etiketten ”skräck” tillsammans med ”fantastik” och ”scifi”.

   I ”Labyrint” bygger Stålenhag en tydligare dystopisk känsla än i tidigare verk. Askmoln täcker världen, solens strålar orkar inte igenom, några fåtal människor har överlevt genom att bygga bunkrar under jorden och på så vis komma undan den giftiga atmosfären. På sitt sedvanliga vis bygger Stålenhag värld genom att blanda åttio-nittiotalstalsdetaljer med fantastikelement, och det fungerar som tidigare väl. Lite bättre till och med, ”Labyrint” känns aldrig romantiserande eller nostalgirunkande.

   Även om Stålenhag främst är bildkonstnär så är ”Labyrint” tydligt finurligare berättad än tidigare verk. Vi får direkt veta att en ytexpedition har gått åt pipan och att berättaren ska ställas inför rätta som ansvarig för detta och eventuellt bestraffas med döden. Det är ju svårt att inte bli nyfiken på den fortsättningen.. Sen gör han bra val i att berätta en primärt mellanmänsklig berättelse och låta världen byggas indirekt av det som utspelas mellan karaktärerna.

   Sedan finns ändå brister, det är först på sidan 67 jag förstår att berättaren är kvinna och texterna är lite språkligt klumpiga emellanåt. Men det är småsaker, helheten är gripande och inneslutande.

   OBS att ni inte ska ströbläddra i andra halvan av boken innan ni läser, risken är då att ni får en spoiler ni inte vill ha. För romanen innehåller ett underbart hemskt moment som ni inte vill spoila. Det är så ryggradsrysande snyggt och obehagligt att jag verkligen hoppas att Stålenhag fortsätter djupare in i skräckdelen av sitt författande. För trots att numer så har nyhetens behag lagt sig, jag har vant mig vid hans fantastiska illustrationer, så är ”Labyrint” den Stålenhag-roman som jag kommer bära med mig längst och tipsa folk om att börja med.

   ”Labyrint” väcker frågor på ett vis hans tidigare verk inte gjort. Vilka val tvingas man göra när katastrofen kommer? Vilka ska räddas? Vilka ska offras? Hur mjuk kan man vara då faran hotar? Hur mycket avgör slumpen vilken sida man hamnar på? 

  Jag hade däremot gärna sluppit slutbilden. Jag förstår den inte, och jag tycker berättelsen är bättre utan den så jag väljer att tänka bort den. 

   Samtidigt så verkar romanen med en fin sensmoral utan att vara påstridig, som bra skräck kan göra, och ”Labyrint” påminner mig om att även om verkligheten idag är fruktansvärd på många vis så lever vi inte (ännu?) i den här dystopin. Vi har massor av stora problem, men än så länge behöver vi inte gräva ner oss för att överleva. Och vi har fortfarande råd och möjlighet att bry oss om varandra..

 

(Det smickrar ju att en trött bokbloggande lönearbetande smårbarnsfarsa får sånt här som recensionspost, det gör det, även om jag samtidigt förstår att det mer handlar om att Fria Ligan vill behålla sin kontakt med gräsrötterna, än att min blogg behövs för att marknadsföra Simon Stålenhags böcker.. Jag har inte sett teveserien som baserats på tidigare verk, men trailern kan ses här. Stålenhag har btw också regisserat en musikvideo, se här. )

”Tivoli” av PC Jersild (2018)

Jersild gled högt upp på min läselista efter att jag här om månaden läste den underbart nattsvarta dystopin ”Efter floden”. När min bästa boktipsare Linda uppmärksammade mig på att Jersilds senaste bok handlade om ett äldreboende i framtiden, slog peppmätaren i taket. (För den som inte vet, jag är sjuksköterska i kommunal verksamhet, men skriver också själv på en dystopi om vård i framtiden).

  I ”Tivoli” har Gröna Lund avvecklats som nöjefält för unga, och istället blivit ett lyxigt seniorboende. Vi följer ett antal olika jagberättare som skildrar sin del av boendet. De båda bröderna som flyttar ihop i åttioårsåldern är den del av narrativet som verkligen letar sig in i mig. Jagberättaren är den introverte brodern som i livets slut börjar leva tätt intill sin mer världsvane storebror. Det blir flera gånger hjärtskärande vackert om ålderdom och ensamhet, och det är i de lägena som Jersild briljerar som författare. Den uppenbara förståelsen för åldrandet, döden och vården lyfter sidorna och läsupplevelsen.

  Läkemedelsindustrin får sig en rejäl smocka, en kul gliring till restriktionerna för att få sprida askan efter en avliden skickas iväg genom att kalla det arv från gammal religion och en förvanskad syn på hygien.

  Teosoferna och madame Blavatsky får sig lite skit, Katolska kyrkan startar fotbollslag för att desperat försöka fånga in folket igen och Humanisterna har landat som samhällsinstitution. Jag håller inte helt med varken Jersild (aktiv i Humanisterna) eller deras ateistiska projekt, så gillar jag tanken på dem som en uttalad arrangör av livsviktiga ritualer som begravningar och så vidare. Och jag gillar hur Jersild skriver fram en värld som får mig att tänka kring det.

  Jag är däremot inte lika förtjust i andra delar av idéerna. Hörläsglasögonen? De etiska problemen kring att en boende skaffar en Barbara och kräver att omsorgspersonalen ska hjälpa honom tvätta den, det är en potentiellt jättebra historia. Men Jersild kan inte låta bli att göra lite buskisfniss av det, istället för att illustrera viktigare saker som konflikten mellan en sjuks rätt till sin sexualitet å ena sidan, och rätten till vettiga/ickekränkande arbetsuppgifter för personalen. Men Jersild fintar mig snyggt i en annan scen, när globetrotterbrorsan köper sex till sin osäkre bror så tror jag att författaren bakat in en rejäl gubbsjuka, men den scenen vrids snyggt och hjärtligt till något bra.

  Dialogen skriven utan markeringar eller radbyten. Ett formgrepp som kan vara sjukt snyggt i vissa romaner. Men ”Tivoli” är en lättläst roman i övrigt, och jag tycker Jersild hugger sig i foten genom att spöka ut dialogen på det här viset. Jag som är en van läsare stakar mig, och jag kan tänka mig att den mer ovane läsaren får direkt svårt att förstå samtalen.

  Jag får överlag en känsla av att arbetsprocessen kring ”Tivoli” gått för fort. Det är mycket pepp och berättarglädje och finurliga idéer, men helheten haltar. Det skulle behöva kapas i historierna, och jag skulle behövt ett metanarrativ, varför hör vi alla de här olika jagrösterna? Och, varför låter rösterna så lika? Vi får veta att det finns nyspråk, varför berättar inget av jaget på en mer nyspråklig svenska i såfall? Och slutet, det bara händer, lite från ingenstans?

  Det är kul att läsa hur kapitalismen nästlar sig in i äldrevården och börjar profitera på mjuka värden. Men, det som blir direkt verklighetsfrånvänt i romanen, är hur vi ska kunna ha gamla pensionärer så rika att de kan köpa in sig i lyxiga komplex, när alla kommer jobba tills de går sönder och sedan inte få några pengar alls? Visst anar vi att de flesta i ”Tivoli” hör till de rikare i samhället, men jag saknar ändå berättelser/blinkningar till de gamla som inte har några pengar. De är många redan, och kommer utgöra den absoluta majoriteten i framtiden.

  ”Tivoli” är en läsvärd historia som lyfter viktiga ämnen, äldrevården och framtiden, men som missar sin chans att landa som en femma i mitt bibliotek. För även om jag får flera bra idéer till mitt eget skrivande och yrkesliv, så som helhet är tyvärr ”Tivoli” inte i närheten av att vara en lika komplett roman som Jersilds åttiotalsmästerverk ”Efter floden”.

Köp på ditt antikvariat, inte här.

”Efter floden” av PC Jersild (1982)

Dystopier är tvärinne. Genrén fyller hela hyllor på biblioteket och halva Netflix-flödet. Ändå är ”Efter floden” en oförtjänt bortglömd dystopisk pärla, svenskskriven på åttiotalet. Då var Kalla Kriget intensivt, kärnvapenhotet hängde över samhället, och författaren Jersild var engagerad i ett antikärnvapenprojekt som senare skulle få Nobels fredspris. Men innan dess använde han sin rädsla för att skriva ”Efter floden”.

  Vi förstår direkt att berättarjaget, Edvin, övergivits på ett postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig, men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.

  Det är en pennalistisk, hierarkisk framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig, konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.

  Det gäller att äga eller bli ägd. Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt. Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden” finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.

  Den är dessutom överraskande grov, utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra barmhärtighetsmord.)

  Titeln är tydligt biblisk, men innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå är det en rätt vacker skildring av religion i boken.

  ”- De spetälska har fått för sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest. Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”

  Det gömmer sig också mer magi och livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska, viktiga saker:

  ”När man är ung som du tror man att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni? Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”

  Jag tycker att Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis ”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så varför har då inte den här romanen högre status i litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i klass med de stora svenska författarna.

  I en kommentar som utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången. En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen, trots att vi lever mitt i den.   

  Men jag tänker att ”Efter floden” och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan till egoismen.

Köp på ditt antikvariat, eller här.

”Duck city” av Lena Andersson (2006)

Jag har fem kompletta årgångar av Kalle Anka & C:O och tre-fyra år av Kalle Ankas pocket från nittotalet hemma hos mamma och pappa. Jag har läst Moby Dick fler gånger än jag vill erkänna. Jag älskar dystopier. Jag älskar nörderier. Jag bryr mig om hälsofrågor. Jag gillar satir.

  Jag borde ha gillat ”Duck city”.

  Andersson skriver fram en underlig framtidsdystopi där USA får bli Duck City, fetma och anorexi har blivit dominerande samhällsfenomen och karaktärerna får form från detta och från Walt Disney. Kalle A är den fete lågintelligente arbetaren, Kajsa A är hans tjocka kärlek, John von Andersson är den smällrike, vältränade kapitalisten som lever på att folk äter ihjäl sig av hans ohälsosamma mat. Kalles brorsöner krigar i ett sandligt land långt borta och skapar stor ångest i Kalle som han äter bort. Samhället för samtidigt en kamp mot fetman, Operation Ahab, där fetman är den vita valen. Och någon piskar och dödar överviktiga.

  Jag tänker mig Lena Andersson som ett spjut i sidan på kristen fundamentalism. Men ändå har hon skrivit en dystopisk satir om USA, utan att nämna Jesus? Fundamentalismen i ”Duck city” är istället kostkopplad, men landar i att ingenting är viktigt, och då förlorar hon mig som läsare.

  Jag förstår aldrig den här Kalle Anka-grejen som ”Duck city” har. Är de ankor eller inte, och varför är det viktigt? Att Andersson parafraserar öppningsmeningen från Moby Dick borde fått mig att jubla, men istället känns den bara lösryckt insprängd i en textmassa. Vi som känner igen den förväntar oss mer än namedropping, och de som inte förstår den, bryr sig gissningsvis inte alls.

  Men det är så mycket annat som jag inte heller förstår i den här romanen.

  Som vad Andersson vill ha sagt, eller vem vi ska sympatisera med? Satir ska ju gärna slå uppåt för att fungera, men jag tycker att en stor del av viktskämten slår neråt, på ett osolidariskt och totalt ospännande sätt. Visst förstår jag att Andersson vill visa på fundamentalism aldrig är bra, men jag tycker aldrig att vi kommer tillräckligt djupt i frågorna för att det ska bli spännande. Och samtidigt är det för ytligt för att bli roligt. 

  Romanen spretar och kan inte bestämma sig, och jag blir direkt överraskad när jag läser i en intervju att Andersson menar att hela romanen är en kommentar till Irakkriget som pågick då den skrevs. What, tänker jag. Det syns inte direkt.

  Det finns några snygga grejer, som kopplingarna mellan artonhundratalets slaveri användes för att få tag i socker, nu i nutid övergått i att fattiga svarta föräter sig på samma vara. Och jag gillade raden:

  ”Alla placerar väl sin gränslöshet någonstans.”

  Men allt är överlag så indränkt i ironi att jag mest blir irriterad, på ett dåligt sätt. Det känns som att Andersson inte riktigt brytt sig om sitt verk, och det finns så många lager av ironi att jag inte heller bryr mig efter ett tag. Driver Andersson till och med med sin egen bok genom det här med att Kalle A och John försöker skriva? Ord som ty, åstunda, högfärdslater, cirkumflexer får mig att tänka det. Men jag vet inte. Och jag bryr mig inte.

(Finns här.)

"Allting växer" av Lyra Koli (2018)

Till en början distanserar berättaren mig i den här svenska scifi-romanen. Det är dystopiskt, klimatkatastrofen har passerat, döden håller på att besegras genom nedfrysning, men jag upplever dialogen som fyrkantig, och funderar mest på varför det är en jagberättare som fantiserar fram ett tredjepersonsperspektiv. Något får mig ändå att fortsätta läsa, strukturen träder fram, den underliga inledningen får sin förklaring och romanen blir läsvärd.

  Jossi är huvudperson, som nygift konstnär borde hon vara lyckad och lycklig, men något skaver och får henne att söka alternativa vägar. Hon snappas upp i en revolutionär verksamhet med syfte att förändra gränsen mellan människa och natur, låta växtligheten ta sin hämnd på mänskligheten.

  Romanen är lättläst, undantaget inledningens förvirring över perspektivet, och det onödigt spänningsskapande i att inte skriva ut vilka som talar med varandra i varje situation, vilket får mig att använda tid till att fundera över vem som pratar med vem.
  Koli skriver fram en cynisk framtid, tydligt tagna ur vår samtid. Allting är likformat och ytligt, virtuella sociala medier dominerar kommunikationen, men ingen bryr sig om annat än sig själva och hur de själva ter sig. Hälsa, både fysisk och psykisk, styrs genom hormonimplantat. Alla som tänker annorlunda sektstämplas, alla handlingar som inte är jobb eller avkoppling uppfattas som religiösa. Den som frivilligt önskar ge upp sin individualitet blir sjukskriven och placerad i rehabiliteringsprogram.

  "Allting växer" (är titeln förresten en blinkning till filosofen Herakleitos "Allt flyter"?) är gulligt naturvurmande, lite sådär hippiefin, och rätt rolig. Språket är inte lika fulländat, men visst finns det vibbar av Karin Boyes "Kallocain". Däremot saknar jag en djupdykning i det som lyfts. Jag skulle gärna sett romanen skruvas ett par varv till kring sina teman. Men visst, den får mig att fundera över hur sociala medier borde kallas antisociala medier, eftersom bara fysiska möten räknas för vårt mående. Och jag blir sugen på att jorda ner fingrarna bland krukväxterna i fönstret. 

(Länk för länk)

”491” av Lars Görling (1962)

Min föräldrageneration är antagligen bekant med den här glödande satiren, även om jag gissar att fler hört om den än själva läst den (kanske sett filmatiseringen). För mig var den oavsett helt okänd tills jag hittade Babels fina lilla bokserie om ”Böcker som skakade folkhemmet”.

      ”491” är en provocerande klassiker som fortfarande är tänkvärd. Görling berättar om några ”grundligt snedslitna pojkar”, som samhället testar ett nytt grepp om och förhållningssätt till. För att bryta vandringen från barnhem till ungdomsfängelse och sedan fängelse eller sinnesjukhus försöker man med ett socialt experiment om fri fostran. Mat, husrum men inga straff. Vi får inget större politiskt sammanhang till berättelsen, men det är inte svårt att se hur Görling vill dra ner byxorna på folkhemmet och blotta det fula, det sjuka som döljs av fina ord om 'medmänsklighet'. En dystopi byggd på trimmad social demokrati.

      Det godtrogna representeras främst av den nybakade socionomen Krister, som bor med killarna i samma lägenhet och gör sitt bästa för att få dem att fungera, men utan att sätta press eller tvinga dem till något. Krister börjar som en sympatisk och fin karaktär, men Görling låter honom utvecklas till en patetiskt ynklig figur som utnyttjas hejvilt av killarna, samtidigt som han håller fina tal inför sin egen chef eller pojkarna själva:

      ”Om någon protesterar, tar man inte till andra orsaker än de rent psykologiska – för att eventuellt 'bota' med något preparat. På så sätt slipper man undan frågan om protesten var berättigad eller ej. Och en sak till, hur väl formulerad måste protesten vara för att formellt tas på allvar?” 

      Boken blev, efter vad jag förstår, kontroversiell dels på grund av attacken på social demokratin och på de välmenande samhällsinstanserna (kompasslösa sociala institutioner, cyniska poliser, en svamlande pastor). Men sedan finns också scener med fysiska, psykiska och sexuella övergrepp på både barn och vuxna (en speciellt obehaglig scen tyckte jag var den med portvakten och flickan på vinden, även om rent innehållsmässigt ”värre” händelser skildras.). Som med all provokativ konst måste en ställa sig frågan om det är berättigat, om det utspelar sig i en kontext och har något att säga, eller om snusket och våldet i sig blir fokus. ”491” passerar utan problem, det grova finns där för att skapa insikt, inte som egensyfte.

      ”Mänskligheten var splittrad i 'dem' och 'vi', och 'vi' betydde för var och en av oss 'jag' Vi hade alla argument färdigformulerade och kunde alla svar.”

      Boken är skriven i jagform av en av killarna. En karaktär som lyhört snappar upp alla andras svaga punkter och utan att blinka nyttjar dem till sin egen vinning när helst det passar honom själv. En som hittar kryphålen i alla system, som snor allt som inte sitter fast, som lurar den som inte vet bättre. Kontinuerligt under läsningen funderar jag på varför karaktären överhuvudtaget väljer att berätta historien, och Görling bygger på så vis spänning inför slutet.

      Görling skildrar obarmhärtigt hackordningen bland samhällets utstötta, hur alla slår nedåt i hierarkin, de hämnas och straffar den som egentligen inte har gjort något, men som man kan rå på, eller komma åt. Det resulterar i en tänkvärd illustration av vilken infekterad värld trasiga individer hamnar i, skapar och upprätthåller, och hur svår denna är för utomstående att förstå. Och det är så jag läser ”491”, som ett försök att få mig och andra utanför att förstå alienering och kriminalitet utan att ta bort skuld från den enskilde. Görling har sagt i en intervju att ”491” är hans egen uppväxt, och han skriver för att ingen ska ha det som han haft det.

      Det är svårt att inte tänka på Anthony Burgess fantastiska ultravåldsklassiker ”A clockwork orange”. En dystopisk framtid där socialt experimenterande på problemkillar skildras. Bägge kom dessutom ut 1962 och är runt 200 sidor långa. När socialarbetaren Krister utbrister: ”En påtvingad handling saknar allt moraliskt värde." är det som en sammanfattning av Burgess bok. Böckerna har olika budskap och tema, men jämförelsen håller, bägge böckerna triggar mig på djupet, men där ”A clockwork orange” handlar om godhet och ondska (går det att vara god om man inte kan välja ont?), handlar ”491” om förlåtelse och förståelse. Titeln ”491” kommer från Bibeln och Matteus 18:20-22:

      ”Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.”

      7 gånger 70 blir 490. Görling lägger i titeln till ett, och den handlingen sammanfattar väl bokens budskap.

Leta upp boken i bibblans magasin, köp på ditt antikvariat eller beställ en nyutgåva i pocket. Boken filmtiserades 1964 med Lena Nyman i en av huvudrollerna, givetvis med censur och upptrissad debatt som följd. Hela går tydligen att se här.

Lars Görling tog tragiskt livet av sig bara några år efter ”491” publicerades.

”Kallocain” av Karin Boye (1940)

Jag känner ett starkt personligt band till Karin Boye, fastän jag egentligen inte läst speciellt mycket på henne tänker jag på henne nästan varje dag. Speciellt då jag skriver, då sitter hon gärna och stöttar mig i bakgrunden. Det plågar mig innerligt att hon tog livet av sig ett halvår efter publiceringen av ”Kallocain”, och det är svårt att inte låta hennes suicid ge ytterligare vikt åt den dystopiska verklighet hon målat upp.

      Det här är en av de verkligt stora, magiska och tidslösa dystopierna. ”Kallocain” bör nämnas tillsammans med "Fahrenheit 451", ”1984” och ”Du sköna nya värld”, så viktig är den. Boye såg Sovjet och Tyskland växa sig totalitära, och målar i ”Kallocain” upp en Världsstat där ingen individ längre har eget värde, utan får sitt som en effektiv (men alltid utbytbar) kugge av den stora maskinen. Folk lever i tvåsamma barnalstrande relationer, men förväntas inte skapa särskilda band till sina barn, utan lämnar dem vidare efter några år då Staten tar över och ombesörjer uppfostran av goda medsoldater.

      Vår huvudperson en kemist vid namn Leo Kall, upptäcker ett sanningsserum, en slags vidare utveckling av alkoholens förmåga att få människan att säga det hon inte vill/borde/kan annars.

      ”Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge trott, med orätt.

      - Med orätt? 
      - Javisst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet uppfunnet.”

      Det här är lågmäld science fiction, inga strålpistoler, rymdskepp eller saker som sprängs. Istället djupt obehagliga scener där sanningsserumet testas på medsoldater. Jag vill krypa ur mitt eget skinn medan jag läser om hur de utsatta ofrivilligt blottar sina innersta känslor och tankar. Och den effekten uppnår Boye utan att för den skull skildra sex, våld eller något annat direkt provokativt. Det ökar mitt klaustrofobiska obehag mångfalt.

      Sanningserumet blottar att många drömmer om andra världar, och påvisar att Världsstatens påstådda gemenskap är en skimär, och Leo Kall börjar en kamp för att skruva upp kraven på medsoldaterna, medan hans kollega Rissen blir en slags reflekterande, kritisk motpol till Kalls brinnande engagemang för att rensa samhällskroppen på ohyra.

      Rissens kommentarer visar hur förutseende Boye var, i tider av hemlarm och misstänksamhet känns det stort att hon skrev dessa rader för 75 år sedan:

      ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss.” 

      Det är också Rissen som får göra stora fina reflektioner kring vad sanning egentligen är, och vad vi har den till:

      ”Alla är inte sanna nog att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa – så länge den är frivillig, ja – så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva – till och med sanningen?”

      Det nämns att Världsstaten är byggd på ”inbördeshjälp”, och det får mig att undra om Boye med flit kastar en gliring till den ryske anarkisten Kropotkin och hans kritik av Darwin (”mutual aid”, typ att naturens drivkraft inte är konkurrens utan samarbete).

      Slutet är skrämmande underbart, och det är svårt att inte springa ut direkt för att andas den fria luften, se på stjärnorna, känna vinden och tänka exakt vad jag vill! För det är ”Kallocains” underliggande budskap: vikten av att få (och kunna) tänka fritt och vikten att få välja själv vem en vill dela sina hemligheter med. Boye påminner mig om att använda de förmågorna, och att uppskatta vinden i ansiktet, och peppar till diskussion, ifrågasättande, skapande.

(I Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” (som jag läst två gånger senaste året men ännu inte vågat mig på att skriva om) är karaktären Isagel inspirerad av Boye, som en hyllning till sin då redan avlidne vän.

Och på tal om poeter som goes sci-fi är det värt att påminna om Johannes Anyuru och hans underbara ”Dom kommer drukna i sina mödrars tårar”.

Fräsiga punkbandet Wolfbrigade har gjort en låt som heter "Kallocain"

 

Köp Kallocain på ditt närmsta antikvariat, låna på bibblan eller köp här, här, här, här, här)

"Ödmården" av Nils Håkansson (2017)

Tipset (Tack Jesper!) var om en ny svensk dystopi; isar har smält, klimatkrig härjat världen och Nederländerna ockuperat det som finns kvar av Sverige. Befolkningen har fördrivits till Norrlands inland, flytöar i Hälsingland och gruvor och hålor i Dalarna. Redan där var jag intresserad, men när jag nu i influensadimmorna började läsa så fick jag någon slags intellektuell nördorgasm, då Håkansson författat boken på en helt egen språkvariant! 

      Berättaren, ”archifariern”, kämpar en bister kamp för att nedteckna Ödmårdens befolkningsberättelse (trots att ingen annan läser), bevara det svenska språket (till sin hjälp har han en svenskabok utgiven 1902), streta mot ockupationsmaktens spårkliga påverkan och samtidigt bekämpa fördumningen av sitt folk. Det resulterar i en berättarröst som slits mellan 1800-talssvenska, nederländska, flamländska, engelska och inavlat nyspråk. ”Ödmården” kräver sin läsare, men för den som pallar det här lekfullt och väldigt roligt.

      Håkansson är, förutom författare, språkvetare och översättare av ryska, och det ger resultat och för, tillsammans med dystopi och bakomliggande budskap, tankarna till Anthony Burgess och ”En apelsin med ett urverk”. ”Ödmårdens” nyspråk är imponerande genomarbetat och håller från start till mål. Många gånger ser de täta meningarna obegripliga ut, men när jag läser dem högt för mig själv så förstår jag ofta, och annars landar förståelsen ändå i närheten. Som att jag förstår fastän jag inte förstår. En poetisk effekt. 

      Insprängda detaljer får mig att skratta högt flera gånger, som hur mat lagas i ”korvrosten”, köttet ”släpmöras” för att mätta ”den egna stofthyddan”. Längre anekdoter, som hur de måste lägga ut de nyfödda rödhåriga till björnarna då de inte har tillräckligt med mat, och sedan spelar nyckelharpa för att slippa höra ljuden, och hur de kokar välling på gul snö får osökt tankarna att gå till ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (och det fanns en inbakad gliring som jag glömde anteckna, men typ ”kågedalingarna med alla sina fingrar”).

      Till skillnad från Teratologen anar jag en tydligare politisk satir bakom Håkanssons ”Ödmården”. När archifariern skildrar hur ockupationsmakten kom till Sverige är det svårt att inte tänka på Israels ockupation av Palestina:

      ”dom komm i våg på våg från sitt försjunkna Nedrigland; i tusen år, ljögo dom, i tusen år har vi levat i förskingringen, men nu återvända vi till vår historiska vagga, till Ur Valloniet. [...]

      dom kommo med suveräna vapen, med förfalskade lagfarter, med glittrande lull-lull, dom kommo med arkeologiskt hittepå och språkhistoriska lurvinklar och togo över vår verlds hus för hus, kvarter för kvarter, själ för själ; vi voro söndrad i veliga och trögrunkade block och iddes inte samla oss till mer än fördömanden och självömkan...”

      Jag tror också att Håkansson vill väcka frågor kring vem som äger historien. Hur historia ibland skrivs utifrån bristfälliga källor, där historikern tätar berättelsen efter bästa förmåga. Exempelvis när Archifariern romantiserar Palme:

      ”äldre tryggåldern utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma och bildningstörst och människorkärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten,”

      och de firar högtid och klär ut sig till:

”Tjugonde Aknut, och det är ock den högtid då vi tröttna på varann riktigt ordentlit, så resten av satvintran hålla vi oss mest isär i enskilda palluner och drömma om ingetnting alls, så befriadt från intryck är livet.”

      Det är alltså rått och roligt, med allvar skymtande i bakgrunden. Jag blir inte riktigt klok på blandningen av ”verklig dystopi” och ”Teratologisk fulochäckelifiering”, men det gör ingenting. Det är innerligt roligt att skratta åt misären som drabbar den svenska befolkningen, när ordningen ändras och vi blir de som tvingas fly. Det här är fantastisk njutläsning med eftertanke.

(Köp här eller låna på bibblan)