tisdag 24 oktober 2017

"Marble" av Amalie Smith (2017)

”Marble” är en intressant uppbyggd bok om två konstnärer som gör sin grej på samma plats men i varsin tid. Smith parallellar skickligt mellan de olika tiderna och ger konstnärerna ett spännande samspel och belyser deras likheter trots att mer än hundra år skiljer dem åt. Platsen de delar är bland de antika statyerna i Grekland, där båda ger nytt liv åt gammal konst, utan att egentligen skapa något helt eget eller nytt. Marble i vår nutid kopierar och reproducerar statyer med infraröd kamera, Anne-Marie Nielsen i början av nittonhundratalet kopierar med gips. Jag ler åt metanivån av att Smith själv reproducerar genom att lyfta fram skulpturer som konstform, och den historiskt existerande konstnärinnan Anne-Marie. Om det finns likheter kring författarens privatliv har jag ingen aning om, men båda romanens kvinnor är besatta i sitt skapande och har vacklande oförstående män vid sidan av.

Smith växlar mellan att skriva dialoger, löpande berättande och brev, vilket ger och fler bottnar till berättelsen. Men alla delar är skrivna i sprängfyllda av mening där inget känns överflödigt men allt bjuder till associationer och tolkningar.
Det är oväntat mycket luft i boken överlag, en underlig sidnumrering och tomma blad efter varje kapitel. Omslaget är vitt med bara titeln, kanten på sidorna vackert gröna. Smith låter saker hända utanför raderna och låter istället tystnaden, ytan och tomrummen tala. Textformen får mig att tänka över tekniken att inte berätta allt, utan lita på att läsaren lägger ihop delarna de presteras. Smith startar med sitt skrivsätt en reflektion i mig om hur orden skapar samband och associationer, men hur det är våra hjärnor som måste slutföra dem. Ord och böcker är uppskjutningsbanor och fyrverkerier, men våra hjärnor är det himlavalv som avgör om något alls kommer synas eller inte.
Jag förstår att jag inte läser en regelrätt roman, det är ofta stillastående i handlingen och vi rör oss istället bland olika nivåer av abstraktion.

Jag är svag för allvar och stora känslor, och även om det emellanåt är snuddande nära pretentiöst (finns förresten den gränsen någon annanstans än i mig som läsare?) så läser jag med stor behållning en allvarlig bok om yta kontra djup och innehåll. Boken skapar ett intresse för skulpturer som konstform, något som aldrig intresserat tidigare, men som med allt blir det spännande när man får lära sig lite mer. Jag tänker på hur egyptiska statyer inte utgör en avbild av något, utan är det de föreställer, men jag vet inte hur grekerna såg på sina statyer, och jag missar kanske något skikt av metaforer i och med detta. De upprepande referenserna till korallernas tillvaro någonstans emellan det vi kallar levande och död materia, bidrar också till tankarna. Kanske vill Smith ge oss perspektiv på hur vi skapar oss själva hela tiden.
Och det är just synen på konst och tolkningsmöjligheterna som är den stora behållningen i Smiths bok, jag är egentligen ganska ointresserad av karaktärerna. Kanske är det ett medvetet grepp kring yta kontra substans, som om Smith vill säga mig att det kan dölja sig mer substans i konsten än i levande personer? För det måste ändå vara dit Smith vill ta oss, till tankarna om vad som är en människa och vad som är konst. En ledtråd gömmer sig antagligen i tanken att om konst strävade efter att skildra verkligheten vore allt enkelt. Konst måste alltså lyckas med mer än bara återskapa verkligheten!
Det är iallafall så jag läser slutet.

Boken innehåller många vackra meningar, och jag tar framförallt med mig den fantastiska:
Kan man vara lycklig därför att man har gått sönder?”

...Och, kanske glömmer jag alla de här tolkningar, fina citaten och metaforerna i framtiden, men den barnsliga snubben i mig kommer antagligen fortsätta minnas och älska bilden av någon som tänder sin cigg med pistol!

(Köp här, eller här)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar