"Att skriva – en hantverkares memoarer" av Stephen King (2000)

Via Philip blev jag intresserad av den här boken, inte för att jag är något speciellt stort fan av Stephen King, även om ”Under the dome” står på att-läsa-hyllan här hemma, utan snarare för att jag när en dröm om att skriva för andra. Mitt nyårslöfte iår var att ha tre färdiga noveller innan sommaren, och jag kommer kanske klara det! Men, när jag började skriva skönlitterärt (har skrivit en del politik, insändare, debatt tidigare) med tanken att någon annan ska läsa så började också tankarna och krånglet hopa sig, för då insåg jag hur svårt det är att berätta en historia. Balansen mellan att berätta för mycket eller för lite, att trassla in sig i dialogen, undvika att proppa åsikter i halsen på läsaren och så vidare..

Det visar sig snart att Stephen Kings bok passar mig bra, en rätt van läsare men ovan skrivare. Han avhandlar framgångsrikt exempelvis varför vi ska undvika adverb och passiva verb, han gör underverk för min syn på dialogen (låta karaktärsdrag komma fram genom dialog istället för direkt utskrivning), han förtydligar hur textmassans utseende spelar roll för uppfattningen av hur ”tung” läsningen kommer bli, och flera andra konkreta och användbara ämnen. Jag inspireras också av hans tillvägagångssätt att först skriva berättelse för sig själv och därefter göra den till allas, det vill säga först skriva för sig själv, därefter redigera texten och göra den tillgänglig för alla.

Allra främst uppskattar jag hur opretentiös och stärkande han här – när jag slår ihop boken känner jag mig redan som en författare. För även om initialt hans historia är en klassisk solskenshistoria med först många refuseringar innan genombrottet kommer med buller och bång så innehåller boken så småningom ett budskap av D.Y.I. och storheten i det egna skapandet för dess egen, och ens egen, skull.

Om man hade läst mycket Stephen King är den här boken extra rolig att läsa, för det kryllar av små anekdoter och större lärdomar han dragit av att ha skrivit sina böcker, tex. hur han insåg först när ”The Shining” var färdigställd att det var om sig själv och sitt drickande han skrivit. Tyvärr lyser här och på andra ställen en problematisk inställning till drogberoende igenom, King har en ”ryck upp dig”-attityd jag har svårt för och jag tycker han raljerar alldeles för hårt utifrån sin egen erfarenhet som missbrukare och bortser från att drogberoende, och annat beroende för den delen, ofta springer ur en oförmåga att hantera ångest och andra jobbiga känslor.

Men det är för synen på skrivande som jag läser boken, och just vinkeln på skrivande som ett hantverk ger nyttigt perspektiv till svindeln jag kan få av duktiga, produktiva författare. Jag kan gärna få en ouppnåelig genikänsla, nu senast kring Neil Gaiman, och även om han är fantastiskt skicklig så är en stor del av det han gör just ett hantverk, ett finurligt sätt att bygga upp berättelser, förvåna genom att vrida och ändra perspektiv och så vidare. Eller kanske kan jag uttrycka mig såhär, jag förstår nu att när man faktiskt en gång lärt sig skriva blir det väldigt mycket mer hanterbart att förvalta sina idéer. Och King är väldigt noga med att förmedla att författare inte nödvändigtivs har fler idéer än andra, de är däremot bra på att förvalta de idéer de får, och jag känner mig lite proffsig som redan har anteckningsblock fulla av novellidéer och små iaktagelser eller tankar jag vill göra något större av. Men det är ju bara första steget i förvaltandet, nu måste jag också se till att låta skrivandet få en naturlig del av min vardag. Oavsett har att läsa ”Att skriva” varit ett givande steg i min utveckling, både som läsare och skrivare.

(Obs, jag fattar såklart att jag inte blir Neil Gaiman automatiskt nu.)

(Obs igen, läs en serieversion av en bit ur den här boken här, om hur konsten är till för livet, inte livet för konsten.)

(Låna bibblan eller köp här, här, här, här, här)

"Zombies – encounters with the hungry dead" – John Skipp (red) (2009)

Sjuhundra sidor novellsamling med zombies som röd tråd. Jag gillar skräck och zombies och när den här låg kvarglömd på ett bord på Partillebibblan så jag lånade med den hem. Egentligen känns det lite konstigt med zombies som gemensam nämnare, då historierna är så drastiskt olika. Kanske läser jag den på ”fel” sätt, kanske blir upplevelsen bättre om en inte läser den från pärm till pärm som jag gjort, utan tar en novell då och då. Jag tappar emellanåt mitt fokus på historierna och börjar kaka-på-kaka-reflektera kring de olika författarnas zombies. Vissa kan tänka, vissa har sex, vissa är skapade av virus, andra av förbannelse och så vidare. Samtidigt är det väl också nånstans intressant att så direkt kunna jämföra historier.

Iallafall, det är spretiga men läsvärda noveller i stort sett rakt igenom. Några noveller är finurliga och roande, till exempel den om trasproletariat-mostern som ilsket kommer tillbaka från de döda för att ta revansch på livet. Eller den svarte farfarn i ”A Case of the Stubborns” som vägrar lyssna på Döden eller sin familj, och sitter kvar och surar på verandan – trots att han är död. (Nämner svart och klasstillhörighet eftersom jag gillar att novellerna inte rakt igenom handlar om vit medelklass..)
Några noveller är främst humor och blir lite för mycket för mig. Jag läser ”On the Far Side of the Cadillac Desert with Dead Folks”, ”Jerry's Kids Meet Wormboy” och ”Like Pavlovs dogs” med känslan att Woody Harrelson snart filmtiserar det i en ny ”Zombieland”. Pumphagelgevär och tuffa amerikanska bilar, galna religiösa ledare och smutsigt sex. Tuffa snubbar och tuttar. Samurajhistorien ”Zaambi” lägger jag i samma kategori, fast där slipper vi värsta tuggummikänslan.


Det blir dock mer intressant flera gånger. ”Calcutta, Lord of Nerves” skrämmer upp mig med sin uppfriskande blandning av hinduism och zombieapokalyps. ”Bodies and Heads” och bizarro-novellen ”Lemon Knives 'n' Cockroaches” får mig att må fysiskt illa utan för den skull falla i våldtäktsporrsfacket. Några klassika författare skrämmer upp mig i stunden. ”Lie Still, Sleep Becalmed”, ”It” och ”The Emissary” (som också finns med i ”The October Country”) är såna noveller som skapar höjda ögonbryn och sköna rysningar upp efter ryggraden.

Men de zombienovellerna jag uppskattar mest i samlingen är de som fungerar som bra science fiction. De tar en befintlig idé eller koncept ur vår nutid, vrider det till sin spets och balanserar mellan underhållning, undervisning och undergång. Genom zombieperspektivet (är vi dom? är dom vi?) väcks stora tankar kring jaget och tillvaron, kring vilka som egentligen är levande eller döda.
Den äldsta och inledade novellen ”Lazarus” ger nästan psykiska men kring döden och rädslan för den. ”God save the queen” innehåller några fantastiska scener av antimonarki och klasshat. ”Sparks Fly Upwars” diskuterar klipskt abort genom att använda sig av hur zombieapokalypsens överlevare tvingas göra sina livsval efter nya villkor. I ”The Prince of Nox”följer vi hur vetenskapen letar svaret på odödlighetens gåta, berättat av en cynisk någonslags zombie-människa-hybrid. Metazombieberättelsen ”The Zombies of Madison County” handlar om en författare i olycklig kärlek, dumpad av person som nu är zombie. Ger ny innebörd till vad det betyder att vilja ge någon sitt hjärta. I den avslutande ”Dead like you” får vi instruktioner kring hur vi måste bli så grå, intetsägande, icketänkande, ickekännade som möjligt för att överleva zombieapokalypsen. Parallellerna till den västerländska medelklassen är inte direkt krångliga att se..

Men iväg och köp, eller låna. Oavsett nybörjare eller erfaren zombieräv, ni kommer hitta något uppskakande att bita tag i.