”Autisterna” av Stig Larsson (1979, 2004)

Samtidigt som Stig Larsson väljer att skämma ut sig inför hela världen genom att blotta sin megalomant verklighetsfrånvända gubbsjuka kan jag inte låta bli att fascineras av hans författarskap. Och när en väns romanprojekt (Heja Linda!) fick mig att associera till ”Autisterna” så valde jag att sträckläsa om den i helgen. (Även om mina småbarn låg intill och sov så kändes min setting passande, med Ida och en drink i sängen på ett hotellrum på Östermalm.)

  Boken består av en samling spretiga fragmentariska texter, alla med en märklig jagberättare. Det är inte givet att det är samma jag, bokens titel antyder något annat, och jagberättaren berättar väldigt olika berättelser som inte stämmer överens med varandra. En åker skidor i Sandviken, en annan orsakar en bilolycka i Frankrike, en tredje träffar Brezjnev på en fest, en fjärde onanerar bort nätterna. Just onanisten, som ringer sig själv och lyssnar på upptagettonerna i hopp om att något ska förändras, känns som en illustrativ bild av ”Autisternas” berättarjag. Alla jagen är sjukligt distanserade från både sin omvärld och sig själva. Kallt registrerar de, men driver omkring som en träpinne åt det håll vågorna tar dem. Rått omoraliska, en tydlig motreaktion på hippierörelsens sjuttiotal.
  Men berättarrösten är så underlig att jag ändå får svårt att läsa in annat än samma subjekt i de olika texterna. Innan läsningen har jag en arbetsteori om att Larsson bara skildrar den manliga kåta känslolösa blicken på tillvaron, men medan jag läser så formas något mer udda. Kanske en slags schizoid personlighetsstörning? Det finns också en förtvivlan om att det skrivna ordet aldrig kan representera verkligheten:

  ”[jag] tvivlar numera på att någonsin kunna beskriva känslor i ord.” s 19

  Förordet är en kroppslig skildring av en konditor som bakar en tårta, äggen associerar jag direkt till min nye surrealisthjälte Georges Bataille, men texten är mindre sexuell och mer en fysisk skildring av hur den som skriver hoppas kunna påverka den som läser. Jag citerar avslutningen:

  ”Det är för dig jag gjort den. Bara för dig. För att jag under en hel dag ska ha förberett vad du ska ha i munnen under några sekunder, för att jag i denna förfinade sörja ska känna dig, inte bara din gom och dina tänder, utan halsen, spridas ut i din lika mjuka som hårda kropp, delta i dina kariesbildningar, ingå i din avföring, med den fördela min kunskap i dina celler, för att även i de porer jag aldrig kommer att få röra vid ha en viss delaktighet.”

  Jag vet inte, men det känns inte orimligt att Larsson inspirerats av båda dekadenterna Bataille och Husymans (som jag också läst det senaste), kanske också av Oscar Wilde. Jagen är obrydda, omoraliska i sin samtid, ekonomiskt oberoende, nitiskt detaljfokuserade i skapandet av den egna upplevelsen av tillvaron. Men Larssons berättarjag tar aldrig avstånd från sin samtid som Husymans, tar heller inte ställning för någon konst eller religion.

  Istället blir jaget/jagen vem som helst, verkar inte ha något fast att falla tillbaka på, och önskar inte heller detta (postmodernism delux), och har en glidande, likgiltig blick, känslolöst registrerandet och samtidigt surrealistiskt associerande, en blandning av det bisarra och det vardagliga. Jagen söker friheten i ett lugn som inte kan påverkas, men för mig blir det ett känslolöst ickeliv, en mardrömslik skildring av den Lundellskt manliga frihetsidealet.

  Scenerna är målande, och hela tiden överraskande. Det finns ingen övergripande dramaturgi utan spänningen ligger i detaljerna. Det krävs mycket av en författare att lyckas behålla läsarens intresse under sådana förutsättningar, men Stig Larsson klarar av det. (Min vän Linda också!)

  Jagen i ”Autisterna” gör flera pedofila nedslag. Ett övergrepp i Ryssland, den perverterade blicken inne på badhusen. De jagen får ju en klart annan känsla då jag minns Stig Larsson skandalen om att alla män vill ligga med trettonåringar. Det ger en läskänsla som skaver på fel sätt, lik den jag skrev om Nikanor Teratologen och ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. För även om det är viktigt att koppla isär konstnär och konstverk så blir det trist att förstå att författaren faktiskt delar mycket av synsättet i romanen (Teratologen gällde antisemitismen, Larsson den pedofila blicken), samtidigt som det väl finns någon slags heder att stå för det en tycker (att sedan låta det tippa över i att inte kunna ta till sig kritik, det är en annan diskussion, speaking of Horace och Stig idag).

  Den starkaste texten är den som har nummer sex, om en hjärttransplantation som blir det underligaste och kanske vackraste jag läst om hur kraften i den ungdomliga kärleken fortsätter påverka våra liv långt in i ålderdomen.

  Annars är den känsla som ändå finns bland sidorna är sprudlande tänk- och skrivglädje. Det är inspirerande läsning för en kämpande skrivare, jag förstår att detta tydligen var en viktig bok för den unge Karl-Ove Knausgård, jag kommer att använda mig av ”Autisterna” framöver.

  ”simhallarnas ljud är som en flyktig blick, omöjlig att härleda.”

  ”väggar som, om de kunde tala, skulle vara tysta.”

  ”Idag finns det ingen som tror att det finns nånting kvar om tusen år, därför finns det så få filosofer. I Grekland trodde man på en eftertid, därför kunde man tala om stora saker, idag kanske Aristoteles hade varit revyartist.”

  ”Autisterna” är en manlig mardröm, skön att släppa och få återgå till verkligheten. Boken är en fantastisk läsupplevelse. Att sedan Stig Larsson gör sitt bästa för att jaga bort sina potentiella läsare genom att prata som privatperson med samma blick som berättarjaget, det är bara för jävla sorgligt. Han väljer att gräva ned sig tillsammans med Horace Engdahl och kulturprofil-Arnault. Det gör mig ont, för det betyder att färre kommer hitta och vilja läsa ”Autisterna”.

Och omslaget! Jag förstår inte symboliken, om den finns, men visst är fotot underbart obehagligt? 

Länk, länk, för pingly. 

”Ögats historia” av Georges Bataille (1928, 2006)

 Den här lille rackaren är tydligen en klassiker bland JVVF-killar och andra fans av litterär pornografi, dekadens och surrealism. Jag hade missat den, tills tack och lov Linda stack den i min hand. ”Ögats historia” är en del av den franska surrealismen från nittonhundratalets första halva (Anaïs Nin en annan), är en dramatisk kärlekshistoria och skildrar tre personers vilda sexuella fantasier. Det blir sex, våld och kroppsvätskor. Men, till skillnad från våldet och snuskets urkung Markisen de Sade så blir Bataille aldrig outhärdligt upprepande. Bataille är kort och slagkraftig och därför mer kraftfull.

  Det är mycket jag vill säga om den här boken och dess författare. Till exempel att Georges Bataille var radikalvänster och antifascist. Han skapade en tidning (Acephale) under andra världskriget i syfte att återta Nietzsche från fascisterna på andra sidan gränsen. Så sjukt modigt och viktigt! Och lite som Nietzsche ger Bataille till en början sken av att vara lättläst och tydlig, men under läsningen träder fler och fler komplicerande lager och tolkningsmöjligheter fram. För det är tätt mellan symbolerna i ”Ögats historia”. Den tydligaste är den vita utplattade globerna. Äggen, ögat, testiklarna. Det är också vätskor, mjölk, urin, tårar.

  Jag hade tänkt skriva den här texten som att konst inte behöver vara rationell, nyttig, lönsam eller funktionell. Den kan också bara få vara. Smuts och snusk kan få vara smuts och snusk. Vilket jag till viss del tycker, men så kom jag till Batailles efterord, där han psykologiserar romanen. Där får jag läsa om den lille Georges tragiska uppväxt med en blind och rullstolsburen syfilissjuk halvt vansinnig far, och en mor som med tiden förlorade förståndet och hängde sig på vinden. Plötsligt får symbolerna i romanen en annan innebörd och jag förstår att genom att skriva fram obsceniteter utforskade Bataille sitt eget inre, sina trauman och undanträngda fantasier. Jag förstår också att romanen innehåller så mycket mer än vad det verkar vid första ögonkastet.

  ”För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen. I allmänhet smakar man på 'köttets njutningar' på villkor att de är fadda.”

  För, och detta är viktigt, surrealismen och dekadensen är inte verklighetsfrånvänd. Den utgör inte lat verklighetsflykt. Det här är ansträngande, obekväm läsning, urtypen av transgressiv litteratur, så som jag vill ha den. För jag vill ju att läsning ska pressa fram de känslorna och de tankar jag annars gärna går omvägar runt. Jag slår igen ”Ögats historia” med ett introspektivt obehagligt småleende, och en tanke på hur stor roll Bataille lär ha spelat för såväl kritiska akademiker som Derrida och Foucault, som samtida konstnärer som Chuck Palahniuk och Marilyn Manson.

  Men Bataille stod som sagt på andra jättars axlar, och tex. det antikristna från Nietzsche pulserar tydligt genom ”Ögats historia”. Här finns ingen skam trots de grova vulgäriteterna. I den engelska utgåvan finns en underbar akademisk atombomb till essä om litterär pornografi av Susanne Sontag. Den bjuder till flera rader långa understrykningar (och har inspirerat delar av den här bokreflektionen), exempelvis:

  ”What difficulties arise from the long deformation of the sexual impulses administered by Western Christianity, whose ugly wounds virtually everyone in this culture bears.”

  Bataille, de Sade och de andra visar läsaren hur den mänskliga sexualiteten helt saknar moral, tanken att vi skulle kunna styra vår upphetsning är kristet bottenslam som ligger kvar och fortfarande orsakar mentala monster av skam och skuld. Det är tankar som verkligen förtjänar att brännas och inte återvinnas i ett ”sekulärt” samhälle. De transgressiva visar (för den som vill och vågar) att den mänskliga upphetsningen är ett jävla sketchy fenomen, med potentiellt brutal verkanskraft på individen. Kort sagt, du kan inte bestämma vad du blir upphetsad av, hur mycket du än försöker. (Däremot kan du styra över vad du väljer att göra av din upphetsning, om du faktiskt vågar facea den.)

  En annan intressant grej är hur våld och sex skapar en manisk typ av koncentration och uppmärksamhet. Läsningen blir en slags preverterat mediterande, ett bladvändande sätt att lämna sig själv och sitt ego. Genom litteraturen visar Bataille och de Sade på ett av de mänskliga mysterierna, jagflykten som gömmer sig i det obscena. (Ett givet samtida exempel blir deckarnas billiga och uttjatade tricks att fokusera på sexmördade unga kvinnor). På samma sätt som jag skrev om de Sade är det omöjligt att läsa Bataille utan att glänta på portar inuti som du inte trodde fanns. Det är kanske inte kunskap alla är intresserade av. Vissa vill kanske leva med locken på och nycklarna bortkastade och fortsätta vara anständiga. Då ska de inte läsa "Ögats historia". Detta resonemang leder mig fram till en explosiv fråga:

  Är litterär trangressiv pornografi farlig?

  Mitt svar blir absolut! Konst kan definitivt putta folk till att göra hemska saker. (Kubrick ångrade filmatiseringen av ”A clockwork orange”, Burgess ångrade att han skrev den, just eftersom flera unga killgäng imiterade ultravåldet). Tvärtom, jag tänker att den som påstår att konsten inte är farlig blundar för dess magiska kraft. Det mänskliga subjektet är omöjligt att tämja eller ens helt förutspå. Vansinne, våld, desperation bubblar under de lugnaste, de mest polerade hudarna och det är omöjligt att veta vad som får någons bägare att svämma över. Vad som kommer ge den sista knuffen från tanke eller känsla till handling.
  Men, ska vi låta konsten ta ansvaret för detta mänskliga fenomen, då behöver vi se större på frågan. En censurapparat i storleken Västerås kommun känns rimlig, eftersom all bra konst isåfall är potentiellt farlig, då den siktar på att påverka och förändra våra tankar och sinnesstämning.
  Med det sagt så är ”Ögats historia” verkligen inte en bok för alla. Den attackerar upplevelsen av sig själv och den egna tillvaron. Det är omtumlande, inspirerande, obehagligt, och faktiskt lite farligt på riktigt.

  (Och justdet. Boken innehåller en hel del maffiga gåtor och insikter om döden också. Men det får ju inte plats här denna gång. Otroligt att du läste hela vägen hit. Tack för visat intresse.)

Öppningen av ”Nekrofilen” känns klart inspirerad av en scen ur Batailles biografi.
Köp boken direkt och billigast från Vertigo här, annars här eller här (länkar för pingly-länk). 

Den enda bokvideobloggaren (”Betterthan food”) jag hittat som är värd att följa älskar tydligen Bataille, och har köpt rättigheterna till att filmatisera den. Låter stört och omöjligt, men det ska bli intressant att följa.

Dokumentär om Georges Bataille här på youtube.

Deathspell Omega är tydligen fransk Bataille-inspirerad metal från Frankrike.Tyvärr inte speciellt bra..

”Parasit” av Erika Johansson (2018)

”Till Marcus - allt ska göra ont!”

Så lyder den vackra dedikation som författaren skrev i min bok på bokmässan, och det färgar hela läsningen. ”Parasit” gör mig faktiskt illa, och det är fantastiskt.

      Den lilla boken är skriven prosalyriskt, i en blandning mellan löpande text och poesi. Scenerna, övergångarna och vad som egentligen händer är flytande, surrealistiskt. Det finns en jagberättare, som skildrar en eller flera grovt våldsamma kärleksrelationer. Det är närgånget och rått gestaltat, talande bilder och samtidigt ligger en drömsk känsla över allting. Omslaget är tryckt i ett papper som känns mjukt och strävt mot mina händer och ökar effektivt ytterligare känslan av smuts och orenhet som Johansson skriver fram. Vad som händer "i verkligheten" eller inte är inte centralt i "Parasit", det här är surrealism och känslorna som skildras och skapas är huvudsaken. Jag tänker mig att om Johanne Lycke Holm läste Anaïs Nins bok om skrivandet som konstform ("The novel of the future") och något verk av markis de Sade så skulle det kanske landa i något som liknande "Parasit".  (Jag kan inte låta bli att göra såna här författarjämförelser, och även om de alltid blir trånga och förminskande så säger det nog ändå något. Om inte annat blottar det vilka författare jag vill namedroppa..)

      ”Hålen i mitt kött värker och blöder, men hans kyssar på desamma läker och bedövar och smärtan omvandlas till njutning – eller är samma sak. Han smeker mitt vänstra bröst samtidigt som han gnider de blodiga resterna av mitt högra. Gräver sig in och smeker sårkanterna. Jag kastas omkring i ett deliriskt tillstånd och lyssnar till mina ändlösa skrik. Hans fingrar försvinner in under huden, gräver tunnlar och töjer ut mig. Han skrapar loss mitt underhudsfett och sörplar sedan i sig fettet som glänser på hans händer, suger på sina fingrar och slickar sig sedan ljudligt om läpparna.”

      Kärleken i romanen är sadomasochistisk, berättaren gör illa och låter sig göras illa. Det är inget oönskat, utan tvärtom utgör smärtan en direkt förutsättning för den kärlek som skildras i boken. Jag tolkar och tänker på smärtan som en del av livet som det inte ska smitas ifrån, den ska istället fångas upp, eftersom ett liv utan smärta inte är något liv. Utan smärta, ingen njutning. Utan mörker, inget ljus. Men Johansson tar faktiskt konceptet ännu längre, och i ”Parasit” blir smärtan själva njutningen. I fysiska världen förstår jag inte den grejen, men som litterär upplevelse ger mig smärtan, äcklet och obehaget av att vara på "fel sida gränsen" stor behållning och njutning.

      ”Parasit” är en vildsint debut som inte snålar på språket. Johansson imponerar och inspirerar genom att ta i inifrån ryggraden och fläka fram betydelsebärande meningar i hårda formuleringar, vedervärdigt omöjliga att skaka av sig. Visst blir det lite repetitivt, emellanåt är det mycket penetrationer och uppfyllnadskänslor, men det skadar inte helheten.

      Boken är vidöppen för andra tolkningar och läsningar än mina, det går nog utmärkt att exempelvis läsa in Jungs Anima/Animusarketyper. Men när jag slår ihop boken är det främst en våldsam kärlekshistoria jag läst. Jag läser i ”Parasit” in hur vi i varje kärleksrelation oundvikligen måste förändras som individer, vi har sönder andra och vi går sönder själva, men fångas samtidigt upp i något gemensamt, något som är större än oss själva. 

      Och om inte livet bränner, svider, värker och skaver ibland så ljuger eller fegar vi. 

(Erika Johansson roddar förlaget Spinx och Lynx som ger ut flera häftiga surrealism-grejer, några som ni kommer få läsa om här i bloggen framöver om ni vill. Och ”Parasit” ges ut av Vertigo. Så köp hellre direkt från förlaget, än härifrån.)

”Natten som föregick denna dag” av Johanne Lycke Holm (2017)

Jag har börjat en ny utbildning. Angereds författarskola. Där förde några av mina nya klasskompisar en spännande diskussion som sprang bland annat ur den här boken. Jag blev en tyst åhörare, för det de diskuterade hade jag aldrig tänkt på.
      De kritiserade tanken på att tolka litteratur (eller annan konst) och menade att tolkning har en förminskande effekt på texten. En bra text är alltid mer än en övergripande tolkning. Exempelvis ordval, sidornas disposition, meningsuppbyggnad, bilderna som skapas. Jag blev provocerad, osäker, tyst. Jag älskar ju symboler och tolkningslager.

      Efter eftertanke och diskussion landar jag i någonslags insikt kring att jag dels missförstod ”tolkning”, tänkte i Nietzsches ord på hur i människans hjärna inget är fakta, utan allt är tolkning. Jag tror att mina kursare, och Susanne Sontag som verkar vara katalysator för tolkningskritiken, snarare vände sig mot att en tolkning blir den rätta, och att denna enda tolkning ofta springer ur litteraturvetare/kritiker etc. Exempelvis, det går att säga att Moby Dick är en symbol för naturen och Ahab för mänskligheten, men det är inte den enda giltiga tolkningen. Moby Dick kan också vara det gudomliga, eller ett ouppnåeligt mål vilket som helst, och så vidare. I ett bra, fungerande verk gör varje läsare sina egna tolkningar, och vi ska passa oss för att läsa andras tolkningar innan vi själva njutit av verket i fråga. Och, för att fortsätta använda exemplet, även utan tolkningarna är Moby Dick en spännande och välformulerad äventyrshistoria med vackert språk och fin dramaturgi.

      Men, jag lärde mig också att tänka på sidans utseende, på flytet och livet i språket, på vad det är som håller mig kvar på sidan. För under läsningen är det inte tolkningen som håller mig kvar, det är sidan, formuleringar och den värld som författaren lyckas bygga för stunden. Eventuell tolkning kommer senare. Och den måste inte heller komma, för att bli en fin läsupplevelse. Men båda måste finnas där, om jag ska uppskatta det som en verkligt stor läsning. (Burroughs, Burgess, Teratologen, Håkansson är enkla tydliga exempel.)

      Utifrån de här tankarna, där jag antagligen förvanskat och missförstått de kursare jag ovan lagt ord i munnen på, ville jag givetvis läsa boken som gav upphov till diskussionen. Att författaren dessutom driver en skrivarskola som kallas ”Häxskolan” på Valand gjorde mig inte direkt mindre intresserad.

      Iallafall, ”Natten som föregick denna dag” har ett trettonårigt berättarjag, en tjej med ett ben i barndom och ett i vuxenliv. Hon lever utanför. Hon skriver fram sig som misslyckad. Ful. Ointressant. Kanske är hon sjuk. Sidorna är svarta, drömska, poetiska. Lyser i sina ord, talar genom bilder. Tydliga, levande bilder, utan närmare förklaringar.

      ”Ett barn kan inte bara vara ett barn. Ett barn måste också vara någonting helt annat för att inte riskera att fastna i barndomen, som är ett mycket litet land.”

      ”En dag vaknar jag och har förvandlats. Ingen människa mer, bara kött. Jag vet att lukten av mig är densamma som lukten av talk och tagel. Jag vet att jag är en samling oljiga organ på ett blankputsat bord. Jag sover på dagen eller på natten.”

      Romanen är imponerande, inspirerande, nedslående. En så orimligt språkligt skicklig debutant. Efter en tolkningsdiskussion jag än så länge bara till hälften förstår, drar jag mig nu för att säga vad jag tycker att den här romanen handlar om. Men för mig utmanar den uppfattningen av barndomen som en lycklig plats. Det finns också en ockult aura kring boken, som tyvärr går mig förbi, men som jag ser framemot att googla fram och som kanske kommer leda till en omläsning framöver. Andras tolkningar och verktyg behöver inte vara förminskande, utan kan också vara till hjälp för en läsning.
      Men ”Natten som föregick denna dag” drabbar aldrig, berör mig inte på djupet, rubbar inget fundamentalt. För att jag inte är i målgruppen? För att jag inte förstår? För att jag är ovan?

      Antagligen alltihopa.

      Eller, det är klart, hade det inte varit för den här boken hade jag aldrig haft de senaste veckornas stora aha-upplevelser kring vad text kan vara. Om du inte kunnat följa mitt svamlande försök att formulera tankarna: min poäng med varje boktext är inte att jag ska definiera för dig vad någon bok handlar om. Jag vill processa mina egna tankar, genom att skriva om vad jag tänkte och kände, och förhoppningsvis väcker det ditt intresse att själv läsa romanen i fråga. Som i livet i övrigt, jag är inte ute efter att definiera Sanningen, jag är ute efter Min sanning, och hoppas sekundärt att den också inspirerar andra att leta sin.

(Den här boktexten blev nog ett avskräckande exempel på hur en boktext kan handla om mycket annat än själva boken.. 
Det blir också tydligt att jag läser alldeles för mycket män, och stannar i mina egna comfort zones mer än jag erkänner.
Köp boken här eller låna bibblan.

För övrigt kommer snart ett 100-boksjubileum i bloggen!)

”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992)

 

      Nu ger jag mig in i snårig terräng av ömma tår och potentiella fascistkramar-anklagelser, men jag kunde inte längre låta bli den här boken. Det som många inte skulle ta i med tång har lockat mig länge, men när jag nyss fick låna en bunt gamla nummer av tidskriften Subaltern gjorde Teratologen sig påmind. Jag beställde fram boken från bibliotekets magasin, tillsammans med några barnböcker, och vågade sen inte möta blicken på någon bibliotekarie när jag hämtade ut dem. För det här är en vidrig bok. Varenda sida innehåller hat, våld, incest, rasism, nazism, snusk, kvinnohat, äckel, mord och pedofili.

      Innan jag fördjupar mig, så måste Expos gräv om författaren nämnas. För något år sedan avslöjade de att Teratologen låg bakom ett superaktivt Flashbackkonto, känt för sin antisemitism. Det är såklart piss på riktigt, men jag smyglyssnar på Burzum också och försöker skilja konstnär och konstverk, även om det är svårt att inte tänka på skaparen av det skapade. (och i största möjliga mån tar jag del av galningars konst utan att för den delen aktivt finansiera fascister..).

      Det finns dessutom en anklagelse mot ”Äldreomsorgen” att den ska innehålla verkliga personer ur Kågedalen som känt sig utmålade och förlöjligade. Alltså inte kändisar utan privatpersoner. En sån anklagelse är ju sällan påhittad, så det är såklart också piss på riktigt.

      Men allt detta verklighetens piss vägde till slut inte över min nyfikenhet inför Teratologens fiktiva piss, och i veckan kastade jag mig in i Teratologens sjuka värld.

      På grovt skelleftemål uppblandat med egna uttryck och referenser (”hånhärma”, ”moltiga”, ”Lokeleendet” och ”minuterna släpa sä fram me avskurna hälsener.”) skapas en berättarröst från vårt allra mest undanträngda. (en fin, kortare inläsning av Lennart Jähkel och punkbandet Totalt Jävla Mörker finns här.). Öppningskapitlet avslöjar att berättarrösten, en elvaårig pojke, nu är mördad och kroppen såld i frysdisken på ICA-butiker runt om i Västerbotten, men att mördaren hittade en bunt tapetlängder fulla av kritade ord med barnets spretiga handsstil. Därifrån tar berättelsen sin början, om elvaåringen Pyret som lever tillsammans med sin morfar.

      ”I Kåge te sä tillvaron som ett öppet, pepprat sår, å ingen våga annat än döda glädjen var den än visa sä.

En äkta Kågebo ä skevkäftad å slätstruken å gå gärna bakom ryggen å säg sitt hjärtas mening.” 

      ”Nä vi strosa bara... å njut av de kalla pratet...  [...] Vi håll utkik efter nån å snacka skit om..."

      ”Du bli väl den nya Brecht... ett as som ensamt ogiltiförklara skapelsen...

Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar å sykopater...så för ett tok som du bli de bara å välja å vraka.”

      Här märks att boken inte bara provocerande, utan också finurlig och ofta direkt rolig. Jantelag, förlagens skenhelighet och ändå törst efter smuts, och en profetia över sitt eget författarskap. För givetvis är ”Äldreomsorgen i över Kågedalen” mer än bara snusk. Det är också nattsvart ångest, dräpande iakttagelser och målade beskrivningar. (Min skrivvän Philip valde sitt romanprojekt utifrån tanken att han skulle vilja spendera mycket tid där. Jag kan inte låta bli att Teratologen valde att spendera sin tid i detta.)

      ”Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra.

Hur de än gå finns de bara förlorare.

Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod.” 

      ”Klockan va drygt tre å natten kom stormande. Dom hade fuska me himlen...Den såg int verkli ut för fem öre.

Kallt å grällt, en försmak av tider som ska komma.

Grin-ver.”

      ”De va ju lörda så barnfamiljerna visa upp sä... vem försök dom lura?”

      Det är tydligt att han läst mycket, både i världslitteraturen och den smutsiga historien (om seriemördare, sexuella avarter, historiska massmord och så vidare). Jag kommer ofta att tänka på "En apelsin med ett urverk/A clockwork orange", både i och med det egna språket men också genom provokationer som verktyg för att säga större grejer. "Äldreomsorgen" innehåller också en kort referens till "Korova Milk Bar". Teratologen vet att han verkar i en tradition av att använda provokationer för för att skildra livets jävlighet, världens ondska och alla människors ömhetstörst. Det kryllar av andra referenser också, jag prickar vissa, googlar andra och struntar i de flesta. Men ett exempel;

      ”Undra om ja kom å göra nåt bra nån gång... som Gavrilo Princip...eller Paul Tibbetts...”

(Princip sköt Franz Ferdinand och utlöste första världskriget, Tibbetts fällde atombomben över Hisroshima.)

      Får en skriva eller skoja om allt? Aboslut. Borde en? Njäe.

      Samtidigt vet jag att jag läser en påhittad berättelse och vet att författarens provokationsambitioner. Teratologen själv dyker också upp som karaktär i boken, och beskrivs som den siste nietzschianen. Jag tror att det är med de ögonen man ska se ”Äldreomsorgen”, ett exempel på nedbrytandet av all nedärvd moral utan att för dens skull kunna ge ett alternativ, eftersom alla är skit. Och ändå behöver vi varandra. Inbyggt i varje människa finns det som får oss att bete oss illa, men samtidigt också behovet av att få finnas till för någon annan och att få bli omhändertagen. Morfadern är söndersliten av sorg och förtvivlan, plågas av sin egen bildning och döljer alla känslor utom ilska och perversioner. Och pyret älskar uppenbarligen sin morfar, oavsett vad han utsätter honom för. Vi förtjänar inte att älska varandra, ändå gör vi det.

      ”Utanför fortsatte allt som förut. De ä värre än man kan tro.

De kom ju allti en morronda, hur djupt man än sov, hur bra man än har nä.” 

      ”Han verka vanli, gammal å allvarli.

Dom flesta ä ju så, dom tig ett helt liv, slit ont, far illa.

Ja önska ja vore sån.” 

”De e de fina me livet... oftast känn man inte av dä.”

      Boken är aningen för lång (precis som det här blogginlägget börjar bli – hejhej, kul att du fortfarande läser!), händelse efter händelse utan röd tråd eller dramatrugi. Som livet självt kanske?

      Det här är ändå en häftig bok, och det känns därför oerhört rumphugget att Nikanor Teratologen inte är nihilist utan antisemit. Det ger ”Äldreomsorgens” raffinerade hat mot allt och alla en verklighetens äckliga bismak. För han skriver långt på Flashback om exempelvis ”judiska perversioner”. Det är ju dels direkt fånigt att koppla ihop något universellt beteende överhuvudtaget med etnicitet eller religionstillhörighet, men för den som läst ”Äldreomsorgen” blir den sortens uttalanden också en så extremt stor sten i Teratologens glashus. Hyckeri blir inte tydligare än så. Nädu Nikanor, ska man hata får man ändå hata folk för vad de gör och inte för vad de är. Eller hata alla lika mycket.

(Skriv gärna en kommentar om du vill, om du vill skälla på mig över ovanstående eller så..)

(Vill du promt köpa den finns den dyrt här)