”Människors barn” av P.D. James (1992)

Efter att ha tänkt läsa den ända sedan den fantastiska filmatiseringen kom 2006 plockade jag till slut upp den, i ett slags studiesyfte då jag själv försöker skriva fram en dystopisk roman.

  Första halvan av ”Människors barn” är bra läsning, ödslig och sorglig. Romanen bygger långsamt upp stämning. Männen på jorden har, av oförklarlig anledning, blivit infertila och inga barn har fötts i världen på tjugo år. Det har gjort mänskligheten hopplös, utan framtid finns inget hopp. Och utan hopp finns ingen rädsla. Så jävla läskigt! Så bra!

  Sedan kommer andra halvan och boken kapsejsar vid övergången till actionhistoria om en motståndsgrupp på flykt undan makten, med en gravid kvinna i sällskapet. Det låter spännande, men blir aldrig det. Jag kommer på mig själv med att tänka att filmen hanterar världen och ämnet betydligt bättre än vad boken gör. Boken är klumpigt skriven och snubblar på enkla vis, karaktärer låter sig övertygas för att plotten kräver det snarare än att vi får det gestaltat. Varför är det just en av motståndskvinnorna som blir gravid? Vad händer med Jaspers fru? Och slutet.. Som att allt skulle hänga på ringen!? Jävla Frodovibb på det alltså.

  Romanen använder sig av både första person och tredjepersonsperspektiv, kring huvudpersonen. Vi får läsa hans utskrivna dagbok, och samtidigt följa honom ur ett allvetande sidoperspektiv. James har nog tänkt något kring att han inte skriver det som skulle vara farligt i maktens ögon, men jag förstår ändå inte det narrativa greppet. För mig blir det ett sätt att tydliggöra att det är fiktion jag läser, och jag får svårare att bara acceptera och följa med i historien.

  Det finns fin filosofi inknölat i romanen, om medelklassens rädsla, om barnlöshet och hopplöshet, om att våga göra motstånd. Men ändå, se filmen istället.

”The Handmaid's Tale” av Margret Atwood (1986, 2017)

Det här med hajp är förrädiskt. Jag gillade Atwoods ”Oryx & Crake” mycket, och ”The Handmaid's Tale” är ju duktigt populär i sin teveserievariant. Här hemma har Ida suttit och skrikit och gråtit åt den, medan jag tänkte att jag skulle läsa boken först. Vilket jag nu har gjort, men tvekar efter utläsningen faktiskt över om jag kommer ge teveserien min tid.

  Fast mycket i romanen är bra. Den dystopiska världen är genomtänkt, Atwood skriver i förordet: att ingen enskild scen är helt påhittad, alla scener och delar är på något vis hämtat ur verkligheten. Det ger romanen en märklig och stark bismak. Ofta handlar en dystopi om att skildra en framtid som saknar något, som gör att vi uppskattar och vårdar att vi har det kvar just nu. Till exempel friheten att göra fel, att protestera eller att ljuga, och så vidare. Den effekten finns också i ”The Handmaid's tale”, feminismen känns härligare och viktigare, men verklighetsaspekten gör att romanen samtidigt fungerar som en historielektion och påminnelse om att jämlikhetskampen faktiskt inte kommit så långt som vi vill inbilla oss. Framförallt har den inte så djupa trygga rötter som vi låtsas att den har. När som helst kan de enkla förklaringarna segra, om vi inte passar oss.

  Atwood skriver fram en värld där en fundamentalistisk kristendom har belägrat det som tidigare var USA, men nu heter Gilead. Infertilitet plågar landet, antagligen kopplat till männens spermieproduktion, men samhället letar primärt korrigeringar i kvinnorna. Männen har makten, männen är djur, och det är upp till staten och kvinnorna att sätta gränserna i förhållande till männens sexualitet. Staten har därför tagit kontrollen över reproduktionen. Berättarjaget är en barnaföderska i den här industrin. Men hon är inte prostituerad, geisha eller sällskapsdam, tvärtom är hon reducerad till en vandrande livmoder (hejhej vår samtids diskussion om surrogatmödraskap) till en rik man, kanske är han ett militärt befäl.

  Genomgripande gillar jag hur Atwood visar att om vi gör både katter och kvinnor till objekt istället för subjekt så kan vi motivera hemska saker som utförs mot henne eller honom. Det är en simpel men samtidigt otroligt viktig insikt.

  Jag gillar hur Atwood gestaltar den lilla makten som finns kvar hos kvinnan, berättarjaget. Den sexuella, som ett hundben framför en hund, och hon låter karaktären njuta av den. Det känns väldigt verkligt, och modigt skrivet.

  Gilead ger mig vibbar av Michel Houllebecqs dystopi i ”Underkastelse”, men där han skildrar övergången mellan nutid och framtida religiös totalitarism (och modigt pekar ut hur och vilka som skulle attraheras av en återgång till tidigare mer hierarkiska relationer mellan könen) så hoppar Atwood till större delen över det och skildrar istället hur det skulle se ut då systemet satt sig (även om hon nuddar vid det i Lukes egenintresse över berättarens förlorade frihet). Inget fel i det berättargreppet, det är mer klassiskt dystopiskt och det är innerligt svårt att skildra katastrofen (som Jersild pekar ut i efterordet till ”Efter floden”). I Atwoods värld har maktövergången varit våldsam och terrordriven, men jag har ändå en smula svårt att se hur de religiösa behållit makten och klarat av att genomföra sina hårda samhällsreformer? Omgivande länder verkar inte ha gått igenom samma utveckling, och USA är stort? Oavsett påminner ”The Handmaid's tale” sin läsare om att demokrati och frihet än så länge inte är mer än historiska parenteser. Att våldet och de enkla lösningarna är oerhört mäktiga och frestande vägar för att enkelt organisera ett samhälle, men att dess konsekvenser blir vidriga (hejhej, högervindarna genom samhället generellt).

  Jag har också lite svårt med att ett totalitärt samhälle som har gått igenom så stort krångel med reproduktionen praktiserar dödsstraffet så frikostigt som de verkar göra. Kanske är det något i barnafödandet som jag inte förstår, att det handlar om att de rika föräldrarnas existentiella projekt snarare än ett demografiskt behov av barn? Isåfall hade jag gärna sett det komma fram tydligare i romanen.

  Sen är det det här märkliga efterordet. Det behövs liksom inte. ”Järnhälen” av Jack London är ett exempel på där det skenbart vetenskapliga appliceras mer fungerande på en scifi-dystopi.

  Och relationen mot slutet. Den bara händer? Så kan det ju vara med relationer, men jag går inte med på det i litteratur. Då vill jag att det gestaltas hur den bara händer. Det kan inte bara plötsligt vara där. Då känner jag mig som läsare lurad.

  Margret Atwood är onekligen ett skickligt proffs och jag roar mig med att iaktta hur mästerligt hon hanterar jagberättaren. Jaget kan verkligen inte misstänkas vara samma berättarjag som det Atwood använder i ”Oryx & Crake”. Däremot kommer jag tyvärr aldrig helt nära jaget i ”The Handmaids tale”, och det är framförallt anledningen till att boken inte blir den klassiker hos mig som jag ville göra den till. Det är en underbart hemsk och tankeväckande värld hon skrivit fram, men den skrämmer mig inte på djupen som den skulle ha gjort om jag brytt mig mer om karaktärerna. 

Köp på loppis, antikvariat men inte hos imperiet här, här, här, här. Eller se teveserien.

”The Stone Gods” av Jeanette Winterson (2007)

Vi är i framtiden. Jorden är förbrukad, kapitalismen skenar, men en ny beboelig planet har just upptäckts. Och dit skickas vår berättare, tillsammans med den dittills skarpaste AIn, för att utforska, och i dialogen mellan dem och i jagberättarens ton ligger den här dystopiska scifiromanens storhet. Röstens syrlighet och vad den ser tar mig gång på gång till Margret Atwoods ”Oryx & Crake” (nej, inte bara pga kvinnor som skriver scifi), vilket inte i sig alls är ett dåligt ställe att vara på.

  ”..and we're all perverts now. By that I mean that making everyone young and beautiful also made us all bored to death with sex. All men are hung like whales. All women are thight as clams below and inflated like lifebuoys above. Jaws are square, skin is tanned, muscles are toned, and no one gets turned on. It's a global crisis.”

  Det finns annars tydliga RayBradbury-referenser och gammal scifi överlag, och en Captain Handsome är så Zaphodsk att han måste vara en hyllning till Douglas Adams.

Romanen fungerar som jag vill att bra scifi ska göra, genom att skildra en skryuvad variant av framtiden tvingar Winterson fram spännande och roliga situationer som ifrågasätter koloníalisering, antropocentrism, kapitalism, konsumtion, ytlighet, existensen överlag, idag, nu. Det är kul och utmanande läsning, antagligen ännu mer för en som inte redan är anarkist och hatar samtiden. Men jag har kul i läsningen, samtidigt som idén om en civiliserad civilisation ter sig ännu omöjligare efteråt (däremot ökar hoppet för mellanmänskliga relationer och konstens meningsskapande funktion). Det finns också en nästan primitivistisk ton, som när AI-androiden förklarar hur människan gjort sig själv överflödig, eller iallafall totalberoende av systemet:

  ”Successive generations of de-skilling mean that you can no longer fend for yourselves in the way that you once could. You rely on technicians and robots. […] Humans have given away all their power to a 'they'. You aren't able to fight the system because without the system none of you can survive.”

  Då är det svårt att inte bli sugen på att börja preppa ute i någon bunker i skogen.

”The Stone Gods” innehåller också spännande tankar om religion och vetenskap, Robosapiens som Winterson låter säga smarta dräpande saker säger till exempel att religion är en stor anledning till våld och agressivitet mellan människor, men att utan vetenskapen hade skadan de var kapabla att åstadkomma varandra varit betydligt mindre. Så varken ”de upplysta” eller ”de troende” är några fulländade exempel på medmänsklighet och upplysning.

  Bokens vackraste citat låg dock i ett helt annat ämne:

  ”We are right to teach our children how to think, but it is our children, more often than not, who can teach us how to feel.”

  Ett citat som talade rakt in i mitt småbarnspappe-hjärta. 

  Den mer kvantfysiska delen av narrativet går mig helt över huvudet, jag fattar det inte alls, och jag lämnar den därför okommenterad i övrigt, men hade den delen klickat för mig skulle jag antagligen värdera helhetskänslan av läsningen betydligt högre.

Köp inte av imperiet, men jag länkar för trafikens skull.

”Never let me go” av Kazuo Ishiguro (2005)

En av hitsen från årets Nobelpristagare, en scifi-berättelse om tre personers uppväxt på någonslags internat för speciella barn utan föräldrar. De får lära sig att de är viktiga för fler än sig själva. Berättaren Kathy ger oss återblickar från sin uppväxt, sin barndom och sina tonår. I en stark scen tidigt i boken berättar hon om en initialt barnslig lek blottade de vuxna lärarnas verkliga känslor, och vi förstår att de vuxna av någon anledning är rädda för barnen, eller rent av äcklas av dem. Barnen märker snart också att deras bästa teckningar och texter försvinner iväg någonstans.
Jag tänker länge att det här är en bok om rasism och kolonialism, vilket det väl också är, men i takt med att berättelsen nystas upp så  öppnas också tolkningsmöjligheterna ytterligare.

Det är alltför ovanligt med författarmän som låter en kvinna vara berättare, och jag önskar att jag inte haft problem med henne. Eller Kathy som karaktär är trovärdig, men jag förstår inte varifrån hon berättar historien, och vem ”you” är som ibland adresseras. Och eftersom en stor del av boken är en inre monolog från Kathy så färgar tyvärr perspektivförvirringen min läsning och hindrar den här boken från att vara helt fantastisk.

Dialogen och skildringen av den är däremot mästerlig, nyanser och smådetaljer blåser liv och rörelse i historien. Vem ser inte det sneda leendet framför sig av de här orden;

”She certainly wasn't disappointed, but then she wasn't elated either. She had on a half-smile, the sort a mother might have in an ordinary family, weighing things up while the children jumped and screamed around her asking her to say, yes, they could do whatever.”

Men det dystopiska och scifidelarna är egenligen mest en bakgrundskuliss som Ishiguro målar trovärdiga barndomsfunderingar och tonårsrelationer på. För det här är en kärlekshistoria mellan tre personer, och Ishiguro lämnar mig med frågor om hur man mäter kärlek, hur man vet kärlek är äkta, och hur man urskiljer den från kåthet eller behov av sällskap?

(Finns tydligen filmatiserad också.) 

”Vägen” av Cormac McCarthy (2006)

En man och hans son vandrar genom ett sönderbränt land. Det är kallt, ensamt och de får kämpa för sin överlevnad. Fadern skyddar sonen, och lär honom samtidigt överleva. Det här är en skoningslös och vacker skildring av liv efter apokalypsen. Den handlar om godhet, överlevnad, om föräldraskap och vad kärlek kan göra med oss. Om att kunna lita på någon, och om hur viktigt det kan bli att ha någon att ta hand om för att överleva själv.

Boken byggs mycket på en otroligt skicklig skildring av relationen mellan pappan och sonen. Dialogen är medryckande och så trovärdig att jag ibland håller andan medan jag läser. Barnets självklara och ärligt raka frågor, och hans upprepningar av det han tycker är viktigt samspelar med en pappa som ljuger för att skydda och trösta sonen, som kommer med alltför enkla svar på sonens krångliga frågor. En dialog som fler än en gång känns så trovärdig att det blir obehagligt emellanåt.

”Pojken satt där med filten uppdragen över huvudet. Efter en stund tittade han upp. Är vi fortfarande de goda människorna?

Ja. Vi är fortfarande de goda människorna.

Och vi kommer alltid att vara det?

Ja. Vi kommer alltid att vara det.

Okej.”

Berättelsen är fylld av detaljer kring överlevnad och miljöbeskrivningar av vardagen efter apokalypsen. Ett välfungerande långsamt narrativ, för hemskheterna drabbar desto hårdare när de väl kommer. Vi får inte veta vad som orsakat katastrofen, en detalj som också ger djup åt historien. För om elektriciteten faktiskt skulle slås ut globalt och större delen av befolkningen hastigt skulle dö, hur skulle vi då få reda på vad som händer? Att vi inte får veta några namn på pappan eller sonen känns mer metaforiskt, men ger också näring till frågorna som allteftersom hopar sig kring deras relation.

Och språket! Kort och fullproppat med mening.

”Den osynliga månens mörker. Nu är nätterna bara en aning mindre svarta. På dagarna kretsar den förvisade solen runt jorden som en sörjande mor med en lykta.”

Det här är ingen romantiserande dystopi, och den allra största tanken jag tar med mig ut ur läsningen blir att vad som än händer framöver så är det bara oss själva och de i vår närhet som vi tar med oss in i det.

 (Köp här, här)