fredag 27 april 2018

”Ull” av Hugh Howley (2014)

En egenpublicerad e-bok som skildrar en framtidsdystopi där människorna grävt ned sig i stora silos under marken, vars filmrättigheter sålts till Ridley Scott? Klart att den här boken kändes intressant. Och öppningsmeningen var lovande:

      ”Barnen lekte medan Holston gick mot sin död.”

      Tyvärr får jag snart en känsla lik den jag får då jag läser Mats Strandberg. Jag vill så gärna tycka att det är fantastiskt, för idéerna och världarna är bra. Men jag känner inget med karaktärerna. Jag läser klart ”Ull” för att få veta mer om vad som orsakat att jordskorpan är obeboelig, inte för att jag vill veta hur det går för någon av huvudpersonerna. För, likt Strandberg, finns här för många karaktärer och för mycket beskrivning och för lite gestaltning.
      Det är en allvetande berättare som växlar perspektiv och fokus, och Howley använder billiga spänningstrick som att avslöja något centralt i sista meningen på ett kapitel och sedan byta kapitel och perspektiv. Det får man såklart göra. Ibland. Men när Howley använder det som värst får jag trista vibbar av ”Da Vinci-koden” och Camilla Läckberg.
      Berättelsen lider också av att ”skurkarna” inte ges motiv förrän mot slutet. Det hade kunnat bli en mer komplex och intressant roman om de skulle fått vara mindre svartvita. (Sen är det svårt att, dessutom i en science fiction roman med stundvisa urtråkiga detaljnedslag likt de i ”The Martian”, släppa igenom en dykscen som helt glömmer bort att skildra tryckutjämning och dykarsjuka.)

      Jag tycker inte att ”Ull” blir levande. Mycket cirklar runt ett äktenskap, som känns helt platt och ointressant. Bara för att författaren skriver att det är viktigt tror jag inte på det..
      Men! Den isolerade världen bra, och det finns tolkningsmöjligheter nästan likt de i ”Väggen”, fast på ett kollektivt plan snarare än personligt. Vad är våra instängda världar, vad är vi rädda för utanför? Vad får vi inte tänka på?
      Dessutom blir silon en slags illustration av klassamhället, med polis och borgmästare på de översta planen tillsammans med utsikten, därefter tjänstemän, med mekaniker och gruvarbetare längst ner i mörkret. En av intrigerna handlar om en mekaniker som värvas som ny sheriff, en naturligt skillad agitator som lovar att minnas sitt ursprung. Det är kul och finurligt, och får mig att tänka på filmen "Snowpiercer".
 
      Och det är faktiskt värt att hålla ut till slutet. Det kommer en förklaring till silotillvaron, och den är tänkvärd. Får mig att tänka på hur vi aldrig kan göra något åt historien, annat än att se den på rätt sätt. Däremot har vi vårt nu, och genom det formar vi varje dag vår framtid.


Tydligen publicerades min svenska utgåva som enskilda delar på internet, och blev storsäljare på Amazon, därav genomslaget. Jag läser om hur boken verkar ha kommit precis i rätt tid, då världen liksom var mogen för en stor e-bok att bli viral. Titeln verkar för övrigt referera till ett engelskt uttryck, ”pulling the wool of ones eyes”, med betydelsen se världen för vad den är.
Köp här eller här.

torsdag 19 april 2018

”Tschick” av Wolfgang Herrndorf (2010)

Jag rycks från början med av det självklara språket i den här ungdomsromanen, men tänker under den första delen, lite ointresserat, att ”Tschick” är ännu en tonårshistoria där en författare, filtrerat genom bokens berättarjag Maik, skriver av sig egen ångest över att ha varit utan kompisar och olyckligt kär i klassens snyggaste tjej. Men så börjar en ny kille i Maiks klass, en sjavig ryss som eventuellt är både hemlös och alkoholiserad. Maik och Tschick blir inte vänner direkt, men lite av en slump hamnar de på samma ställe samtidigt och börjar snacka. Precis så som många relationer uppstår, inte för att man vet att man är exakt lika innan, utan för att man lär känna varandra, ibland för att ingen annan finns.
       Boken tar härifrån skruv, blir en spektakulär roadtrip i en stulen bil på väg mot ingenstans och överallt. Jag läser förtjust flera fantastiska scener. Som gissningsleken hos den inavlade familjen på landet, som då de bägge vännerna tittar på stjärnhimlen och drömmer sig ut i existensen, med hjälp av Starship Troopers, eller den underbara slutscenen.
       ”Tschick” får mig att fundera kring feelgood-begreppet. Det här är också en bok som vill få mig att uppskatta livet, att njuta av dagen, men till skillnad från ”Mannen som läste” så funkar det. Kanske är det skitigheten, det självklara språket och de närgångna ärliga personporträtten som får ”Tschick” att lyckas. Som får boken att faktiskt väcka hopp och inte irritation.

       Författaren har själv en historia som berör. Han fick 2010 en obotlig hjärntumör, och förutspåddes bara ha månader kvar att leva. Herrndorf började då skriva som en galning för att få ur sig det han hade innan det var för sent. ”Tschick” var den första romanen som kom ur honom efter diagnosen, det hann visst bli någon till innan han, 2013, sköt sig eftersom han blivit för sjuk för att skriva. Men i ”Tschick” har han gjort sig odödlig, och jag tror att alla som läser den efteråt lovar att leva våra liv och sluta vara rädda. Tack för det, Wolfgang Herrndorf.

       ”Ända sedan jag var liten hade pappa tutat i mig att världen var ond. Lita inte på någon, följ aldrig med någon du inte känner och så vidare. Det hade mina föräldrar sagt, det hade mina lärare sagt, och på tv sa de samma sak. När man såg på nyheterna: Mänskligheten är ond. [..] Och kanske stämde det också och mänskligheten var ond till 99 procent. Men konstigt nog hade Tschick och jag nästan bara stött på den procenten som inte var ond på vår resa.”

       Herrndorf skriver vuxna reflektioner, med en tonåringsspråk, och lyckas. Budskapet är bekant: målet är inte viktigt, vägen dit är allt. Vi måste ut i världen för att förstå oss själva, men världen börjar redan utanför det egna hemmet, om man bara vågar börja prata med dem man annars inte skulle pratat med. Göra något man annars inte skulle ha gjort.
       ”Tschick” ger faktiskt verkligt hopp om tillvaron, även för mig som är en trött, deprimerad småbarnsfarsa med tusentals lästa böcker bakom mig, med egna snedsteg och tingsrättsdomar i bagaget. Så jag kan tänka mig vilken bomb ”Tschick” skulle varit i mitt huvud som tonåring.
       För jag var en av alla de tonårskillar som istället fick livslust och nyfikenhet tänd av Jack Kerouacs ”On the road”. Den boken fick mig att förstå att livet kan vara ett äventyr, om man vågar göra det till ett. Att människor är spännande, om man släpper in dem. Att det inte är fel att vara annorlunda. Att det inte är fel att vilja vara annorlunda.
       Men jag tyckte då att Kerouac var lite krånglig, och nu att han är väl misogyn, och tror att om jag istället läst ”Tschick” som tonåring hade den haft samma omtumlande frigörande effekt på mig, och då skulle jag sluppit stökigt språk och dessutom fått respektfulla porträtt av kvinnor. 

       I en tid då alltfler tonåringar tar livet av sig, eller blir innesittare, är ”On the road” och ”Tschick” böcker som har potential att förändra både självuppfattning och omvärldsanalys. Den sortens litteratur som räddar liv. Som jag vill att mina barn ska läsa. (Min vän Hannas ”Lift” hör också till den här kategorin.).
       I Herrndorfs värld är det aldrig de som borde vara snälla som är det. Dåliga föräldrar och utsatta ungdomar gömmer sig i alla samhällsklasser; tröst, närhet och empati finns där man inte kunde tro det. I en ung svinarg tjej som luktar skit på en soptipp, eller i en gravt överviktig tant med en brandsläckare.
       Alla är värda en chans.
       Utom de verkligt kufiga. De är värda flera.

(Boken har filmatiserats, se den mysiga och lovande trailern här.
Köp boken här, eller här, eller låna bibblan.)

fredag 6 april 2018

”Short stories - Anthology of Classic Tales” av HP Lovecraft (1920-isch, 2017)

(Visst, det här inlägget är orimligt långt. Jag har inte ens läst alla novellerna i den här samlingen än, men Lovecraft triggar så mycket tankar, känslor och referenser. Kanske kommer ytterligare ett inlägg om samma bok framöver.)


De flesta som är intresserade av böcker känner till namnet HP Lovecraft, och har garanterat sett någon av de mängder bildtolkningar av den onde gammelguden Chtulhu (bläckfiskhuvud, drakvingar) som cirkulerar på internet och på t-shirts. Lovecraft är som en slags rockstjärna i litteraturen, där folk vet vem han är men färre kan nämna mer än en novell han skrivit. Lite som Dregen, Lenny Kravitz och Slash.
      Jag har läst Lovecraft förr, jag har ju varit läsande tonårskille, men sporadiskt och utan att sätta mig in närmare, så den här fina samlingsvolymen, sjukt värd sina sjuttio kronor på bokrean, passade mig perfekt. Den innehåller alla Lovecrafts ”stora” texter. Givetvis ”The Call of Chtulhu”, men också ”The Dunwich Horror”, ”The Lurking Fear”, ”At the Mountain of Madness”, med flera. Dessutom finns ”Dagon” med, Lovecrafts allra första publicerade text.

      Till en början känns det nästan underligt att Lovecraft blivit så välläst. Han bryter mot så många stilistiska regler. Det finns sällan (aldrig?) dramaturgiska bågar eller en person i centrum. Däremot finns det alltid finns jagberättare, som sällan förändras; han är vettskrämd från början och vettskrämd i slutet, i några fall blir de eventuellt mer galna. Hos Lovecraft utgör istället kosmos ohygglighet och/eller Ondskan epicentrum för respektive novell, och inte något mjäkigt som karaktärers utveckling eller förändring.
      Lovecrafts texter kryllar dessutom av adverb och adjektiv, det är pompöst och krångligt, beskrivande istället för gestaltande, överdrivet och övertydligt – men ändå blir det så starkt! (Och samtidigt blinkar vacker poesi igenom, som till exempel raden ”Madness rides the star-wind.” ur ”The Hound”. (En mening som någon gång måste få namngiva ett metalalbum.))

      Det som jag urskiljer att Lovecraft kompenserar med, förutom givetvis den bottenlösa fantasin, det han bygger sin magi på, är en benhård berättarprincip och ett grundmurat skrivsätt (det är lätt att förstå att han pedantiskt redigerat varenda text och aldrig tillät en redigerare ens flytta ett komma). Han blandar ner vetenskapliga termer och bred kunskap om många ämnen, vilket ger trovärdighet när fantastiken träder in i hans skapelser. ”The Call of Chtulhu” är urexemplet, där Lovecraft blandar källor och röster från vetenskapliga konferenser, brev och en berättarröst som försöker bringa reda i trådarna.

      Lovecrafts noveller är äckliga, motbjudande, mörkt svarta och ofta svindlande oändliga, det är tentakler och sugploppar (Lovecraft måste, förutom sin kvinnorädsla och rasistsmörja, haft ett specifikt hat mot havsdjur) men framförallt är han pappa till den kosmiska terrorn. Terror, snarare än skräck, i och med att hemskheterna i Lovecrafts berättelser sällan utgör direkta personliga hot (till skillnad från skräck) utan Lovecraft blåser istället upp större, avlägsna men fundamentala hot. Universums oändlighet i förhållande till människans litenhet. Såhär kanske: skräck kan få en att vara rädd ute i skogen en mörk kväll, den Lovecraftska kosmiska terrorn gör mig rädd för själva livet och existensen, en känsla som sedan drabbar exakt var och när som helst. Djupt obehagligt, och givetvis stor konst.
      Inledningen på The Call of Chtulu illustrerar min poäng; 

      ”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and saftey of a new dark age.

      Det är lätt att börja fundera över författaren bakom allt elände. Han var en liten rädd rasist, emotionellt skadad av en överbeskyddande mor, hemsökt av paranoia. Tydligen var Lovecraft en hikikomori (hemmasittande apatiskt vuxet barn) mellan åtminstone arton och tjugotre års ålder. Han fick sin första kyss som trettiotvå åring.
      Det finns inga pengar och inget sex och inga kvinnor i Lovecrafts världar. Gentlemannen Lovecraft såg tydligen med avsmak på sin samtids tendenser att skildra sex i litteratur. Det slår mig att Anaïs Nin och HP Lovecraft, bildar en grotesk tjugo-trettiotals yinyang, då de utgör varandras litterära motpoler.

      ”From Beyond” är en av mina favoriter i samlingen, huvudpersonen är en modern Prometheus (en myt jag är svag för) som ska ge mänskligheten möjligheten att uppleva universum med mer än våra fem sinnen. Han konstaterar att:

      ”Our means of perciving the universe is absurbly few, and our notions of surrounding objects infinitely narrow. We see things only as we are constructed to see them, and can gain no idea of their absolute nature. With five feeble senses we pretend to comprehend the boundlessly complex cosmos, yet other beings with wider, stronger or different range of senses might not only see very differently the things we see, but might see and study whole worlds of matter, energy, and life which lie close at hand yet can never be detected with the senses we have.”

      Lovecraft verkar ha hatat människorna, framförallt vår ignorans, och det är inte långt för tankarna att vandra vidare bakåt till Nietzsche och framåt till Teratologen. Anslaget till ”The Call of Chtulu” ovan illustrerar detta, tillsammans med exempelvis de inledande meningarna i svindlande ”Beyond the Wall of Sleep”:

      ”I have often wondered if the majority of mankind ever pause to reflect upon the occasionally titanic significance of dreams, and of the obscure world to which they belong.”

      Efter mängder av nattligt youtubande, och en genomläsning av Houllebecqs underbara essä ”HP Lovecraft – Emot världen, emot livet”, förstår jag att Lovecraft var benhård ateist som aldrig såg sina berättelser som annat än fantasier. Hans texter har istället fungerat som livsuppehållande åtgärder för en svartnande hjärna och ett ensamt hjärta, en verklighetsflykt från en miserabel tillvaro. Han skrev för sig själv, på sitt vis, och de redaktörer som ville ändra i hans texter fnyste han åt och vände ryggen. Ateismen, Lovecrafts tro på att inget gudomligt finns, bygger alltså en stor del av obehaget i hans världar. Mänskligheten är en parentes i universum, en obetydlig blinkning i kosmos. Och det är så jävla obehagligt att tänka på! Jag blir sällan rädd under själva läsningen; men efter, när jag slagit ihop boken, känner jag mig pytteliten och obetydlig. Då hugger den lovecraftska kosmiska terrorn klorna i mig.

      Lovecraft såg ingen mening med livet, men inte heller i döden, så han levde vidare, tills han dog i sjukdom; ensam, fattig utan större litterära framgångar. Fascinerande, tragiskt. För efter sin död kom han att bli en av fantastiklitteraturens allra största, otaliga författare arbetar vidare inspirerade av honom, vissa bygger vidare direkt på hans mytologi. Musiker inspireras av honom, dataspel konstrueras efter hans världar. Antikvariat i Göteborg döps efter hans noveller, småförlag i Småland efter hans gudar. Och så vidare.

      Det är svårt att sträckläsa Lovecraft. Det är för nattsvart, och för storslaget. Jag har som sagt inte läst alla novellerna i samlingen än, och det kommer nog ta mig ett år innan det är avklarat. Men det känns bra att ha ett vackert kosmiskt avgrundshål i bokhyllan - redo att plockas fram då jag behöver det.

      Jag håller på och reserchar David Icke och hans konspirationsteorier (Lizard Illuminati) till ett skrivprojekt, och Icke kan ha knyckt ”vi ser inte världen för vad den är med våra futtiga ögon” rakt av från Lovecraft. Även berättartekniken, att ge något otroligt ökad trovärdighet genom att blanda in hårda, tillsynes vetenskapliga, fakta, kan vara tagna från Lovecraft till Ickes kockobello-teorier. I övrigt delar de två herrarna inte mycket. Framförallt lyckas Lovecraft få mig att fundera (skrämma upp, traumatisera) kring hur jag uppfattar tillvaron, medan Icke och hans diagram om ljusspektrum bara gör mig irriterad.



      Fin stämningsfull musik att kicka igång i bakgrunden medan man gottar sig i det svindlande.


      Jag fick en tanke om att skriva en längre text om paralleller mellan Lovecraft och Nietzsche, det kommer jag kanske fortfarande att göra, men någon har gjort det väldigt bra redan, någon som dessutom har en alkemi-referens som URL.