”Kallocain” av Karin Boye (1940)

Jag känner ett starkt personligt band till Karin Boye, fastän jag egentligen inte läst speciellt mycket på henne tänker jag på henne nästan varje dag. Speciellt då jag skriver, då sitter hon gärna och stöttar mig i bakgrunden. Det plågar mig innerligt att hon tog livet av sig ett halvår efter publiceringen av ”Kallocain”, och det är svårt att inte låta hennes suicid ge ytterligare vikt åt den dystopiska verklighet hon målat upp.

      Det här är en av de verkligt stora, magiska och tidslösa dystopierna. ”Kallocain” bör nämnas tillsammans med "Fahrenheit 451", ”1984” och ”Du sköna nya värld”, så viktig är den. Boye såg Sovjet och Tyskland växa sig totalitära, och målar i ”Kallocain” upp en Världsstat där ingen individ längre har eget värde, utan får sitt som en effektiv (men alltid utbytbar) kugge av den stora maskinen. Folk lever i tvåsamma barnalstrande relationer, men förväntas inte skapa särskilda band till sina barn, utan lämnar dem vidare efter några år då Staten tar över och ombesörjer uppfostran av goda medsoldater.

      Vår huvudperson en kemist vid namn Leo Kall, upptäcker ett sanningsserum, en slags vidare utveckling av alkoholens förmåga att få människan att säga det hon inte vill/borde/kan annars.

      ”Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge trott, med orätt.

      - Med orätt? 
      - Javisst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet uppfunnet.”

      Det här är lågmäld science fiction, inga strålpistoler, rymdskepp eller saker som sprängs. Istället djupt obehagliga scener där sanningsserumet testas på medsoldater. Jag vill krypa ur mitt eget skinn medan jag läser om hur de utsatta ofrivilligt blottar sina innersta känslor och tankar. Och den effekten uppnår Boye utan att för den skull skildra sex, våld eller något annat direkt provokativt. Det ökar mitt klaustrofobiska obehag mångfalt.

      Sanningserumet blottar att många drömmer om andra världar, och påvisar att Världsstatens påstådda gemenskap är en skimär, och Leo Kall börjar en kamp för att skruva upp kraven på medsoldaterna, medan hans kollega Rissen blir en slags reflekterande, kritisk motpol till Kalls brinnande engagemang för att rensa samhällskroppen på ohyra.

      Rissens kommentarer visar hur förutseende Boye var, i tider av hemlarm och misstänksamhet känns det stort att hon skrev dessa rader för 75 år sedan:

      ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss.” 

      Det är också Rissen som får göra stora fina reflektioner kring vad sanning egentligen är, och vad vi har den till:

      ”Alla är inte sanna nog att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa – så länge den är frivillig, ja – så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva – till och med sanningen?”

      Det nämns att Världsstaten är byggd på ”inbördeshjälp”, och det får mig att undra om Boye med flit kastar en gliring till den ryske anarkisten Kropotkin och hans kritik av Darwin (”mutual aid”, typ att naturens drivkraft inte är konkurrens utan samarbete).

      Slutet är skrämmande underbart, och det är svårt att inte springa ut direkt för att andas den fria luften, se på stjärnorna, känna vinden och tänka exakt vad jag vill! För det är ”Kallocains” underliggande budskap: vikten av att få (och kunna) tänka fritt och vikten att få välja själv vem en vill dela sina hemligheter med. Boye påminner mig om att använda de förmågorna, och att uppskatta vinden i ansiktet, och peppar till diskussion, ifrågasättande, skapande.

(I Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” (som jag läst två gånger senaste året men ännu inte vågat mig på att skriva om) är karaktären Isagel inspirerad av Boye, som en hyllning till sin då redan avlidne vän.

Och på tal om poeter som goes sci-fi är det värt att påminna om Johannes Anyuru och hans underbara ”Dom kommer drukna i sina mödrars tårar”.

Fräsiga punkbandet Wolfbrigade har gjort en låt som heter "Kallocain"

 

Köp Kallocain på ditt närmsta antikvariat, låna på bibblan eller köp här, här, här, här, här)

”I skuggan av ett geni” av Anna Sundström Lindmark (2016)

Enligt baksidestexten har Sundström Lindmark skrivit en bok om sin farfar, Alvar Lindmark. En fattig, religiös excentriker i Burträsk utanför Skellefteå som blev uppfinnare, byggde upp ett stort framgångsrikt företag för att sedan förlora allt samman under mystiska omständigheter.

       Jag börjar halvhjärtat läsa, och tänker efter 25 sidor att jag aldrig kommer att orka läsa hela boken. Jag känner mig ointresserad av Alvar och det känns inte som att vare sig han eller Sundström Lindmark har något att säga mig. Men sedan börjar historien veckla ut sig, vi får veta att författarens far tagit livet av sig, och att farfar Alvar var en plågad själ. Plötsligt är det inte längre en bok om en framgångsrik entreprenör, utan en släktkrönika, en författares uppgörelse med sorg, saknad och rädslan att själv bära på samma psykiska sjukdomar som tidigare generationer. Plötsligt blir det också tydligt varför Sundström Lindmark gjort sig själv och sin berättarröst så synlig, det är inte längre bara Alvars berättelse.

       ”När jag talar om det för folk, att jag vill skriva om det som fanns bakom hans offentliga fasad så får jag några rynkade ögonbryn till svar. Får man verkligen göra så med en människas liv? Är det moraliskt okej? Men var tar en människa slut och var börjar en annan, undrar jag? Kan vi någonsin isolera händelsers konsekvenser och sortera ut det privata från det allmänna?” 

       Jag antar att det ska vara ett spännande berättargrepp att inte avslöja de självrannsakande delarna för läsaren direkt, men där tycker jag att författaren gjort en felaktig avvägning. Bokens stora styrka är skildringen av psykisk ohälsa, inte uppfinnarhistorien, och jag tror att omslaget och baksidestexten skickar många läsare fel. (Jag hade aldrig börjat läsa den här boken om den inte var kurslitteratur.)

       Jag önskar mig en del andra förändringar också; Vad är det här med hissen till Gud? Jag förstår metaforen hur Alvars hiss tog folk högt i luften och djupt i gruvorna, på samma vis som hans bipolaritet verkar ha tagit honom själv, men det är inte en central del för boken, och blir missvisande att ha på omslaget.

       Boken lider av ett ojämnt tempo. Exempelvis då Sundström Lindmark får sitt drömjobb men säger upp sig för att fortsätta jobba med sin bok, följa sitt hjärta och inte det omgivningen säger. Detta skildras på bara någon sida, medan så mycket utrymme ägnas åt utläggningar kring Alvars arbeten och så vidare.

       Jag förstår heller inte kapitelrubrikerna, de känns krystade och helt onödiga. Och hur många gånger skriver Sundström Lindmark att Alvar ”ångvältar fram”? Det är ett kul, gestaltande uttryck, men upprepning är uttråkningens moder.

       Men bristerna till trots, det här är en bok som börjar urtrist och avslutas fantastiskt. Sundström Lindmark målar en talande och förståelig bakgrund av Norrlands inland, hur samhället var och är genomsyrat av Luthersk arbetsmoral och Jantes ”tro inte att du är någon”. Hårt arbete är det enda som håller synden borta. Kontrollera det som går att kontrollera. Prata inte om det som känns jobbigt. Skäms och skuldbelägg dig själv, men dela aldrig fula känslor med andra. Blotta dig aldrig för då kan folk såra.

       ”Man kan inte fly känslor eller minnen, bara stoppa dem i frysen.” 

       Det här är en bok som börjar urtrist men avslutas fantastiskt. Mot andra halvan av boken har farfars fasad rasat helt, Sundström Lindmark blottar alltmer av både sig själv och sin pappa. Vi rör oss bland mindervärdeskomplex och självmordstankar, och boken blir verkligt intressant och meningsfull. Sundström Lindmark vågar visa sitt eget självhat och sina tvivel över vad hon håller på med. Det är tragiskt och så fint att få dela. Som när hon sagt upp sig och reflekterar:

       ”Jag har nog begärt för mycket av livet ändå, tänker jag. Jag hade inte på fullaste allvar vetat hur skör min identitet varit, hur självklart jag identifierat mig med mitt yrke. Hur tryggt det varit att veta vem jag var när folk frågat. När svaret var så enkelt. […] Anställd, godkänd och normal.”

       Sundström Lindmarks berättelse hade redan utvecklats till att handla allt mer om mig (jag brottas med depression, självhat, mindervärdeskomplex, har inte jobbat med det jag är utbildad till på 2,5 år, jag skriver och drömmer), men läsningen får en verkligt bisarrt ökad närvaro när jag avbryts av beskedet att min egen mormor, uppväxt i Västerbottens inland, avlidit. Osökt tänker jag på Carl Gustav Jungs begrepp synkronicitet, att vår tillvaro genomsyras av meningsfulla men oförklarliga samband. Jag sitter vaken om nätterna, efter mina barn somnat, läser, tänker och minns. Och när Sundström Lindmark skildrar ett av sina sammanbrott inför sin man gråter jag förlösande av igenkänning och jag vevar med knytnäven i luften åt hennes efterföljande insikt:

       ”'Jag skäms för att du som är så bra har lurats till att gifta dig med en psyksjuk', säger jag och gråter, dunkar knogarna mot tinningarna och hyperventilerar.

       'Ta det lugnt', säger han och stryker osäkert min hand.

       Skilj dig, lämna mig, glöm mig, tänker jag. Hitta någon som håller, som står pall och är en god mor åt våra underbara barn. […] Vill upphöra att existera. Skäms över hur självcentrerad jag blivit. Vill radera min pinsamma existens.

       […]

       När jag vaknar nästa dag är jag arg. Arg på arrogans. Arg på att man inte får tala om psykisk sjukdom och självmord. Det som inte syns finns inte. Och så plötsligt dyker det upp och så blir alla så förvånade. Nej nej, lugn lugn, inte drabbas du. Du som är så normal och fin. Som om det bara är onormala och dåliga människor som blir olyckliga. Som om man någonsin kan räkna med att något ska vara beständigt. Som om man kan skydda sig mot ett hot som man inte har definierat. En hotande fiende som man inte ens vill rikta ljuset mot och undersöka.

       Det är arrogans.”

       Igen får Sundström Lindmark mig att tänka på Jung, här kring att upplysning betyder att vi lyser ficklampan mot det vi inte vill prata om, det som gör ont och som vi skäms för.

       Det här är ingen bok om en framgångsrik norrlandsentreprenör. Eller jo, det är det, men det är helt fel sätt att beskriva boken på. Det här är ett barnbarn och en dotters försök att förstå tidigare generationer, göra upp med sitt arvegods och sin genpool. Om hur det är att bli människa i skuggan av myten om ett geni. Om tystnaden kring psykisk sjukdom. Just eftersom tystnaden är en så aktiv del av problematiken kring psykisk ohälsa är böcker en så bra form att processa sitt inre. Men jag önskar att boken marknadsfördes utifrån den insikten, snarare än ”spexige entreprenören som ville bygga en hiss till himlen”. Som det är nu gör sig bokens omslag tyvärr också skyldig till att skugga den psykiska ohälsan.

       Att Sundström Lindmarks bok blev färdig och jag håller den i händerna är en så stor seger för henne att jag känner den ända ut i min läsfåtölj. Det är innerligt vackert att hon låtit sin lampa skina över sitt, sin pappas och sin farfars mörker. Det stärker mig, och Sundström Lindmark lämnar mig med hopp, att det går att leva trots demonerna vi släpar runt på, som inte syns och som ingen vill se. Hon påminner mig också om att aldrig vara så stolt att jag inte berättar om hur jag mår.

       ”Men problemet var större när det inte fick märkas.”

(Köp här, här låna bibblan)

"Ödmården" av Nils Håkansson (2017)

Tipset (Tack Jesper!) var om en ny svensk dystopi; isar har smält, klimatkrig härjat världen och Nederländerna ockuperat det som finns kvar av Sverige. Befolkningen har fördrivits till Norrlands inland, flytöar i Hälsingland och gruvor och hålor i Dalarna. Redan där var jag intresserad, men när jag nu i influensadimmorna började läsa så fick jag någon slags intellektuell nördorgasm, då Håkansson författat boken på en helt egen språkvariant! 

      Berättaren, ”archifariern”, kämpar en bister kamp för att nedteckna Ödmårdens befolkningsberättelse (trots att ingen annan läser), bevara det svenska språket (till sin hjälp har han en svenskabok utgiven 1902), streta mot ockupationsmaktens spårkliga påverkan och samtidigt bekämpa fördumningen av sitt folk. Det resulterar i en berättarröst som slits mellan 1800-talssvenska, nederländska, flamländska, engelska och inavlat nyspråk. ”Ödmården” kräver sin läsare, men för den som pallar det här lekfullt och väldigt roligt.

      Håkansson är, förutom författare, språkvetare och översättare av ryska, och det ger resultat och för, tillsammans med dystopi och bakomliggande budskap, tankarna till Anthony Burgess och ”En apelsin med ett urverk”. ”Ödmårdens” nyspråk är imponerande genomarbetat och håller från start till mål. Många gånger ser de täta meningarna obegripliga ut, men när jag läser dem högt för mig själv så förstår jag ofta, och annars landar förståelsen ändå i närheten. Som att jag förstår fastän jag inte förstår. En poetisk effekt. 

      Insprängda detaljer får mig att skratta högt flera gånger, som hur mat lagas i ”korvrosten”, köttet ”släpmöras” för att mätta ”den egna stofthyddan”. Längre anekdoter, som hur de måste lägga ut de nyfödda rödhåriga till björnarna då de inte har tillräckligt med mat, och sedan spelar nyckelharpa för att slippa höra ljuden, och hur de kokar välling på gul snö får osökt tankarna att gå till ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (och det fanns en inbakad gliring som jag glömde anteckna, men typ ”kågedalingarna med alla sina fingrar”).

      Till skillnad från Teratologen anar jag en tydligare politisk satir bakom Håkanssons ”Ödmården”. När archifariern skildrar hur ockupationsmakten kom till Sverige är det svårt att inte tänka på Israels ockupation av Palestina:

      ”dom komm i våg på våg från sitt försjunkna Nedrigland; i tusen år, ljögo dom, i tusen år har vi levat i förskingringen, men nu återvända vi till vår historiska vagga, till Ur Valloniet. [...]

      dom kommo med suveräna vapen, med förfalskade lagfarter, med glittrande lull-lull, dom kommo med arkeologiskt hittepå och språkhistoriska lurvinklar och togo över vår verlds hus för hus, kvarter för kvarter, själ för själ; vi voro söndrad i veliga och trögrunkade block och iddes inte samla oss till mer än fördömanden och självömkan...”

      Jag tror också att Håkansson vill väcka frågor kring vem som äger historien. Hur historia ibland skrivs utifrån bristfälliga källor, där historikern tätar berättelsen efter bästa förmåga. Exempelvis när Archifariern romantiserar Palme:

      ”äldre tryggåldern utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma och bildningstörst och människorkärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten,”

      och de firar högtid och klär ut sig till:

”Tjugonde Aknut, och det är ock den högtid då vi tröttna på varann riktigt ordentlit, så resten av satvintran hålla vi oss mest isär i enskilda palluner och drömma om ingetnting alls, så befriadt från intryck är livet.”

      Det är alltså rått och roligt, med allvar skymtande i bakgrunden. Jag blir inte riktigt klok på blandningen av ”verklig dystopi” och ”Teratologisk fulochäckelifiering”, men det gör ingenting. Det är innerligt roligt att skratta åt misären som drabbar den svenska befolkningen, när ordningen ändras och vi blir de som tvingas fly. Det här är fantastisk njutläsning med eftertanke.

(Köp här eller låna på bibblan)

"Jag kallade honom Slipsen" av Milena Michiko Flašar (2017)

Hur gick det till när de satte titeln på den här boken? Jag tar upp den, med låga förväntningar och nästan avsmak eftersom titeln fick mig att associera till putslustig buskis. Men redan efter några rader, definitivt efter några sidor, har boken sugit in i mig och jag sträckläser (totala motsatsen till ”Stiga sol, smälta is” som med sin fantastiska titel gjorde mig besviken med sitt innehåll). Boken drabbade mig, så som verkligt bra böcker kan göra. I ”Jag kallade honom Slipsen” trollbinds jag av det självklara berättarspråket, grips av trovärdiga karaktärer och tar till mig av budskapet.

       Vår huvudperson är en hikikomori, en av hundratusentals unga japaner som, i reaktion på hårda krav och upplevda trauman, isolerar sig i familjehemmet och försöker få livet att kännas så lite som möjligt.

       ”Jag sörjde barnet jag en gång varit och som jag i sällsynta ögonblick hörde slå vilt omkring sig i mitt hjärta.”
       ”Jag ville inte bli en man som tror att han kommer vinna. Inte växa i någon ny kostym. Inte bli en far som säger till sin son: Man måste fungera.”

       Visst märks det att författaren skrivit poesi tidigare, hennes berättarröst lämnar inga frågetecken utan håller sin skärpa från början till slutet av boken. Melankolin och känslan av att inte passa in är plågsamt vackert skildrad och får mig att gråta.

       ”Tåget rullar in. Det är fullt med folk. Man speglar sig i fönstren som glider förbi, och känner inte igen sitt eget ansikte.”

       ”Sönderlästa böcker. En nalle. Gamla leksaker. Den välkända doften från saker som en gång varit viktiga.”

       Men något har gett en oväntad kraft, vår berättarröst vågar sig ut till en park och börjar spendera sina dagar tyst iakttagande livet i parken. Snart dyker en medelålders man upp, som tar en annan parkbänk i besittning och under en tid delar de parken och tystnaden innan de, nästan ofrivilligt, börjar tala med varandra.

       ”Parken hade blivit mindre i hans närvaro. Den bestod nu endast av två bänkar, hans och min.”
       ”Du är här. Jag är här. Vi har båda rätt att bara vara här.”

       Skickligt låter Michiko Flašar härifrån två jagberättare växla i samtalen på parkbänken. Formen ger osökt en känsla av Forrest Gumps parkbänks bekännelser, men i ”Jag kallade honom Slipsen” har vi två personer som turas om att bekänna sina brister. Vi lär känna en till karaktär och fördjupar oss i den första berättarröstens historia, utan att det någonsin blir förvirrande. Deras likheter och skillnader vävs samman på ett underbart gripande vis. Skilda åt av ålder men förda samman i känslan att inte längre vilja prestera, inte längre leva upp till omgivningens krav, i saknaden av någon som vågar lyssna till vad man har att säga.

       ”För den som sticker ut drar till sig uppmärksamhet från dem som är så uttråkade av sin egen normalitet att de inte har något bättre för sig än att plåga den som är annorlunda.”

       Boken får härifrån en strimma hopp, i takt med att relationen mellan de två växer fram, gestaltar Michiko Flašar hur allting blir annorlunda när man har namn på varandra, kan urskilja och förlåta varandras egenheter, och framförallt känslan att ha någon som lyssnar på det man har att berätta. Att trösten finns hos andra, även om det känns orimligt långt borta.

       ”Jag kallade honom Slipsen” sätter fingret på ett samhällsfenomen, hjälper oss förstå varför unga vuxna stänger in sig och stänger ut andra. Michiko Flašar låter oss uppleva hur livet ter sig när upplevda trauman och krav från samhället tagit knäcken på livslusten. De som känner att orden tagit slut, som kryper in i sig själva. Jag tänker att det är ett växande samhällsfenomen även i Sverige, men att vi än så länge saknar ett eget ord för det. Den här boken kommer vara viktig för många tonåringar på väg att sluta sig i sig själva, för att hjälpa omgivningen att förstå fenomenet när unga vuxna fastnar mellan barndom och vuxenliv, och samtidigt hur skammen följer och gnager långt in i vuxenheten.
       Men Michiko Flašar får mig inte bara tänka på krav från samhälle och familj, utan också på mansrollen. Om att leva med fegheten att inte ha ställt upp för en mobbad vän, eller skammen över att inte älskat sitt utvecklingsstörda barn. Och utan att göra de båda berättarna till helt igenom offer eller förövare (det fanns en fantastisk formulering som var typ ”Vi är alla ofria, men det friar oss inte från ansvar” men jag glömde anteckna var det var) så skickar Michiko Flašar samtidigt en känga till omgivningen, familjerna, skolan, de som ger upp och som slutar att försöka förstå.

       ”Vad väger tyngre […] Det faktum att han teg om sin situation, eller det faktum att jag uppmuntrade honom att tiga.”?

       ”Vi hade slutit en pakt: helst inte vilja veta något om varandra. Och just den pakten är det som svetsar familjer samman i generationer. Vi är maskbärare. Våra ansikten går inte att se längre eftersom de vuxit ihop med maskerna. Det gör ont att slita dem av sig. Så ont att smärtan att aldrig mötas, öga mot öga, är lättare än smärtan att visa sitt rätta ansikte.”

       Många gånger kan jag tycka att greppet att börja berätta från slutet röjer för stora delar av handlingen, men jag tycker att Michiko Flašar enbart ökar melankolin genom att låta oss veta redan i början att våra båda berättare kommer att slitas från varandra. Otroligt proffsigt sätt att göra oss osäkra på karaktärerna och skapa spänning, jag är oerhört stressad när karaktärerna kommit varandra nära och skapat ett litet sammanhang.

       Boken har en underlig kapitelindelning. Korta, max tre sidor, kapitel som avslutas ”spännande” och sedan fortsätter direkt i nästa kapitel. Det får mig att tänka på hur Dan Brown skriver, vilket borde vara negativt, men i den här boken fungerar det. Jag kan inte sätta fingret på hur eller varför, men kapitelindelningen är bara medryckande. Kanske ligger den stora skillnaden i att ”Jag kallade honom Slipsen” är så karaktärsdriven och inte handlingsdriven.

       Det enda som stör mig är ordlistan i slutet, att japanska ord bakats in i texten men att jag får slå upp dem i slutet. Egentligen gillar jag när författare använder det greppet, men något i ”Jag kallade honom Slipsen” får mig att irritera mig på det. Kanske för att vissa ord bara är matdetaljer, medan andra är förklaringar på japansk kultur? Jag tycker att matdetaljerna hade kunnat lämnas utan förklaring och kulturbegreppen redogjorts i den löpande texten istället.

       Titeln tog hela min uppmärksamhet när jag tog fram boken. Först när jag läst färdigt inser jag att det är koifiskar på omslaget. Fiskarna som hoppar uppströms för att para sig, symbolen för att ta sig förbi hinder, att aldrig inte ge upp hur brant det än ser ut att vara. Otroligt mycket mer passande än titeln.

(köp här, här eller låna på bibblan)

”Naked Lunch” av William Burroughs (1959)

När jag första gången läste den här boken, som tonåring, på svenska, förstod jag ingenting. Tio år senare köpte jag den på engelska och läste den igen, men fortfarande utan att förstå nånting. Först nu, när jag läser den för tredje gången och nästa tjugo år senare, förstår jag att det är meningen.

      ”This book spill off the page in all directions, kaleidoscope of vistas, medley of tunes and street noises, farts and riot yips and the slamming steel shutters of commerce, screams of pain and pathos and screams plain pathic, copulating cats and outraged squawk of the displaced bullhead, prophetic mutterings of brujo in nutmeg trance, snapping necks and screaming mandrakes, sigh of orgasm, heroin silent as dawn in thirsty cells..”

      ”Naked Lunch” är en vild blandning av mardrömmar, hallucinationer, minnesfragment och abstinensbesvär. En vedervärdig kompott som skildrar de opiatberoendes tillvaro, där bruk snabbt gått över till missbruk och tagit över hela tillvaron.

      Boken har ingen tydlig tråd, utan missbruket är det som binder samman, och berättelsen hoppar hejvilt mellan miljöer, tider och scener. Flera är storslaget minnesvärda, som skruvar upp tempot till en nivå som inte går att återge utan att skriva av hela sidor av citat. Om doktorn som opererar på skoj, för kickar, som utsätter patienten för livsfara för att sedan rädda patienten, på samma sätt som tjurfäktaren som räddar sig själv från den fara han själv utsatt sig för. Om mannen som lärde sitt rövhål att tala. Om smutsigt sex, om att fly från poliser genom att spruta alkohol i ögonen på dem genom en spruta.

      Språket är unikt, målande och kreativt. Bångstyrigt, oregerligt och ger tillsammans med de lösryckta scenerna den spretiga helheten. Några lösryckta citat ger aldrig fulla känslan för en roman, men ändå en bild av språket:

      ”Last night I woke up with someone squeezing my hand. It was my other hand.”

      ”NAKED lunch – a frozen moment when everyone sees what is on the end of every fork.”

      ”I sat back letting my mind work without pushing it. Push your mind to hard and it will fuck up like an overloaded swithboard, or turn on you with sabotage.”

      Burroughs blev under femtio och sextiotalet nästa stora författare efter Henry Miller som verkligen fick kämpa mot censuren i rättegångar. (Norman Mailer och Allen Ginsberg var två kändisar som ställde upp för att försvara utgivningen av ”Naked Lunch”). Och som så ofta när jag läser provokativ välgjord litteratur så tänker jag att de som skriker efter att tysta de författare som skriver ”fel” historier blundar för en del eller vinkel på verklighet som de inte orkar se eller ta på allvar.

      I ett förord (som givetvis kommer efter själva boken) skriver Burroughs själv (junk = opiater, heroin, opium, morfin osv.):

      ”The junk virus is public health problem number one of the world today.
Since Naked Lunch treats this health problem, is is necessary brutal, obscene and disgusting. Sickness is repulsive not for weak stomachs.”

      Och mitt i all galenskap reflekterar han nyktert och förklarar sin bild av vad som händer honom och andra junkies:

      ”If all pleasure is release from tension, junk affords relief from the whole life process, in disconnecting the hypothalamus, which is the center of psychic energy and libido.”

      Sen ska jag inte överdriva romantiseringen av hjälten, som så många genier svävade Burroughs nära galenskapen och var garanterat skitsvår att ha att göra med i verkliga livet. I en omtvistad Willem Tell ”olycka” sköt han ihjäl sin fru, och han hade en son som han aldrig tog hand om. Istället försvann han i drogträsket, och levde stora delar av sitt liv på sina föräldrars pengar. Men det är heller inte som att boken hymlar med att han levt ett svinigt liv. Missbruket kommer före allt, inklusive honom själv och hans nära.

      Oavsett mänskliga tillkortakommanden har han skrivit en intressant bok (som kräver sin läsare) och med den blev han en del av Beatgenerationen, trots att han var betydligt äldre än Kerouac (Burroughs är Old Bull Lee i ”On the road”), Ginsberg (”Howl” är tillägnad Burroughs) och de andra. Ginsberg och Kerouac åkte till Burroughs knarkhåla i Tanger, hjälpte honom redigera och renskriva manussidorna till det som kom att bli ”Naked Lunch”.

      Jag har inte läst om någon av Beatböckerna sedan tonåren, men ”Naked lunch” har iallafall fortfarande lika mycket att säga till mig och vår samtid, som den hade när den kom. För att använda en klyscha har den åldrats med värdighet, på det vis all verkligt stor litteratur gör.

      Kanske syns Burroughs arv allra tydligast i sjuttiotalets rebeller, Bowie skrev tex. Diamond dogs utefter Burroughs Cut-up modell (som för övrigt springer ur ett ockult tankegods!), men fortfarande på nittiotalet influerar han rockmusiker. Lyssna exempelvis här när han läser en urspårad juldikt medan Kurt Cobain spelar gitarr i The 'Priest' They CalledHim, eller se honom göra en liten roll i nittotalsrullen ”Drugstore Cowboy” eller i U2s musikvideo ”Last nightson earth”. Eller kolla trailern till filmatiseringen av "Naked Lunch" av David Cronenberg som kom 1991.
      Och det känns tydligt med ”Äldreomsorgen” färskt i minnet att Teratologen inte bara läst Nietzsche utan även Burroughs.

”Incest – ur Kärleksdagboken” av Anaïs Nin (1932-32, 1994)

Anaïs Nin verkar ha skrivit dagbok under hela sitt vuxna liv, och nu svider det att jag höll i den fem böcker tjocka, samlade utgåvan på Antikvariat Fausts rea för någon månad sen. 80 kronor! Men du, punktjejen som på min inrådan köpte den istället, hoppas du blev nöjd! Jag är inte alls bitter! ;)

      ”Incest” utgör ett utdrag ur Nins löpande dagböcker, och skildrar åren 1932-34 då Nin lever i Paris, är gift men samtidigt lever promiskuöst och är älskarinna åt flera män, bland andra sina båda psykoanalytiker (bla. Otto Rank) och soon-to-be-kändisförfattaren Henry Miller. Och nej, bokens titeln är inte symbolisk.

      ”..men jag är ingen vanlig kvinna. Specialstorlekar i intellekt, i sex. En kollektion av det fenomenala. Jag är den enda kvinnliga författare som inte nöjer sig med erotisk litteratur – jag lever på samma nivå som jag skriver – det finns ett egendomligt inbördes sammanhang.”

      Hon bedrar inte för att hon vill männen illa, hon anstränger sig tvärtom noga för att inte såra någon. Men det är som att hon inte kan bromsa sin sexuella upptäckarlusta eller sin livsglöd. Antagligen söker hon också desperat efter bekräftelse i och med den i barndomen förlorade fadern som verkar ha lämnat ett så stort hål i henne. Detta lämnas åt oss att tolka, och med all psykoanalys och berättelsens karaktär är det svårt att låta bli. (Utan att ha kollat upp måste Nins historia utgöra material för otaliga Freudianska böcker.)

      ”Jag förråder aldrig mina svek. De är bara för mig.” 

      ”Jag skulle aldrig kunna rymma från mina känslor, min känsla att livet inte är frihet utan kärlek, och att kärlek är slaveri, och att ingen expansion skulle betyda någonting om tre eller fyra personer offras på vägen.”

      Henry Miller (under årtionden belagd med pornografistämpel och censurerad) är inte den som Nin är gift med, men som hon ser som sin primära, viktigaste relation, tills hennes far dyker upp. Eftersom ”Incest” är några valda år ur kontinuerligt skrivna dagböcker under 40 år så saknas mycket av bakgrundsberättelsen kring Nins far. Men han lämnade Anaïs och hennes familj tjugo år tidigare, och rev då ett rejält sår i sin dotter. När han återkommer in i hennes liv är Anaïs vuxen, attraktiv både till det yttre och inre, och de båda inleder en sexuell relation, verkligt unik litterär skildring. Nin förälskar sig i sin uppmålade bild av sin far, men förstår i verkligheten rätt snart att han bara kommer med elände.

      Hon går i psykoanalys, har givetvis förfört sin analytiker, byter och börjar istället gå till den berömde Otto Rank, inleder så småningom en sexuell relation med denne också. När jag började läsa boken trodde jag att hon skulle förföra sin far på uppmaning av honom, som ett vrickat försök till frigörelse genom ”fadersmord”. Så är det inte, ingen säger åt Nin att ligga med sin far, även om gärningarna så småningom verkar få den frigörande konsekvensen ändå.

      ”I dessa dagböcker kan ni se att jag uppfostrades i spansk katolicism, att mina handlingar senare inte är onda, bara en kamp i protest mot ett fängelse.”

      ”Den djävul jag är besatt av och som driver mig att utöva min makt, tivngar mig att erövra män, ger min ingen glädje i förödelsen. Är detta ett bevis på någonting?”

      Sidorna i ”Incest” är fulla av relationsbeskrivningar och reflektioner, så uppenbart skrivna av en som brinner, som känner, som märker och som analyserar minsta detalj, både i sig själv och i andra, utan att döma eller plocka bort. Det är lite dialog, få scener, men mycket reflektion. På dagbokens glödande vis är varje anteckning ärlig och utgör i stunden den stora sanningen, för att några dagar senare förändras.

      Anaïs Nin skriver sin dagbok med psykoanalysens grundtanke som ledstjärna: Censurera inget, låt alla känslor och tankar komma till uttryck, för att sedan kunna analyseras för att förstå och på sikt frigöra. Denna brutala ärlighet, Nins ickedömande helhetsskildring av sig själv och sitt liv, utgör ett unikt vittnesmål om kvinnlig upptäckarlusta och sexualitet, och skulle vara viktig läsning för så många. Inte för att man nödvändigtvis måste tycka likadant som Nin eller tycka om det hon gör, men hon vågar sätta ord på saker och därigenom tvingar hon oss också att ta ställning till vårt eget inre.

      När jag börjar googla inser jag att just den här ickedömande skildringen av en incestrelation (som riskerar att ta över, men inte utgör helheten av hennes författarskap) spelat roll för incestoffer världen över. (Lyssna tex här, läs här. Kolla förresten överlag in den fantastiska samlingen av Anaïs Nin-information på The Official Anaïs Nin Blog. Britt Arenander figurerar tex. i podcast nr 29) 

      Som om incest och otrohet inte vore tillräckligt provokativt hinner Nin också bli gravid och skildra en obehagligt sen abort (+6 månader :S ), och jag tycker att det är oerhört intressant att läsa hur hon kopplar samman ensamhet och moderskapet. (Det är lätt att glömma hur hon lever och skriver detta i början av trettiotalet!)

      ”Jag vägrar fortsätta vara mor, jag har varit mor till mina bröder, till de svaga, till de fattiga, till Hugh, till mina älskare, till min far. Jag vill leva enbart för kärleken till mannen, och som konstnär. […] Inte moderskap, uppoffring, osjälviskhet. Moderskap, det betyder ensamhet igen, att ge, skydda, tjäna, kapitulera. Nej. Nej. Nej.” 

      Nin är genom boken säker på Millers geni, trots att han inte slagit igenom. Hon litar inte på de redaktörer och utgivare som säger att hon har större talang än honom, och hon vågar inte berätta det för Miller eftersom hon vet att han skulle bli rasande. Jag sliter däremot mitt hår över att hon inte ser sin egen storhet. Men det kanske också har att göra med att dagboken inte är officiell eller tänkt att gå i tryck.

      Jag uppehåller mig länge med tankar om dagboken faktiskt är verklig, eller om det snarare är Nins sätt att leva ut förbjudna tankar genom litteraturen. Även om det säkert är ett sätt för mig att skydda min inrutade tillvaro mot hennes glödande aptit planterar Nin själv såna tankar i texten:

      ”Det som rinner ur mig i samtal eller handlingar blir sällan rekonstruerat när jag skriver. Det som bevaras, går till samlingarna, är det som exploderar i frukbar ensamhet. Det är därför konstnären är den ensammaste människan i hela världen, därför att han lever, krigar, dör och återföds ensam, och alltid ensam.” 

      ”Författarens privilegium – rätten att alltid förtala i efterhand.” 

      ”Jag vägrar falla in i den universiella pessimismen och trögheten. Jag sätter på mig skygglappar, stoppar vaxproppar i öronen. Mig kommer de skjuta medan jag dansar.” 

      Men hon diskuterar upprepat dagboken som ett sätt att få grepp om den ogreppbara Anaïs Nin, och ångesten över att någon av alla hennes män ska hitta den utgör ett annat övergripande tema, vid något tillfälle lämnar hon den framme, som ett litet rop efter att verkligheten ska hinna ifatt henne. Det gör den inte utan först på sextiotalet publiceras utdrag ur de här dagböckerna, och på nittiotalet trycks de ocensurerat, eftersom alla berörda personer då avlidit. Jag har inte läst på om hur publiceringen gick till, det finns delikata etiska bekymmer med den, men resultatet gläder mig. En litterär skattkista av en unik författare.

      ”Vad behöver världen – den illusion jag gav i livet, eller den sanning jag gav när jag skrev?”

frågar Nin och jag vill ropa: Din skrivna sanning, Anaïs! Vi behöver din skrivna sanning! Tack för att du vågade berätta! Det här är litteratur när det är som bäst. Ett hypnotiskt medryckande språk som ger mig stora viktiga tankar om skam och skuld, som genom sin ärliga skildring hjälper mig se världen med klarare blick. Fenomen, känslor, upplevelser som vi skäms för upphör inte finnas för att vi låtsas att de inte finns. De hanteras genom att få komma till uttryck, och Nins böcker hjälper oss på vägen. 

(Henry Millers böcker ”I stenbockens vändkrets” och ”I kräftans vändkrets” verkar handla om just den här tiden. Biografisk, erotisk, togs felaktigt emot av vissa kritiker som ”ett underbart ironisk skildring av ung man på drift” (Miller skrev inte ironiskt).

En annan underhållande detalj kommer i slutet när Henry Miller bjuder hem Aleister Crowley, som vägrar se Anais Nin i ögonen, eftersom han ser henne som en besvärjerska som förtrollar män. Visste Crowley något om Nins liv, eller var han en sån människokännare?)