"Djurdoktorn" av P.C. Jersild (1973)

Något så sällsynt som svensk 70-tals scifi-satir om djurrätt! PC Jersild är en svensk fd. läkare och författare till fyrtiotalet böcker och var för mig obekant. Babels Hus och Barnens ö verkar vara hans främsta verk, förutom Djurdoktorn.

Jersild skriver lättläst, allvarligt och emellanåt rätt roligt. (”Pappas lilla huvud ligger nertryckt i den svällande kudden som naveln i en fet buk”) och jag kan tänka mig att till exempel Zac O'Yeah tagit till sig av Jersilds berättarstil. Djurdoktorn är väldigt mjuk scifi, dvs handlar snarare om framtida förändrade tankesätt och relationer, till skillnad från hård scifi som brukar definieras som mer tekniska framtidsvisioner med raketer/alternativa energikällor osv. Visst skymtar framtidssaker, tumavtryck som öppnar dörrar och sånt, men främst skildrar Djurdoktorn en svensk framtid där cynisk, hierarkisk byråkrati och likformigt tänkande blivit norm, nästan lag.

Boken utspelar sig 15-16 år in i framtiden dvs åren 1988-89. Vår huvudperson är Evy, en medelålders, osäker, arbetslös veterinär som får jobb på Nobelinstitutet, Stockholms samlade universitet. Hon anställs av Nobelinstitutets styrelse främst för att det ska se bra ut på papperet, att ha en veterinär med ospecifikt ”ansvar” över de tusentals försöksdjuren. Vår hjälte tar dock sitt nya, otydliga uppdrag på strängaste allvar, för nu när hon väl fått ett jobb ska hon minsann sköta det väl.

Evy ifrågasätter och ändrar kring djurens levnadsförhållande så till den grad att styrelsen skickar henne till etikkommittén där hon tvingas gå i terapi för sina ”avvikande tankar och åsikter”. Små telegramliknande rapporter som skildrar Evys arbete ut institutets ögon klipps in mellan kapitlen och bidrar till känslan av den stora omänskliga institutionen, som kontrast till Evys känslor för djuren.

Evy har länge levt utanför arbetsmarknaden, och präglats mycket av detta. Tex får vi veta att, ”Städa, sopa, skura, dammsuga, laga, tvätta, stryka – det är många år sedan det kändes som en börda. Tvärtom är det en tillgång och tillflykt.”
Skildringen av Evy är det största i boken tycker jag, hon är väldigt trovärdigt skadad av att ha lämnats utanför samhälle och arbetsmarknad långa tider. Hon kallar sig själv ”Kvoten” då hon vet att när hon väl få arbeta någonstans en kortare period är det för att den arbetsplatsen vill uppfylla just någon kvot – må det vara ålder eller kön. Hon anställs aldrig för sin kompetens, inte heller av Nobelinstitutet. Hon ser på sig själv som ful och fet, som någon som varken duger eller tillför något. Mellan raderna förstår vi att det är hennes dåliga självkänsla som skapar denna bild, då hon älskas av både sin far och sin son. Och kanske är det just det faktum att hon stått utanför arbetslivet så länge som gör att hon med nyktra, empatiska ögon börjar se vad som försiggår på Nobelinstitutet, vad de gör med och mot sina försöksdjur (eller så är hon bara en vettig person).

Men jag måste också säga att när en så etablerad författare använder disneyreferenser för att beskriva utseendet på nåt tycker jag inte att det är så härligt. Desto härligare är reflektionerna kring vetenskapen och det akademiska skrået desto intressantare. Exempelvis i den oemotståndeliga definitionen ”Att forska är att göra en liten, liten bit av verkligheten hanterlig.”

Jag vet inte om försöksdjursdebatten överhuvudtaget fanns 1973, men boken måste oavsett ha varit betydligt mer kontroversiell när den kom än den är nu. För även om majoriteten av vår svenska befolkning inte ser djur som egna individer så har ändå djurrättsrörelsen skördat många framgångar både praktiskt och ideologiskt, och de flesta är åtminstone ytligt bekanta med idéer som veganism och plågsamma djurförsök. Jag vill tänka mig att Djurdoktorn måste ha utgjort inspiration för de tidiga djurrättarna, och även om den inte på något vis längre är speciellt revolutionär, eller ens speciellt kontroversiell, är den klart underhållande och läsvärd. Och faktiskt, emellanåt river ändå Jersild i lite så det värmer nöjt i mitt veganhjärta;

”Jag har nämligen insett .. att människan håller sig med djur – inte främst för rena nyttans skull. Nej, för att visa att hon är herre! För att visa att hon själv egentligen inte är något djur. Det främsta syftet med alla miljoner djur som hålls i fångenskap i Sverige, är att avleda människans aggressivitet från andra människor. Människan är skapelsens grymmaste djur. För att inte döda varandra, måste vi hänsynslöst slå ned på försvarslösa djur. Det är nödvändigt för vår självkänsla.”

(Jersild fick det första Aniara-priset av Svensk biblioteksförening 1974. Antar att det var för den här boken.)
(finns säkert i magasinet på ditt närmsta bibliotek, annars som e-bok på här)

"Bög i folkhemmet" av Arne Nilsson (2016)

Det känns svårt att recensera en vän men here it goes. Arne Nilsson är pensionerad docent i sociologi, och vän till mig via palestinasolidatitetsrörelsen. Han ägnade sin forskarkarriär åt mäns homoliv i Göteborg och på Amerikabåtarna. Med ”Bög i folkhemmet” skriver han nu sin första, förhoppningsvis inte sista, icke-akademiska bok. Det kretsar fortsatt om bögar och Göteborg, men nu med honom själv i centrum.

Det här är ingen vanlig komma-ut-berättelse, utan istället använder Arne sociologens blick på sitt liv och ger oss sin syn på sin klassresa från arbetarklassuppväxten på Guldheden, via dekadent ungvuxenliv vid Sveaplan till etablerad akademiker på Göteborgs universitet. Med korta, lättlästa meningar och anekdoter målar Arne upp sin uppväxt och unga vuxenår. Han beskriver arbetarklassens skötsamhetsideal och tystnaden kring det avvikande, och hur det faktumet att alla kände alla på Guldheden skapade en tvingande arbetarklassnorm. Arne märker själv tidigt att han inte lever upp till förväntningarna på arbetarklasspojkar och söker sina egna vägar. Han väljer studiernas väg till medelklassen, och med kläder och stil distansierar han sig till arbetarklassarvet. Men han passar inte helt in i medelklassen heller, för han är inte intresserad av tjejer. Så småningom kommer han till slut i kontakt med den manliga homolivet i Göteborg. Genom tysta möten med andra män i pissoarer eller buskage i centrala stan lever han ut sina sexuella lustar, men det dröjer ändå länge innan han erkänner för sig själv att han är homosexuell.

Även om jag inte var obekant med konceptet anonymt homosex kommer jag ändå mig själv med att bli lite provocerad av anonymiteten och det stora fokuset på just sex och inte kärlek. Sen inser jag att hade jag hittat anonymt, opersonligt sex på ett liknande sätt i min uppväxt hade jag antagligen också fortsatt leta upp det. Men än tydligare förstår jag hur normativa mina tankar är när Arne förklarar hur hans egen homofobi, tillsammans med homolivets ickeexistens i offentligheten, hindrar honom från andra relationer till män än just de korta-anonyma-sexuella mötena. Han kände inte att villkorslös kärlek kunde eller fick finnas mellan män. Och när han väl vågar försöka ha en kärleksrelation med en man han lär känna klarar han inte av att erkänna för sig själv att han inte är någon ”riktig man”, han blir rädd för fjollighet, omanlighet, gör slut och beger sig tillbaka till pissoarerna..

Sen tycker jag att tystnad blir spännande i Arnes bok. Många män, inklusive Arne själv, levde med som nämnt ovan mycket egen homofobi och stort självförakt, och det var därför lättare att förtränga de egna känslorna och aktiviteterna om det bara var sex och aldrig kärlek. En annan viktig orsak är hur tystnaden möjliggör fantiserandet om den andre, där det blir lätt att låtsas att den andre är en ”riktig karl” och lägga sina egna värderingar i det. Tystnaden spelar en helt motsatt roll när Arne är ensam, då skyr han den och han spelar konstant musik för att hindra sig från att tänka på vad han håller på med. Så i pissoarerna är tystnaden och fantasierna något vackert och befriande, medan i ensamheten hemma blir tystnaden fängslande och ångestladdad. Och sen tystnadstemat går vidare genom Arnes historia, tystnaden inför arbetarklassvännerna, tystnaden inför familjen, tystnaden inför medelklassvännerna, tystnaden inför männen han har sex med. Nästan ingenstans får hela Arne komma till tals, och det är så innerligt sorgligt.

Jag hade dock gärna fått känna lite mer med vad den unge Arne kände. För liksom, hur kändes det att bli bortvald i pissoaren eller på dansgolvet? Hur kändes det att leva ett liv där ingen kunde förstå alla delar av ens identitet? Hur kändes det att förlora en tjejkompis för att hon antagligen önskade sig en kärleksrelation med honom, något han aldrig kunde ge? Boken är varken kall eller känslolös, men ibland tyvärr lite sociologiskt torr. Samtidigt är det hela tiden lärorikt att få följa just sociologens beskrivning av sin egen tillvaro, men ändå önskar jag att det emellanåt hade det varit fint med lite mer av psykologens beskrivning. Eller bara den lilla, sårbara individens.

Det är en viktig bok Arne skrivit, såklart för homovärlden men också för att den berättar en intressant och viktig, ickenormativ del av Göteborgs historia. Han får oss att tänka efter kring vilka vi är och varför – och vilka vi blir genom vår livstid och livsstil. Vi lär oss aldrig så mycket om normen som när vi lyssnar på dem som befinner sig utanför den. ”Bög i folkhemmet” ger också lite hopp i en mörk samtid, för vårt samhälle har tagit många viktiga steg mot jämlikhet senaste decennierna - det är alldeles för lätt att glömma och jag är glad över att Arne påminner oss.

Jag ska peppa Arne att fortsätta skriva, för boken slutar (aningen rumphugget) 1976 då Arne står i början av sin forskarkarriär. Jag vet att massor av mer lärorika saker händer i Arnes liv, bland annat landar han äntligen i en lång och kärleksfull relation, han gör karriär genom sin bögforskning i akademin, och han kommer ut för sin familj. Så Arne - om några år räknar jag med att jag läser ”Bög i akademin”!

(Och Arne, det här med att du kommer ihåg gator, adresser,platser, personer och byggnader på det viset du gör? Fungerade hjärnorna så bra pre-sociala medier, eller är det din som är exceptionell? Kram på dig o tack för att du är så bra!)

”Klockan klämtar för dig” av Ernest Hemingway (1940)

Även om båda åkte till Spanien, och båda skrev om inbördeskriget så krigade George Orwell medan Ernest Hemingway turistade. Jag minns inte var jag läste det. Att Orwell aktivt stred i spanska inbördeskriget och därefter skrev sin ”Hyllning till Katalonien”, medan Ernest Hemingway åkte som turist, eller någon tidig slags embedded journalist, och därefter skrev ”Klockan klämtar för dig”. Oavsett hade det format min ingång i den här boken, och jag började läsningen skeptisk och med ansatsen att genomskåda Hemingway som macho och fejk. Något tiotal sidor in har jag helt glömt att jag hade bestämt mig för att inte gilla boken, jag skiter helt i om Hemingway höll något gevär eller inte, och istället rycks jag med i Hemingways målande berättelse. Genom samtal låter han proffsigt karaktärerna växa fram, utan närmare personbeskrivningar innan. I ena stunden skildras det meningsfulla i att brinna för en kamp mer än man brinner för sitt eget liv. I nästa stund visar han krigets smutsiga dödande, där få unnas en meningsfull död.

I boken följer vi Robert Jordan, en amerikansk universitetslärare i spanska, som rest till Spanien 1936 för att strida som dynamitard. Efter nästan ett års aktivt deltagande i striderna kommer han till en grupp partisaner långt in bakom de fascistiska linjerna för att, som en del av en stundande överraskningsoffensiv, spränga en strategiskt viktig bro. Han har valt att strida med kommunisterna för att han ser fascismens hot mot det Spanien han älskar, snarare än att han hyser någon fullständig tilltro till kommunismen. Jag saknar ibland en längre utläggning kring detta, Robert Jordans drivkraft som antifascist snarare än kommunist. Men då påminner jag mig om att det här inte är någon bok som syftar till att förklara själva inbördeskriget. Vi får inga förklaringar alls kring ideologiska, religiösa, ekonomiska, demografiska eller andra anledningar till kriget. Det är heller ingen romantiserad hjältehistoria Hemingway målar upp. Kanske är detta också boken allra största styrka, hade inte kampen Robert Jordan för mot fascismen lika gärna kunnat vara kampen för nationen eller rasen? Vi får inte veta speciellt mycket alls om Robert Jordans, eller de andra soldaternas, personliga drivkrafter eller ideologier. Däremot en hel del om deras lojalitet till just kampen som sådan. Nu råkar det vara friheten och kommunismen Robert Jordan slåss för, och jag relaterar därför mycket lättare till hans kamp. Det lurar mig in i att förstå hur kriget tvingar alla stridande att ljuga och bedra, både för att skydda varandra och för att skada varandra. Men boken skildrar krig, våldet är ständigt närvarande och soldaterna drivs förstås ännu längre. Allra starkast är skildringen av hur en nyligen befriad bys befolkning, tillsammans med kommunistiska soldater, låter de återstående, överlevande fascisterna springa gatlopp och därefter lynchas. En scen som ingen kan skaka av sig.

Boken har någonslags kärnbudskap kring hur striden är nödvändig - demokrati, jämlikhet och rättvisa är värden som ska försvaras, och måste föras med våld när det krävs. Men striden är omöjlig att ta utan att andra viktiga värden går förlorade. Hemingway låter exempelvis den gamle Anselmo reflektera:

”Jag tror att det efter kriget måste det införas någon form av medborgerlig botgöring ordnad så att alla kan bli renade från sitt dräpande, ty i annat fall får vi aldrig någon sann och mänsklig grund att bygga våra liv på. Dräpandet är av nöden, det vet jag, med det är likväl mycket skadligt för den som dräper..”

En annan liknande beskrivning, om Robert Jorden, efter en strid;

”Inom sig hade han också en förtvivlan som växte fram ur den sorg soldater vänder till hat för att kunna fortfara att vara soldater. Nu när allt var över kände han sig ensam, isolerad och tömd på hänförelse och han avskydde alla människor han såg.”

En annan av bokens stora behållningar annars är just Robert Jordans tvivlande tankegångar, när han tvivlar på kampen, på kommunismen, på sina kamrater, på kärleken, på sin egen kompetens och så vidare. Tankegångar som ändå alltid landar nyktert i att det är värt att kämpa med det man har mot det man rår på.

Det finns mycket mer att säga om den här boken, tolkningar kring religion, känslolöshet, Hemingways kritik av anarkisterna osv, men jag tänker avsluta med att berätta hur jag flera gånger under läsningen kommer på mig själv med att tänka på peshmergasoldaterna i Kurdistan, på hur deras strider pågår medan jag läser den här över sjuttio år gamla skildringen av gerillakrigsföringens helveten. Hur alla de soldaterna slits sönder som människor, själsligt och ibland fysiskt, oavsett om de vinner den direkta striden eller inte. Jag påminns gång på gång, av Hemingways råa och realistiska berättande, om hur otroligt gott jag har det. Samtidigt lämnas jag ändå med en känsla av saknad. En medelklassig, privilegierad saknad att ha en så konkret kamp, så viktig att mitt eget liv skulle kännas sekundärt. För klockan klämtar även för mig.

(O japp, Metallicalåten är inspirerad av den här boken. Babababaa babababaa time marches on.)

"The October Country" av Ray Bradbury (1956)

Ray Bradbury gjorde sig odödlig genom Farhenheit 451, en dystopisk sciencefictionklassiker om brandmän inte längre behöver släcka bränder utan istället arbetar med att bränna böcker, eftersom en lättjetörstande befolkning som bara tittar på tv beslutat att skriven litteratur är för ångesttyngd. Den boken skulle tåla en omläsning för jag har den långt ifrån färskt i minnet, däremot satt namnet Ray Bradbury kvar då jag rotade i boklådorna på Östhjälpen i Jonsered. Där hittade jag novellsamlingen ”The october country” utgiven 1956, men med noveller skrivna under 40- och 50-talet. Bradbury var en mycket produktiv författare med många skönlitterära böcker, tillsammans med över 600 publicerade noveller under sitt liv. Det verkar finnas flera versioner innehållande olika antal noveller, 13 stycken är samlade i den här samlingen jag hittade. Jag blev förvånad över att upptäcka att de är snarare skräck och fantasy än science fiction, varav några riktiga ryggradsrysare, och efter en del googlande har jag förstått att det var ett verkligt superfynd jag gjorde i boklådan.

Det väldigt lösa temat är att alla novellerna på något vis förmedlar höstkänsla (är det inte vad Knausgård håller på med nu förresten?), men i övrigt spretar historierna mellan psykologisk skräck och övernaturligheter. Vi får bland andra lära känna den handikappade barnet som inte tar sig ur sängen, men som via någonslags telepatisk förmåga kan leva ett liv utanför huset genom sin fritt springande hund. Vi får följa med den olycklige, småväxte man som varje kväll besöker ett spegelhus på en karneval för att gå raka vägen till den konkava spegeln som får honom att se normallång ut. En bonde köper loss en fascinerande burk med vars odefinierade innehåll han imponerar på sina grannar och sin fru. Andra historier är den om kvinnan som vägrade dö, den om mannen med vingarna som fylleflyger in i en kraftledning, eller den om den fattiga familjen som mirakulöst hittar en öde gård med blomstrande vetefält som döljer ett oväntat, gigantiskt ansvar.

Det kryllar av fantasi och oväntade vändningar i den här novellsamlingen, verkligen passande ruggig höstläsning. Men Bradbury är inte bara fantasifull och överraskande, han har ett vackert och målande språk också. Som exempel den här beskrivningen av en tystnad i ett samtal:

"Here lay a typical Garvey silence. Here sat the largest manufacturer and deliverer of silences in the world; name one, he could provide it packaged and tied with throatclearings and whispers. Embarrassed, pained, calm, serene, indifferent, blessed, golden, or nervous silences; Garvey was in there." 

Citatet blir även ett exempel på hur vacker novellformen kan vara. Stycket i boken varifrån citatet kommer inleder att beskriva ett samtal, men i beskrivningen av ett avbrott i samtalet så bakar Bradbury in en tänkvärd och vacker karaktärsbeskrivning också. Jag värderar överlag novellformen högt, den författare som klarar noveller klarar garanterat en längre historia också, då det är ett svårt uppdrag att på bara några sidor hinna få läsaren att känna något. I skräckformen förväntar jag mig dessutom att på något vis bli överraskad. Bradbury lyckas inte bara med att få mig att känna saker, han skrämmer upp mig till sittande i mitt sängläsande, och han lämnar mig också med en för alltid förändrad syn på mitt eget skelett och på den vinande vinden utanför fönstret. Och vad var det egentligen i den där burken!?

Jag kommer plocka fram den här samlingen nästa höst igen.

Två läsvärda recensioner hittar du här och här. Den senare länken innehåller även fantastiska illustrationer från någon annan utgåva än den jag köpte.

"Järnhälen" av Jack London (1908)

Jag satt och läste om de fascistiska och djupt obehagliga ”The Turner diaries” och ”The hunter” (jag tänker ju know your enemy och sådär) och googlesnubblade då över Jack Londons Järnhälen, utgiven 1907. Nyfikenheten väcktes, för hade ”Skriet från vildmarken”-författaren peppat fascism?

Det hade han verkligen inte, men den tankevurpan jag gjorde att jag istället fick bekanta mig med socialisten Jack London. Han som växte upp fattigt, åkte till Klondike och för att vaska guld, stannade bara en vinter, hittade inget guld, och kom med de erfarenheterna att skriva sina första böcker om vilda, ensamma, starka män. Men som etablerad författare hann London sedan bli driven fackföreningskämpe och socialist, och skrev efter det bland annat socialistdystopin Järnhälen innan han dog 40 år ung.

Boken är fiktion (sciene fiction?) och ger sken av att vara en uråldig text skriven under ”de oroliga åren” 1912-1932, och trycks sjuhundra år in i framtiden. Tryckaren försöker klargöra vad som hände under de åren då kapitalister och socialister brakade samman, genom att ge ut berättelsen ihop med egna förklarande fotnoter. Berättelsen är författad av Ardis Everhard, revolutionär och hustru till en av de revolutionära ledarna. Formen gör berättelsen förvirrande verklighetstrogen emellanåt, och jag vågar påstå att Max Brooks måste ha inspirerats den när han skrev sin fantastiska World War Z. Det framgår tidigt i boken att den revolutionära organisering vi får följa ur Ardis perspektiv inte leder till den stora revolutionen. Men via tryckarens roande fotnoter får vi en glimt av framtiden, nutiden i boken, där det kommunistiska samhället blommar och där till exempel konflikten mellan arbetare och kapitalister om fördelning av produktionen måste förklaras eftersom det för ”oss synes det löjeväckande”.

I bokens första uppviglande halva följer hon Ernest när han mobiliserar och organiserar arbetarklassen, och diskuterar omkull både prästerskap

(”Era händer är mjuka av det arbete andra utfört åt er.”) och kapitalister (”Ni vill ha möjlighet att plundra era medmänniskor på ert eget lilla vis, men ni hypnotiserar er själva till att tro att ni vill ha frihet.”). En av prästerna ser den marxistiska sanningen och blir ”galen” i övriga prästerskapets ögon när han börjar gå i trasiga kläder och ger bort sina ägodelar. Kapitalisterna blir först förtvivlade över att de inte hittar moraliska argument, men inser sen att de inte behöver några argument eftersom de har makten att med våld jaga och ta kål på socialisterna - vilket realiseras i bokens dystopiska andra halva.

London sägs med Järnhälen ha velat få sina mer reformvänliga socialistkamrater att förstå att kapitalismen med sina många ansikten aldrig kommer ge sig utan extremt mycket mer eller mindre desperat våld. Det budskapet går fram, även om det känns aningen platt emellanåt.

Jag kan inte avgöra om googles algoritmer var smarta eller bara borgerliga (borgerliga som i ”höger o vänsterextremism är samma sak”) när de kastade in Järnhälen som tips bland mina fascistgooglingar, men utan dem hade jag inte fått läsa hur Jack London förutspår hur fascismen skapas och växer då kapitalismen är i kris. Han kallar dem givetvis inte fascister eftersom varken ordet eller konceptet fanns då han skrev boken, men det går inte att förneka att Londons våldsamma ”svarta hundraden” liknar väldigt mycket den synnerligen verkliga fascism som uppstod och frodades innan och under Mussolinis maktövertagande.

Genusglasögonen får plockas av, och så som den otroligt starke revolutionäre ledaren Ernest skildras får det ju att vrida sig lite i magen på anarkisten i mig, men London själv försvarar det i förbifarten med att skildringen är personligt färgad av att författarinnan var gift med huvudpersonen. Jag låter honom komma undan med det. Svårare har jag att acceptera hans skildring av underklassen, då klassföraktet riktigt osar mellan raderna och det är snarare som att han beskriver zombier än människor.

Jack London, individualisten som blev socialist och fackkämpe, har skrivit ett dystopiskt (mellan raderna också utopiskt) verk fullt av känslan att brinna för klasskampen - vilket känns himla gött en mörk höst i likgiltighetens Sverige 2016. London verkar ha läst sin Marx, vilket inte jag gjort, så jag kan inte kommentera riktigheten i tex hans återgivande av mervärdesteorin, men Järnhälen skildrar den desperata och våldsamma kapitalism som Marx ska ha sett som oundviklig innan kommunismen. Tråkigt att London dog ung, för jag hade gärna läst en fortsättning på Järnhälen, en skildring av kapitalismens totala kapitulation under kommunismen. 

Hela Järnhälen kan du läsa här om du vill, men det är inte samma översättning som jag läst.