”Hemmet” av Mats Strandberg (2017)

Ok, nu ger jag upp. Efter det andra försöket får jag erkänna det jag redan var inne på efter att ha läst "Färjan". Jag vill gärna, men Mats Strandbergs böcker får mig inte att känna någonting. Igen tror jag att han presenterar för många karaktärer för mig att sortera bland, samtidigt som samma skrivtips jag själv brukar få gäller även Strandberg. ”Show, don't tell”. Överallt skriver Strandberg hur någon känner eller mår, men han lyckas inte skapa känsla för varför de är som de är. Jag tror inte på karaktärerna, och därför känner jag inte med dem, och därför blir det aldrig läskigt på riktigt. Jag läste att ”Färjan” är på väg att filmatiseras, hans böcker är som gjorda för det. Actionspäckad intrig som bara maler på. Förhoppningsvis kan filmerna bli läskigare än böckerna. Tyvärr lyckas jag inte riktigt pricka varför han inte får mig att känna, vilket jag måste knäcka eftersom jag själv vill skriva skräck och uppenbarligen lyckas Strandberg skrämmas många. Jag vill hitta mellanvägen, den som skrämmer både mig och många andra.

Återigen skriver Strandberg korta kapitel i olika personers vinkel, uppblandat med kapitel under rubriken ”Tallskogen” vilket är demensavdelningen. I de kapitlen blir jag flera gånger förvirrad kring vem som säger eller tänker vad. En situation som inte borde uppstå i en så här storsäljande novell, men den förvirringen kommer även i andra kapitel. Ett exempel från s. 238. Är det här tankar eller berättarrösten, karaktären Joel som tänker, eller vad är det för något? 

”Andas. Måste komma ihåg att andas hela vägen ner i lungorna. Måste få luft, men det verkar inte finnas något syre i lägenheten.

Mamma somnade så fort hon lagt sig. Ögonen rör sig snabbt under de tunna ögonlocken. Han undrar vad hon ser i sina drömmar. Vem hon är där.”

”Hemmet” är en exorcismhistoria som utspelar sig på ett demensboende ovanför Kungälv. Ett kreativt och roligt grepp och beskrivningen av äldrevården är helt ok, men jag stör mig på att det är väl stereotypa karaktärer. Den unge äventyrlige killen, de medelålderskvinnorna som ”egentligen inte ska jobba där”, de ambitiösa invandrarna. Allihopa finns ju såklart i verkligheten, men för mig som är sjuksköterska till yrket blir det för platt. 

När man pratar om skräck så brukar det sägas att man skräms av olika saker i olika tider, och kanske förklarar det delvis Strandbergs framgångar med ”Hemmet”, även om den utger sig för att handla om att förlora kontrollen så läser jag in mer mening kring ålderdom, demens och ensamhet. Och här blixtrar han faktiskt till i fina iakttagelser som exempelvis rädslan för att när man hamnar på äldreboende kommer alla se hur ensamma man är eftersom personalen kommer se att jag inte får några besök.. Men överlag skriver Strandberg mig på näsan, och skrämmer mig aldrig. Jag läser tyvärr färdigt den här boken för att försöka förstå vad som är fel, i brist på spänning eller läskighet. (SPOILERVARNING!) Därför blir min besvikelse inte heller speciellt stor, för egentligen skulle det kunna bli ett stort antiklimax när spöket ger sig till känna och börjar prata med två av karaktärerna. Nu blir det bara ytterligare en suck i en redan halvdan berättelse. 

(Köp här, se boktrailer här, som liksom omslaget, tyvärr är läskigare än hela boken sammanlagd.) 

"Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" av Emmy Abrahamson (2016)

Som en del av skrivarlinjen jag nu läser får vi en del skönlitteratur att läsa, "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" är den första av dessa. Texten nedan innehåller spoilers, om ni inte läst boken men tänker att ni kanske vill.

Omslaget ger vibbar av både ”Den där Mary”-filmen och valfri Marian Keyes-bok, vilket inte väcker något positivt i mig. Men bokens grundidé är bra, och tillsammans med den fantastiska öppningsmeningen och det bitterljuva slutet på kapitel två ökade mina förväntningar. Morskt att ge sig på en historia som gjorts så många gånger tidigare, den klassiska skildringen av förbjuden kärlek mellan olika samhällsklasser (vår berättare heter till och med Julia!), men det moderna i att välja en hemlös karaktär som fokus för huvudpersonens kärlek känns kreativt och intressant. Och boken är ett gediget hantverk, med ett välfungerande språk, oftast trovärdig dialog och lagom mängd vackra miljöbeskrivningar.

Tyvärr tappar Abrahamsson mig när det framgår att den hemlöse är en vit, mentalt frisk, äventyrlig man som i det närmaste valt att bli hemlös. Så även om Abrahamsson väcker spännande reflektioner i mig kring vilka som är hemlösa så grusas den fortsatta läsningen. Min förväntning var att kärleken skulle vara en tiggande rom, en missbrukare eller någon annan samhällsparia. Ben känns mer som en turist i hemlösheten. Hans situation är självvald, och jag tycker att boken emellanåt romantiserar hemlöshetens helveten. Den som tigger kan inte välja. Min bild är att hemlöshet är otroligt sällan ett eget val på det vis Ben verkar ha gjort det.

Kanske är också ett av mina problem med trovärdigheten att jag känner igen mig så mycket mer i Ben än i Julia. Jag har också varit en vit, smutsig social äventyrare med antydan till missbruk. Därför blir jag mest förbannad på Julias borgerlighet, på hur hon är rädd för att hennes kolleger ska se Ben, på vad folk ska tycka, varför hon inte vågar säga vad hon känner eller vad hon gjort. Jag känner inte med henne, utan blir arg på henne. Och jag förstår inte hur Julia, som är rädd för det mesta, från början törs bo kvar själv i Wien? Borde inte den karaktären flyttat hem igen? Men jag uppskattar detaljer som till exempel att hon i förbifarten tillåts vara sexuell utan att det är något fokus för historien. Och mycket är välskrivet, exempelvis detta stycke ur bokens tidiga skede där Julias bittra ensamhet och den tidigare relationen med Mathias skildras på ett fantastiskt vis.

”Det var på den tiden då jag fortfarande trodde att riktig kärlek betydde att helt glömma mig själv och enbart låta min måne kreta runt hans planet. Det var då jag fortfarande trodde att det var jag som skulle rädda Matthias, få honom att nå sin fulla potential och bli den fulländade varelse som ingen av mina kompisar verkade kunna se.” (s. 22)

Allteftersom boken fortsätter blir kärleksrelationen mellan Julia och Ben helt osannolik. Han drar efter ett bråk, utan att säga något för att sedan återvända många månader senare som helylle? ”Jag drog för din skull?” Och varför är han egentligen så kär i henne från början?

Jag tycker att biten av boken där Julia reser till Kanada för att leta efter Ben, men istället hittar nya delar av sig själv var bra, och boken hade kunnat få sluta där. Med att Julia gläds åt hur Ben lärde henne äventyra och inte vara så rädd, men att de inte fortsätter sin kärleksrelation. Låta boken sluta lyckligt men relationen ”olyckligt”. Julia skulle kunna få reflektera kring ”Varför varför var jag så rädd för hans värld att jag skrämde bort honom?”. Jag tror att jag skulle uppleva den sortens orimliga kärleksrelation som mer verklig. För det är väl så som många kärleksrelationer fungerar, under en viss tid spelar vi viktiga roller i varandras liv för att sedan leva vidare var och en för sig, men rikare på både ärr och livserfarenhet.

Verklighetsbaserat eller inte, jag får dåligt rys av historier som nödvändigtvis måste sluta klichélyckligt. Den här sortens tro på den romantiska, ologiska ”äkta kärleken” känns som en dröm från flickrummets Hugh Grant-affischer. Det här är för lättsamt, och farligt nära att bli fånigt. Det är inte kärlek jag förstår. 

(Köp här)

"Tranny - confessions of punk rock's most infamous anarchist sellout" av Laura Jane Grace (2016)

I juni hade jag nöjet att se Against me! live på Debaser Strand i Stockholm, och fick då sångerskans självbiografi i present av Ida. Sångerskan i Against me! har de senaste åren blivit en av de allra viktigaste galjonsfigurerna för transkampen och även om boken inte är någon storslagen litteratur, så berättar hon en otroligt viktig, stärkande och inspirerande berättelse. Laura försökte fram till 2011 trycka undan sin könsdysfori, försökte låtsas som att hon var nöjd med den manskropp hon levde i genom självhat, missbruk och att i smyg klä sig som "henne", den kvinna hon önskade att hon egentligen var. Bandet sprang ur den anarkistiska DIY-punkscenen och gjorde sig snabbt ovän med densamma då de blev framgångsrika. Sellout-etiketten och bandmedlemsbytena har hemsökt bandet, och de har flera gånger gett upp men kommit tillbaka. När så Laura med buller och bång kom ut som transperson i Rolling stone satte hon hela rock- och punkvärlden i gungning. Vissa fans föll bort, gamla fans kom tillbaka, och framförallt kom en helt ny kategori till. Transpersonerna och queersen.  Publiken på spelningen i Stockholm visade detta tydligt, Bombshell Rocks-män härjade sida vid sida med färgglada queers. Så jävla häftigt.

Medan jag i Turbonegrobiografin saknade djup får jag det i mängder i "Tranny". Ångestladdade dagboksinlägg varvas med förtydligande text skriven i efterhand. Allt, naket, ärligt, fantastiskt. Utan att förringa sjukdomen könsdysfori tycker jag dessutom att Laura är toppen på att inspirera även oss cis-personer. Vi har så mycket att lära av transkampen, vi borde inte heller vara statiska i vår identitet utan bör hela tiden leta efter vilka vi vill vara. I ett dagboksinlägg från 2004 skriver Laura:

 "How many years am I going to spend staring at dresses in store windows wishing they were mine? I pray for something or someone to save me"

, och jag tänker att hon nu är en sån person som räddar andra i liknande situationer. Jag kan inte greppa hur viktig förebild hon måste vara. Men Laura är dessutom far när hon kommer ut som trans, så hon går från att vara pappa till mamma till sitt barn, något som gör transformationsprocessen än mer smärtsam då Laura är rädd att den kommer skada hennes barn. En fullkomligt hjärtskärande skildring som får mig att gråta floder.

(Googla Laura Jane Grace, finns tvserier och dokumentärer och tvframträdanden och allt möjligt vackert där hon delar med sig av sin kamp.)
(Köp här)
(Jag inleder idag skrivarlinjen på Österlens folkhögskola, så takten i bokbloggen kommer mattas av. Men jag avser inte att sluta helt.)

”Sällsamma historier” av Edgar Allan Poe (ca 1843 ,1976)

I juli fyndade jag nästan en hyllmeter böcker på Tanums loppis i Bohuslän, den här urklassikern var en av dem. Eftersom jag gillar skräck och noveller så kändes det nästan pinsamt att jag inte läst något av legenden Poe (knappt nåt av Lovecraft heller).

De första historierna roar eller oroar mig inte speciellt mycket, men jag förstår att Poe med dem la grunden till den mordena kriminaldeckaren, och samtidigt skapade mallen som sedan Arthur Conan Doyle apade efter med sin Sherlock Holmes. För redan här har vi det knivskarpa sinnet som snappar upp minsta detalj, och den trofaste följeslagaren som också utgör berättarrösten. Känns svindlande att Holmes blivit så stor, när Poes Dupin fanns långt före. Språket är vackert, och genialt omständigt, en av Dupin-novellerna inleds exempelvis med;

”Det finns, även bland de lugnaste tänkare, få människor, som icke någon gång har blivit skrämda till en obestämd, men pinsam tro på det övernaturliga; detta därigenom att så underbara och iögonenfallande fakta sammanträffat, att förståndet icke har kunnat fatta detta såsom endast ett tillfälligt sammanträffande. Sådana känslor – ty den svävande tro jag talar om, uppnår aldrig tankens fulla medvetenhet – sådana känslor undertryckas sällan om man ej tar sin tillflykt till teorin om slumpen, eller vad som med en teknisk term kallas probabilitetskalkylen. Denna kalkyl är till sitt väsen rent matematisk; och på så sätt kommer vi till den anomalin, att den strängaste vetenskapliga noggrannhet tillämpas på de mest svävande och obestämda områden i tankens värld.”

Sedan behöver jag inte läsa med skräckhistorikerns blick längre, utan därefter funkar novellerna bättre för mig som person, och det blir läskigt! ”Det var du!” är en morbid och underhållande historia och även om förövaren inte är svår att klura ut så är tillvägagångssättet minst sagt oväntat. Slutscenen lär kunna få självaste Chuck Palanhiuk att anteckna frenetiskt. ”Mannen i hopen” är finurligt obehaglig om ensamhet. ”Den svarta katten” är väl skräcknovellernas skräcknovell. Klassikernas klassiker. Och det är tragisk och vackert om husdjur, skuld och missbrukets helveten. Det lyser mellan raderna att Poe vet vad han skriver om. ”Levande begravd” är klaustrofobiskt och tänkvärt om ångest och var i vår fantasi vi orkar att vistas. ”Det skvallrande hjärtat” handlar också om skuld, om sinnesjukdom och innehåller bland annat denna fantastiska mening;

”Och – har jag inte redan sagt er, att det som ni med orätt anser vara vansinne, endast är mycket högt uppdriven sinneskärpa.”

(Sällsamma historier verkar inte finnas i nytryck, men novellerna finns samlade tex. här, här, här, annars finns de garanterat på din bibbla eller antikvarie.)

”Horns” av Joe Hill (2009)

Jag lyssnade häromveckan på ett gammalt avsnitt av podcasten ”Geek's guide to the galaxy” där de intervjuade Joe Hill om hans böcker och skräckgenrén som sådan, ett överlag intressant samtal kring bland annat det omöjliga att skildra våldtäkt på ett vettigt sätt, och om vad en kan ha som måttstock för vad som är ok skräck och vad som är våldsporr. Hill sa också typ ”I'm writing books for people to have fun with” och jag blev nyfiken.

I ”Horns” får vi lära känna Ig Perrish, en tjugofemåring som fram till ett år innan handlingen tar sin början haft ett lyckligt liv. Med framgångsrika föräldrar och en tv-känd storebror, nyttjar Ig friheten att leta sig själv bland strökurser på universitetet. Framförallt hade han sitt livskärlek. Redan när de var femton blev de förälskade, och tio år senare var de fortfarande ett par när hon brutalt våldtas och mördas. Inga vittnen, Ig som oskylig misstänkt blir frikänd av domstolen men dömd i allmänhetens ögon. Ig har levt genom ett års helvets kval över att ha förlorat sin livskamrat samtidigt som nästan alla vänt honom ryggen. När boken så tar sin början vaknar han med jordens baksmälla, och horn i pannan. Snart märker han att det inte är det värsta med hans förvandling, han har också fått förmågan att alla han talar med avslöjar sina smutsigaste hemligheter och sina allra mest förbjudna begär. Förmågan blir snabbt en förbannelse. Men Ig upptäcker att, det som verkar vara, hans förvandling till Satan kan avslöja vem som mördade hans älskade.

Joe Hill använder ett rakt tredjepersons narrativ, ingen parallellhandling. Den mörka humorn fungerar som understrykning till berättelsens mer gravallvarliga bitar. ”Horns” handlar inte om skräcken för ett odjur, utan istället om några av vår tids största fasor. Skräcken att förlora den man älskar. Skräcken att upptäcka att man är ensam. Jag gillar också hur Hill rör sig mellan

tankeparadigmen, väcker teologiska och existentiella tankar, han låter oss inte slappna av i varken ateismen eller kristendomen. Hårdast ger han sig dock på synen på Satan som ond. (Ingen vild gissning att den här boken är bra mycket mer kontroversiell i USA än här.)

”And where does this leave God? God loves man, we are told, but love must be proved by facts, not reasons. If you were in a boat and did not save a drowning man, you would burn in Hell for certain; yet God, in His wisdom, feels no need to use His power to save anyone from a single moment of suffering, and in spite of his inaction He is celebrated and revered. Show me the moral logic of it. You can't. There is none. Only the devil operates with any reason, promising to punish those who would make earth itself Hell for those who dare to love and feel.”

och

”- Isn't that what the devil is supposed to wear? Like a superhero costume. In a lot of ways, I Guess Satan was the first superhero.
- Don't you mean supervillain?
- Nah. Hero. For sure. Think about it. In his first adventure, he took the form of a snake to free two prisoners being held naked in a Third World jungle prison by an all-powerful megalomaniac. At the same time, he broadened their diet and introduced them to their own sexuality. Sounds kind of like a cross between Animal Man and Dr Phil to me.”

Den här boken är bra, och bitvis briljant, men tyvärr ibland lite platt. Språket är väl lättsmält, inga poetiska utsvävningar. Och handlingen har några stora glapp. Ig funderar till exempel alldeles för mycket på annat och för lite på varför han har fått horn på huvudet. Men allra svårast har jag att smälta att den stora skurken inte är trovärdig. För varför är han så obeskrivligt ond, och bara mot sina närmsta? Hur har ingen kunnat misstänka något på så lång tid?

Men! Hill har ändå lyckats med ansatsen att skriva en bok att ha kul med. För jag har kul. Men så hör jag också till dem som gillar att någon petar liv i mina egna demoner och driver upp dem till ytan av mitt medvetande. Utan att behöva bli religiös eller ateist inspirerar Hill mig att låta ljus falla på mitt eget mörker. Ett stort betyg för en bok!

(Joe Hill är en pseudonym för att dölja att han är Stephen Kings son. Han ville inte sälja på sin pappas namn, och har först nu, tio år efter sin första publicering gått ut med sin rätta identitet. Hans riktiga namn är Joseph Holmström King o är en referens till Gävles syndikalisthjälte) 

(Köp här, här.)