torsdag 30 maj 2019

”Människors barn” av P.D. James (1992)

Efter att ha tänkt läsa den ända sedan den fantastiska filmatiseringen kom 2006 plockade jag till slut upp den, i ett slags studiesyfte då jag själv försöker skriva fram en dystopisk roman.
  Första halvan av ”Människors barn” är bra läsning, ödslig och sorglig. Romanen bygger långsamt upp stämning. Männen på jorden har, av oförklarlig anledning, blivit infertila och inga barn har fötts i världen på tjugo år. Det har gjort mänskligheten hopplös, utan framtid finns inget hopp. Och utan hopp finns ingen rädsla. Så jävla läskigt! Så bra!

  Sedan kommer andra halvan och boken kapsejsar vid övergången till actionhistoria om en motståndsgrupp på flykt undan makten, med en gravid kvinna i sällskapet. Det låter spännande, men blir aldrig det. Jag kommer på mig själv med att tänka att filmen hanterar världen och ämnet betydligt bättre än vad boken gör. Boken är klumpigt skriven och snubblar på enkla vis, karaktärer låter sig övertygas för att plotten kräver det snarare än att vi får det gestaltat. Varför är det just en av motståndskvinnorna som blir gravid? Vad händer med Jaspers fru? Och slutet.. Som att allt skulle hänga på ringen!? Jävla Frodovibb på det alltså.

  Romanen använder sig av både första person och tredjepersonsperspektiv, kring huvudpersonen. Vi får läsa hans utskrivna dagbok, och samtidigt följa honom ur ett allvetande sidoperspektiv. James har nog tänkt något kring att han inte skriver det som skulle vara farligt i maktens ögon, men jag förstår ändå inte det narrativa greppet. För mig blir det ett sätt att tydliggöra att det är fiktion jag läser, och jag får svårare att bara acceptera och följa med i historien.

  Det finns fin filosofi inknölat i romanen, om medelklassens rädsla, om barnlöshet och hopplöshet, om att våga göra motstånd. Men ändå, se filmen istället.

onsdag 29 maj 2019

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.
  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.

”Image of the Beast” av Philip José Farmer (1968, 1975)


”Image of the Beast” inleds med att Harold Childe, en korkad deckare ser en slags snuffilm av hur hans tidigare kollega sexmördas under märkliga rituella former. Genom att konsultera en skräcknörd med stor samling av bisarr litteratur leds Childe till ett mystiskt hus ute i skogen, där det ylar varulvar och stryker omkring sexgalna kvinnor som ägnar sig åt allmänna hemskheter.

  Min favoritpodcast Bad Books for Bad People nämnde den här romanen i förbifarten som ”Georges Batailles 'The Story of the Eye' meets Monster Mash” och jag satte direkt upp den på min att-läsa-lista. Dekadent symbolism med rymdmonster lät helt som något för mig. Med facit i hand: visst, bägge innehåller grova sexscener, visst bägge har symbolism inbakat, osynligt för den ovaksamme. Titeln måste ha någonslags biblisk koppling (?), och undertiteln vittnar om att det gömmer sig mera mening i den också, exorcism och ritualer (de betydelselagren från titlarna går mig totalt förbi i läsningen). Farmer plockar överlag stoff och referenser hejvilt från litteraturhistorien. Dante, Lord Byron, Matthew Lewis, Mary Shelley. Men en djup skillnad mellan Bataille och Farmer är att den tidigare kan skriva, behärskar tempo, tonfall och ordval. Farmer bara kör på. Det tar inte många sidor innan insikten kommer. För att njuta av ”Image of the Beast” så måste läsaren strunta i dramaturgi, vad som skrivs och vad som gestaltas, varför vissa delar snabbspolas. Det går inte att läsa och förvänta sig att handlingen ska hänga samman. En läsare får inte heller vara känslig för kvinnohat eller för platta karaktärer. Farmer har konstruerat en romanplot som egentligen inte är mycket mer än en slags promenad genom ett läskigt hus fullt av monster, sex och våld. Men klarar en att läsa den på det viset blir det riktigt kul!

  Theodore Sturgeon (en av mina stora författarhjältar, vars ”As the next question”-symbol jag tatuerat på handen) har skrivit ett generöst efterord till den här boken, där han ifrågasätter vanan att sätta etiketter på romaner. Kan se poängen i att det skapar ett tolkningsföreträde och ringar in romaner som kanske inte helt kan eller bör ringas in. Etiketter får konstuplevelsen att stelna. Samtidigt behövs diskussionen, tycker jag. Men i förhållande till ”Image of the Beast” håller jag inte med Sturgeon. Inte ens när jag får förstå att kvinnan som döljer en orm med mansansikte inuti sitt kön (!) är en symbol för Jeanne d'Arc och Gilles de Rais (pallplats i ”galnaste litterära monstret någonsin”?), så blir inte ”Image of the Beast” mer än en noirdeckare, kryddad med kreativ Kronenburgsk kroppsskräck och framskrivet som vildsint våldsamt snusk. Jag älskar en annan poäng Sturgeon gör, som sätter ord på en av anledningarna till att jag tenderar att frossa i provokativ litteratur (självrannsakan och självutveckling):

  ”Calculated discomfort is a wellknown path for truth.”

  På Wikipedia läser jag att romanen initialt gavs ut som pornografi! Det får mig att hajja till. Absolut, upphetsning är en djupt individuell upplevelse, men jag är förjävla skeptisk till att speciellt många blir verkligt kåta av den här romanen. Jag tror inte ens det är syftet. För mig är den skriven av en skrattande författare med glimten i ögat, med målet att få den avtrubbade snusk- och fantastikläsaren att fnissa. Vilket funkar fint för mig! Men det är för att jag kan se tjusningen i en sexdrog som tvingar hjälten att springa omkring med ett oböjligt stånd som ejakulerar i opassande situationer. Jag tycker att det är roligt med varulvsgriskvinnor som halkar omkull i kroppsvätskor. Romanens mest flippade idé är flådda människohudar som blir uppblåsta till ballonger (något som aldrig har ett syfte eller förklaring mellan pärmarna. Det är bara en bild som bränner fast i läsarens hjärna och stannar). 
  Så letar du porr, ta en annan bok. Letar du psykologiskt påverkande snusk, välj Bataille eller Mirbeau. Men vill du ha hypnotiskt vildsint snusk att fördriva en timme eller två genom rejäl verklighetsflykt i, då är ”Image of the Beast” kanske passande. Även om ”passande” är fel ord i sammanhanget. Farmers bok är långt över alla gränser. Moraliska, som stilistiska. Be warned. Be prepared. Be entertained.
Nu ska det bli skoj att höra litteraturproffsen i Bad Books mangla romanen.
Rota på ditt mest välsorterade antikvariat om du vill hitta ett eget ex.

onsdag 22 maj 2019

”The Bloody Chamber and other stories” av Angela Carter (1979)

  Sagor har inte alltid varit fyllning till Disneyfilmer, en gång var de sedelärande berättelser som skulle säga något till läsaren om hur en bör leva sitt liv. Gärna var det kvinnor som skulle förstå att de måste passa sig för den farliga världen. Och männen ska slåss medan kvinnorna räddas och så vidare. 

  Det är en grej i fantastiken att göra nya takes på gamla sagor och myter. Neil Gaiman har gjort det, Margret Atwood och säkert tusen till, tror exempelvis att Rebecca Solnit just släppt en version av Törnrosa? Iallafall, Angela Carter gör i ”Bloody Chamber” just detta, skriver egna varianter på klassiska sagor, men hon gör det inte bara i underhållande syfte (eller säljande), utan har använt sig av det sedelärande elementet i gamla sagor, fast på ett feministiskt vis. Det blir skitkul! Sensmoralen kan typ vara, ”lita inte på den rike riddaren, lita hellre till din mamma” eller ”gift dig inte rikt, gift dig hellre inte alls”. Sen kanske inte sagorna vänder upp och ned på min syn på tillvaron, men det läsnjutning utan skav! Carter ger varje saga ett vuxet smutsigt skimmer, men vårdar väl det magiska i läsupplevelsen.

  Titelnovellen ”Bloody chamber” är Carters version av historien om Blåskägg (som i sin tur på något sätt jag inte förstår, sägs komma ur berättelsen om Gilles de Rais, som jag skrev en del om i min text om Huysmans ”I avgrunden”. Förtjust upptäcker jag att den kopplingen inte går Carter förbi, tvärtom refereras det till Huysmans och en del mer franska dekadenter, och hela Carters Blåskäggshistoria utspelar sig i Frankrike på 1920-talet). En ung tonårig oskuld gifts bort med en rik adelsman som varit gift två gånger tidigare men under mystiska omständigheter förlorat bägge fruarna. På brölloppsnatten måste maken plötsligt iväg, han lämnar alla nycklarna till slottet till flickan (hans nya fru) och säger att hon får göra vad hon vill, utom besöka hans speciella rum (kan inte låta bli att tänka "mancave" då jag läser). Givetvis kikar hon där, och då börjar hemskheterna.

  Det finns annars ett par versioner av Rödluvan, Mästerkatten i stövlar, Skönheten och odjuret och några sagor jag inte kan placera (och Alice i Underlandet?). Jag kan känna att de ligger fel i antologin, de är sorterade så tex. varulvstexterna kommer samtidigt, men jag tycker att texterna skulle behöva sära på sig för att inte förvirra mig som läsare. Kanske är det bara att min engelska är lite för haltande för Carters höglitterära vackra språk. Kanske läser jag som vanligt lite för fort. Jag vet inte. Bra läsning är det oavsett.

Köp här, här, här, här.
Nu ska det bli en fröjd att lyssna vad litteraturproffsen i Bad Books for Bad People säger om boken.

måndag 13 maj 2019

”Sol och stål” av Yukio Mishima (1970, 2006)

En tumregeln för litteratur brukar vara att en inte ska blanda samman verk och författare, särskilt viktigt i de trangressiva böcker jag intresserar mig för. Det är svårt, författaren glimtar väl alltid oundvikligt mellan raderna. Men ibland dyker det upp böcker upp där det blir direkt omöjligt att separera. ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen" var en sån. ”Sol och stål” är en annan.

  Yukio Mishimas essä är en lång, jävligt välskriven, hyllning till den fysiska kroppen, till att låta idéer vara större än den egna tillvaron, till kampen och till våldet. Texten är i mycket en enda glödande attack på litteraturens konstgjordhet. Mishima är uppfylld av traditionell japansk bushidomentalitet, som han sedan skruvar upp ännu hårdare. Hela texten stinker och skvätter heder och feodalism, av protofascism: dyrkan av hierarkier, dyrkan av hjälten, det meningsfulla i att vara soldat i en armé. Och så vidare. Det är intressant i sig, om en som jag intresserar sig mycket för att 'know your enemy' och gärna vill försöka förstå tjusningen med fascismen.
  Men det som gör att ”Sol och stål” inte kan särskiljas från sin författare är att två år efter publiceringen av den här texten så genomförde Mishima och några särskilt glödande fans ett försök till statskupp. De tog ett militärt befäl som gisslan, med målet att återupprätta någon slags kejsardyrkan och militarisera den (efter WWII) ”impotenta”japanska militärmakten. Men när Mishima skulle uppvigla och från en balkong höll ett brandtal för soldaterna utanför så skrattade de meniga åt honom, Mishima vände åter in i rummet, beordrade att officeren skulle släppas och begick därefter seppuku. När tarmarna trillade ut blev smärtan för svårt och han misslyckades skriva tecknet för ”svärd” i sitt eget blod, vilket ska ha varit hans ansats. Den avslutande rituella halshuggningen, som skulle utföras av en av Mishimas närmaste, ska också ha misslyckats och krävt både flera hugg och ett byte till en starkare svärdsman.
  Det är ju i sig en grov, fantasieggande och intressant bild. Men det som gör scenen ännu mer tänkvärd är att, enligt de som kikat närmare än mig på det här, så verkar det som om Mishima själv aldrig trodde att han skulle lyckas med sin statskupp. Det går alltså snarare att se på hela händelsen som ett avancerat självmord, där Mishima dodgar risken att bli ”en simpel självmördare” och istället gör sig till en krigare som dör i strid, för en sak större än sig själv.

  Den vetskapen gör att det är svårt att läsa ”Sol och stål” som annat än en litterär förtrupp. En fascistoid förvarning. För detta är precis vad ”Sol och stål” handlar om. (och Mishimas gärning fick tydligen efterföljande försök i samma anda. Så kanske skulle Mishima till och med se sin statskupp som lyckad, inte bara i sitt privata ”dö med ära”-projekt, utan också som politiskt effektivt.)

  Mishima var en författare som verkar ha åldrats in i ett hat för det skrivna ordet. Han debuterade redan som tjugofyra åring med en kontroversiell (återminstone halvbiografisk) bok om manlig homosexualitet i en tid då Japan låtsades att den företeelsen inte fanns. Han levde sedan som familjefar med en fru, och började istället söka livets essens i den kroppsliga upplevelsen, men inte i njutning (sex eller droger), utan i disciplin och träning.
”Sol och stål” är en hyllning till kroppsbyggande elitism. Existensen är fulländad då vi upplever den genom att vara kropp snarare än tanke. Mishima beundrar och trånar efter de militära befälens stenansikten. Han tänker att förträngandet av känslor är något positivt och vackert. Det är att göra politik av kroppen, hämma sig själv för det större syftet. Texten lägger fram hur det meningsfulla livet är det nära faran, nära döden. Genom att mästra kroppen och dö för en idé kan en bli en hjälte.

  Först skrattar jag lite och tänker att Mishima är fånig i sitt sökande efter hjältedåden, i hans vilja att bli en hjälte. Sen kommer självrannsakan ikapp mig, och texten väcker tankar på mina egna drivkrafter, på mina egna år som träningsfreak. Att kontrollera kroppen är ett sätt att åtminstone kontrollera någonting i en värld som rusar okontrollerbart. Och min fascination för adrenalin har helt klart en koppling till det som Mishima kallar hjältedåd. Att riskera livet är ett sätt att bli hjälte, inför sig själv om inte annat.
  Och snart inser jag, även om det är på ett drastiskt annorlunda vis, så har jag själv valt att arbeta nära döden också, för att där skymtar meningen med tillvaron tydligare än i resten av verkligheten.

  Översättningen är välgjord, orden är raka, starka, hårda, pumpande. Precis så som jag kan tänka mig att Mishima vill att det ska vara. Texten känns som hormonrushen under ett rejält träningspass då en känner sig stark och oövervinnerlig.

  ”'Krigskonst' är att förgås med blommorna, 'litteratur' är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.”

  Men, jag håller (obviously!) inte alls med om att det semifascistiska i den här texten, men jag delar verkligen inte heller det förakt för det skrivna ordet som skrivs fram. Visst, ord förenklar alltid verkligheten och inga ord kan någonsin skildra en scen, känsla eller upplevelse i sin helhet. Litteratur är inte verkligheten. Men att läsa andras kondenserade gestaltningar sina världar (fiktiva eller verkliga) ger mig ett större djup i min egen upplevelse av verkligheten. Det vill säga, litteraturen skapar verkligheter (och btw, sprang alla runt och bara levde genom kroppen, nära faran, så vore vi snabbt en grobianstam igen.)
  ”Sol och stål” är en underbar läsupplevelse. Obekväm, skavande, provocerande, vacker.
  Men Yukio Mishima, jag är ledsen. Även om ditt kuppförsök var vad som drog min uppmärksamhet till ”Sol och stål” så var det själva den litterära gärningen som höll mig kvar och som får mig att tänka i efterhand. Utan det skrivna ordet hade dina tankar aldrig berört mig. Så tyvärr, kära protofascist, du är en plastblomma. Odödlig, evig, artificiell.



Nu blir det kul att spana på vad bästa bokvideobloggen Better than food säger om "Sol och stål". Och det verkar som om PewDiePie dels bloggar om böcker, och dels är ett fan av Mishima
Köp direkt från ellerströms förlag, inte från imperiet.

söndag 12 maj 2019

”Järnskallen” av Nils Håkansson (2016)

Även om jag hade höga förväntningar på vägen in i den här läsningen (Håkansson har skrivit en av de bästa böcker som publicerats i Sverige de senaste åren, ”Ödmården”), jag vet att ”Järnskallen” skickades med i paketet till de som beställde Skraekoedlans senaste album, och att de överlag verkar ha ett kreativt samarbete, så visste jag inte vad jag hade att vänta då jag började den här läsningen.

  Romanen börjar med att skildra upprorsstämning i Stockholm. Ryska revolutionen pågår, hungerkravaller och desperation sprider sig även på vår sida av Östersjön. Håkansson målar en fin bild, jag börjar tänka historisk roman. Tills karaktärsgalleriet börjar presenteras. Kvinnan som kastar sig mellan hustak i trikåer, bossen maskerad med unionsflagga över ansiktet, med många fler. Då förstår jag vad ”Järnskallen” är. En historisk äventyrsroman med Marvelhjältar!
  Det är en orädd och respektlös ansats som jag beundrar, och läser ivrigt vidare. 
  
  Håkanssons språkskills syns i ”Järnskallen” också, men det blir mer skickligt dialektrunkande här än det magiska språket som står helt själv i ”Ödmården”. ”Järnskallen” ger mig också en rollspelskänsla, med det brokiga sällskapet med olika skills som ska lösa problem, och jag kommer att tänka på Zac O'yeahs ”Summan av kardemumman” och ”Tandooriälgen”. Bägges författarskap bubblar av berättarglädje och spexiga tankar.
  Men tyvärr tappar Håkansson mig rätt snart. Karaktärerna är för många, det allvetande perspektivet gör att jag bara tittar på och inte lever mig in. Jag läser ut romanen, gillar idéerna väldigt mycket, men fortsätter läsningen att hemsökas av en återkommande tanke: att jag läser en berättelse som fått fel form. ”Järnskallen” borde varit ett seriealbum, inte roman. Det skulle lösa karaktärsförvirringen, avståndet till karaktärerna, och jag skulle enklare köpa att det kopplas in nya skurkar fyrahundra sidor in.

  ”Järnskallen” är en bok att ha skoj med och i, men jag rekommenderar den som inte läst Håkansson att börja med ”Ödmården”, och få både skoj, djupt allvar och magiskt levande jagberättare med påhittat språk. 

Köp här eller här


onsdag 8 maj 2019

”Fadern” av Elisabeth Hjorth (2018)

Jag har inte direkt skitbra koll på litteraturtrender, men får ändå en känsla av att ”Fadern” ligger helt rätt året 2019. Det är en prosalyrisk roman, av en språkskicklig kvinna och den utgörs av en halvsmutsigt förbjuden skildring av flickuppväxt. Cashar många kritikerpoäng där. Även om mycket också skiljer kommer jag att tänka på både Johanne Lycke Holm, Amalie Smith och Lisa Gidlöfs "Flickan" (som jag än så länge bara läst om).
  Romanen är mer känsla än plot och nuddar något drömskt emellanåt. Det är glesbygd och åttiotal, jantelagen och det frikyrkliga ligger tung över familjen, de tysta kan älskas men jaget pladdrar på utan att kunna hejda sig.

  ”Fast alla säger vad som är rätt är barndomen obegriplig. Jag vet inte om jag hinner göra den lycklig eller om det redan är för sent.”

  Det är gåtfull läsning. Jag uppskattar när narrativet i barndomsskildringar får vara såhär lite flytande, mer som minnen snarare än en radda av händelser som sedan författaren kopplar ihop för att nå ett slutmål. Hjorth skildrar barndomen som en skiftande upplevelse snarare än händelsekedja där A träffar B vilket leder till C. Och det känns verkligt.

  ”Jag är alltså ett barn. Ett barn är en som någon annan bestämmer över. Allt fanns före mig och vill att jag ska växa in i det.

  Romanens titel hänvisar både till familjens patriark till far, som slutat arbeta på bruket, där han till de andras förtret jobbade så hårt att ackordet sjönk. Fadern har sedan börjat skövla skogen för att dra in pengar. ”Fadern” som titel hänvisar också till den kristne guden, för familjen som skildras är frikyrklig någonstans i Småland. Skambeläggningen på jaget kommer från familjen, främst pappan, men också från både Gud och Djävul som hotar runt knutarna på mexitegelvillan. Men familjen, familjefadern och Gud har länge ett starkare tag om berättarjaget än Hin Håle.

  Jaget fruktar kvällen, men vad som händer om kvällarna utelämnas gåtfullt ur berättelsen. Jag tänker övergrepp och våld, samtidigt som jag gillar osäkerheten. Är jaget en mer subjektiv och opålitlig berättare än vad vi kanske tror till en början?

  ”Det ska bli kväll, men inte ännu. Det ska bli kväll och ingen ska beskriva ljuset som skiftar färg och blir blått och sedan lila och sedan rött. Det hör inte till historien. Ingen ska lägga märke till leksakerna som plockas in från trädgårdarna eller persiennerna som faller som giljotiner i rader av fönster. Ingen ska tänka på månens rörelse i förhållande till jorden som bara är en planet bland andra. Det här är en kväll som liknar andra kvällar.

  En mer språkligt skicklig läsare har säkert mer att säga om Hjorths text. Den är rätt minimalistisk i meningsstruktur, orden är hela tiden välvalda. En njutning i sig att läsa.
Slutet lämnar en del att önska. För extremt, för plötsligt. Men å andra sidan. Hur avslutas en sån här berättelse?

Köp här, om du inte lånar på bibblan.