”Nuckan” av Malin Lindroth (2018)

Att reclaima är klassisk feminist- och vänsterpraktik. Det innebär på det personliga planet ofta att återta historien om sig själv, och inte låta den normativa blicken segra. Mitt senaste litteraturexempel, innan ”Nuckan”, är den skönlitterära ”De dödas sång”, där svartas röster själva får skildra rasism och missbruk, inifrån den amerikanska södern. ”De dödas sång” är en bra roman, med viktiga röster som sällan hörs, ändå är den inte helt ny. Det har skildrats förr. Däremot, det som Malin Lindroth reclaimar i ”Nuckan”, har nog aldrig gjorts förut – den ofrivilliga ensamheten.

  Jag lönejobbar som sjuksköterska i hemsjukvården, och träffar där ofta ensamma gamla människor, de som aldrig längre tar sig utanför dörren till sitt eget hem, och som inte har andra besök än hemtjänst och hemsjukvård. De var för mig tydliga levande exempel på ensamhet. Jag vet också att många vuxna män inte upplever att de har någon att prata med, att Sverige har flest ensamhushåll i världen, och så vidare. Jag trodde jag kunde ensamhet. ”Nuckan” pressar upp mina självgoda pupiller:

  ”Ofrivillig ensamhet var alltid hos de andra, hos de psykiskt sjuka, hos missbrukarna och de mycket gamla som låg döda i månader innan grannarna reagerade. Aldrig där mitt ibland oss, bland medelhavsrätter och vitvinsglas, mitt i livet och innerstaden.”

  Lindroth visar genom sin essäistiska självbiografiska berättelse på hur tvåsamheten presenteras som en naturlag redan från barndomen, och längtan efter en andre blir ett hål som, för de ensamma, aldrig fylls (eller, tänker jag, som de seriellt tvåsamma skyndar sig att täta då en relation tar slut).

  Vi läsare får ta del av Lindroths egna reflektioner kring sitt ensamma liv, och hon skriver fram hemska, både medvetna och omedvetna, attacker från omgivningen. Ofrivillig ensamhet triggar många till att hobbypsykologisera (jag kommer på mig själv med att ha gjort detsamma, både innan och under läsningen). ”Visst måste det väl delvis vara Lindroths eget fel? Det måste finnas något annat som hindrar?” och så vidare.

  Men livet är mer än bara summan av medvetna val.

  Grejen med normer är ju att de är lömska. De skapar stora problem för den utanför, men ofta också för den innanför. Smärtan är givetvis tydligast och värst för den utanför, men kan också göra illa den innanför. Och jag tycker inte att ”Nuckan” bara är läsning för de ofrivilligt ensamma, eller ens bara för att förstå dem. Visst, ”Nuckans” medvetandegörande hjälper mig att bli bättre på att bemöta och hantera ensamhet i framtiden, men den vidgar också förståelsen vad kärlek är. Jag värdesätter plötsligt vardagssnacket i min familj på ett nytt, ta-inget-för-givet-vis. Och när Lindroth leker med tanken att ärligt besvara en nydumpad bekants rädsla för ensamheten, då suger den tvåsamma småbarnspappan i sig orden som en stark antidepressiv bolusdos:

  ”Du är rädd för helt fel saker. Var inte rädd för ensamlivet. Det är inte alls vad du befarar. Tro mig. Det är inte ett ensamt utan ett hemligt liv du ska vara rädd för. Det värsta är alltid att vara en hemlig människa.”

  Jag tycker också att det är intressant att ”Nuckan” visar hur självhat inte nödvändigtvis hänger ihop med ensamhet. Jag är osäker på om jag klarat av att leva det liv Lindroth levt. Jag som aldrig stängde dörren till kollektiven innan jag blev småbarnsförälder, som alltid bara blivit till i andras blick. Jag vet inte, kanske att jag skulle ha lärt mig klara av ensamheten, men jag är rädd att depression och desperation skulle tagit mig innan.

  Det krävs en stark person att klara sig ensam. Det krävs en ännu starkare person att våga skildra det. Tillvaron är orättvis som tvingar Lindroth att vara stark, men det är en jävla skatt för oss andra att hon vågar skriva fram och dela det.

  Det blev överraskande mycket mig själv i den här texten, trots att jag är både man och tvåsam. Men ”Nuckan” är förändrande läsning, den påverkade mig rejält, och att visa det är väl ändå det bästa betyg en bok kan få? Kanske hjälper den också sin författare bort från känslan att leva ett hemligt liv. Jag hoppas det. Den hjälpte iallafall mig att bli mer medveten om tillvarons trassliga trådar. 

(Det här omedvetna hobbypsykologiserandet Lindroth skriver om associerar jag till transpersoners vardagliga kamp, där också oreflekterade försök till omtanke riskerar bli djupt sårande. Det är allas normiga ansvar att verka för att bli mer medvetena och stärkande allierade, oavsett vilket förtryck och utanförskap vi pratar om.)

(Kul att veta att vi har en nucka att tacka för att Harry Martinson blev kvar i Jonsered/Göteborg.)
Köp här eller här)

”Mot strömmen” av J-K Huysmans (1884, 2013)

Namnet J-K Huysmans dök upp i min värld då jag läste Michel Houllebecqs ”Underkastelse”, och jag googlade loss lite på namnet, fascinerades av artiklar om denne urfader till dekadensen som litteraturform. Träffarna berättade om en författare som hanterar ockultism, katolicism, djupa relationen till konst med mera. Jag lade hans titlar på att-läsa-listan. Och sedan föll jag för frestelsen på Bokmässan, då de vackra utgåvorna i Alastor Press monter verkligen ropade på mig. Att förläggaren Andreas Lundberg hann lägga in några varma ord gjorde inte suget mindre.

  ”Mot strömmen” kom ut första gången 1884, en svensk censurerad översättning först 194 och sedan i den version jag läst, på Alastor press 2004 och i ett nytryck 2013. Den handlar om enslingen Des Esseintes, en konstälskande och ekonomiskt oberoende markis som i romanens inledning drar sig tillbaka från Paris och börjar bygga sin tillvaro i ensamhet (med tjänstefolk, of course). Han ser sig själv som mänsklighetens essens, och de flesta andra som delar av en äcklig och idiotisk pöbel. Till stor del är ”Mot strömmen” en slags välinsatta kulturella essäer med bitsk ton då des Esseintes skapar sin nya, eremittillvaro.  Jag läser med stor glädje fantastiska litterära gensvar till klassiska konstverk (tex Moreaus L'Apparition eller Bresdins Comédie de la Mort. Alastors utgåva innehåller dessutom tryckta versioner av flera av konstverken!), redogörelser för hur ett förädlat luktsinne fungerar eller vilken mat som passar huvudpersonens smaklökar bäst.

  Des Esseintes genomför sina äventyr hemma i läsfåtöljen, och det verkar ha blivit en grej för de dekadenta överlag. Idealbilden var att inte resa fysiskt, utan snarare mentalt genom att låta sig triggas av konst. Aldrig låta verkligheten riskerar att förstöra en bra drömbilder, den egna upplevelsen är viktigare än verkligheten.

  ”Hela hemligheten är att man förstår att låta sig ryckas med, kan koncentrera sin själ på en enda sak, till den grad i stånd att bortse från verkligheten att hallucinationen infinner sig och har förmågan att ersätta verkligheten med en drömd verklighet.”

  ”Mot strömmen” är en kavalkad av kulturknutte-runkande, och jag älskar det. Huysmans och de andra dekadenta författarna gör sitt bästa med att fylla det hål efter religionen som moderniteten skapat, och de gör det med konsten. Och, utan att ha läst om ”Dorian Grays porträtt” tänker jag att just synen på konst som totalt uppslukande, meningsfull just genom sin onyttighet, var det som gjorde ”Mot strömmen” till Oscar Wildes fickbibel. (Kanske är det till och med så att ”Mot strömmen” är den giftiga bok som puttar Dorian Gray i fördärvet?)

  Men där Dorian Gray lever ut sin dekadens i sinnliga upplevelser bland sex och droger har des Esseintes i ”Mot strömmen” redan klarat av den delen av den dekadenta tillvaron, och drar sig i romanens inledning tillbaka och isolerar sig från sin samtid.

  ”Som en eremit var han mogen för ensamheten, plågad av livet och förväntade sig inget mer av det; och som en munk var han överväldigad av en gränslös trötthet, av ett behov av lugn och ro, av en önskan att aldrig mer behöva ha att göra med världsligt folk som, enligt honom, var nyttomänniskor och kretiner.”

  Des Esseintes menar att konsten är allt. Naturen har spelat ut sin roll, den är enformig och enkelriktad, följer den sina mönster. Den bisarra, äckliga, fantastiska delen då han handlar krukväxter givetvis på samma anala, noggrant planerade vis som allt annat han köper, överraskar mig, vi vet ju att han hatar naturen, tills vi får förstå att han valt de mest motbjudande och konstiga växterna att pryda sitt hem med, just för att narras med Naturen.

  ”Ja, när epoken i vilken en talangfull människa dömts att leva är trist och idiotisk hemsöks konstnären, kanske utan att ens veta om det, av längtan till ett annat sekel."

  Längtan efter att leva i en annan tid får mig att tänka på då den norske konstnären Odd Nerdrum och hans son var med i Skavlan i höstas och talade om att en kan välja vilken tid en vill leva i. Det är en spännande tanke, och även om det ät tröstlöst att önska sig till en annan tid finns faktiskt få saker som hindrar en att, på dekadent vis, utforska historien mentalt och hitta de tider som passar en själv. Huysmans vurmar särskilt för medeltiden, då konsten och religionen tog plats i tillvaron på ett annorlunda, mer, uppvärderat, elitistiskt och finslipat, sätt, än slutet av artonhundratalet.

  Men, jag vet ju att Huysmans blev katolik senare i livet, något som också hanteras bland annat i böckerna ”I avgrunden” och ”En route” och som jag kommer skriva om framöver, och ”Mot strömmen” skildrar inte en dekadent utopi (om den nu skulle kunna finnas?). 

  Tvärtom är ”Mot strömmen” överraskande postmodern, des Esseintes skapar sin egen värld, men samtidigt gör han det genom att konsumera saker. Han är finsmakad, vurmar detaljer och kvalité, men inte för att det gör saker med honom som individ, utan snarare för att ”det är det rätta, tillräckligt långt ifrån hur pöbeln gör.” Des Esseintes gör alltså inte det han själv vill (han har väl av förklarliga skäl inte hunnit läsa Nietzsche) utan skapar sin identitet i reaktion mot strömmen. Slaktarens fru älskar ädelstenar, då kan inte han göra det, och så vidare. Des Esseintes är alltså inte en vild oberoende fritänkare, utan klivet är egentligen inte långt från honom till vår tids hipsters som konsumerar det obskyra tills det blir mainstream, och sedan drar vidare i jakt på något udda som kan dölja bristen på egen identitet.

  Des Esseintes är också bortkopplad från sin samtid/verklighet/omgivning på ett vis som för tankarna exempelvis till vår samtids innesittande, World of Warcraft-spelande, porrsurfande unga män utan verkligt sammanhang får sin bekräftelse på internet. (des Esseintes får i och för sig ingen bekräftelse alls, men jag ska inte avslöja vad detta leder till.)

  Och, läs följande stycke och kom ihåg att det är skrivet för över hundratjugo år sedan:

  ”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att prata och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.”

  Det ska också nämnas, ”Mot strömmen” är smakfullt översatt. Inte för att min skolfranska skulle klara av en riktig bedömning, men jag känner känslan, tycker att ordval ofta känns så bra att det kunde varit ett verk på originalspråk jag läste. Och, jag anar att herr Elias Wraak själv kommer läsa denna text, och visst förtjänar han (du!) en rejäl bekräftelse på ett väl genomfört verk, ett verk som borde uppmärksammas av fler. ”Mot strömmen” faktiskt påverkar den aktive läsaren som vågar släppa in litteraturen (till skillnad från hur des Esseintes läser) på djupet. Tack käre Wraak för en stor kulturgärning!

  ”Mot strömmen” är en påminnelse till en Nietzsche-läsande småbarnsfarsa med tendens att förkovra sig i bökig litteratur att en frustration över samtidens försoffning och förslöning, inte helt effektivt bemöts med att ytterligare en person totalt försoffas och försvinner in i konsten och sitt eget huvud.

Alastor press säljer den fina utgåvan som jag köpt, med vackra bilder (även om vissa bybilder och tåg känns lite krystade?) och skillade fotnoter som för en att kunna låtsas vara bildad. Köp direkt från förlaget och inte via nätjättarna så går pengarna dit de ska (men lägger med länk för pingly).

Obekant med Odd Nerdrum? Googla loss för en verkligt intressant samtida konstnär. Se bla. hans fantastiska bild "Mordet på Andreas Baader". 

”Autisterna” av Stig Larsson (1979, 2004)

Samtidigt som Stig Larsson väljer att skämma ut sig inför hela världen genom att blotta sin megalomant verklighetsfrånvända gubbsjuka kan jag inte låta bli att fascineras av hans författarskap. Och när en väns romanprojekt (Heja Linda!) fick mig att associera till ”Autisterna” så valde jag att sträckläsa om den i helgen. (Även om mina småbarn låg intill och sov så kändes min setting passande, med Ida och en drink i sängen på ett hotellrum på Östermalm.)

  Boken består av en samling spretiga fragmentariska texter, alla med en märklig jagberättare. Det är inte givet att det är samma jag, bokens titel antyder något annat, och jagberättaren berättar väldigt olika berättelser som inte stämmer överens med varandra. En åker skidor i Sandviken, en annan orsakar en bilolycka i Frankrike, en tredje träffar Brezjnev på en fest, en fjärde onanerar bort nätterna. Just onanisten, som ringer sig själv och lyssnar på upptagettonerna i hopp om att något ska förändras, känns som en illustrativ bild av ”Autisternas” berättarjag. Alla jagen är sjukligt distanserade från både sin omvärld och sig själva. Kallt registrerar de, men driver omkring som en träpinne åt det håll vågorna tar dem. Rått omoraliska, en tydlig motreaktion på hippierörelsens sjuttiotal.
  Men berättarrösten är så underlig att jag ändå får svårt att läsa in annat än samma subjekt i de olika texterna. Innan läsningen har jag en arbetsteori om att Larsson bara skildrar den manliga kåta känslolösa blicken på tillvaron, men medan jag läser så formas något mer udda. Kanske en slags schizoid personlighetsstörning? Det finns också en förtvivlan om att det skrivna ordet aldrig kan representera verkligheten:

  ”[jag] tvivlar numera på att någonsin kunna beskriva känslor i ord.” s 19

  Förordet är en kroppslig skildring av en konditor som bakar en tårta, äggen associerar jag direkt till min nye surrealisthjälte Georges Bataille, men texten är mindre sexuell och mer en fysisk skildring av hur den som skriver hoppas kunna påverka den som läser. Jag citerar avslutningen:

  ”Det är för dig jag gjort den. Bara för dig. För att jag under en hel dag ska ha förberett vad du ska ha i munnen under några sekunder, för att jag i denna förfinade sörja ska känna dig, inte bara din gom och dina tänder, utan halsen, spridas ut i din lika mjuka som hårda kropp, delta i dina kariesbildningar, ingå i din avföring, med den fördela min kunskap i dina celler, för att även i de porer jag aldrig kommer att få röra vid ha en viss delaktighet.”

  Jag vet inte, men det känns inte orimligt att Larsson inspirerats av båda dekadenterna Bataille och Husymans (som jag också läst det senaste), kanske också av Oscar Wilde. Jagen är obrydda, omoraliska i sin samtid, ekonomiskt oberoende, nitiskt detaljfokuserade i skapandet av den egna upplevelsen av tillvaron. Men Larssons berättarjag tar aldrig avstånd från sin samtid som Husymans, tar heller inte ställning för någon konst eller religion.

  Istället blir jaget/jagen vem som helst, verkar inte ha något fast att falla tillbaka på, och önskar inte heller detta (postmodernism delux), och har en glidande, likgiltig blick, känslolöst registrerandet och samtidigt surrealistiskt associerande, en blandning av det bisarra och det vardagliga. Jagen söker friheten i ett lugn som inte kan påverkas, men för mig blir det ett känslolöst ickeliv, en mardrömslik skildring av den Lundellskt manliga frihetsidealet.

  Scenerna är målande, och hela tiden överraskande. Det finns ingen övergripande dramaturgi utan spänningen ligger i detaljerna. Det krävs mycket av en författare att lyckas behålla läsarens intresse under sådana förutsättningar, men Stig Larsson klarar av det. (Min vän Linda också!)

  Jagen i ”Autisterna” gör flera pedofila nedslag. Ett övergrepp i Ryssland, den perverterade blicken inne på badhusen. De jagen får ju en klart annan känsla då jag minns Stig Larsson skandalen om att alla män vill ligga med trettonåringar. Det ger en läskänsla som skaver på fel sätt, lik den jag skrev om Nikanor Teratologen och ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. För även om det är viktigt att koppla isär konstnär och konstverk så blir det trist att förstå att författaren faktiskt delar mycket av synsättet i romanen (Teratologen gällde antisemitismen, Larsson den pedofila blicken), samtidigt som det väl finns någon slags heder att stå för det en tycker (att sedan låta det tippa över i att inte kunna ta till sig kritik, det är en annan diskussion, speaking of Horace och Stig idag).

  Den starkaste texten är den som har nummer sex, om en hjärttransplantation som blir det underligaste och kanske vackraste jag läst om hur kraften i den ungdomliga kärleken fortsätter påverka våra liv långt in i ålderdomen.

  Annars är den känsla som ändå finns bland sidorna är sprudlande tänk- och skrivglädje. Det är inspirerande läsning för en kämpande skrivare, jag förstår att detta tydligen var en viktig bok för den unge Karl-Ove Knausgård, jag kommer att använda mig av ”Autisterna” framöver.

  ”simhallarnas ljud är som en flyktig blick, omöjlig att härleda.”

  ”väggar som, om de kunde tala, skulle vara tysta.”

  ”Idag finns det ingen som tror att det finns nånting kvar om tusen år, därför finns det så få filosofer. I Grekland trodde man på en eftertid, därför kunde man tala om stora saker, idag kanske Aristoteles hade varit revyartist.”

  ”Autisterna” är en manlig mardröm, skön att släppa och få återgå till verkligheten. Boken är en fantastisk läsupplevelse. Att sedan Stig Larsson gör sitt bästa för att jaga bort sina potentiella läsare genom att prata som privatperson med samma blick som berättarjaget, det är bara för jävla sorgligt. Han väljer att gräva ned sig tillsammans med Horace Engdahl och kulturprofil-Arnault. Det gör mig ont, för det betyder att färre kommer hitta och vilja läsa ”Autisterna”.

Och omslaget! Jag förstår inte symboliken, om den finns, men visst är fotot underbart obehagligt? 

Länk, länk, för pingly. 

”Henry och June – ur den ocensurerade dagboken” av Anaïs Nin (1931, 1990)

Julens stora loppisfynd, Anaïs Nin för tjugo kronor! Den här boken är också ett utdrag ur hennes massiva dagboksskrivande, men likt ”Incest” så censurerades de först publicerade dagböckerna från episoden som skildras i ”Henry och June”, för att skydda de involverade. Nu är alla döda, och förläggaren resonerar att ingen längre tar skada av Nins skildringar (och säkert för att ”omoraliskt snusk säljer”. Men Anaïs Nin är, för den som läser henne, mycket mer än så.)

  ”Henry & June” utspelar sig i Paris året innan ”Incest” och skildrar då Anaïs träffar paret Henry (författaren Henry Miller) och June, och inleder kärleksrelationer med bägge, trots att hennes egen make Hugo väntar hemma. Det går att diskutera vilken som är bokens primära relation, upplevelserna verkar starkast med June, men det är relationen till Henry skildras mest den tar även plats på det intellektuella planet. Samtidigt ligger relationen till Hugo hela tiden som en trygg backdrop till Nins äventyrliga liv.

  Att läsa Anaïs Nin verkar alltid bli en aktiverande läsningsprocess, tankeprovocerande som att läsa filosofer, känsloeggande som att läsa stor skönlitteratur. Det är en underlig tanke att Nin skulle ha skrivit detta utan sikte på publicering, alternativt har redigeringsprocessen tagit mycket tid. Det är inga problem att förstå vem som är vem eller hur en plats ser ut, sådant som annars utelämnas i dagboksanteckningar skildrar Nin mästerligt. Sidorna bubblar av det som gör livet värt att leva, det som KG Hammar någon gång definierade som Gud, det som händer i mötet mellan människor. Fast den här boken fokuserar antagligen på ett annat möte än det den gamle ärkebiskopen avsåg. Nin skriver om vild passion, utan vare sig moraliska eller empatiska bromsar.

  Nin och Miller skrivs fram som två poler av både passionens och litteraturens magneter, han: rå, ful och kraftfull, hon: sval, ljuv och kärleksfull. Hon beskriver själv Miller som en ”en gnom, en satyr, en tysk lärd”, vilket är en utmärkt sammanfattning på de tre delar av Millers identitet som Nin intresserar sig för. De har massor av sex, men samtidigt kämpar både Nin och Henry Miller med skrivandet, och det är intressant läsning för mig själv som också kämpar med konstformen. Men de skriver inte på samma vis, har inte samma syn på livet, och inte alltid samma syn på litteraturen. Nin skriver i ett brev till Miller:

  ”När du karikerar och slår ner på saker och sliter sönder, hatar jag dig. Jag vill svara dig, inte med svag eller enfaldig poesi utan med ett under lika starkt som din verklighet. Jag vill bekämpa din kirurgkniv med alla ockulta och magiska krafter i världen."

  Jag minns att jag innan ”Incest” trodde att det var hennes psykoanalytiker Otto Rank som fick henne att förföra sin egen far, men i ”Henry & June” förstår vi att det är analytikern hon hade innan Rank, Allendy, som planterar den idén. Vi följer i den här boken Nins utforskande av sin osäkerhet, kopplar den till hur hennes far övergav henne i unga år, och hon nu lever livrädd för att förlora ömhet, närhet och intimitet. Men där blir också hennes ljugande och dubbelspel inför sin make rent vidrigt att läsa. För hon behöver honom ändå, hon njuter hans tillit och trampar på den samtidigt:

  ”Allteftersom min passion sprids ut gör min ömhet för Hugo det också. Ju större avstånd jag skapar mellan våra kroppar, desto mer exotisk förefaller mig hans fulländning, hans godhet, desto intensivare min tacksamhet, desto medvetnare är jag om att han, av oss alla, vet bäst hur man älskar. Medan han är ute och reser och jag sitter ensam känner jag mig inte bunden till honom. Jag förställer mig inte vid hans sida. Jag längtar inte efter honom, ändå har han gett mig den dyrbaraste av gåvor, och när jag tänker på honom ser jag en oändligt generös, varm man som skyddat mig mot elände, självmord och vansinne.”

  Hon ska både ha fördelarna med en tvåsam relation, och samtidigt ha passionen i förbjudna otrohetsaffärer. 

  Gah, det är frustrerande omöjligt att läsa Nin aktivt och inte börja psykologisera både henne och sig själv. Även om hon lär mig om vrede och kärlek så pressar den här boken givetvis fram tankar om otrohet. Och Nin här blir väldigt underlig, och jag förstår att hon inte är så befriad från skam som jag tänkte då jag läste ”Incest”. Jag blandade ihop att våga skriva skamlöst med att leva skamlöst. För hon är inte omedveten om att det hon gör riskerar göra illa de hon älskar, ändå vågar hon inte säga vad hon känner. Istället smyger och ljuger hon. Otrohet, till skillnad från flersamhet, bygger på oärlighet, och i mina högtravande tankar om tillvaron är det scenarion jag inte kan förstå. Eller, jag kan förstå att det händer en gång. Eller att någon som inte egentligen bryr sig om sin partner inleder otrohetsrelationer. Men Nin visar varför vissa väljer att leva dubbel- och trippelliv för att leva ut sina egna känslor, i ständig risk att såra andra. Hon gör det väl, ändå förstår jag henne aldrig till fullo, men det har antagligen att göra med att en av mina stora terapigrejer är att ibland våga sätta mig själv före andra. Nin har uppenbarligen inga problem att göra det. Läsningen landar aldrig i att legitimera otrohet, och det är inte heller Anaïs Nins ansats. Hon skildrar sig själv och sin, ibland väldigt egocentriska, upplevelse av livet. (Sen blir det rent komiskt emellanåt, som när Miller inte förstår hennes skrivande jämför hon sig med ”Odyssen”.)

  ”Jag skulle kunna bedra den störste och finaste mannen på jorden. Otrohetsidealet är ett skämt.”

  Jag antar att alla som skriver tusentals sidor av välformulerade dagböcker, fullt publicerbara, har en narcissistisk ådra, något Anaïs Nin själv också reflekterar över, och som Miller påpekar. Men hennes dagböcker har fortfarande magiskt värde för andra, jag växer av att läsa hennes lyhörda sätt att uppleva och skildra känslor. Genom sina dagböcker låter hon oss leva med i hennes version av hennes liv. 

  Detta är en oerhört märklig, mycket läsvärd, kärleksskildring, även för den som inte själv vill vara otrogen, men är sugen på att problematisera passion, förälskelse, sex och kärlek. 

Köp på ditt antikvariat, men länkar för pingly. Här, här, här, 

Finns filmatiserad, men jag har inte sett.Uma Thurman spelar June. Trailer här.