lördag 29 juli 2017

"Lift" av Hanna Wikman (2010)

En av de egenskaper som markerar något som 'stor litteratur' för mig är en unik berättelse. En röst som inte vanligtvis kommer till tals, som belyser någon del av samhället som sällan skildras i böcker. Hanna Wikmans ”Lift” är just en sådan bok. Jag känner till viss del att det här är bitar av min egen berättelse, bitar jag tappat bort. Inte för att jag är hbtq, kvinna eller har liftat jättemycket. Känslan infinner sig ändå. Det är stort.

”Lift” handlar om rastlösa Jonni som varje sommar lämnar Gotland, sin flickvän och timanställningen på hemtjänsten för att lifta planlöst runt om i Europa. Hon utsätts för ett övergreppsförsök i inledningen, men räddas oväntat av Liv. De två liftar sedan vidare tillsammans i ut världen och in i varandras sinnen.
Boken undviker att bli enbart en romantiserad verklighetsflykt, Jonni lider många kval som vi får dela och lära oss av. Om ansvar, känslor och vad det betyder att vara självständig. Men boken kittlar mig i sin beskrivning av att leva i periferin, i utkanten av normsamhället. Det kittlande i att planka. Att prata med alla. Att snatta. Att vara uppfylld av DIY. Att självklart dela allt. Att ockupera. Att våga känna. Våga drömma. Och våga göra det en känner eller drömmer.

Liftandets form skapar mänskliga möten på ett vis ingen annan resform gör, och det skildrar Wikman vackert. Alla får vara människor vars historier är värda att lyssna på. De socialt utslagna, de av andra bortglömda. De gamla. De unga. Och alla andra. (utan att falla i någon liberal tankefälla där allas åsikter är lika mycket värda, Jonni har stort patos och inspierar i sitt sätt att säga ifrån när någon säger eller gör något hon inte håller med om.)

Texten får mig att vilja vråla. Och leva. Och vilja slå mig ihop med andra personer som också fått nog av vita män med mycket pengar och lite verklighetsförankring.
- Och fantasiförankring, säger Maggie när jag berättar hur det känns. De har helt akut brist på föreställningsförmåga.”

”Lift” är underbar att läsa, och direkt livräddande i min alienerade vardag i den vita medelklassen där alla är lite rädda för varandra. Tack Hanna för att du påminner mig om vem jag är! Var jag kommer ifrån! Vem jag vill vara!

Det är också uppfriskande att karaktärerna får vara hbtqpersoner utan att det utgöra den primära handlingen. Sen har jag svårare att bestämma vad jag tycker om bokens andra halva. Jag gillar generellt surrealism, och det knottrar lite likt Zac O'Yeah i Lift på ett kul vis. Så å ena sidan tycker jag att kärlekshistorierna och liftandet är tillräckligt spännande och välutvecklade att de enkelt på egen hand kunnat skildras utan surrealistiska delar. Å andra sidan är begravningen ett läsminne för livet. Och kanske är det just det som är grejen, när en ska berätta om liftandet. För det blir alltid fler historier, fler äventyr, fler personer. Mer av allt.”Less is bore” som en karaktär uttrycker det.

Dialogen sviktar lite ibland, känns lite krystad och jag har vid några tillfällen svårt att följa vem som säger vad. Men känslan Hanna skildrar får mig att skämmas över att jag inte läste den här när den kom. Hanna fanns i min bekantskapskrets i den utomparlamentariska vänstern i Göteborg kring 2010, men på den tiden såg jag ned på skönlitteratur och tänkte omedvetet bara på facklitteratur som värd att leva. Men nu sprang vi på varandra på Neurosis-spelningen häromveckan och jag påmindes om att hon skriver och blivit publicerad. 
Och, för perspektivet, hade jag läst boken tidigare hade den antagligen inte kunnat fylla en så viktig funktion som den nu gjorde.

Nu väntar jag med spänning på hennes nästa bok, som enligt ryktet är på väg att släppas! 

(Köp här, här eller låna bibblan.)

måndag 24 juli 2017

”The martian” av Andy Weir (2011)

Hade jag fått läsa den här boken när jag var tolv hade jag kanske blivit lyrisk och sorterat in den i min drömmande hjärna på samma ställe som ”Robinson Crusoe”, ”Den hemlighetsfulla ön” och random-MacGyver avsnitt. Det vill säga, i kategorin "orealistiskt ingenjörsrunkande utan trovärdiga personporträtt". 
För det måste vara det som gör att boken blivit en modern klassiker, och Hollywood-filmatiserats med Matt Damon i huvudrollen. Att så många småkillar, oavsett ålder och kön, går igång på problemlösandet. Boken får beröm för sin verklighetstrogna skildring av rymdfärder, och förvaltande av hård scifi-genrén. Men inga mjuka värden är verklighetstrogna. När jag nu läser den blir jag riktigt provocerad av frånvaron av mänsklighet. Jag började efter ett tag hoppa över alla kemiska teorier och beskrivningar av modifierade syrgastankar och slangar, men läste ändå ut boken i hopp om att den sexistiske, ta-allt-som-det-kommer-och-med-en-klackspark, och helt overklige huvudpersonen skulle dö på Mars. Inte den känsla jag tror författaren avsett att skapa, men hur ska jag kunna bry mig om en karaktär jag inte får lära känna? Som inte är rädd när han borde vara det? Som inte blottar sig? Som inte ältar eller oroar sig i sin ensamhet? 

Narrativet är som en blogg, skrivet av en ensam astonaut som efter en osannolik olycka lämnas ensam kvar på Mars, med lite rymdbilar, några tält och en provisorisk rymdbas. Där börjar han sin kamp för överlevnad genom att hålla på med syre och koldioxid och rymddräkter och potatisodlingar och tält och signalsystem och så vidare. Ingen personlig kris! Alltså för att förtydliga, boken handlar alltså om en person som lämnats ensam kvar på planeten Mars, och han genomgår aldrig någon chock eller kris. Han bara börjar lösa problem efter problem, oändliga till antalet, med kommentarer som ”Hell yeah!”, ”Fuck it!” och ”Gay probe”. Vi får knappt veta något om hans liv innan olyckan, mer än att han är ingenjör och botaniker och att inget av de yrkena ”has helped me get laid.” (Är det här det förväntas jag ska känna med karaktären!?) Vid några oväntade olyckor/händelser byts så narrativet och blir tredje person för bara någon sida innan det återgår till hans bloggposter. Så får man väl inte göra!?
Parallellhistorien om vad som händer på jorden får Nasa att verka som High Chapparall.

Jag lär mig en del teknikaliteter kring hur rymdfärder, men det enda i övrigt intressanta tankarna som boken väcker (förutom ”varför är det här så dåligt?”) är kring vilka liv som är värda att rädda. Jag har svårt att avgöra om NASA faktiskt skulle ägna miljarder på att försöka rädda en ensam astronaut. Men kanske är det så, men då blir också diskussionen rymdfärder eller lösa jordens problem först väldigt aktuell. För vilka liv är värda att rädda? Det här är däremot inget som nämns alls i boken. Det är bara helt självklart att Kina offrar en forskningsraket, USA kör sönder ett helt rymdskepp och fem astronauter leker cowboys med sina egna liv för att rädda en sjätte. Jävla dumheter.

Gillar du trovärdiga personporträtt och vackert skildande av känslor så kan du skita i den här boken. Gillar du formler och uträkningar så kan du väl läsa den antar jag.

(Köp inte här, här, här, här, här)

lördag 22 juli 2017

”Amerikana” av Don Delillo (1971)


Bitter postmodern satir om sjuttiotalets USA, med ett knivskarpt och kärnfullt språk. Samtidigt som det finns vissa vibbar av både Jack Kerouac (resandet, letandet), Karl-Ove Knausgård (skildrandet av människors beteenden), Ernest Hemingway (det hårda, kompromisslösa språket) och Naomi Klein (reklam- och konsumtionskritiken). Men Delillo är mer cynisk än de andra, helt ickeförlåtande i sin människosyn. Det här är ingen hjärtlig berättelse. 

Vi får följa en populär filmare som i en flyktig medievärld redan som relativt ung byggt sig ett namn och en position, vilket nu verkar göra honom mer frustrerad än trygg. Trots att han är vit, snygg och framgångsrik (eller just därför?) skiter han i allt det han byggt upp, och ger sig av på en husbilsresa genom USA i jakt på att hitta något värt att skildra, något värt att känna, något som är verkligt. Men inget fungerar, inte samhället, inga relationer, inga arbeten. Kapitalismen har urholkat alla individer, inget har något värde i längden och allt flyter omkring. Det slår mig att dagens hipsterkultur inte är den första att missta konsumtion för konst. Eller kanske snarare har hipsters funnits längre än jag förstått.

”Det fanns ingen tid att komma ihåg något eftersom det alltid dök upp något annat – en ny storfilm, en tjusig ny pub eller restaurang, en härlig ny herrbutik, boutique, skidbacke, beach house eller rockgrupp.”



Delillo väcker också tankar kring manlighet, även om jag tror att han kanske snarare avser att mänskligheten har svårt att knyta an till varandra, svårigheter att hitta något att tro på, något bestående, något med riktigt djup. Vår huvudperson föredrar till exempel att vakna ensam, eftersom ensamhet inte kräver några löften. En annan vacker formulering som fastnade hos mig var en om mode:

”Alla färger är i grunden grå, så länge alla bär den”


Med sina briljant iakttagande meningarna blottar Delillo den lilla, materiella människan. Delillo river den amerikanska drömmen i pyttesmå bitar och lämnar oss att tänka ut vår mening själva, utan konsumtion, reklam eller materialism.
Jag har läst den nya, välgjorda översättningen av Caj Lundgren (som också översatt bland annat ”Apelsin med ett urverk”. Jag förvånas inte över att höra att Delillo brukar nämnas i nobelprissammanhang, svindlande att detta är hans 36 år gamla debutbok! Det ska bli intressant att läsa något av Delillos nyare verk.

(Köp här, här, här, här, här, här)

söndag 16 juli 2017

”Make something up – stories you can't unread” av Chuck Palahniuk (2015)

Unnade mig en novellsamling av Chuck Palahniuk! (Jo, precis han som skrev Fight Club). Hans böcker och novellsamlingar står på en kär plats i min bokhylla. Värmer mitt hjärta, traumatiserar min hjärna. För den som inte läst Palahniuk kan titeln kanske låta morsk, men jag går i god för att han med råge fyller ut påståendet med sina intelligenta humor, skärande samhällskritik, omtumlande tänkvärdheter och rent äckliga perversioner. Kanske minns jag inte alla novellerna om några månader, några satte sig garanterat. Men ingen vill jag ha oläst, men sen gillar jag ju att bli provocerad och utmanad också.
Snabbt beskrivet kanske en kan säga att hans författarskap är som att korsa en filosofisk syn på samhällsfrågor, med mitt hemliga surfande i fjortonårsåldern. Stora existentiella frågor mixas ned till hanterbarhet genom djurporr, virussjukdomar, tumörer, mordoffer, våld och kroppsvätskor.
Exempelvis har novellen Zombies har inget att göra med populärkulturens myt, utan är istället författarens sätt att hantera tonårsdepressioner. Istället för att ta livet av sig har tonåringanra upptäckt att de kan göra en slags DIY-lobotomering genom att använda defibrillatorerna på allmäna platser till att ge sina hjärnor elektriska stötar.

”They have smoking-hot-bodies and the brains of infants. They have the best of both worlds.”

Och Inclinations kan vara det närmaste en respektfull kärlekshistoria författaren någonsin kommit, men det förstår vi förrän i slutet. Red Sultan's Big Boy hanterar internetkultur och pengar. Den är också en av de noveller som jag garanterat inte kommer att glömma. The Toad Prince kommer jag inte heller skaka av mig, kanske det mest fysiskt motbjudande jag läst, ett bisarrt inlägg i debatten om skönhetsoperationer och kroppsmodifikationer. De båda novellerna väcker också vidare intresse då Palahniuk ska ha skrivit noveller som fått folk att svimma, men ingen av de båda nämns i de sammanhangen. Det finns alltså grövre..

Många av novellerna följer gärna mönstret att han börjar skildra en ful, undanskuffad men fullt existerande samhällsföreteelse (tex. ett prostitutionsområde i Hamburg) med vilken han fångar mitt intresse. Därefter hinner Palahniuk oftast lämna den helt, på sin höjd refererar han till inledningen med en rad eller två. Med andra ord, det är helt jävla omöjligt att försöka förutspå vad som ska hända. Så proffsigt att jag får gåshud!
Ett annat mer generellt tema jag tycker mig se är hur hans huvudpersoner uppslukade i någonslags lurendrejeri, som initialt verkar som perversa galenskaper men som Palahniuk lyckas få trovärdigare längre fram i historien. Sällan försöker de lura åt sig pengar, istället jagar de på olika sätt efter kärlek, uppmärksamhet och närhet. Ingen av hans karaktärer känner sig någonsin värda att älska, de måste lura åt sig kärlek. Och här tror jag tyvärr att Palahniuk, med provokationen som verktyg, har vår civilisation vid strupen, trots att det gör otroligt ont att erkänna det. För Palahniuk hatar oss inte, han hatar vårt sätt att göra oss själva små och rädda. Han förstår varför vi beter oss illa, varför mörker, fulhet, perversioner, andras olycka och avvikande beteende frestar oss.


”..everybody looks a little crazy if you're looking close enough, and if you can't look that close then you don't really love them. … .and if you keep waiting for somebody perfect you'll never find love, because it's how much you love them is what makes them perfect.”

Cyniskt och nihilistiskt, oftast tänkvärt – men alltid underhållande! 

(Köp här, här, eller billigare på Scifibokhandeln) 

torsdag 13 juli 2017

”Turbonegro – Droger, deathpunk & denim” av Håkon Moslet (2007)

Jag är så svag för musikbiografier, och hittade den här boken för 40 kronor i Grebbestad, om ett band jag älskat mycket och som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Turbonegro! Läser du ända till slutet lovar jag avslöja vilken av dem jag alltid varit smygförälskad i..

Turbonegro är det norska band som, bortsett black metal, gjort störst avtryck på internationell punkrock. Med sin urspårade blandning av bredbent rock, böganspelningar, jeans och provokationer har de älskats och hatats sedan starten. Med en genomtänkt, visuell och stöddig liveakt snuddande nära performancekonst. Exempelvis valde de homovibben utifrån tanken ”Vad är punkare och hårdrockare mest rädda för?”
Boken är uppkäftigt skriven, av en norsk musikjournalist som inte anstränger sig för att dölja att han är en stor turbofan. Det är fantastiskt skönt med en rockjournalist som inte framhäver sig själv, men i den här boken lyser han väl mycket med sin frånvaro. Akademikern i mig undrar var källorna är? Uppenbarligen har han kommit dem in på livet på ett sätt inte många har, Tubronegro har gjort sport av att inte svara allvarligt på intervjuer och bygger hela tiden på myterna om sig själva.
Vi bjuds på anekdot på anekdot på anekdot. Allt roar mer än oroar. Vi bjuds också grundliga genomgångar av varje studioalbum, på det nördiga fanets vis. Emellanåt blir det tyvärr fånigt okritiskt hyllande, det staplas livebeskrivningar som om inga spelningar följde några mönster utan det alltid var ett kreativ utlopp av känslor. Och visst, Turbonegro är ett underbart liveband, men till och med lilla jag har sett dem tillräckligt många gånger för att exempelvis känna igen Påls inövade skutt upp på keyboarden. Inget fel i det, men nyansen saknas i boken, och då kan man fundera över vad mer som utelämnas i hyllningen.
Boken marknadsförs som ”Nordens The Dirt”, men innehåller inte alls lika mycket sex som The Dirt. Däremot en del rent fåniga kommentarer om ”erövringar” bandmedlemmar gjort, och jag blir provocerad (på ett dåligt sätt) av hur en så fin bok med bilder och illustrationer kan få gå i tryck med så många stav- och syftningsfel. Men det är nog översättarens fel snarare än författarens.

Rocknörden i mig gottar sig åt detaljer som exempelvis att Turbo gjorde en turné på nittiotalet med parollen ”Free Burzum!”, och att Necrobutcher från Mayhem och Happy-Tom är barndomskompisar, att Mastodon trots sin egen storhet frivilligt var förband till Turbonegro. Mer besviket konstaterar jag i slutet att boken kom redan 2007, och sångaren Hank Von Helvetes slutgiltiga uppbrott med gruppen finns därför inte med. Mycket av Hanks demoner och drogproblem hanteras i boken, men jag saknar djup om hans ångest, och jag skulle gärna läst mer om hur han hittade Gud. Eller om Happy-Toms depressioner. Och så vidare. Men djup är inte Tubronegro. Intelligent med genomtänkt ytlighet, men utan djup.

Och det slår mig med full kraft vilken hycklare jag är, som älskar Turbonegro, men dissat Eddie Meduza för hans barnslighet. För Turbonegro är otroligt barnsliga, kompromisslösa och krångliga. Barnsligt och genialt behöver inte vara motsatser.

(Och det var den feminine leadgitarristen Euroboy som jag önskade skulle upptäcka min förälskade blick i mitt finniga fejs i publikhavet..)

torsdag 6 juli 2017

"Evig natt" av Michelle Paver (2010)

En riktigt nagelbitare, som bjuder på både sträckläsning och kalla kårar. Dessutom är den existentiellt omtumlande på det vis den bästa skräcken ska vara.
Narrativet är klassiskt, en dagbok förd av en radiooperatör på en ödslig forskningsbas i Spetsbergen på Svalbard som i den ständiga polarnatten börjar uppleva och se saker som inte går att förklara. Jag läser allt djupare i historien och börjar rysa "av skräck för livlösheten därute". Välskrivet och vackert, men emellanåt stör jag mig på översättningen (tex. osannolikt att en ung engelsman skulle kalla samer för "lapparna"). Titeln är bra, men den engelska titeln "Dark Matter" ger mer rättvisa åt historien, då vår berättare slits mellan det fysiskt mätbara och det okända. Han funderar intressant om spöken kan vara en slags fysisk laddning som stannar kvar på en plats. Men kan de isåfall påverka på annat vis än skrämmas?
Slutet är oväntat och mycket ruskigt, men det jag tar med mig är berättarens underbart svindlnde reflektioner om mörker och evig natt.
"Det är mörkret som är det sanna, äkta. Det är vi som står för avvikelsen. Små glimmande gnistor på ytan av den här snurrande planeten - och runt planeten, mörker."
"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle höra en."
Känner att min trötta mobilrecension av den här boken ger den inte sin fulla vidd. Tro mig, gillar du skräck som är djupare än monster-som-plötsligt-hoppar-fram så läs den här boken!