”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”The Magus” av John Fowles (1966, 1977)

I vinter var jag första gången på antikvariat Verklighetsflykt i Gamla Stan i Stockholm. Jag hade bara tio minuter på mig, tröskade snabbt hyllorna av ockultism, obskyr scifi och fantastik, snusk och gammal briljant poesi. För mig en alldeles underbar plats, bara vetskapen om att den finns i världen ger mig hopp och värme. Jag norpade åt mig ”The Magus”, betalade och for hem till Göteborg, kände tomrummet efter Vansinnets berg, men tröstade mig snart i insikten att ha fått med mig en skimrande pärla till roman.

  Vi följer en cynisk engelsk jagberättare, en tydligt manlig blick på tillvaron, som det uttrycks i romanen: en som ser världen i objekt, medan kvinnor primärt ser relationerna mellan objekt. Jaget, Nicholas Urfe, glider mellan kärleksrelationer, föraktar det mesta, är trött på livet. Efter en kraschad relation väljer han att söka en lärartjänst på en grekisk ö för att bryta sina mönster. Förälskar sig först vid öliv och närheten till den grekiska mytologin och historiska landskapen, men tröttnar på det också. Samtidigt för underliga sammanträffanden honom närmare och närmare den avskilda delen av ön, där en gammal krigsförbrytare för andra världskriget sägs leva i avskildhet. Vår berättare snubblar snart rakt in i den mytomspunne mannen:

  ”- I only came for a glass of water. This is..

  - You came here to meet me. Please. Life is short.”

  Och därifrån tar historien skruv på riktigt.

  Det här är sexfemtiohundra sidor briljant mindfuck, som väcker stora frågor. Vad är verkligheten, vad är påhittat? Finns det en gräns emellan? Var går den? Och vad får en människa att våga förändra sig, går det att tvinga en annan till att bryta sina mönster? Hur överlever en ett stort trauma? Vad gör krig med en människa? Hur känslomässigt ärliga är vi mot oss själva, mot varandra? Och, vad är ens känslor? Vilka är vi egentligen!?

  ”The Magus” tar mysteriet att vara människa på allvar, och tvingar till tankar. Fowles visar hur att vara förtrollad visserligen är att sluta vara rationell, men att det inte betyder att en slutar vara människa. Fowles menar snarare tvärtom, tror jag. Att det är då vi låter oss förtrollas som vi är närmast vår mänskliga essens. Då vi tillåter oss känna och leva i känslorna.
  Hela romanen är också en framskriven gestaltning av hur mysterier behövs som drivkraft för den sökande, varje svar given från någon annan är en liten död, en återvändsgränd. Bara jag själv kan landa i hur jag vill uppfatta världen, men jag kan ta hjälp och styra och forma min tillvaro.

  Alltsammans tydligt esoteriska budskap.

  Det finns en skitsnygg nyöversatt svensk utgåva på Modernista, men titeln gör mig tveksam. ”The Magus” har på svenska blivit ”Illusionisten”. Det antyder att en stor del av det ockulta, det esoteriska, det magiska innehållet förbises?

  The Magus är ett kort i Tarotkortleken, Magikern, som utgör kopplingen mellan det gudomliga och verkligheten, som trixar med vår självuppfattning, kan hjälpa till förändring och så vidare. Och ockult magi är tydligt invävt i romanen, det är inte ”illusioner” de håller på med. Eller ja, isåfall skulle nog romanen mena att att varje uppfattning av tillvaron är en illusion. Jag kan inte något om Tarot, och har ju inte läst den svenska versionen, men ställer mig tveksam till att tona ner magin med den här boken. Romanen gör tarotbetydelsen av The Magus tydlig. Magi är att förändra något med viljan, skapa något nytt där det tidigare inte fanns något. Min vän som är psykolog brukar säga att hans jobb till 80% går ut på att få patienterna att upptäcka hur de är aktörer i sitt eget liv, och att de kan påverka sin tillvaro, sina tankar, sina upplevelser. I samma område rör sig magikern, men med helt andra, totalt ovetenskapliga, ofta mer radikala medel.

  ”The Magus” är en skattkista av mirakler, mysterier och mytologi, och jag missar massor. För, som litet exempel, vad är egentligen Sade-citaten på franska som inleder varje romandel? Eller de insprängda latinska oöversatta grejerna? Mysterier! Gåtor väcker nyfikenhet, som förtrollar, som ger krydda och som får mig att förstå mig själv bättre.

  ”We shall not cease from exploration.”

  Jag kommer att läsa den här boken fler gånger.
  Och, jag kommer att fortsätta komma tillbaka till Antikvariat Verklighetsflykt.

  Du borde också göra det.

  För, hur kan vi veta vad verkligheten är, om vi inte letar efter gränsen?

(Tydligen finns romanen filmatiserad. 

Adlibrislänk för pingly (här, här, här, här), men köp den här på ditt antikvariat istället. Köp allt som går på antikvariat! På samma sätt som att du ska beställa nyutgåvor direkt från småförlagen, måste vi supporta. Dessa litterära underdogs behöver oss.

Bloggen firade 25000 besök häromveckan. Kul för mig att ni hittar hit, att det verkar ge er något. Jag har kul iallafall.)

”I avgrunden” av J-K Huysmans (1891, 2017)

   ”Faktiskt är de enda människor som är värda att lära känna antingen helgon, brottslingar eller galningar [..] Förnuftigt folk är per definition intetsägande, eftersom de bara maler på i evighet om sina trista och torftiga liv.” 

  Jag fortsätter att läsa igenom Alastor Press fina översättningar av urdekadenten J-K Huysmans. ”I avgrunden” följer jag ännu ett halvhjärtat maskerat alterego till författaren, Durtal. Likt des Esseintes i ”Mot strömmen” är Durtal också djupt äcklad av sin ytliga samtid, och längtar efter ett mer meningsfullt liv. Han söker i konsten, men framförallt i religionen och spanar trånande på klosterlivet men,

  ”Han tänkte på klostret ungefär som en prostituerad tänker på att söka sin tillflykt i en bordell där hon undkommer gatans faror, slipper bekymra sig om mat och hyra, och inte behöver tvätta och stryka.”

  Huysmans lyfter igenom Durtal igen fram medeltiden som visserligen mörkrets och vidskeplighetens tid, men också smärtans och det utsöktas tid. En tid för konst, religion och stora tankar. Artonhundratalet har visst ”inte åstadkommit annat än förfalskandet av mat och mer sofistikerade varor”. Och jag tror att det är positionerandet mot kapitalismens varufiering och modernismens avståndstagande från det heligt meningsfulla som gjort Huysmans till en av dekadansens kanske viktigaste författare.

  Det är väl ingen stor spoiler att Durtal i nästa bok (”En route”) kommer bli katolik, på samma vis som författaren själv (de fotspår som Houellebecqs huvudperson i ”Underkastelse” utforskar), men i ”I avgrunden” balanserar Durtal fortfarande på tröskeln till den organiserade tron och sneglar över axeln mot ockultismen. Durtal vurmar för medeltidens kyrka kontra sin samtida:

  ”Idag hatar Kyrkan de fattiga och mysticismen dör i ett prästerskap som tyglar brinnande hänförelse, predikar andlig måttlighet, kyskhet i sina postulationer, sunt förnuft i bönerna, ja, själens bourgeoisie!” 

  Durtals sökande går i romanen dels genom samtal med katolskt och esoteriskt kunniga, och dels genom en redogörelse för en bok om markisen Gilles des Rais som på fjortonhundratalet ska ha stridit tappert vid sidan av Jeanne d'Arc mot engelsmännen. Därefter ska han ha förtappats, funnit satanismen och blivit historiens första seriemördare med hundratals bestialiska barnamord på sitt samvete. Durtals tes är att både Jeanne d'Arc och Gilles des Rais varit uppfyllda av någonslags helig ande, av förhöjd mening, bägge exempel på själens motpoler, ingen av dem vansinnig. För att utreda Gilles des Rais, och förstå varför vissa gör gott medan andra gör ont, börjar Durtal jaga tillträde till en samtida satanistisk svart mässa.

  ”I avgrunden” är känd för att vara den av Huysmans böcker som handlar om ockultism, astrologi, runmagi och kanske framförallt om satanism. Jag börjar givetvis googla loss. Referenserna till alla de metalband som skrivit om Gilles des Rais är otaliga. Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” handlar om honom, Cannibal Corpse har påstådda citat i albumkonvolut, en barndomsbekants kommande blackmetal-album har tagit hela sitt namn från ”I avgrundens” originaltitel. Gilles des Rais är också varulvsskurk i en ny variant av Castlevania. Och så vidare.

  Jag letar mig fram till ett transkriberat föredrag på ämnet des Rais skuld som skulle hållits på Oxford 1930 av Aleister Crowley, men förbjöds. Sedan snubblar jag över bloggen ”Gilles des Rais wasinnocent”, som är en underlig plats på internet. En engelsk och franskläsande kvinna som gjort till sin livsuppgift att bevisa att markis des Rais inte var det monster som han målas upp som. Istället var den engelska inkvisitionen som dömde honom och spred rykten om påstådda kopplingar till Satan, för att minska kraften i eventuellt martyrskap (kom ihåg Jeanne d'Arc..).

  Jag är definitivt inte tillräckligt insatt i frågan om Gilles des Rais skyldighet eller oskyldighet, min hjälte Georges Bataille verkar till exempel varit övertygad om hans skyldighet. Men för ”I avgrunden” gör det ingen skillnad, annat kanske än för den som missförstått och läser romaner i jakt på objektivitet.

  Och, samtidigt är det värt att nämna att den som läser ”I avgrunden” för det transgressiva riskerar bli rejält besviken. Romanen innehåller absolut några gränsliga övertramp, men utgörs ändå primärt av långsamma samtal med långa teologiska utläggningar, som lutar mer åt katolicismen än satanismen.

  Jag ser fram emot att läsa ”En route”, för även om jag förstår skillnaden mellan institutionaliserad maktutövning och individuell tro så har jag svårt att tro att Huysmans kommer övertyga mig om att katolicismen är speciellt mycket mer än en struktur för att låta präster våldta barn. Samtidigt, är det någon författare som ska lyckas så är det kanske han. Jag får allt erkänna att ”I avgrunden”, i motsats till mina förväntningar, snarare tog mig ett steg närmare Jesus än längre bort. Därmed inte sagt att jag blivit kristen, men Huysmans magi hjälper mig att göra tillvaron helig, och kyrkklockor kommer till exempel aldrig mer låta på samma sätt.

  Jag reagerar på att den satanism som Huysmans skriver fram är den rena ondskan. Det är blod, offer och tortyr för gärningens egen skull, och landar långt ifrån den nutida nietzscheanska tankegods som jag intresserar mig för. Den som inte håller på med demoner eller handlar om att få makt genom att plåga andra, utan genom att lära känna sig själv och ta sin upplevelse av tillvaron på allvar, som visar att vi kan göra tillvaron magisk genom att iaktta hur våra sinnen filtrerar upplevelsen av vår existens, som landar i att vårt medvetande är något att vårda och utveckla, snarare än dränka i förströelser. Att tillvarons kärna finns inuti oss, och inte i några regelverk utanför oss. Men när jag skriver fram det så inser jag att Huysmans antagligen skulle hålla med om det mesta, fast kalla det för mysticism.

  Huysmans fortsätter inte vara aktuell för att han är fantastisk på att gestalta känslor eller skildra miljöer. Kärlekshistorien är ofta direkt skrattretande. Nej, jag tycker att hans storhet ligger i den breda kunskapsbas han skriver från, en andlig vilde med en elitistisk kulturdyrkande syn på världen ger en inspirerande grundposition, som jag utläser ungefär som: tillvaron har den mening vi ger den. En insikt som har mycket att ge vår flytande postmoderna samtid, där allt tommare ytlig rationalism gör att vi är många som vinglar hejvilt genom existensen.

  Intressant är ändå hur jag faktiskt initialt ligger ovetande på lässoffan och lyssnar på Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” medan jag läser inledningen av ”I avgrunden”, när några ord letar sig genom min läsning. "Gilles De Rays – the perverted son". Jag hajjar till och kollar upp texten. Sammanträffande skulle väl de flesta säga. Inspirerad av Huysmans och Jung ser jag hellre synkroniciteten i det. Det blir roligare så.

Min utgåva är tjusigt översatt av Elias Wraak, men tyvärr saknar den förordet som Nikanor Teratologen skrev till den första versionen av Wraaks översättning. Jag förstår valet att plocka bort denne kontroversielle herre, men blir ändå mycket sugen på att få läsa hans tankar om Huysmans och ”I avgrunden”. 

Och just det, länk, länk, länk för pingly, men köp alltid direkt från förlaget. "I avgrunden" är billigare från Alastor, och dessutom går mer pengar till de som faktiskt gör allt det här slitgörat med att översätta obskyr litteratur för mig, och er, att förkovra er. Dit och supporta, för tusan!  

”Mot strömmen” av J-K Huysmans (1884, 2013)

Namnet J-K Huysmans dök upp i min värld då jag läste Michel Houllebecqs ”Underkastelse”, och jag googlade loss lite på namnet, fascinerades av artiklar om denne urfader till dekadensen som litteraturform. Träffarna berättade om en författare som hanterar ockultism, katolicism, djupa relationen till konst med mera. Jag lade hans titlar på att-läsa-listan. Och sedan föll jag för frestelsen på Bokmässan, då de vackra utgåvorna i Alastor Press monter verkligen ropade på mig. Att förläggaren Andreas Lundberg hann lägga in några varma ord gjorde inte suget mindre.

  ”Mot strömmen” kom ut första gången 1884, en svensk censurerad översättning först 194 och sedan i den version jag läst, på Alastor press 2004 och i ett nytryck 2013. Den handlar om enslingen Des Esseintes, en konstälskande och ekonomiskt oberoende markis som i romanens inledning drar sig tillbaka från Paris och börjar bygga sin tillvaro i ensamhet (med tjänstefolk, of course). Han ser sig själv som mänsklighetens essens, och de flesta andra som delar av en äcklig och idiotisk pöbel. Till stor del är ”Mot strömmen” en slags välinsatta kulturella essäer med bitsk ton då des Esseintes skapar sin nya, eremittillvaro.  Jag läser med stor glädje fantastiska litterära gensvar till klassiska konstverk (tex Moreaus L'Apparition eller Bresdins Comédie de la Mort. Alastors utgåva innehåller dessutom tryckta versioner av flera av konstverken!), redogörelser för hur ett förädlat luktsinne fungerar eller vilken mat som passar huvudpersonens smaklökar bäst.

  Des Esseintes genomför sina äventyr hemma i läsfåtöljen, och det verkar ha blivit en grej för de dekadenta överlag. Idealbilden var att inte resa fysiskt, utan snarare mentalt genom att låta sig triggas av konst. Aldrig låta verkligheten riskerar att förstöra en bra drömbilder, den egna upplevelsen är viktigare än verkligheten.

  ”Hela hemligheten är att man förstår att låta sig ryckas med, kan koncentrera sin själ på en enda sak, till den grad i stånd att bortse från verkligheten att hallucinationen infinner sig och har förmågan att ersätta verkligheten med en drömd verklighet.”

  ”Mot strömmen” är en kavalkad av kulturknutte-runkande, och jag älskar det. Huysmans och de andra dekadenta författarna gör sitt bästa med att fylla det hål efter religionen som moderniteten skapat, och de gör det med konsten. Och, utan att ha läst om ”Dorian Grays porträtt” tänker jag att just synen på konst som totalt uppslukande, meningsfull just genom sin onyttighet, var det som gjorde ”Mot strömmen” till Oscar Wildes fickbibel. (Kanske är det till och med så att ”Mot strömmen” är den giftiga bok som puttar Dorian Gray i fördärvet?)

  Men där Dorian Gray lever ut sin dekadens i sinnliga upplevelser bland sex och droger har des Esseintes i ”Mot strömmen” redan klarat av den delen av den dekadenta tillvaron, och drar sig i romanens inledning tillbaka och isolerar sig från sin samtid.

  ”Som en eremit var han mogen för ensamheten, plågad av livet och förväntade sig inget mer av det; och som en munk var han överväldigad av en gränslös trötthet, av ett behov av lugn och ro, av en önskan att aldrig mer behöva ha att göra med världsligt folk som, enligt honom, var nyttomänniskor och kretiner.”

  Des Esseintes menar att konsten är allt. Naturen har spelat ut sin roll, den är enformig och enkelriktad, följer den sina mönster. Den bisarra, äckliga, fantastiska delen då han handlar krukväxter givetvis på samma anala, noggrant planerade vis som allt annat han köper, överraskar mig, vi vet ju att han hatar naturen, tills vi får förstå att han valt de mest motbjudande och konstiga växterna att pryda sitt hem med, just för att narras med Naturen.

  ”Ja, när epoken i vilken en talangfull människa dömts att leva är trist och idiotisk hemsöks konstnären, kanske utan att ens veta om det, av längtan till ett annat sekel."

  Längtan efter att leva i en annan tid får mig att tänka på då den norske konstnären Odd Nerdrum och hans son var med i Skavlan i höstas och talade om att en kan välja vilken tid en vill leva i. Det är en spännande tanke, och även om det ät tröstlöst att önska sig till en annan tid finns faktiskt få saker som hindrar en att, på dekadent vis, utforska historien mentalt och hitta de tider som passar en själv. Huysmans vurmar särskilt för medeltiden, då konsten och religionen tog plats i tillvaron på ett annorlunda, mer, uppvärderat, elitistiskt och finslipat, sätt, än slutet av artonhundratalet.

  Men, jag vet ju att Huysmans blev katolik senare i livet, något som också hanteras bland annat i böckerna ”I avgrunden” och ”En route” och som jag kommer skriva om framöver, och ”Mot strömmen” skildrar inte en dekadent utopi (om den nu skulle kunna finnas?). 

  Tvärtom är ”Mot strömmen” överraskande postmodern, des Esseintes skapar sin egen värld, men samtidigt gör han det genom att konsumera saker. Han är finsmakad, vurmar detaljer och kvalité, men inte för att det gör saker med honom som individ, utan snarare för att ”det är det rätta, tillräckligt långt ifrån hur pöbeln gör.” Des Esseintes gör alltså inte det han själv vill (han har väl av förklarliga skäl inte hunnit läsa Nietzsche) utan skapar sin identitet i reaktion mot strömmen. Slaktarens fru älskar ädelstenar, då kan inte han göra det, och så vidare. Des Esseintes är alltså inte en vild oberoende fritänkare, utan klivet är egentligen inte långt från honom till vår tids hipsters som konsumerar det obskyra tills det blir mainstream, och sedan drar vidare i jakt på något udda som kan dölja bristen på egen identitet.

  Des Esseintes är också bortkopplad från sin samtid/verklighet/omgivning på ett vis som för tankarna exempelvis till vår samtids innesittande, World of Warcraft-spelande, porrsurfande unga män utan verkligt sammanhang får sin bekräftelse på internet. (des Esseintes får i och för sig ingen bekräftelse alls, men jag ska inte avslöja vad detta leder till.)

  Och, läs följande stycke och kom ihåg att det är skrivet för över hundratjugo år sedan:

  ”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att prata och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.”

  Det ska också nämnas, ”Mot strömmen” är smakfullt översatt. Inte för att min skolfranska skulle klara av en riktig bedömning, men jag känner känslan, tycker att ordval ofta känns så bra att det kunde varit ett verk på originalspråk jag läste. Och, jag anar att herr Elias Wraak själv kommer läsa denna text, och visst förtjänar han (du!) en rejäl bekräftelse på ett väl genomfört verk, ett verk som borde uppmärksammas av fler. ”Mot strömmen” faktiskt påverkar den aktive läsaren som vågar släppa in litteraturen (till skillnad från hur des Esseintes läser) på djupet. Tack käre Wraak för en stor kulturgärning!

  ”Mot strömmen” är en påminnelse till en Nietzsche-läsande småbarnsfarsa med tendens att förkovra sig i bökig litteratur att en frustration över samtidens försoffning och förslöning, inte helt effektivt bemöts med att ytterligare en person totalt försoffas och försvinner in i konsten och sitt eget huvud.

Alastor press säljer den fina utgåvan som jag köpt, med vackra bilder (även om vissa bybilder och tåg känns lite krystade?) och skillade fotnoter som för en att kunna låtsas vara bildad. Köp direkt från förlaget och inte via nätjättarna så går pengarna dit de ska (men lägger med länk för pingly).

Obekant med Odd Nerdrum? Googla loss för en verkligt intressant samtida konstnär. Se bla. hans fantastiska bild "Mordet på Andreas Baader". 

”Frankenstein” av Mary Shelley (1818, 2006)

Tvåhundra år efter publiceringen, som en uppvärmning inför Göteborgs Romanfestival i helgen, tog jag och läste om den här gotiska skräckklassikern, ett sådant verk som knappast någon i väst inte har åtminstone en ytlig bekantskap med. Folk tenderar nog att främst känna till det mytiska monstret, sammansatta likdelar som givits ett artificiellt liv, och inte det litterära verket. Men själva romanskildringen av myten bör fortsätta hitta nya läsare, jag vill inte att vi främst ska minnas Frankensteins monster för att det fortsätter sälja prylar (även om jag är svag för min sons imitation av Frankie i Netflixserien ”MiniMonster”).

      Fröet till boken ska ha uppkommit under 1816, en särskilt dålig sommar i Schweiz som tvingade vännerna Lord Byron, Mary Shelley, Percy Shelley, deras väninna Claire Clairmont, och Byrons läkare John William Polidori att sitta inomhus i Villa Diodati och skrämma varandra med spökhistorier. I takt med att kvällarna gick blev Lord Byron, denne romantikens poesigigant, allt mer frustrerad och ska till slut ha utbrustit något i stil med: ”Detta är pinsamt! Jag skulle kunna lära er här och nu att skriva läskigare berättelser av högre kvalitet än dessa! Jag utmanar er!”

      Efter det samtalet kom Mary Shelley att skriva ”Frankenstein”, Lord Byron själv att skriva flera skräcknoveller som Matthew G. Lewis (författaren till ”The monk”) kom att publicera, och John William Polidori (alltså Byrons läkare!) skrev ”The Vampyre” som kom att räknas som den första moderna vampyrhistorien på engelska, hundra år innan Bram Stokers variant genom greve Dracula skulle skrämma en hel värld och bilda ett mytiskt väsen i klass med Shelleys levande likdelar.*

      Men. ”Frankenstein” saknar de där kalla kårar-rysningarna som exempelvis ”Dracula” faktiskt har, även om jag sträcker på ryggen och spänner mig i stolen vid några tillfällen. Scenen som efteråt tydligast hänger kvar hos mig är inte läskig, utan obehaglig. Det är då monstret i smyg iakttar en familj i en stuga i skogen, lär sig deras språk, om deras relationer och börjar drömma att få bli en del av deras gemenskap. Så tragiskt och vackert att det river genom hjärtat, en stark skildring av vad utanförskapet gör med en individ, att hat inte är något vi föds med utan något vi lär oss. Eller kanske att vi inte ska passivt titta på för länge utan att involvera oss (*host,* sociala medier *host*).

      Romanen är tät av möjliga tolkningslager, jag får vissa vibbar av ”Moby Dick”. ”Frankenstein” är allra tydligast een kritik av människans vilja att leka Gud, och illustrerar tydligt hur naturvetenskapen fortfarande inte kan definiera vad liv är, trots att de flesta av oss har möjligheten att skapa nytt, även om vi oftast kan se skillnaden mellan död och levande med blotta ögat. Men romanen är lika gärna en historia om skuld, om att ha velat väl, men gjort ont, vägra ansvar och därför hemsökas av detta. Den handlar också om kunskapens och insikternas förbannelser. Och om reproduktion, om Frankenstein som både en fader och moder som hatar sitt barn/sin skapelse, och jag läser det som att Shelley kommenterar att när en sätter något till världen, så har en också ansvaret att ta hand om detta. Jag tänker också upprepat genom läsningen på hur vården/vetenskapen idag kan rädda det fysiska köttet och hålla det vid liv betydligt längre än vi klarar att sköta en persons inre.

      Ett tema överraskar ändå, något som jag inte hört talas om tidigare men som nu lyste uppenbart tydligt genom min läsning: Shelleys kristna kritik av ockultism och esoterism. I bokens inledning läser Frankenstein böcker av både Paracellsus och Agrippa, två fritänkande män som förföljs av myten att ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot världslig makt. Victor Frankenstein får sin nyfikenhet inför livet väckt av dessa författare, tar sedan skolning av naturvetenskapliga tänkare som ifrågasätter Frankensteins intresse för esoteriker. Men jag läser det som att Frankenstein aldrig släpper det tankegodset, och att Shelley menar att det är vad som förgiftar naturvetenskapen, och leder till skapandet av monstret.

      När monstret senare i boken hittar några böcker kastade i skogen så är de noga utvalda av Shelley. Det är dels Goethe, visserligen inte ”Faust” utan ”Den unge Werthers lidanden”, men kopplingen till att sälja själen till djävulen mot framgång i det jordiska anar jag ändå här också. Men den andra boken monstret läser är ”Paradise Lost” av Milton, som jag inte läst själv men som väl ska handla om att vända Guds lag ryggen, om Satan och den fria viljan.

      Och först här någonstans inser jag vad bokens alternativa titel anspelar på. ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus”: Prometheus var halvguden som i grekisk mytologi stal elden (upplysningen, kunskapen, den fria viljan) från gudarna och gav till folket. Jag antar att Shelley menar att Frankenstein istället stjäl Guds förmåga att skapa liv. Frankenstein ger dessutom liv till sitt monster med blixtens (eldens) kraft, och romanen skildrar hans eviga våndor efter sitt agerande, och jag ser även här kopplingen till Prometheus eviga straff att få sin lever uppkäkad dag efter dag av en stor rovfågel. Prometheus = Frankenstein (=Lucifer?).

      Där avslutar jag mitt rabblande. Hoppas ni hade trevligt i min lekmannamytologiska tolkningskavalkad! För mig är detta anledningen till att ”Frankenstein” ska fortsätta läsas. Den fortsätter vara spännande, men framförallt vill den säga oss något som inte står uttryckligen svart på vitt. Vetenskapsmannen och hans monster bildar en struktur som vi själva kan ladda, och som en fungerande myt pressar romanen djupliggande, allmänmänskliga funderingar upp till ytan.

      (Men slutet, kära Mary Shelley, var väl ändå ett rätt fegt ickeslut?)

* Jag riskerar att sprida vidare påhittad mytbildning kring den där dåliga sommaren på Villa Diodati nu, men visst är det en fin scen att tänka sig in i? (Chuck P återkommer till densamma i ramberättelsen av novellsamlingen ”Haunted".) Men jag höll faktiskt från att grotta ner mig i att Mary Shelley bara var nitton då hon började på romanen, att hon rymt hemifrån med Percy Shelley, flytt sin mor feministikonen Mary Wollstonecraft och sin far anarkistikonen William Godwin.

Fördjupning kring Agrippa och Paracellcus finns i den här fantastiska podcasten.

Den flitige bloggläsaren kanske rynkar pannan förvånat över att jag inte förstod Prometheus-kopplingen tidigare, eftersom jag uppehållit mig vid den myten flera gånger tidigare. Vad ska jag säga, jag är inte alltid så snabb i huvudet.

Köp här, här, här, här eller här eller på ditt antikvariat eller låna den på exakt vilket bibliotek som helst i hela världen. 

”The Sea Priestess” av Dion Fortune (1935, 2003)

För den som inte redan vet det har jag de senaste åren intresserat mig allt mer för ickematerialistiska frågor, meningen med livet, finns gud, varför skaver existensen i hjärtat på så många moderna människor, och så vidare. Inititerat av den livskris föräldraskapet inneburit för mig, och kryddat av en komplicerad underbensfraktur som gett mig kroniska smärtor. Den flitige bloggläsaren vet det redan. Men jag läser alltså också en hel del grejer som ännu inte visat sig i bloggen, annat än i mina reflektioner kanske. Exempelvis ligger Bibeln och böcker av Nietzsche och Carl Jung också på mitt läsbord. Jag fascineras, och har nog egentligen alltid gjort (även om jag under några anarkistiska år förträngde det totalt) av religion, tro och andlighet. Men till skillnad från då jag var indienresande hippie letar jag inte längre efter en tro/religion att anamma, jag letar efter vad som känns rätt för mig, och skiter i vad det betyder för andra. En 'kosmisk anarkist' som min käre vän Simon vist kallade det. Klivet var därför givet till ockultism och esoterism (dessutom hade ett liv i hårdrock och metal redan smörjt upp banan för mig genom att ha grundat mig med retorik, symboler och begrepp).

      Detta ledde mig iallafall fram till Dion Fortune och hennes författarskap. Hon har skrivit mer teoretiska böcker om kabbalah och tarot, som jag inte läst, men är också känd för att ha gestaltat ockultismen i sin litteratur och gjort praktiken tillgänglig. Fortune var yngre men halvt om halvt samtida med Aleister Crowley, de bägge delade mycket, rörde sig under en tid bägge i Golden Dawn (det esoteriska nittonhundratalssällskapet, inte det nutida grekiska nazistpartiet) även om de också skiljer sig markant åt i sina läror. Fortune var också en kontroversiell figur, bröt med flera sällskap utvecklade egna och höll låda. Fortune såg hur hårt samtiden dömde Crowley för hans utsvävningar kring sexualitet, och gömde sig därför delvis i skönlitteraturen. Men i sina verk har hon vävt in sina erfarenheter från ett liv i ockultismen, och som jungiansk analytiker. ”The Sea Priestess” handlar inte om ockultism, ockultismen är själva handlingen. Boken ska, hos mottagliga, ge samma resultat som esoteriska ordnars initiationsriter, och Fortune fick skit av otaliga mystiker för att genom sina böcker ha gjort hemlig kunskap tillgänglig för vem som helst som kan läsa.

      Boken handlar om Wilfred, en ung och ekonomiskt oberoende man som plågas av astma och tillvarons ytlighet och monotoni. Genom sitt arbete som delägare i en mäklarfirma (ärvd från sin far) kommer han i kontakt med den mystiska kvinnan Viven Le Fey. Vivien drar honom till sig, både sexuellt, emotionellt och spirituellt och hon blir hans esoteriske vägvisare. En stor del av boken utspelar sig sedan i det halvt förfallna slottet vid Atlanten som Le Fey köper från Wilfreds firma, en underbart fantasieggande miljö som ramar in samtalen och dynamiken mellan Wilfred och Le Fey.

      ”I judge a personality not so much by what they say, or even by what they do, but by the way they affect you. For a person may do a lot in the world by virtue of the start he has been given in life, or because he has got something that is wanted at the moment, but that does not constitute a personality as I use the word. A personality fetches a reaction out of you of one sort or another, and it need not necessarily be a pleasant recaction.”

      Fortune målar en värld med en skapar gud/gudinna (Isis?), och samtidigt flera andra osynliga men verksamma krafter. Exempelvis blottar hon vårt vetenskapliga paradigm genom nedanstående citats olika syn på naturkrafterna (har är det ju spännande att minnas exempelvis hur gravitationen fortfarande är en ockult kraft. Vi vet att den finns, men egentligen inte hur den fungerar)

      ”Only in Its works is It known to us, and from these we deduce Its nature, and Its nature is Nature. Primitive man personified Its powers and called them gods; modern man depersonifies them and calls them forces and factors. Both are true,” said she. ”but neither is the whole truth; for the gods are forces, and the forces are intelligent and purposive, being exoressions of the nature of the One.”

      ”The Sea Priestess” handlar mycket om hur solen ger livet, men månen styr det. Jag tyckte det kändes underligt, tills citatet nedan dök upp:

”She told me, too, that the moon had a profound effect on mental states and moods, as is well known to any who have to do with the mentally sick; and even we who consider ourselves nominally normal are more affected than we choose to belive.”

      Och, till den som skrattar bort detta, kan jag säga att jag i jobbet (sjuksköterska) den 28e juli i år ringde polisen för handläggning av ett LPT (lagen om psykisk tvångsvård) kring en patient som blivit psykotisk och våldsam, och alfahannen som svarade sa ”vad håller ni i vården på med idag, är det blodmånen eller? Vi har femton väntande LPT-ärenden, och det är fortfarande bara eftermiddag.”

      Det skulle gå att skriva kritiskt om det biologistiska man-kvinnapolariteten som Fortune målar upp och gör gudomliga entiteter av, men jag har läst lite Jung och ser därför det snarare som arketyper som Fortune leker med, manligt och kvinnligt, där varje individ bär på olika mängder av bägge, oavsett biologiskt kön. Samtidigt som jag tycker mig förstå varför kvinnan leder mannen genom boken, då kvinnor generellt har bättre kontakt med sitt känsloliv och således med vad som formar vår syn på världen.

      Det skulle också gå fint att göra sig lustig över att Viven Le Fay visar sig tro att hon är en återfödd Morgan Lefay, alltså Merlins häxa, och hur hon ämnar bli en prästinna för det förlorade Atlantis. Men jag tar inte heller det helt bokstavligt, jag tycker det viktiga är perspektivet som Fortune gestaltar: Vi formar vår värld genom våra sinnen, men hur vi tolkar sinnesintrycken är beroende av hur vi kodar vår hjärna, och den kodningen kan man manipulera genom kunskap, ritualer, droger, genom att 'fake it til you make it'. Och vissa saker kan vi inte bevisa hur de funkar, men vi kan känna, se och uppleva att de gör det.

      ”Sometimes I think one thing about myself, and sometimes I think another. As long as I believe in myself I find I can do certain things. If I ceased to believe in myself, I think I should just crumble into dust, like an unwrapped mummy.”

      Den vetenskapligt sinnande kan förklara det med att jag är mottaglig, skör, lever genom en medelålderskris, är liten och törstar efter en större mening med tillvaron eller whatever, men ”The Sea Priestess” är en magisk bok. Fortune blottar faktiskt en del av det kollektivt omedvetna för mig, det jungianska begreppet för den gemensamma delen av vårt inre, det som inte går att vetenskapligt bevisa, men som går att känna.

      Oavsett, och det är detta är centralt med ockultismen för mig. Jag tar det som är värdefullt för mig, lämnar allt annat, och uppmanar dig till att göra detsamma. Jag skriver inte det här för att övertyga någon, utan för att dela med mig. Vi vet vetenskapligt att människor som tror på en större mening med tillvaron är lyckligare, men vi kan ännu inte vetenskapligt varesig verifiera eller falsifiera det (även om kvantfysiken och matematiken verkar vara det på spåren). Men vi kan välja hur vi vill se på tillvaron, vår hjärna är exceptionellt anpassningsbar, så låt oss utnyttja det. Livet blir magiskt om vi väljer att se det så. 

      ”And because it was real to her it became real to me and infected me with its emotion.”

(Och missta nu inte det här för något jävla ”carpe diem” eller välja glädjen-snack, ockultism handlar mycket om att bekanta sig med sitt mörker, göra sig själv upplyst genom att utforska all den skit som formar oss inifrån. Men det lägger jag inte ut texten om nu, jag är imponerad att någon överhuvudtaget läst ända ner hit.

Köp ”The Sea Priestess” här eller här.

Jag hade mycket ut av att läsa ”Förborgade tecken – esoterism i västerländsk litteratur”, en bok jag framöver kanske kommer skriva om i bloggen.)

”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg (2014)

Det här är visserligen fantastik om en utvald på en äventyrlig resa; det är leriga gator, bubblande glaskolvar, långa kappor och resor med häst och vagn; men ”Alkemistens dotter” får absolut inte sammanblandas med efterapande intetsägande dynga ur samma genre.

      Alkemi är mer än gamla förvirrade försök att skapa guld av bly. Det är ett komplicerat tankegods som inte bara handlar om kemi utan om självförbättring; om att ta isär i småbitar för att analysera och förstå, för att sedan kunna foga samman hårdare. Jag intellektuellt nuddat vid Jungs hopkopplande av den moderna psykologins grunder och alkemin, jag har dreglande lyssnat på den esoteriska podden ”Myter och Mysterier” och jag upplever alltid en ökad sinnesnärvaro när jag handskas med ämnet. Därför var förväntningarna höga, och det var smått nervöst att låna hem ”Alkemistens dotter”, rädd som jag var för att den inte skulle hålla vad den utlovar (Fuck you, Paulo Coelho).

      Efter bara någon sida trillade axlarna ner. Edenborg har doktorerat på alkemi, och han vet vad han skriver om. Snart spände jag mig igen, förtjust över att inse att ”Alkemistens dotter” har den ökade och mystiskt förtätade närvaron! Jag läser (som ni ser delar av i bloggen) mängder av olika böcker och texter, jag vill nästan alltid läsa, men den här boken grep verkligen tag i mig och ropade efter mig då den låg hopslagen och jag var tvingad att göra annat.

      ”Det allra djupast heliga är insikten att det vi har omkring oss och våra liv inte är allt som finns, inte är det verkligt verkliga.”

När vi kliver in i berättelsen har berättaren Rebis just förlorat sin far. Den hårde alkemistfadern med den svarta blicken, som menade att Bibelns verkliga sjätte budord borde varit 'Du skall dräpa', eftersom att döda en kropp frigör en odödlig själ. Den fysiska verkligheten är Djävulens skapelse, för att hålla oss fångna och plågade. I och med att Fadern lämnat jordelivet lämnade han samtidigt ett uppdrag till sin tonårsdotter. Rebis är speciellt utvald, framavlad av generationer av dedikerade troende, med det nätta målet att utplåna Världsalltet. Berättaren axlar i bokens början detta ansvar, ger sig ut på en resa för att leta rätt på släktingar och de sista pusselbitarna. Direkt har Edenborg effektivt blåst upp spänningen, och berättelsen tar fart.

      ”Jag anade att han försökte få syn på min själ som var fången i fängelset av kött.”

      ”Allt är inget!”

      Det är uppfriskande och kreativt att läsa ett alkemisk berättarjag. Rebis blick ger liv och en annorlunda men tydlig gestaltning åt hela boken. Edenborg bjuder även på målande miljöer av sekelskiftstiden 17-1800, och jag inspireras av hur han smyger in miljöbeskrivningar i dialogen, ett finurligt knep som jag kommer sno till mitt eget skrivande. Effekten blir att smutsen och misären från både Stockholm och Berlin nästan fysiskt kletar av sig på mina händer, och samtidigt svindlar andligheten på sidorna.

      ”Våra själar lever som uråldriga havsdjur på havets botten. I mörkret krälar de fram över det dyiga avskrapet, de är så obegripligt små och övergivna i denna väldiga tomhet, men plötsligt, efter långa tidsrymder av tystnad, kan det hända att de snuddar vid varandra, kan ni känna det?”

      Edenborg fyrar av en sprudlande intellektuell fontän när Rebis tas om hand av Thorild och de, från helt olika positioner, drabbar samman i diskussion om världen. Genom två så väl konstruerade karaktärer, drivna till ytterlighet utan att förlora trovärdigheten, får Edenborgs idéhistoriska kunskaper boksidorna att lekfullt flamma.

      På sin resa gör Rebis egna erfarenheter av den okända fysiska världen. Med växande egen erfarenhet börjar faderns hat och de tidigare generationernas förväntningar väga allt tyngre på axlarna. Hon slits mellan viljan att utplåna världen och viljan att leva i den, mellan ande och materia. En kraftfull illustration av mänsklig tillvaro.
      Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.

      Jag tolkar det som att Edenborg vill säga till oss att ingen upplyst människa kan vara bara ande eller enbart kött; utan båda delarna behöver tas på allvar och få sin näring om en individ ska kunna bli fullkomlig. Hela Rebis process i boken blir på det viset en slags gestaltning av den alkemiska (och psykoanalytiska) principen om att dela upp, utforska för att sedan sammanfoga på nya starkare vis.

      Den här boken fick mig att brinna inuti, och jag upplever det igen när jag skriver de här orden. Kanske känner ni det också. Att det här är magisk läsning, i ordets verkliga bemärkelse.

Rebis stränge far och hans syn på att kroppen är ett fängelse för odödliga själar fick mig gång på gång att tänka på kapten Ahab i ”Moby Dick”, vilket är ytterligare en komplimang till Edenborgs författande, eftersom Moby Dick (helt objektivt) är världens bästa bok.

Rebis far säger vid ett tillfälle till henne att ”Du och jag är filosofins frontsvin. Vi bär våra sår som hedersutmärkelser.” och jag ler därför när jag senare läser Edenborgs illustrativa undersökning av vikande kulturjournalistik och ser just ordet ”frontsvin” återanvändas där som etikett på kulturskribenter. Jag ämnar härifrån axla den etiketten.

Edenborg verkar mycket spännande, se tex. den här intervjun med Ann Heberlein eller fuck you-episoden från Augustprisnomineringen. Han startade och drev länge Vertigo Förlag, känd för provokativa utgivning. Han återpublicerade bland annat ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” på nittiotalet, och har här skrivit det bästa jag läst angående Nikanor Teratologens konst och hans antisemitism.

Köp här, här, här eller låna på bibblan. 

”Ockulta kvarlevor” av Aleister Crowley (1908, 2016)

"Denne mytomspunne mystiker, magiker och charlatan är inte känd för sina noveller, och den här boken visar tydligt varför. En samling av tre korta noveller som alla har roliga grundidéer men sedan är rent tråkiga att läsa. Det finns ingen stämning, dialogen känns tillrättalagd och mystiken saknas (!!). Alla tre novellerna lyser istället av självglorifiering och av JVVF (”Jag Vill Verka Farlig”)."

       Boken är dessutom snedbalanserad med sina 10 sidor förord, 56 sidor noveller och 28 sidor efterord. För- och efterordet är dessutom skrivna av någon som är otroligt kåt på Crowley och inte skäms över att visa det, men som ändå inte ger speciellt mycket mer klarhet till personen bakom myten, eller till hans tankevärld. Istället är det mest skildring av typen ”Sen gjorde Crowley det och det och det och det.” och formuleringar som ”Oskulden förlorades vid fjorton års ålder, då han var ensam i hemmet med familjens köksa. Han knullade henne i moderns säng.” Överlag rätt trist ointressant läsning.

       Det är synd, för Crowley ÄR spännande, han har inspirerat David Bowies hela sjuttiotal och hans sista album "Blackstar", Ozzy Osbournes låt "Mr Crowley" och otaliga andra musiker och konstnärer. Han spelat roll för att föra fram den esoteriska mystiken i väst och för hippierörelsens vidgande av egna sinnet med hjälp av droger. Men den här boken bidrar tyvärr inte nämnvärt till förståelsen kring varken personen eller myten. Hastur förlag ger ut en massa annat spännande som jag tycker ni kan fokusera på istället för den här.