”Tampa” av Alissa Nutting (2012)

Sedan jag fick egna barn är pedofili en av de saker som skrämmer mig allra mest. Att uppskattningsvis 3-5% av den vuxna befolkningen bär på en sexuell läggning som får dem att tända på prepubertala barn, det är en ogripbar siffra som håller mig vaken om nätterna. Det är alltså över en procent, vilket borde göra det till en slags folksjukdom. Men det är klart, läggningen är inte problematisk/sjuklig om inte personen själv tycker det, eller om hen börjar begå övergrepp.

  Iallafall, jag valde ”Tampa” dels för någotslags ”know your enemy”-tänk, men också för att jag, som bekant, älskar transgressiv litteratur. Romanen är inspirerad av verkliga händelser, författaren gick i High School med en kvinna som senare i livet dömdes för övergrepp på en fjortonårig pojke hon var lärare till. Men romanen är fiktion, och när jag jämför det verkliga fallet med förövaren i ”Tampa” verkar de skilja sig mycket åt, fundamentalt kring gärningsmannen, men likna varandra kring samhällets syn i slutet.

  Celeste, jagberättaren och huvudpersonen i ”Tampa”, är någonslags bombnedslags-snygging, gift med en polis kör hon omkring i en Corvette och får män i alla åldrar att vända sig om efter henne. Men hon är inte intresserad av sin man, eller andra vuxna män. Hon tänder på pojkar i yngre tonåren. Hon har därför valt att bli lärare för att i yrket kunna ragga upp barn och ha sex med dem. Tyvärr låter inte Nutting Celeste ”bara vara pedofil”, utan hon är också sociopat. Totalt iskallt beräknande i sitt beteende, empatilös, utan en tanke på sin omgivning. Inte på offren, inte på sin man, och så vidare. Det gör också att det blir omöjligt att känna med henne. Celeste blir tyvärr aldrig mer än en monsterkarikatyr.

  En stor del av romanen är välskriven grafisk porr, framskriven snarast som mellan en egoistisk kvinna och en tafatt man. Effekten och obehaget av att det är sex mellan barn och en vuxen försvinner många gånger, jag tycker att författaren handskas ovarsamt med sitt ämne. På ett vis har hon fallit för en av den transgressiva litteraturens fallgropar, när smutsen och det gränsöverskridande blir i ett egensyfte, grovheterna saknar poäng. Chock för chockens skull. Samtidigt glömmer Nutting av att påminna oss om hur obehagligt det vi läser faktiskt är. Nutting glömmer också av hur fullständigt osannolikt allt sex blir efter ett tag. Lägger ingen märke till någonting i Tampa?

  Just sexet är ändå det enda som lurar mig att minsta lilla känna med huvudpersonen, när jag försöker och anstränger mig. Celeste i ”Tampa” marknadsförs som en kvinnlig Humbert Humbert (Nabokovs förövare i klassikern ”Lolita”), men jag tycker det är en skrattretande jämförelse. Som jag minns Humbert (färskare i minnet ligger Henrik-karaktären i Knausgårds debut ”Ut ur världen”) så finns den litterära magin i att författaren lyckas få mig att känna med någon som gör hemska grejer. ”Tampa” är med psykopat-Celeste snarare mer lik Bret Easton Ellis karaktär Patrick Bateman i ”American Psycho”. Och jag känner på ett liknande vis som jag gjorde inför Bateman. Idén är roligare än genomförandet. Det blir inte kul att ha sociopater i huvudrollen, eftersom det inte går att känna med någon som inte känner. Det obehagliga i att Celeste tänder på tonåringar hade räckt för den här romanens gränsöverskridande.

  Och visst, kanske går det att bemöta min kritik av Celeste-karaktären som att det handlar om att jag inte kan föreställa mig en kvinnligt sexuellt odjur. Att det har med könsroller i mitt huvud att göra. Kanske finns en viss poäng i det, men det förklarar inte att resten av persongalleriet i romanen också är kartongbitstunna och platta.

  ”Tampa” väcker intressanta tankar. Kvinnor kan vara förövare i sexualbrott mot minderåriga. Det är inte säkert att varken omgivningen eller det barn som utsätts för övergrepp av en vuxen kvinna inser att det är något som skadar. Synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet. Slutet av boken handlar mer om detta, och här känns det som att verklighetens rättegång kring författarens gamla klasskompis har stått modell för romanens intrig. Men det görs slarvigt, för hastigt och rakt ner i halsen.

  Jag skulle tipsa om den här romanen om det sociopatiska i Celeste skrivits bort, om sexet tog upp max en tredjedel av det nuvarande utrymmet, och rättegång och avslutning istället fick svälla och ta plats. Nu tycker jag att du kan välja en annan bok. Inte för att ämnet är för grovt eller att jag är för pryd. Tvärtom. Ämnena som ”Tampa” väcker är alltför viktiga för att hanteras så slarvigt som Nutting gör.

  Vi får ingen backstory alls på Celeste, mer än att hon valt sin yrkeskarriär just för att jaga unga pojkar. Men hon är tjugosex och har inte innan romanen tar fart begått några övergrepp. Jag blir förbannad på att Nutting tycker att vi bara ska köpa det, när det tvärtom är här brännpunkten borde ligga. Vad hände där emellan? Är pedofili en läggning som kommer från ingenstans, eller kan den påverkas/triggas/hämmas osv? När bestämmer sig en pedofil att gå från tanke/fantasi, till att begå övergrepp? Och hur kan vi som samhälle fånga upp det? Det hade varit en intressant bok. 

(Omslaget.. Genialt i sin vidrighet. Om det hade handlat om flickor och inte pojkar. 

Romanen ska tydligen filmatiseras av Harmony Korine, han som gjorde fantastiska "Kids" och "Gummo". Det blir säkert sevärt.
Men köp inte den här boken, inte här, här eller här.)

"Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer (2016)

En bra grej med att gå på Angereds författarskola är boktipsen jag får av mina klasskompisar. Denna gång var det Kajsa som bjöd på "Mamma är bara lite trött", vilken snabbt letade sig rakt in i mitt hjärta.

  Jag har en flytande bild av en perfekt pappa i mitt huvud. Det finns ingen verklig förebild, det skulle inte funka för själva grejen med den är att den förändras. Vad jag än gör så byts bilden i skallen till det jag inte är. Jag skäller för mycket, eller för lite. Jag tar för mycket plats. Jag tar för lite plats. Jag är för tråkig, jag är opedagogisk, jag är för sur, jag är för trött. Och så vidare. 
  Egentligen vet jag att min kompass är trasig.
  Att ingen kan vara perfekt.
  Ändå bubblar det här irrationella självhatet i mig.
  Jag känner aldrig att jag är en bra förälder.

  Men "Mamma är bara lite trött" är en riktig empowerment-roman och tvättar min deprimerade hjärna från såna där svarta tankar. Beischer låter mig skratta förlösande åt hela skiten.
  Detta är en roman om stress, depression och utmattning. Om en kämpande mamma, med haltande lärarkarriär, som jonglerar VAB-dagar, förskolelämningar och omärkta kläder tills hon går sönder. Hon blir sjukskriven och satt i rehabiliteringsprogram. Där träffar hon den storrökande danskan Iris, en karaktär som växer både i huvudpersonens ögon och i mina, i takt med att sidorna passeras. Iris gestaltar hur viktigt det är att bara få dricka kaffe med någon ibland, utan att exakt veta vad som ska hända, eller vad man ska prata om.

  "Vi är hemskt dåliga på sorg i det här landet ... och på glädje." 

  Slutet på Beischers roman blir lite onödigt, jag fick samma "ta-inte-i-så-du-spricker-känsla" som mot slutet av annars fantastiska "Jag kallade honom Slipsen". Men romanen som helhet blir ändå en vacker påminnelse om att viktig litteratur inte behöver vara krånglig eller svåråtkomlig. Ibland blir det storslaget att bara få känna igen sig. Att få gråta och skratta åt sig själv. För den här romanen är både rolig och sorglig. Ett brinnande vittnesmål om att hur vi än jagar bilden av det perfekta som kommer vi aldrig nå dit. Det perfekta är ett omöjligt hittepå som har sönder oss. 

  Sara Beischer skrev debuterade med "Jag ska egentligen inte jobba här" (hon är verkligen queen of boktitlar!) för kanske tio år sedan, om att arbeta som vårdbiträde i äldrevården. När jag läste den stärkte hon min vilja att arbeta med människor, hon fick mig att känna igen mig där, och nu gör hon samma grej fast i mitt föräldraskap. Beischer stärker och ger sammanhang.
  Det är värdefullt.
  "Mamma är bara lite trött" blir en slags mild omkoppling av min hjärna. En varm påminnelse om vad som är viktigt i livet. Igenkänningen får mig i slutänden att skratta betydligt mer än gråta. För perfekt är obehagligt och inte önskvärt. Tillvaron är full av skav och sprickor, känslor ska inte kvävas utan visas, och vågar en visa så kommer folk krama bort det. Det är det magiska med att vara människa, att ha vänner och partners.

  Och, som en annan klasskompis sa, tragedin är faktiskt bara ett perspektivskifte från komiken.

Köp här eller här

"Allting växer" av Lyra Koli (2018)

Till en början distanserar berättaren mig i den här svenska scifi-romanen. Det är dystopiskt, klimatkatastrofen har passerat, döden håller på att besegras genom nedfrysning, men jag upplever dialogen som fyrkantig, och funderar mest på varför det är en jagberättare som fantiserar fram ett tredjepersonsperspektiv. Något får mig ändå att fortsätta läsa, strukturen träder fram, den underliga inledningen får sin förklaring och romanen blir läsvärd.

  Jossi är huvudperson, som nygift konstnär borde hon vara lyckad och lycklig, men något skaver och får henne att söka alternativa vägar. Hon snappas upp i en revolutionär verksamhet med syfte att förändra gränsen mellan människa och natur, låta växtligheten ta sin hämnd på mänskligheten.

  Romanen är lättläst, undantaget inledningens förvirring över perspektivet, och det onödigt spänningsskapande i att inte skriva ut vilka som talar med varandra i varje situation, vilket får mig att använda tid till att fundera över vem som pratar med vem.
  Koli skriver fram en cynisk framtid, tydligt tagna ur vår samtid. Allting är likformat och ytligt, virtuella sociala medier dominerar kommunikationen, men ingen bryr sig om annat än sig själva och hur de själva ter sig. Hälsa, både fysisk och psykisk, styrs genom hormonimplantat. Alla som tänker annorlunda sektstämplas, alla handlingar som inte är jobb eller avkoppling uppfattas som religiösa. Den som frivilligt önskar ge upp sin individualitet blir sjukskriven och placerad i rehabiliteringsprogram.

  "Allting växer" (är titeln förresten en blinkning till filosofen Herakleitos "Allt flyter"?) är gulligt naturvurmande, lite sådär hippiefin, och rätt rolig. Språket är inte lika fulländat, men visst finns det vibbar av Karin Boyes "Kallocain". Däremot saknar jag en djupdykning i det som lyfts. Jag skulle gärna sett romanen skruvas ett par varv till kring sina teman. Men visst, den får mig att fundera över hur sociala medier borde kallas antisociala medier, eftersom bara fysiska möten räknas för vårt mående. Och jag blir sugen på att jorda ner fingrarna bland krukväxterna i fönstret. 

(Länk för länk)

”Satyricon” av Gertrude Hellbrand (2018)

Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.

  ”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.

  Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.

  Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.

  Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.

  Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.

  ”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”

  Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.

  Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”

  Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.

  Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.

  Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.

”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.

Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?

Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman  (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.

Köp boken här, eller låna på bibblan.

”Ögats historia” av Georges Bataille (1928, 2006)

 Den här lille rackaren är tydligen en klassiker bland JVVF-killar och andra fans av litterär pornografi, dekadens och surrealism. Jag hade missat den, tills tack och lov Linda stack den i min hand. ”Ögats historia” är en del av den franska surrealismen från nittonhundratalets första halva (Anaïs Nin en annan), är en dramatisk kärlekshistoria och skildrar tre personers vilda sexuella fantasier. Det blir sex, våld och kroppsvätskor. Men, till skillnad från våldet och snuskets urkung Markisen de Sade så blir Bataille aldrig outhärdligt upprepande. Bataille är kort och slagkraftig och därför mer kraftfull.

  Det är mycket jag vill säga om den här boken och dess författare. Till exempel att Georges Bataille var radikalvänster och antifascist. Han skapade en tidning (Acephale) under andra världskriget i syfte att återta Nietzsche från fascisterna på andra sidan gränsen. Så sjukt modigt och viktigt! Och lite som Nietzsche ger Bataille till en början sken av att vara lättläst och tydlig, men under läsningen träder fler och fler komplicerande lager och tolkningsmöjligheter fram. För det är tätt mellan symbolerna i ”Ögats historia”. Den tydligaste är den vita utplattade globerna. Äggen, ögat, testiklarna. Det är också vätskor, mjölk, urin, tårar.

  Jag hade tänkt skriva den här texten som att konst inte behöver vara rationell, nyttig, lönsam eller funktionell. Den kan också bara få vara. Smuts och snusk kan få vara smuts och snusk. Vilket jag till viss del tycker, men så kom jag till Batailles efterord, där han psykologiserar romanen. Där får jag läsa om den lille Georges tragiska uppväxt med en blind och rullstolsburen syfilissjuk halvt vansinnig far, och en mor som med tiden förlorade förståndet och hängde sig på vinden. Plötsligt får symbolerna i romanen en annan innebörd och jag förstår att genom att skriva fram obsceniteter utforskade Bataille sitt eget inre, sina trauman och undanträngda fantasier. Jag förstår också att romanen innehåller så mycket mer än vad det verkar vid första ögonkastet.

  ”För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen. I allmänhet smakar man på 'köttets njutningar' på villkor att de är fadda.”

  För, och detta är viktigt, surrealismen och dekadensen är inte verklighetsfrånvänd. Den utgör inte lat verklighetsflykt. Det här är ansträngande, obekväm läsning, urtypen av transgressiv litteratur, så som jag vill ha den. För jag vill ju att läsning ska pressa fram de känslorna och de tankar jag annars gärna går omvägar runt. Jag slår igen ”Ögats historia” med ett introspektivt obehagligt småleende, och en tanke på hur stor roll Bataille lär ha spelat för såväl kritiska akademiker som Derrida och Foucault, som samtida konstnärer som Chuck Palahniuk och Marilyn Manson.

  Men Bataille stod som sagt på andra jättars axlar, och tex. det antikristna från Nietzsche pulserar tydligt genom ”Ögats historia”. Här finns ingen skam trots de grova vulgäriteterna. I den engelska utgåvan finns en underbar akademisk atombomb till essä om litterär pornografi av Susanne Sontag. Den bjuder till flera rader långa understrykningar (och har inspirerat delar av den här bokreflektionen), exempelvis:

  ”What difficulties arise from the long deformation of the sexual impulses administered by Western Christianity, whose ugly wounds virtually everyone in this culture bears.”

  Bataille, de Sade och de andra visar läsaren hur den mänskliga sexualiteten helt saknar moral, tanken att vi skulle kunna styra vår upphetsning är kristet bottenslam som ligger kvar och fortfarande orsakar mentala monster av skam och skuld. Det är tankar som verkligen förtjänar att brännas och inte återvinnas i ett ”sekulärt” samhälle. De transgressiva visar (för den som vill och vågar) att den mänskliga upphetsningen är ett jävla sketchy fenomen, med potentiellt brutal verkanskraft på individen. Kort sagt, du kan inte bestämma vad du blir upphetsad av, hur mycket du än försöker. (Däremot kan du styra över vad du väljer att göra av din upphetsning, om du faktiskt vågar facea den.)

  En annan intressant grej är hur våld och sex skapar en manisk typ av koncentration och uppmärksamhet. Läsningen blir en slags preverterat mediterande, ett bladvändande sätt att lämna sig själv och sitt ego. Genom litteraturen visar Bataille och de Sade på ett av de mänskliga mysterierna, jagflykten som gömmer sig i det obscena. (Ett givet samtida exempel blir deckarnas billiga och uttjatade tricks att fokusera på sexmördade unga kvinnor). På samma sätt som jag skrev om de Sade är det omöjligt att läsa Bataille utan att glänta på portar inuti som du inte trodde fanns. Det är kanske inte kunskap alla är intresserade av. Vissa vill kanske leva med locken på och nycklarna bortkastade och fortsätta vara anständiga. Då ska de inte läsa "Ögats historia". Detta resonemang leder mig fram till en explosiv fråga:

  Är litterär trangressiv pornografi farlig?

  Mitt svar blir absolut! Konst kan definitivt putta folk till att göra hemska saker. (Kubrick ångrade filmatiseringen av ”A clockwork orange”, Burgess ångrade att han skrev den, just eftersom flera unga killgäng imiterade ultravåldet). Tvärtom, jag tänker att den som påstår att konsten inte är farlig blundar för dess magiska kraft. Det mänskliga subjektet är omöjligt att tämja eller ens helt förutspå. Vansinne, våld, desperation bubblar under de lugnaste, de mest polerade hudarna och det är omöjligt att veta vad som får någons bägare att svämma över. Vad som kommer ge den sista knuffen från tanke eller känsla till handling.
  Men, ska vi låta konsten ta ansvaret för detta mänskliga fenomen, då behöver vi se större på frågan. En censurapparat i storleken Västerås kommun känns rimlig, eftersom all bra konst isåfall är potentiellt farlig, då den siktar på att påverka och förändra våra tankar och sinnesstämning.
  Med det sagt så är ”Ögats historia” verkligen inte en bok för alla. Den attackerar upplevelsen av sig själv och den egna tillvaron. Det är omtumlande, inspirerande, obehagligt, och faktiskt lite farligt på riktigt.

  (Och justdet. Boken innehåller en hel del maffiga gåtor och insikter om döden också. Men det får ju inte plats här denna gång. Otroligt att du läste hela vägen hit. Tack för visat intresse.)

Öppningen av ”Nekrofilen” känns klart inspirerad av en scen ur Batailles biografi.
Köp boken direkt och billigast från Vertigo här, annars här eller här (länkar för pingly-länk). 

Den enda bokvideobloggaren (”Betterthan food”) jag hittat som är värd att följa älskar tydligen Bataille, och har köpt rättigheterna till att filmatisera den. Låter stört och omöjligt, men det ska bli intressant att följa.

Dokumentär om Georges Bataille här på youtube.

Deathspell Omega är tydligen fransk Bataille-inspirerad metal från Frankrike.Tyvärr inte speciellt bra..

”De dödas sång” av Jesmyn Ward (2018)

På Göteborgs romanfestival för några veckor sedan handlade ett samtal om vilka romaner publicerade 2018 som kommer leva vidare in i framtiden. ”De dödas sång” var en av de böcker det tipsades om. Jag förstår varför.

  Jesmyn Ward sildrar en dysfunktionell familj i den amerikanska södern. Det är rasism, våld, missbruk av alkohol och metaamfetamin. Jag tänker på hur sällan missbrukande småbarnsföräldrar syns i litteraturen.

  Boken använder något så ovanligt som två stycken jagberättare, mamman i familjen och den elva-tolvårige sonen varvar mellan kapitlen, skildrar emellanåt samma scener ut olika vinklar och ibland olika scener som för den gemensamma historien framåt. Det fungerar fint för mig, Ward är ett proffs och har arbetat fram olika ton för de bägge rösterna. Och effekten blir stor för att skildra hur sonen tvingats bli vuxen i förtid, och blivit den som hans lillasyster tyr sig till hela tiden, eftersom deras mamma inte kan. När pojken vill säga åt sin mamma mamman gör fel i förhållande till hans lillasyster, när han blir rädd att hans mamma ska göra hans lillasyster illa:

  ”Jag vill säga: Du vet inte vad du gör. Och sedan: Du är inte Mam. Men det gör jag inte. Oron bubblar upp i mig som vattnet över en kastrull, men orden fastnar i min hals. Hon kanske slår mig.”

  Detta är en av de djupaste konflikterna i boken, mammans otillräcklighet, och skildras hårt men utan att bli stenhårt dömande. Mammans bittra avundsjuka på sitt eget barns omvårdande förmåga är en av de grejerna som hänger kvar i mig efter läsningen. 

  En annan spänning ligger i att pappan i familjen är vit och mamman afroamerikan, pappans far är knallrasist och har förskjutit sonen och hans nya familj. De delarna är romanen får mig att desperat försöka inbilla mig att rasismen skildrar trettiotalet snarare än nutid.

  I romanens inledning är inte pappan alls närvarande, utan dyker upp efter en lång roadtrip till fängelset där han har suttit av ett straff för att ha kokat eget amfetamin. Han är traumatiserad efter en dödsolycka på en oljeplattform, och vi förstår att detta är en av orsakerna till att familjen gått i kras.

  ”När han började bli mager trodde jag det berodde på mardrömmarna. När kindknotorna började sticka ut som stenar under vattnet trodde jag att det berodde på ekonomiska bekymmer. När kotorna höjde sig som knogar längs ryggraden, trodde jag att det berodde på sorgen och det faktum att han inte kunde hitta ett nytt jobb som svetsare någonstans i Mississippi eller Alabama eller Florida eller Louisiana eller Mexikanska golfen. Men senare förstod jag sanningen.”

  Det finns ett mått av övernaturligheter, och titeln på engelska är rätt mycket maffigare, ”Sing, unburied, Sing”. Unburied passar bättre än döda. För det är inte alla avlidna som sjunger i den här romanen. Däremot några stycken som dött onaturliga och våldsamma vis, och därför inte fått ro i livet efter detta. Detta blir en hjärteömmande litterär gestaltning om alla berättelser som dör tillsammans med varje mord. Alla historier som dör i de amerikanska fängelserna, som försvinner i varje missbrukande familj.

  Men ”De dödas sång” frossar inte i trasproletariatets elände, det är en trovärdig och hjärtlig skildring av individer som gör sitt bästa, men utifrån förutsättningarna inte klarar sig. Romanen är ett motgift till det klassförakt de flesta av oss, medvetet eller omedvetet, bär på. 

  Läs den idag. Eller om tjugo år. Den kommer vara lika viktig då.

Köp här, här, här, här. 

”Munken” av Matthew Lewis (1796)

”Munken” är en berättelse om Ambrosio, en högt vördad munk i Madrids klostervärld, vars torsdagsgudstjänster lockar hundratals. Föräldralös har han vuxit upp inom klostrets murar, vet inget annat och vill heller inte veta. Ambrosio är den renaste av de rena, gudfruktig, from, ädel. Men i, vad som verkar vara ett straff för att Ambrosio tillåtit sig vara för sträng, dyker en kvinna oväntat upp inom hans domäner. Matilde är en kvinna som åtrår Ambrosio över allt annat, och som med sitt vackra yttre och lena tunga lockar honom i fördärvet:

  ”Onaturligt var ditt kyskhetslöfte; mannen skapades ej för ett liv i celibat; och om kärleken vore ett brott skulle Gud aldrig ha gjort den så ljuv, så oemotståndlig!”

  En stilbildare inom skräck och gotik, skriven av en orädd och talangfull tjugotvååring. Den gavs först ut under pseudonym, men den andra upplagan bar Lewis eget namn, vilket ledde till anklagelser om blasfemi. Föga förvånande, om en minns hur gammal den här boken är.

  Det finns delar som är klassisk äventyrsroman, och tidigt skräck. Lewis skrämmer faktiskt upp mig med berättelsen om den blödande nunnan, det finns psykologiserande kring vilka känslor som kan få en människa att ge upp värderingar och att begå onda handlingar. Men det finns också störiga delar av romanen som är någonslags riddarhjältehistoria. Tappra hjältar som räddar hjälplösa nunnor osv. Snark.

  De bitarna av ”Munken” som är läsvärda är fler och väger tyngre, och romanen är som allra bäst i sin skildring av hur frestelsen segrar över religionens regler. ”Munken” visar trons vekhet i närheten av köttets lustar. Och vilka gränser en kan vara villig att gå över för att bevara sina hemligheter och sitt anseende. ”Munken” skildrar den pompösa moralens förfall, ifrågasätter om kristen moralen alls kan finnas utan lögn mot den egna naturen. Mina associationer går till mästerverket ”En apelsin med ett urverk” och den alltid smaskiga moralkakan att inga goda gärningar kan finnas om inte det onda funnits som alternativ. (Hjärntvätt är inte önskvärt, fula tankar måste få finnas i ett fritt samhälle osv)

  ”Munken” får mig också att tänka på att alla människor har hemligheter, och antagligen har gått över vissa lik för att behålla dem hemliga. Lewis skickar skickligt skurkanklagelserna tillbaka in i mig som läsare, och kring hur jag lever mitt liv, och berör mig på precis det där sättet jag letar efter i litteraturen. 

  Jag saknar däremot trovärdiga kvinnor i romanen. Matilde är tyvärr för mig helt oförståelig, och det jag i mitt huvud bygger upp som förklaring till varför hon agerar som hon gör, den teorin falsifieras tyvärr i romanens avslutning. Jag saknar också den kvinnliga njutningen. Männen är på alla vis huvudpersoner i ”Munken”, och även om Markis de Sade skickar en hyllning till Lewis i sin essä om litteratur i samlingen ”de Sade, i urval”, så tycker jag att markisen var betydligt mer progressiv kring sexualitet jämfört med den samtida Lewis. (Till Lewis försvar, så är väl (på gott och ont) i och för sig markisen fortfarande längst ut i ytterkanterna av den sexuella upplevelsen, två hundra år senare.)

Tankarna går också till Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter”, som är skriven nu men skildrar samma tid som ”Munken” och till viss del samma frågor, även om det moraliskt förkastliga i Edenborgs version är alkemin och inte kristendomen.

  Det finns också en tydlig Faust-koppling (sälja sin odödlig själ för makt i den tillfälliga, fysiska) i ”Munken”, även den dealen överraskade mig genom att inte dyka upp på det vis jag trodde att den skulle göra det.

  ”Munken” är till sin helhet en vild attack på institutionaliserad religion, och mer generellt en attack mot alla som sätter sig över individens egna känslor. Jag vill gissa att Nietzsche kan ha inspirerats av Lewis, iallafall torde han gillat budskapet, tillsammans med ockultister av alla generationer efter Lewis.

  Min wikipedia-research tyder på att Lewis hälsade på Mary Shelley och gänget i Villa Diodati. Det är eggande för fantasin att fundera på hur deras samtal måste ha tett sig. Utläggningar i ”Munken” kan antyda att Lewis kunnat komma med viktiga varningar för de blivande författarna:

  ”Jag tänkte just säga att du inte kan tillbringa din tid på sämre sätt än med att författa vers. En författare, vare sig han är god eller dålig eller mitt emellan, är ett djur som vem som helst får angripa; ty trots att inte vem som helst kan skriva en bok anser sig envar kapabel att kunna bedöma en sådan. Ett dåligt alster medför sitt eget straff – förakt och löje. Ett gott väcker avund,”

  Det gläder mig att Linda tipsade mig (tack tack!), och jag hoppas att kanske jag kan leda några nya läsare till denna lilla pärla till tankeprovokation.

Köp här, här, här, eller leta upp en svensk utgåva i ditt bibliteks magasin)

SPOILERVARNING:

Det jag trodde om Matilde var att hon var djävulen i förklädnad, och konstaterade lite besviket att hon inte var det.

”Bestiarium” av Mare Kandre (1999)

Det skulle bli en guldläsning. En göteborsk punkare, känd för sitt poetiska språk, som skrivit en gotisk roman om en ung man som i sorgen efter sin avlidna mor hittar henne återfödd i ett sjöodjur. Omslaget är som synes fantastiskt, och Mare Kandre är dessutom född två mil ifrån där jag är uppväxt (hon från Söderala, jag från Norrala i Hälsingland). Det fanns alltså flera beröringspunkter mellan Kandre, mig och mitt läsande.

Och det svider alltid, det här att innan en läsning ha bestämt sig för att gilla ett verk, och när sedan de första sidorna smular sönder förväntningarna. För, jag kissar kanske lite i kyrkan, men ”Bestiarium” funkade verkligen inte för mig.

  Boken är övertydlig och tungt övermättad av beskrivningar. Ingen dialog alls. Den inleds med en lång skildring av en dröm, ett berättargrepp som inte används igen under hela romanen, och knappast ens återkopplas till. Språket är överraskande klyschigt (tex. ”kort och gott”, ”i sista stund”) och repetitivt, den gestaltning som finns kommer flera gånger. Karaktärerna vrider på händerna och kör hälarna i backen. Gång på gång. Jag gäspar och gäspar.

  Jag förstår att Kandre ansträngt sig för en gotisk stil, mer deskriptiv än gestaltande, men hon hade inte behövt snedbalansera romanen på det vis hon gör? Vi får inte se hur huvudpersonen går in i sorg och missbruk efter moderns död, vi får kort veta att han gör det. Vi får tjugotalet gånger läsa om hur huvudpersonen mockar i buren, men när han mot slutet får en ny vän (central för avslutningen) så beskrivs det på två rader. Bokstavligen. Detsamma gäller avgiftningen tidigare. Och varför bränner han den hemliga boken? Och så vidare.

  Nä, det som ändå fick mig att läsa klart ”Bestiarium” är att grundhistorien är en bra idé, och jag närde hela läsningen en förhoppning om att romanen skulle ta sig. För den borde vara bra! En man som tar hand om ett sjöodjur som han är övertygad om att är sin återfödda mor. Och sidohistorien om den lilla pappan är också intressant, som idé. Ambivalenta känslor inför sin mor, att älska ett odjur, att ta hand om sin barnslige far, flera intressanta teman för en roman, går säkert att jobba psykoanalys på hela klabbet (varför är modern ett passivt odjur osv), men utförandet haltar så mycket att jag ändå inte vill rekommendera romanen. Siktar ni på gotik kan ni väl läsa ”Frankenstein” istället. Eller ”Munken” av Matthew Lewis, som jag just läst ut och med glädje snart kommer skriva om. (Och, värt att nämna är att folk som läser Kandre brukar rekommendera ”Bübins unge”, som jag inte läst men fortfarande kommer att ge en chans framöver.)

Köp här, här eller låna på bibblan
Klicka här om du vill facebookfölja min blogg.

"Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop (1972, 2013)

Ett mått på om en författare lyckas eller inte är om världen mellan pärmarna känns trovärdig. Att som Gabrielle Wittkop skriva fram en jagberättare som är praktiserande nekrofil är ett extremt exempel på när det bisarrt avvikande litterärt görs helt rimligt. För trots att boken skildrar den kanske smutsigaste av mänskliga sexuella avarter så får hon mig faktiskt att känna med jaget i den här boken.
  På ett plan är det verkligen synd om honom. Berättaren är en vidrig gärningsman, men samtidigt en mycket ensam man som arbetar på antikvariat (en annan form av att älska döden och det döden lämnar efter sig), som på nätterna gräver upp lik på kyrkogårdar för att leva ut sina lustar på. Han berättar hur han är oförmögen att älska det som lever, för alltid dömd att förlora den han älskar på grund av kropparnas förruttnelse.

  "Om jag i vardagslivet är nervös, labil och extremt känslomässig förfogar jag över ett makalöst lugn och skicklighet så fort det gäller att föra bort ett lik." 

  Boken är kort, men skildrar hur berättarens drift tilltar och han tar större och större risker, och tvingas till slut fly sin stad till en annan, och där förlorar han sina sista skyddsmekanismer och lossar sina lustar fullständigt obrydd över konsekvenserna.
Mycket litteratur, framförallt sådan som rör sexuella avvikelser, drivs framåt av skamkänslor hos huvudpersoner och berättare (exempel Knausgårds debut), men "Nekrofilen" blir istället intressant just i sin avsaknad av skam (och associationen till Anaïs Nin ligger nära till hands.)

  Inledningen är otroligt grov, men det enda som jag efter utläsningen tycker är dåligt med boken. Det visserligen en scen som etsar sig fast i min hjärna, men Wittkop verkar använda den som förklaring till att protagonisten blir nekrofil, och det känns lite fånigt, en alltför simpel form av Freudianism och sexuella trauman i barndomen. Det saknas en pusselbit mellan traumat och den vuxne berättaren. För han skrivs fram som så trovärdigt rädd för sin omgivning, otrygg med alla som är levande, och här finns något bredare och psykologiskt intressant om den osäkra otrygga manligheten. Levande människor är svåra att förutsäga, levande ställer krav, levande hotar att avslöja ens egna svagheter, levande är svårkontrollerade och oförutsägbara. Jag kommer att tänka på utvecklingen med sexdockor, porrberoende män som föredrar videor av sex framför fysiskt "riktigt" sex och så vidare. Tendensen att män inte tar itu med egna problem utan försöker anpassa/undvika omgivningen är minst lika viktig idag som på sjuttiotalet.

  Romanen pressar också fram tankar kring vad kärlek egentligen är. Huvudpersonens kärlek sker bara inom honom, genom kontakten med döda ting. Den tanken, på kärleken som en individuell process snarare än mellanmänsklig, gör att bilden av den "okontrollerbara manliga sexdriften" hägrar över raderna. För var går gränsen mellan att hantera sin partner som en egen människa och individ, eller ett ting som finns för att bekräfta en själv? Wittkop har i "Nekrofilen" har skruvat detta så långt det går.

  Det finns också en läsning som visar upp en perverterad version av Guds obesvarade kärlek. Wittkop menar det nog som en kritik när hon pekar på att tron "bara" får saker att ske inom den troende själv, men jag tänker att det egentligen inte behöver tala emot att tro. Snarare tvärtom, eftersom vi inte kan veta om Gud/mening/sammanhang finns, så är det avgörande vad vår bild av världen får oss att känna, och vad den får oss att göra.

  "Nekrofilen" är fascinerande, provocerar fram kvasifilosofi efter kvasifilosofi ur mig, och den lyckas att samtidigt vara bestialiskt rå, och stillsamt sval med ett vackert språk. Boken gömmer inte litterära brister genom att vara extrem, utan gör det extrema tillgängligt genom sin form. Den svenska översättningen är välgjord, jag anar inga skarvar eller missar. Språket, ordval och formuleringar ger en känsla att hela romanen befinner sig melankoliskt nära döden, under ett lager av sorg och ensamhet.

  Detta är en tankeprovocerande roman, inget för den kräsmagade eller bekväme, men just den sortens obekväma läsning jag gillar.

(Köp här, här eller här)

”Storm i den pelare som bär” av Andreas Lundberg (2016)

Det här är en bok som räddar människoliv!

   Det tog ett långt samtal om J-K Husymans i Alastors monter på Bokmässan innan det kröp fram att den jag pratade med var Andreas Lundberg, författaren till ”Storm i den pelare som bär”.
   Såklart skröt han inte. Det gör sällan deprimerade.

   Anledningen till att jag visste om hans verk var att den är skriven ur en djup depression, en självhatets historia som inte slutat med suicid utan i överlevnad. Jag hade tidigare hållit i boken, men ställt tillbaka den eftersom jag inte känt mig redo, jag ser fortfarande knappast ljuset ur min egen avgrund. Tårögt och med en stor klump i halsen köpte jag ändå boken, och skyndade sedan därifrån för att inte börja gråta direkt där i montern. Så stark är den, ensamhetskänslan i en depression, och så desperat törstande efter sammanhang blir en drabbad.

   ”Om vi bara kunde se. ”Depressionsepidemi” står det i tidningen. Den svarta Draken som vrålande reser sig upp genom släktleden, genom DNA-spiralerna. Vi är hans livsrum. Han andas oss som eld. Verklighetens helvete. Helvetets verklighet.”

   Det är många gånger mest intressant att höra om en läsupplevelse någon haft, vad gjorde en läsning med den som läste? Här blir skillnaden på olika läsare tydlig, jag är helt ointresserad av tidsfördrivslitteratur, den sortens ytliga underhållning som inte utmanar. I mitt läsande vill jag lära känna andra, jag vill känna saker, bli berörd, upprörd, slutkörd, bortkörd, och jag vill lära mig saker om mig själv.

    ”Storm i den pelare som bär” uppfyller minst sagt de premisserna, den tränger ner genom min strupe, får tag om mitt stelnade hjärta och sliter fram det och dissekerar det sedan långsamt. Men Lundberg ger mig också verktyg till att sy ihop ett det igen, utan sjukdomens värsta varbölder. Den här boken är smärtsam läsning, faktiskt rent fruktansvärd, och därför så viktig.

    ”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner till gatan.”

    ”Storm i den pelare som bär” är skriven på mobilen under en fyra månader lång slutenvårdsvistelse på Affektiva på Sahlgrenska. Den handlar inte om en depression, den är skriven ur en depression. Även om min historia inte är alls samma som Lundbergs, letar sig hans skildring djupt in i mig och sliter ut tårar, snor, flåsande andetag och ömma käkar. Jag skriver samtidigt en skolövning på skamtema, och när jag är färdig med boken, min uppgift, och flera dagars skakande ångestpåslag, belönas jag med sprängande huvudvärk och orkeslöshet. Läsupplevelsen är motsatsen till feelgood, men effekten blir någonslags katarsis. Jag kommer ut ur boken lite starkare, lite mindre ensam.

    En skilsmässa och otrohetshistoria utlöser Lundbergs djupaste fas av depressionen, men vi förstår indirekt att han brottats med sin hjärna mycket länge. Han skildrar skickligt inifrån sjukdomen hur världen upplevs annorlunda. Jag har en fantastisk partner, vänner som stöttar, har aldrig behövt inneliggande vård, men känner ändå igen mig i mycket. Hur det känns att låtsas vara människa utan att längre kunna känna det själv, rädslan över att inte kunna bli bättre, panikrädslan att ha smittat sina barn med sin psykiska sjukdom.

    ”Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga, okommunicerbara gråtmörker.”

    ”Jag väntar på att få sms med skolfotografens bilder från förskolan, vettskrämd att få se spår av vansinnet i flickornas öppna, levande ansikten.”

   Lundbergs avgrund är djupare än min och det är stärkande att veta att han hittat någon slags väg uppåt. Men det provocerar att han dels knappast minns att ha skrivit den, och att det gjorts från avgrundens mörker. För boken är så litterärt skicklig, prosalyriskt vacker, med respektfulla och hjärtskärande porträtt både av Lundberg själv men också av hans medpatienters öden. Det hugger i hjärtat varje gång larmet går och vi förstår att en till har förlorats till självmördarnas skog. Dessutom är boken full av belästa citat. Att han lyckats skriva detta ur sin depression är en fantastisk prestation! (Även om jag förstår att den är redigerad i efterhand, även om jag kan tänka mig att Thåströms ord som lett mig genom livet kanske också gäller Lundberg: ”Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.”)

  Jag märker hur jag provoceras av Lundbergs sjukdomsperspektiv, att depression är något genetiskt och miljöskapat som en inte kan rå för. Eller så här, jag tror på Lundbergs förklaring i förhållande till sig själv och de andra patienterna. Men när jag vrider på perspektivet och ser in i mig själv så tror jag inte längre på det. Då tror jag fortfarande att jag bär skuld till mitt mående. Att jag gjort mig förtjänt av att må som jag gör.

  Men Lundberg får mig att inse att det där är sjukdomen som talar inuti mig. Att det inte är mina egna tankar. Det är depressionen som med våldsam kraft skriker mig ned på huk i mitt inre tomrum, men att jag faktiskt kan resa mig. 

  Den insikten är svår, men innehåller oerhörd kraft.

  Tycker du att det låter jobbigt att läsa den här boken? Det är det. Fruktansvärt. Vidrigt. Men detta är många människors verklighet. Den borde delas ut till hela Sveriges vuxna befolkning. För, direkt eller indirekt, så tror jag att alla påverkas av den svarta draken och hans pestsmitta.

    Du som är drabbad ska läsa den för att känna igen dig och förstå att du inte är ensam.   

    Och du som är frisk i skallen, du ska läsa den för att du ska förstå att depression inte handlar om någon som bara är lite ledsen eller lat, som är ömklig eller bara tycker synd om sig själv. Eller om du är så empatilös att du är en sådan som ser någon klättra över räcket på Älvsborgsbron och tar fram din mobiltelefon istället för att försöka hjälpa. Eller om du är jubelidiot som Horace Engdahl och tycker att alla som vill ta livet av sig borde få göra det.

    Lundberg gestaltar hur en depression kapar hela hjärnan, skapar nedåtgående tankebanor som bekräftar alltings jävlighet och tillvarons mörker. Och visar hur det är en sjukdom. En nitlott i arv och miljö-tombolan. Inget en själv kan rå för att en drabbas av, men som faktiskt går att lära sig att leva med, tillsammans med andra, med rätt verktyg och förhållningssätt.

    Du som är drabbad måste förstå att du inte är ensam, att vi behöver dig.

    Du som inte är drabbad måste också förstå det, för vi som är behöver ditt stöd.

    ”Vansinnet stiger som tidvattnet, och som tidvattnet ska det sjunka undan.”

    Det enda jag tydligt saknar i boken är Lundbergs förhållande till sin tro, jag skulle gärna ha läst mer hur hans sjukdom förhåller sig till religionen, hänger de alls samman och så vidare. 

    Boken skildrar heller inte Lundbergs tillfrisknande, men jag förstår att det skulle blivit en annan sorts bok. I efterordet beskriver han sig som en nykter alkoholist, att han inte förväntar sig att någonsin kunna bli helt frisk från sin depression, men att han däremot lär sig känna igen och skilja på depressionens tankar och sina egna, och på så vis kan han leva och faktiskt ibland vakna på gott humör. Det låter magiskt.

    Tack Andreas Lundberg, tack för att du är så jävla modig. Tack för att du ger oss drabbade hopp genom att vara ärlig ditt mörker.

    Jag hoppas verkligen att många vågar läsa den här boken.

(Köp boken här, eller ännu hellre direkt från förlaget, eller låna på ditt bibliotek. Eller be att få köpa in den till din arbetsplats. Och ja, förlaget har det underbara namnet Pequod Press, efter kapten Ahabs fartyg i "Moby Dick".

Är du deprimerad? Läs inte bara boken. Sök också hjälp och sammanhang. Det är minst lika viktigt. Även om det sitter långt inne, jag vet, men en ska inte möta den svarta draken ensam!

Det går förresten numer att följa min blogg via Facebook. Om du vill.)

”Frankenstein” av Mary Shelley (1818, 2006)

Tvåhundra år efter publiceringen, som en uppvärmning inför Göteborgs Romanfestival i helgen, tog jag och läste om den här gotiska skräckklassikern, ett sådant verk som knappast någon i väst inte har åtminstone en ytlig bekantskap med. Folk tenderar nog att främst känna till det mytiska monstret, sammansatta likdelar som givits ett artificiellt liv, och inte det litterära verket. Men själva romanskildringen av myten bör fortsätta hitta nya läsare, jag vill inte att vi främst ska minnas Frankensteins monster för att det fortsätter sälja prylar (även om jag är svag för min sons imitation av Frankie i Netflixserien ”MiniMonster”).

      Fröet till boken ska ha uppkommit under 1816, en särskilt dålig sommar i Schweiz som tvingade vännerna Lord Byron, Mary Shelley, Percy Shelley, deras väninna Claire Clairmont, och Byrons läkare John William Polidori att sitta inomhus i Villa Diodati och skrämma varandra med spökhistorier. I takt med att kvällarna gick blev Lord Byron, denne romantikens poesigigant, allt mer frustrerad och ska till slut ha utbrustit något i stil med: ”Detta är pinsamt! Jag skulle kunna lära er här och nu att skriva läskigare berättelser av högre kvalitet än dessa! Jag utmanar er!”

      Efter det samtalet kom Mary Shelley att skriva ”Frankenstein”, Lord Byron själv att skriva flera skräcknoveller som Matthew G. Lewis (författaren till ”The monk”) kom att publicera, och John William Polidori (alltså Byrons läkare!) skrev ”The Vampyre” som kom att räknas som den första moderna vampyrhistorien på engelska, hundra år innan Bram Stokers variant genom greve Dracula skulle skrämma en hel värld och bilda ett mytiskt väsen i klass med Shelleys levande likdelar.*

      Men. ”Frankenstein” saknar de där kalla kårar-rysningarna som exempelvis ”Dracula” faktiskt har, även om jag sträcker på ryggen och spänner mig i stolen vid några tillfällen. Scenen som efteråt tydligast hänger kvar hos mig är inte läskig, utan obehaglig. Det är då monstret i smyg iakttar en familj i en stuga i skogen, lär sig deras språk, om deras relationer och börjar drömma att få bli en del av deras gemenskap. Så tragiskt och vackert att det river genom hjärtat, en stark skildring av vad utanförskapet gör med en individ, att hat inte är något vi föds med utan något vi lär oss. Eller kanske att vi inte ska passivt titta på för länge utan att involvera oss (*host,* sociala medier *host*).

      Romanen är tät av möjliga tolkningslager, jag får vissa vibbar av ”Moby Dick”. ”Frankenstein” är allra tydligast een kritik av människans vilja att leka Gud, och illustrerar tydligt hur naturvetenskapen fortfarande inte kan definiera vad liv är, trots att de flesta av oss har möjligheten att skapa nytt, även om vi oftast kan se skillnaden mellan död och levande med blotta ögat. Men romanen är lika gärna en historia om skuld, om att ha velat väl, men gjort ont, vägra ansvar och därför hemsökas av detta. Den handlar också om kunskapens och insikternas förbannelser. Och om reproduktion, om Frankenstein som både en fader och moder som hatar sitt barn/sin skapelse, och jag läser det som att Shelley kommenterar att när en sätter något till världen, så har en också ansvaret att ta hand om detta. Jag tänker också upprepat genom läsningen på hur vården/vetenskapen idag kan rädda det fysiska köttet och hålla det vid liv betydligt längre än vi klarar att sköta en persons inre.

      Ett tema överraskar ändå, något som jag inte hört talas om tidigare men som nu lyste uppenbart tydligt genom min läsning: Shelleys kristna kritik av ockultism och esoterism. I bokens inledning läser Frankenstein böcker av både Paracellsus och Agrippa, två fritänkande män som förföljs av myten att ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot världslig makt. Victor Frankenstein får sin nyfikenhet inför livet väckt av dessa författare, tar sedan skolning av naturvetenskapliga tänkare som ifrågasätter Frankensteins intresse för esoteriker. Men jag läser det som att Frankenstein aldrig släpper det tankegodset, och att Shelley menar att det är vad som förgiftar naturvetenskapen, och leder till skapandet av monstret.

      När monstret senare i boken hittar några böcker kastade i skogen så är de noga utvalda av Shelley. Det är dels Goethe, visserligen inte ”Faust” utan ”Den unge Werthers lidanden”, men kopplingen till att sälja själen till djävulen mot framgång i det jordiska anar jag ändå här också. Men den andra boken monstret läser är ”Paradise Lost” av Milton, som jag inte läst själv men som väl ska handla om att vända Guds lag ryggen, om Satan och den fria viljan.

      Och först här någonstans inser jag vad bokens alternativa titel anspelar på. ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus”: Prometheus var halvguden som i grekisk mytologi stal elden (upplysningen, kunskapen, den fria viljan) från gudarna och gav till folket. Jag antar att Shelley menar att Frankenstein istället stjäl Guds förmåga att skapa liv. Frankenstein ger dessutom liv till sitt monster med blixtens (eldens) kraft, och romanen skildrar hans eviga våndor efter sitt agerande, och jag ser även här kopplingen till Prometheus eviga straff att få sin lever uppkäkad dag efter dag av en stor rovfågel. Prometheus = Frankenstein (=Lucifer?).

      Där avslutar jag mitt rabblande. Hoppas ni hade trevligt i min lekmannamytologiska tolkningskavalkad! För mig är detta anledningen till att ”Frankenstein” ska fortsätta läsas. Den fortsätter vara spännande, men framförallt vill den säga oss något som inte står uttryckligen svart på vitt. Vetenskapsmannen och hans monster bildar en struktur som vi själva kan ladda, och som en fungerande myt pressar romanen djupliggande, allmänmänskliga funderingar upp till ytan.

      (Men slutet, kära Mary Shelley, var väl ändå ett rätt fegt ickeslut?)

* Jag riskerar att sprida vidare påhittad mytbildning kring den där dåliga sommaren på Villa Diodati nu, men visst är det en fin scen att tänka sig in i? (Chuck P återkommer till densamma i ramberättelsen av novellsamlingen ”Haunted".) Men jag höll faktiskt från att grotta ner mig i att Mary Shelley bara var nitton då hon började på romanen, att hon rymt hemifrån med Percy Shelley, flytt sin mor feministikonen Mary Wollstonecraft och sin far anarkistikonen William Godwin.

Fördjupning kring Agrippa och Paracellcus finns i den här fantastiska podcasten.

Den flitige bloggläsaren kanske rynkar pannan förvånat över att jag inte förstod Prometheus-kopplingen tidigare, eftersom jag uppehållit mig vid den myten flera gånger tidigare. Vad ska jag säga, jag är inte alltid så snabb i huvudet.

Köp här, här, här, här eller här eller på ditt antikvariat eller låna den på exakt vilket bibliotek som helst i hela världen. 

”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg (2005)

Jag började läsa den här boken runt 2010 och förstod ingenting. Jag var i min mest politiska fas, hade just läst SCUM-manifestet och trodde att denna roman skulle följa den med samma hårdhänta politiska retorik. Den litterära krånglet jagade bort mig, jag ställde upp boken i hyllan och där har den stått.

       Andrapersonsperspektiv i stora delar, dialog utskriven som teaterscener, ett drivet poetiskt språk., författaren som egen aktör i fantasierna.
      Det som gjorde att jag inte förstod då, gör romanen fantastisk nu.

      Premissen är tydlig från början, detta är en historisk fantasi om Valerie Solanas, hon som skrev SCUM och sköt Andy Warhol. Det finns likheter med ”Mitt grymma öde”, som är den andra historiska fantasin jag läst i hygglig nutid. Vi vet historiskt sett egentligen inte så mycket om den verkliga personen, desto mer om verken och myterna. Men i ”Drömfakulteten” så finns ett lager av självreflektion och tydlighet inför det fabricerade, och hela delar är utskriven fiktiv dialog mellan Berättaren och Valerie, och dessa bitar utgör romanens själva kärna, och hindrar boken från att ge den underliga bismak som Edenborgs fantasier gjorde.

      ”Drömfakulteten” är en livlig text, trots att den överraskar mig med tragedi snarare än uppror. Det är hjärtestörande läsning. Huvudpersonen skildras som dotter, doktorand pi psykologi, som psyksjuk missbrukare, som ensam döende. Men faktiskt inte alls som författare eller uppviglare, annat än att hennes verk SCUM används som tolkningsram för Solanas inre tillvaro. Stridsberg skapar en känsla för Valerie Solanas, snarare än återger en korrekt historia. Givetvis, eftersom hon skriver skönlitteratur och inte reportage, men det är ändå lätt att glömma under läsningen.  

      Men jag upplever att bilden av Valerie är lite för given. En romantiserand och tillspetsad bild av en trasig, arg arbetarklasskvinna i gränslandet mellan psykisk sjukdom och genialitet. Biologismen omvänd, männen är onda slavar under sin egen dumhet, kvinnor naturligt goda. Solanas älskar de kvinnor som patriarkatet förstört, men hatar de som ställer upp på männens villkor närmast mer än hon hatar männen. Elände, makt och förnedring, skickligt gestaltat men jag känner ändå av det fiktiva.

      Men, det är där, som sagt, dialogen mellan Berättaren och Valerie kommer in.     

      Fantasimomentet blir tydligt och berättarens egna syfte blir en del av helheten. I dialogen får Solanas får attackera allt möjligt, men ofta är författaren själv och den medelklassfeminismen, alla de intellektuella, alla de (vi) som glömmer att patriarkatets värsta offer sällan skriver politiska manifest eller ens texter överhuvudtaget. Solanas går på om hur verklighetsfrånvänt det är att hålla på med fiktion då det finns verkliga kvinnor som far illa.

”BERÄTTAREN: Jag är så ledsen för att du inte överlever den här berättelsen.

VALERIE: Det är verkligen ingenting att var ledsen över. Jag ska ge dig några goda råd om du är ledsen för att berättelsen slutar här. Bjud hem en trasig tiggartjej som behöver någonstans att sova och någonting att äta. Bjud hem knarkarflickorna som sover i papperskorgarna. Ta hem en tjackhora, en baglady, en galenpanna. Stanna i tunnelbanan och prata med de psyksjuka hororna. Gå inte därifrån när hon börjar vässa och gå an om ingenting. Fråga var hon kommer ifrån, vad hon behöver, vad du kan hjälpa till med, vad hon har i sina anteckningar, om du nu är så intresserad av döende tjackhoror. Besök härbärgena, mentalsjukhusen, knarkarkvartarna, torskdistrikten, fängelserna. Världen är där ute och väntar på dig baby. Materialet heter HON FINNS ÖVERALLT.”

BERÄTTAREN: Jag är inte dum i huvudet.

VALERIE: Och inte heller särskilt smart.”

      Men vem var Valerie Solanas och vad är SCUM?

Ett sviket barns uppgörelse med en ond värld?

En psyksjuks vanföreställningar?

En mästerlig agitators manifest?

En psykologistudents revultionsförsök?

En sanningssägares redogörelse?

En missbrukares desillusionerade rabblande?

En mördares försvarstal?

      Känslan som Stridsberg och ”Drömfakulteten” lämnar mig med är att Solanas och SCUM sannolikt var allt det där. Den insikten gör ont, och jag kommer aldrig att se på de kvinnor som patriarkatet förstört med samma blick igen.

(Köp här eller här eller på loppis eller låna bibblan)

(Houllebecq har skrivit förord eller efterord till franska utgåvan av SCUM)

”Nattens skogar” av Djuna Barnes (1936, 2009)

Både Anaïs Nin och William Burroughs hyllade Djuna Barnes (även om Barnes enligt myten bytte sida på gatan för att slippa hälsa på Nin) som en viktig modernist och skildrare av queera världar. Så jag lånade hem ”Nattens skogar”, det verk som flest listar som hennes huvudsakliga. Och jag förstod ingenting.

      Jag läste trettio sidor flytande allvetande tredjepersonsberättare som gjorde (vid första anblicken) godtyckliga nedslag i en karaktärs historia utan att låta mig greppa någon form av helhet. Efter att ha försökt förklara mina problem i ett givande samtal med några läsande småbarnspappor fick jag iallafall korn på de grejerna, och bestämde mig för att börja om läsningen. Då gick det aningen bättre.   
      Många av mina verkligt storslagna litteraturupplevelser börjar så. Med motstånd, frustration och oförståelse, som skapar förakt och en fas då jag etikettar författaren som skitnödigt högtravande. Där ger jag endera upp, eller så börjar jag förstå, och älska det. För ibland krävs det tunga stora nycklar till finrummen, men då jag lyckas få tillträde glider jag snabbt ner någon divan och låtsas att jag alltid varit stammis.

      Fullt så dramatisk blir tyvärr inte min läsning av Barnes. Hon fortsätter vara en stor gåta, även om jag ändå lyckas läsa igenom den och förstå åtminstone en del. Men jag tror att den fungerar som poesi, att jag kan behöva läsa den flera gånger innan den växer till sig i mitt huvud. Den är tät, späckad med skickliga skildringar av känslor och upplevelser, snarare än scener. Visst, det finns tydligen en av litteraturhistoriens första (?) skildringar av en uttalat lesbisk kärleksrelation, men om läsaren slappnar av mer än en sekund så kan hela sjok av bärande handling rusa förbi. Och efter utläsning är jag övertygad om att jag ändå missat mycket mycket av ”Nattens skogar”. 

      Ett exempel på både dräpande rolig personbeskrivning, och hur snåriga formuleringarna kan vara:

      ”Hon besudlade själva innebörden av begreppet personlighet i sin lidelse att vara en person; vagt omkrking henne märktes spänningen av den tillfällighet som hade gjort mäniskosträvan av djuret.”

eller:

      ”En stark känsla av sin identitet ger människan föreställningen att inte kunna begå något misstag; en alltför svag gör detsamma. Somliga naturer kan inte uppskatta, bara ångra.”

      Det är queer dekadens och det är tjugo-trettiotal i Pars och Berlin (jag gissar att det finns berörigspunkter mellan exempelvis Christopher Isherwood och Barnes också). Romanen är experimentell, har ingen tydlig dramaturgi eller händelsekedja. Det närmsta är de tre kvinnorna Nora, Robin och Jennys kärlekshistorier där baronen Felix också figurerar, men det är den underlige (fantastiske!) fejkdoktorn O'Connor och hans gåtfulla monologer som är textens tydligaste bärande moment, och kapitlet då Nora kommer oanmäld till doktorn en sen natt för konsultation om hjärtesmärta är den scen jag kommer ha med mig från ”Nattens skogar.” Sammanförda i sitt utanförskap, desperata efter sällskap men egentligen rätt ointresserade av varandra. Jag bjuppar på några talande citat därifrån:

      ”Rummet var så litet att man nätt och jämnt kunde komma sidlänges fram till sängen; det var som om doktorn dömd till att bo i en grav hade beslutat bebo den med största möjliga livaktighet.”

      ”Man mal en gåslever för att få pastej; man bultar en människas hjärtmuskler för att få en filosof.”

      ”Människan skapar sin historia med ena handen och hindrar den med den andra.

      Djuna Barnes skriver svårt, mästrar konsten att bara skildra det som sticker ut och skala av "allt normalt och vardagligt". Hon skriver den sortens litteratur som tål flera genomläsningar, som hjälper mig att se mänskligheten aningen bredare och lite djupare. Men frågan är ändå om jag kommer orka öppna den igen? TS Eliot skriver i den berömda förordet att bara den som är van vid poesi till fullo kan uppskatta ”Nattens skogar”, och kanske är det därför min sko klämmer och ömmar. Tydligt blir iallafall att ska jag läsa om självupptagna queera rikemanskids i tjugotalets Paris så drabbar mig Anaïs Nin på ett sätt som Djuna Barnes tyvärr inte är i närheten av att göra.

(Köp här eller här eller här eller här eller låna på bibblan)

”The Sea Priestess” av Dion Fortune (1935, 2003)

För den som inte redan vet det har jag de senaste åren intresserat mig allt mer för ickematerialistiska frågor, meningen med livet, finns gud, varför skaver existensen i hjärtat på så många moderna människor, och så vidare. Inititerat av den livskris föräldraskapet inneburit för mig, och kryddat av en komplicerad underbensfraktur som gett mig kroniska smärtor. Den flitige bloggläsaren vet det redan. Men jag läser alltså också en hel del grejer som ännu inte visat sig i bloggen, annat än i mina reflektioner kanske. Exempelvis ligger Bibeln och böcker av Nietzsche och Carl Jung också på mitt läsbord. Jag fascineras, och har nog egentligen alltid gjort (även om jag under några anarkistiska år förträngde det totalt) av religion, tro och andlighet. Men till skillnad från då jag var indienresande hippie letar jag inte längre efter en tro/religion att anamma, jag letar efter vad som känns rätt för mig, och skiter i vad det betyder för andra. En 'kosmisk anarkist' som min käre vän Simon vist kallade det. Klivet var därför givet till ockultism och esoterism (dessutom hade ett liv i hårdrock och metal redan smörjt upp banan för mig genom att ha grundat mig med retorik, symboler och begrepp).

      Detta ledde mig iallafall fram till Dion Fortune och hennes författarskap. Hon har skrivit mer teoretiska böcker om kabbalah och tarot, som jag inte läst, men är också känd för att ha gestaltat ockultismen i sin litteratur och gjort praktiken tillgänglig. Fortune var yngre men halvt om halvt samtida med Aleister Crowley, de bägge delade mycket, rörde sig under en tid bägge i Golden Dawn (det esoteriska nittonhundratalssällskapet, inte det nutida grekiska nazistpartiet) även om de också skiljer sig markant åt i sina läror. Fortune var också en kontroversiell figur, bröt med flera sällskap utvecklade egna och höll låda. Fortune såg hur hårt samtiden dömde Crowley för hans utsvävningar kring sexualitet, och gömde sig därför delvis i skönlitteraturen. Men i sina verk har hon vävt in sina erfarenheter från ett liv i ockultismen, och som jungiansk analytiker. ”The Sea Priestess” handlar inte om ockultism, ockultismen är själva handlingen. Boken ska, hos mottagliga, ge samma resultat som esoteriska ordnars initiationsriter, och Fortune fick skit av otaliga mystiker för att genom sina böcker ha gjort hemlig kunskap tillgänglig för vem som helst som kan läsa.

      Boken handlar om Wilfred, en ung och ekonomiskt oberoende man som plågas av astma och tillvarons ytlighet och monotoni. Genom sitt arbete som delägare i en mäklarfirma (ärvd från sin far) kommer han i kontakt med den mystiska kvinnan Viven Le Fey. Vivien drar honom till sig, både sexuellt, emotionellt och spirituellt och hon blir hans esoteriske vägvisare. En stor del av boken utspelar sig sedan i det halvt förfallna slottet vid Atlanten som Le Fey köper från Wilfreds firma, en underbart fantasieggande miljö som ramar in samtalen och dynamiken mellan Wilfred och Le Fey.

      ”I judge a personality not so much by what they say, or even by what they do, but by the way they affect you. For a person may do a lot in the world by virtue of the start he has been given in life, or because he has got something that is wanted at the moment, but that does not constitute a personality as I use the word. A personality fetches a reaction out of you of one sort or another, and it need not necessarily be a pleasant recaction.”

      Fortune målar en värld med en skapar gud/gudinna (Isis?), och samtidigt flera andra osynliga men verksamma krafter. Exempelvis blottar hon vårt vetenskapliga paradigm genom nedanstående citats olika syn på naturkrafterna (har är det ju spännande att minnas exempelvis hur gravitationen fortfarande är en ockult kraft. Vi vet att den finns, men egentligen inte hur den fungerar)

      ”Only in Its works is It known to us, and from these we deduce Its nature, and Its nature is Nature. Primitive man personified Its powers and called them gods; modern man depersonifies them and calls them forces and factors. Both are true,” said she. ”but neither is the whole truth; for the gods are forces, and the forces are intelligent and purposive, being exoressions of the nature of the One.”

      ”The Sea Priestess” handlar mycket om hur solen ger livet, men månen styr det. Jag tyckte det kändes underligt, tills citatet nedan dök upp:

”She told me, too, that the moon had a profound effect on mental states and moods, as is well known to any who have to do with the mentally sick; and even we who consider ourselves nominally normal are more affected than we choose to belive.”

      Och, till den som skrattar bort detta, kan jag säga att jag i jobbet (sjuksköterska) den 28e juli i år ringde polisen för handläggning av ett LPT (lagen om psykisk tvångsvård) kring en patient som blivit psykotisk och våldsam, och alfahannen som svarade sa ”vad håller ni i vården på med idag, är det blodmånen eller? Vi har femton väntande LPT-ärenden, och det är fortfarande bara eftermiddag.”

      Det skulle gå att skriva kritiskt om det biologistiska man-kvinnapolariteten som Fortune målar upp och gör gudomliga entiteter av, men jag har läst lite Jung och ser därför det snarare som arketyper som Fortune leker med, manligt och kvinnligt, där varje individ bär på olika mängder av bägge, oavsett biologiskt kön. Samtidigt som jag tycker mig förstå varför kvinnan leder mannen genom boken, då kvinnor generellt har bättre kontakt med sitt känsloliv och således med vad som formar vår syn på världen.

      Det skulle också gå fint att göra sig lustig över att Viven Le Fay visar sig tro att hon är en återfödd Morgan Lefay, alltså Merlins häxa, och hur hon ämnar bli en prästinna för det förlorade Atlantis. Men jag tar inte heller det helt bokstavligt, jag tycker det viktiga är perspektivet som Fortune gestaltar: Vi formar vår värld genom våra sinnen, men hur vi tolkar sinnesintrycken är beroende av hur vi kodar vår hjärna, och den kodningen kan man manipulera genom kunskap, ritualer, droger, genom att 'fake it til you make it'. Och vissa saker kan vi inte bevisa hur de funkar, men vi kan känna, se och uppleva att de gör det.

      ”Sometimes I think one thing about myself, and sometimes I think another. As long as I believe in myself I find I can do certain things. If I ceased to believe in myself, I think I should just crumble into dust, like an unwrapped mummy.”

      Den vetenskapligt sinnande kan förklara det med att jag är mottaglig, skör, lever genom en medelålderskris, är liten och törstar efter en större mening med tillvaron eller whatever, men ”The Sea Priestess” är en magisk bok. Fortune blottar faktiskt en del av det kollektivt omedvetna för mig, det jungianska begreppet för den gemensamma delen av vårt inre, det som inte går att vetenskapligt bevisa, men som går att känna.

      Oavsett, och det är detta är centralt med ockultismen för mig. Jag tar det som är värdefullt för mig, lämnar allt annat, och uppmanar dig till att göra detsamma. Jag skriver inte det här för att övertyga någon, utan för att dela med mig. Vi vet vetenskapligt att människor som tror på en större mening med tillvaron är lyckligare, men vi kan ännu inte vetenskapligt varesig verifiera eller falsifiera det (även om kvantfysiken och matematiken verkar vara det på spåren). Men vi kan välja hur vi vill se på tillvaron, vår hjärna är exceptionellt anpassningsbar, så låt oss utnyttja det. Livet blir magiskt om vi väljer att se det så. 

      ”And because it was real to her it became real to me and infected me with its emotion.”

(Och missta nu inte det här för något jävla ”carpe diem” eller välja glädjen-snack, ockultism handlar mycket om att bekanta sig med sitt mörker, göra sig själv upplyst genom att utforska all den skit som formar oss inifrån. Men det lägger jag inte ut texten om nu, jag är imponerad att någon överhuvudtaget läst ända ner hit.

Köp ”The Sea Priestess” här eller här.

Jag hade mycket ut av att läsa ”Förborgade tecken – esoterism i västerländsk litteratur”, en bok jag framöver kanske kommer skriva om i bloggen.)