"Rebecca" av Daphne du Maurier (1938)

En gotisk skräckklassiker, av författarinnan till bland annat "Fåglarna". Boken innehåller en klassiskt öppningsmening ("Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Manderley igen.") i nästan samma kaliber som Moby Dick ("Kalla mig Ismael.") påstås det, men jag har svårare för du Mauriers grepp för i och med hennes öppning och de två första kapitlen ger hon oss också slutet på berättelsen. Det tar lite udden av spänningen.

Vår unga kvinnliga berättare gifter sig oväntat med den rike mannen Max under hans semester i Frankrike. "Jag var ung, han var ensam", och följer honom sedan tillbaka till England för att leva på hans gods Manderley. Personalen på godset och flera av makens släktingar möter henne med orden "Du är så väldigt olik Rebecca", och där börjar en hjärtskärande berättelse om att försöka fylla skorna efter makens avlidna och mycket omtyckta exfru Rebecca.

En berättelse om svartsjuka som väcker tankar kring vad det betyder att en plats är hemsökt av någon. Om hur det känns att stå i skuggan av sin älskades tidigare kärlek. Och samtidigt en berättelse om en klassresa, om att plötsligt befinna sig i en rik adel och borgerlighet man inte förstår. Jag är svag för berättelser där vi måste tvivla på berättarrösten, och i "Rebecca" håller du Maurier verkligen oss på tårna kring vad som är fantasier och vad som är verklighet. Det är krypande och vackert, men tyvärr blir det aldrig speciellt läskigt - trots att berättelsens skurk är fantastiskt obehaglig.

Språket och bokens upplägg gör den till en riktig läsfröjd. Jag hann lämna tillbaka den till biblioteket innan jag skrev av citaten, så det här inlägget blev lite fattigare än de brukar vara. Sorry för det mina läsare, sorry för att jag förvaltar din konst slarvigt du Maurier. 

"Fåglarna och andra noveller" av Daphne Du Maurier (2016)

Du Maurier är rätt hypad just nu, nånslags historiens revansch på att hon glömts bort i skuggan av filmatiseringarna av hennes verk. Modernista har samlat noveller som i original publicerades under 50- och 60-tal där den sparsmakade skräcken egentligen bara är en av berättelsernas delar, åtminstone i de inledande novellerna. ”Titta inte nu” om ett äkta par på nystartssemester i Venedig efter dotterns olyckliga död, ”Inte efter midnatt” om en konstnär på semester i Grekland, o ”De blå linserna” om en ögonoperation är under läsningen sällan mer än lite obehagliga. Däremot smyger fasan på mig lite efteråt, då novellerna ändå biter sig kvar. Kan jag lita på mina ögon? Vem tittar tillbaka i spegeln egentligen? Ser jag det jag ser?
Du Maurier arbetar överlag mycket med mänskliga relationer och vår rädsla för att våra närmsta ska fara illa, göra oss illa eller lämna oss, och med det greppet gör hon de två avslutande novellerna ”Äppelträdet” och ”Fåglarna” storslagna. I ”Äppelträdet” följer vi en änklings tankegångar om livet efter hustruns död, hans frånvaro av saknad och frihetskänslan som infunnit sig, hans relationer till hembiträde och trädgårdsmästaren, frånvaron av relationer till andra än dem. Ett mästerligt personporträtt, Du Mauer skildrar skickligt den fula, egoistiska maskuliniteten. Men vad är det egentligen med det där gamla äppleträdet på gården som täcker ljuset för det nya, unga äppleträdet bredvid?
Avslutar samlingen gör just ”Fåglarna”. Hitchkock gjorde en fri tolkning av novellen som sen blev en kultfilm alla har en relation till, oavsett om du sett den eller inte. Vi vet därför redan att vi kommer bli rädda för fåglarna, det överraskningsgreppet har Hitchcock liksom tagit bort. Men novellen är tillräckligt skrämmande ändå, och jag skulle gissa att den inspirerat fler filmare än ovan nämnde. Vi följer en familjefar som uppmärksammar och börjar oroa sig över fåglarnas förändrade beteenden. Han börjar vidta åtgärder för att skydda sin familj, allt medan omgivningen skrattar åt hans paranoia.
Tydligen är "Fåglarna" den första moderna naturen/djuren slår tillbaka mot mänskligheten-historien, där mänsklighetens position som dominant art utmanas och som kom att ge upphov till en hel genre. Bitvis är novellen så läskig att när jag avbryts i läsningen av ett ljud inifrån barnrummet där barnen ligger och sover så är jag på riktigt darrig när jag går in, för var det bara ett av barnen som rörde sig, eller skuttar det kanske omkring en galen domherre där inne!? Verkligt episkt att lyckas få läsaren rädd för något så oskyldigt som småfåglar och måsar. Det här är en sån novell som aldrig helt kommer gå att skaka av sig, som alltid kommer göra sig lite påmind när jag ser småfåglarna i buskarna utanför, eller än värre - många fåglar som grupperar sig på himlen.

Avslutningsvis, så jävla fett med svenska återutgivningar av gamla kvinnliga skräckförfattare!! Köp här eller låna på bibblan.