”The Sorcerer of the Wildeeps” av Kai Ashante Wilson (2015)

 Iår var Ida (som jag lever med) stressad inför julklappsinköpen och fick en briljant idé. Hon fick tillgång till den gedigna önskelistan jag samlat på mig på Adlibris och valde några titlar därifrån som julklapp till mig.

   ”The Sorcerer of the Wildeeps” var en av dessa. Det är en kort roman på drygt tvåhundra sidor, snabbläst utan att tumma på djup eller kvalité. Vi följer en karavan genom ogästvänlig terräng i någonslags medeltidsfantasy och vi får romanen genom karaktären Demane. Demane är magikunnig och samtidigt mycket stridsduglig. Det framkommer tidigt att han är något mer än mänsklig. Karavanen leds av en karaktär som kallas ”Captain”, och likt Demane förstår vi tidigt att det är något övermänskligt med honom också. Karavanen stöter på hinder och jagas av monster. På vissa vis är detta klassisk sword and sorcery, på andra rejält nyskapande. Detta är intersektionell fantasy, utan att för den skull förlora i läsglädje eller bli en roman som PK-skriver en på näsan.

   Karavanen är uppenbart fylld av olika svarta män, och de målas inte upp med bred ”Afrika”-pensel, utan vi får läsa en trovärdig och respektfullt skildrad spretig grupp, med olika personer och viljor. Flera språk talas inom gruppen och det finns ändå en stark sammanhållning. En sammanhållning som bygger på att Captain och Demane föregår med exempel, visar styrka och mod så de andra törs följa. Men, det finns en härlig komplikation i romanen [spoiler alert] Captain och Demane har samtidigt en kärleksrelation. Och homosexualitet måste hemlighållas även i den här världen..

 

   Det är uppfriskande att läsa svarta i fantasy även om jag tycker att boken säljs in på ett närmast rasistiskt sätt i beskrivningar som en blandning av George RR Martin och Ghostface Killah. Det tror jag mer handlar om en oförståelse för svart kultur överlag, där allt som låter svart klassificeras som gangstarap.

   Däremot har jag vissa problem med att berättarrösten använder ett mer kultiverat språk än var karaktärerna gör. Det skapar ett skav i mig som gör att läsupplevelsen förlorar en aning av sin magi. Det finns säkert en tanke bakom detta, ”The Sorcerer of the Wildeeps” är inget hastverk och jag är övertygad om att det finns en tanke även bakom denna skillnad. Men jag missar den.

   Boken har också en ovanlig dramaturgisk konstruktion, första 150 sidorna är egentligen rätt långsamma, medan avslutningen exploderar i actionscener proppade av spjut och monster. Jag tycker att den uppbyggnaden fungerar fint, romanen är så välkonstruerad att jag aldrig upplever den som långtråkig, trots att tre fjärdedelar av boken egenltigen mest bygger upp för slutakten.

   Jag kan kanske tycka att det romanen saknar är lite mer grundning kring varför homosexualitet är fel/förbjudet i den här fantastikvärlden. Som den är nu så tar den demoniseringen av homoliv för givet. Meeen, hela boken är ändå en pärla till nyskapande fantastik som var samtida sword-and-sorcery-fan kan läsa med stort nöje.

(För en bättre och djupare genomgång av boken tipsar jag om min favorit-bok-podd "Bad Books for Bad People")

"Selamlik" av Khaled Alesmael (2018)

Jag har hälsat på Khaled Alesmael. Men bokstavligen bara hälsat på, för som vanligt blev jag för starstruck för att våga fråga honom om någonting alls. Dessutom var det först nu, ett halvår senare, som jag läste hans bok.

  Selamlik är ett turkiskt ord för ett paradis för män (stavas egentligen med turkiskt i utan prick, som uttalas som ett tjockt ö. Men det skriver jag nog mest för att jag vill showa med att en gång i tiden ha kunnat lite turkiska). Iallafall, romanen handlar främst inte om Turkiet, utan de bägge parallellhandlingarna skildrar dels Syrien innan kriget och den arabiska våren, och dels om livet som flykting i Sverige i mitten på 2010-talet. Det i sig är viktiga inifrånberättelser, men "Selamlik" vrider upplevelsen ett varv till genom att skildra de här bägge världarna från en homosexuell mans perspektiv. Vi får fantastiska förbjudna skildringar inifrån badhusen i Damaskus, där homosexuella förvisso har sämre rättigheter och ingen plats i offentligheten, men istället bygger sina egna homoparadis, världar vid sidan om homofobin. Jag som läsare snubblar gång på gång över mina egna fördomar om arabiska män. Vi får samtidigt uttråkade asylsökande i småländska skogar som runkar och sover bort ledan av att vänta på livavgörande beslut längs det löpande band som är svensk migration.
  Jag uppskattar hur Alesmael vågar skildra homofobin bland asylsökande, utan att göra dem till varesig "ondskefulla  invandrare" eller "korkade offer". Samma modiga känsla får jag över hur han skriver fram de danska homosexuella männen som bara vill bli knullade, aldrig knulla, eftersom mannen från Mellanöstern måste vara ett dominant machovilddjur.
  (Men. Bokens allra bästa bild är ändå den av flyktingen i leopardsuspensoar!)
  "Selamlik" gör klart för sina läsare att Syrien inte enbart var ett helvete för homosexuella. Och Sverige inte är det HBTQ-paradis som vi gärna vill ge sken av att vara. Jag minns någon intervju jag läste där någon sa "Visst, vi är representerade i varje teveprogram, men jag får mer stryk på gatan än någonsin."

  Omslaget och inledningens vattendroppe som rör sig längs manskroppen skapade en förväntan i mig om att romanen skulle vara homoerotisk, men jag läser främst en slags sociologisk skildring av manligt homoliv (Det är inte bara det anonyma bögknullandet på offentliga platser som får mina tankar att gång på gång gå till min vän Arnes bok "Bög i folkhemmet"). Visst, det finns kroppsvätskor, penetration och intima lukter, men jag blir ändå lite överraskad över hur oskyldig "Selamlik" är i sina sexskildringar. Samtidigt inser jag att romanens sprängkraft ligger någon annanstans, och får mer kraft på det här viset då den inte kan förbises som porr eller snusk. 

  Träffar jag någon gång Alesmael igen (kanske på Haket?) kommer jag inte våga säga att jag tycker att vissa scener går för fort. Att jag bet mig i läppen över att drömmen om Lot i Koranen bara är beskriven och inte gesaltad. Jag ska säga något om att det är kul att jag och huvudpersonen delar litterära referensramar. Herakleitos, Nietzsche, Tom of Finland. Men jag ska också drista mig till att våga säga tack. Tack för en viktig roman. Tack för öppnandet av mina ögon. Tack för fin läsning.

  Köp här eller här eller här.

”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”Image of the Beast” av Philip José Farmer (1968, 1975)

”Image of the Beast” inleds med att Harold Childe, en korkad deckare ser en slags snuffilm av hur hans tidigare kollega sexmördas under märkliga rituella former. Genom att konsultera en skräcknörd med stor samling av bisarr litteratur leds Childe till ett mystiskt hus ute i skogen, där det ylar varulvar och stryker omkring sexgalna kvinnor som ägnar sig åt allmänna hemskheter.

  Min favoritpodcast Bad Books for Bad People nämnde den här romanen i förbifarten som ”Georges Batailles 'The Story of the Eye' meets Monster Mash” och jag satte direkt upp den på min att-läsa-lista. Dekadent symbolism med rymdmonster lät helt som något för mig. Med facit i hand: visst, bägge innehåller grova sexscener, visst bägge har symbolism inbakat, osynligt för den ovaksamme. Titeln måste ha någonslags biblisk koppling (?), och undertiteln vittnar om att det gömmer sig mera mening i den också, exorcism och ritualer (de betydelselagren från titlarna går mig totalt förbi i läsningen). Farmer plockar överlag stoff och referenser hejvilt från litteraturhistorien. Dante, Lord Byron, Matthew Lewis, Mary Shelley. Men en djup skillnad mellan Bataille och Farmer är att den tidigare kan skriva, behärskar tempo, tonfall och ordval. Farmer bara kör på. Det tar inte många sidor innan insikten kommer. För att njuta av ”Image of the Beast” så måste läsaren strunta i dramaturgi, vad som skrivs och vad som gestaltas, varför vissa delar snabbspolas. Det går inte att läsa och förvänta sig att handlingen ska hänga samman. En läsare får inte heller vara känslig för kvinnohat eller för platta karaktärer. Farmer har konstruerat en romanplot som egentligen inte är mycket mer än en slags promenad genom ett läskigt hus fullt av monster, sex och våld. Men klarar en att läsa den på det viset blir det riktigt kul!

  Theodore Sturgeon (en av mina stora författarhjältar, vars ”As the next question”-symbol jag tatuerat på handen) har skrivit ett generöst efterord till den här boken, där han ifrågasätter vanan att sätta etiketter på romaner. Kan se poängen i att det skapar ett tolkningsföreträde och ringar in romaner som kanske inte helt kan eller bör ringas in. Etiketter får konstuplevelsen att stelna. Samtidigt behövs diskussionen, tycker jag. Men i förhållande till ”Image of the Beast” håller jag inte med Sturgeon. Inte ens när jag får förstå att kvinnan som döljer en orm med mansansikte inuti sitt kön (!) är en symbol för Jeanne d'Arc och Gilles de Rais (pallplats i ”galnaste litterära monstret någonsin”?), så blir inte ”Image of the Beast” mer än en noirdeckare, kryddad med kreativ Kronenburgsk kroppsskräck och framskrivet som vildsint våldsamt snusk. Jag älskar en annan poäng Sturgeon gör, som sätter ord på en av anledningarna till att jag tenderar att frossa i provokativ litteratur (självrannsakan och självutveckling):

  ”Calculated discomfort is a wellknown path for truth.”

  På Wikipedia läser jag att romanen initialt gavs ut som pornografi! Det får mig att hajja till. Absolut, upphetsning är en djupt individuell upplevelse, men jag är förjävla skeptisk till att speciellt många blir verkligt kåta av den här romanen. Jag tror inte ens det är syftet. För mig är den skriven av en skrattande författare med glimten i ögat, med målet att få den avtrubbade snusk- och fantastikläsaren att fnissa. Vilket funkar fint för mig! Men det är för att jag kan se tjusningen i en sexdrog som tvingar hjälten att springa omkring med ett oböjligt stånd som ejakulerar i opassande situationer. Jag tycker att det är roligt med varulvsgriskvinnor som halkar omkull i kroppsvätskor. Romanens mest flippade idé är flådda människohudar som blir uppblåsta till ballonger (något som aldrig har ett syfte eller förklaring mellan pärmarna. Det är bara en bild som bränner fast i läsarens hjärna och stannar). 

  Så letar du porr, ta en annan bok. Letar du psykologiskt påverkande snusk, välj Bataille eller Mirbeau. Men vill du ha hypnotiskt vildsint snusk att fördriva en timme eller två genom rejäl verklighetsflykt i, då är ”Image of the Beast” kanske passande. Även om ”passande” är fel ord i sammanhanget. Farmers bok är långt över alla gränser. Moraliska, som stilistiska. Be warned. Be prepared. Be entertained.

Nu ska det bli skoj att höra litteraturproffsen i Bad Books mangla romanen.

Rota på ditt mest välsorterade antikvariat om du vill hitta ett eget ex.

"My Sweet Audrina" av V.C. Andrews (1982)

Sugen på att testa läsa något gränsöverskridande som ändå inte är svårläst som surrealisterna eller dekadenterna tenderar att vara? "My sweet Audrina" kan vara det du letar. VC Andrews skriver inte för att förändra sin läsare, hennes grej verkar ha varit att frossa i transgressiva familjedraman, med unga tjejer som målgrupp.
  "My Sweet Audrina" är en av hennes mest kända romaner, tillsammans med "Flowers in the attic" (som tydligen handlar om syskonincest). Hennes stil blev tydligen så säljande att flera författare efter Andrews död publicerade, i samarbete med författarens dödsbo, fler verk i hennes stil och under hennes namn. En märklig trend, kapitalismen tränger in och förstör, tankarna går osökt till David Lagercranz och Milleniumtriologins pengamjölkande fortsättningar. De har jag inte läst, och kommer inte heller att läsa. Jag kommer inte läsa mer av VC Andrews heller, varken originalverk eller efterapningar, men "My Sweet Audrina" hade jag roligt med (och åt).

  Romanen har en jagberättare som heter Audrina. Hon är sju år och lever tillsammans med sina föräldrar i en stor gotiskt slott. Hon har haft en storasyster som avlidit under traumatiska förhållanden, som också hette Audrina. Den andra Audrina, vår berättare, kämpar med att fylla platsen efter sin perfekta storasyster. Hennes pappa är överbeskyddande, låter henne inte gå i skolan och tvingar henne att gunga storasysters gungstol för att återvinna den avlidna, perfekta systerns magi. Berättaren ska fylla den tomma bägaren, för att hon ska kunna bli sin storasysters goda egenskaper och på så vis glädja sin familj och hindra Guds vrede (!).
  Bokens mest vrickade och fantastiska karaktär är Vera, Audrinas onda kusin som också bor i huset. Några år äldre, med en vildsint sexualitet och benskörhet är hon en galen femme fatale, på vissa vis nästan i konkurrens med Clara i "Torture Garden". Trots sina unga tonår så ligger hon sönder allas relationer, däremellan faller hon och bryter armar och ben. Jag skulle gärna läst en bok bara om Vera.
  Audrina får i boken också en lillasyster, Sylvia, som är vacker men bär på en funktionsskillnad av något slag (en av de råare, osympatiska skildringar av kognitionsproblem som jag läst). Det faller iallafall på Audrinas lott att ta hand om sin lillasyster, och Sylvia följer som en underlig skugga efter vårt berättarjag. Audrinas familj säger allt hemskare saker till och om Sylvia, och snart börjar vi fundera på hur handikappad Sylvia egentligen är.
  Sen har vi den misslyckade skridskoprinsessan som förlorat bägge sina ben och skäms över sina stumpar och rullar omkring på en bräda i en stuga i skogen. 
  Det finns också män i boken. Pappa patriark, den skenbart ädle pojken och så vidare.
  Och justdet. Audrinas mamma och moster brukar supa till framför pianot samtala med bilden av den tredje systern, som ätits upp av kannibaler under en missionsresa i Afrika.

  Överlag skriver Andrews fram stereotypa karaktärer som hon sedan drar ner brallorna på, metaforiskt och ibland bildligt. Det går inte bra för någon i "My sweet Audrina" och jag vänder ivrigt blad efter blad. Det är bara att erkänna: hur svajjigt det än är, Andrews prickar något djupt inne i primathjärnan på mig.
  Jag har inte reserachat författaren, men det känns inte otroligt om hon är dumkristet troende som gottar sig åt andras olycka utan att hantera sin egen. Därför var min sammanblandning med dekadenterna i inledningen direkt orättvis. För Andrews verkar det inte finnas något vackert sex, inget samtycke någonsin, kvinnor är blommor tills de smutsas ner av män och då är de för alltid förstörda. Det finns inga kvinnotyper det kan gå bra för, alla män är alltid as. Jag vill ju egentligen passa mig för att moralisera konst, men det är obehagligt att detta är skrivet med småflickor som målgrupp. Och barn verkar ofta vara smartare än vad jag tror.

  För en vuxen och någorlunda fri tänkare är det iallafall rätt svårt (omöjligt) att tro på den här boken, att låta bli att inte skratta åt den. Också om en tänker förbi de galna händelserna. Ett sjuårigt berättarjag som är väldigt vältaligt för sin ålder. Men hon ska också bära på minnesproblem, och berättar ändå sin historia i dåtid, dvs. från framtiden?   
  Hur minns hon sin historia?
  Den är övertydligt berättad, en galen historia men ändå med ett väldigt enkelt narrativ. Dialogen är så övertydlig att det inte går att tappa bort sig i någonting som händer, och trots sitt obskyra och hemska innehåll är boken mycket lättläst. 
  Boken har tempoproblem, vissa scener rusas förbi, och spänningen är tydligt utplacerad. Inringad och upplyst. Inte något du missar. Det som överraskar är plottvisterna, som en väl flera gånger inte får chansen att förutspå. Däremot gick mina associationer kring överbeskyddande föräldrar snabbt till den underbara filmen "Dogtooth", och bidrog till att jag genomskådade slutets plottvist redan de första tjugo-trettio sidorna, och stampar sedan otåligt över att berättaren själv vägrar förstå det (sen tror jag kanske inte att en behöver ha sett grekisk film för att genomskåda plotten..)
  Men trots allt det här läste jag ändå färdigt boken. 

  Väldigt generöst beskrivet så är "My sweet Audrina" en berättelse om en familjs ovilja att hantera trauman, om föräldrar som desperat försöker skydda sina barn mot världens hemskheter. Men mer ärligt är romanen en gulity-pleasure sidvändare om hemskheter och idioter till karaktärer. Våldtäkt, mord, incest, barns sexualitet, missfall.  
  Den lämnar i slutänden inget djupt intryck på mig. Jag vet inte om du behöver läsa den. Jag kommer inte leta fler romaner av den här författaren, men jag tyckte det var kul läsning. Och ibland räcker det gott.

  Köp på antikvariat, men finns hos imperiet här, här, här. 
  Nu när jag skrivit min text om boken ska det bli kul att höra min favoritpodcast Bad Books for Bad People hantera den.  

”Tripprapporter” av Tone Schunnesson (2016)

Något år efter hajpen kunde jag nu låtsas att jag hittat boken själv och ta upp den här omskrivna debutromanen. En ung kvinna som rått skildrar drogmissbruk, sex och ensamhet torde egentligen ha väckt mitt intresse direkt vid publiceringen, men instinktivt skeptisk till det som sätts på piedestaler så tog det mig lite tid att hitta fram.Kanske också för att jag trodde, genom titeln, att romanen skulle vara ytligt drogromatisk på ett ointressant sätt.

  Men, iallafall, så hittade jag fram och romanen är framskriven med en jagberättare som skildrar sitt destruktiva liv som ung missbrukande kvinna. Schunnesson har ett imponerande rikt språk men romantiserar för den skull ingenting av knarkarens helvete eller drogernas rus. Berättarjaget lurar och snor och bedrar för att fylla kroppen med substanser som kan döva de inre demonerna. Jag inser under läsningen att bokens titel nog är en ironisk blinkning till Flashbackforumets många mer självförhärligande tripprapporter vars syfte brukar vara att skildra berättaren/brukaren som häftig och farlig. Men det finns inget självförverkligande i det knarkande som Schunnesson skriver fram, bara en allt mer desperat verklighetsflykt. Undan uppväxtens trauman, undan dåliga relationer, undan självhat.

  ”Barndomen är ingenting du lämnar bara för att du känner för det.”

  Vi får följa jagets liv i Sverige, men också under en resa till Thailand hon gör för att bryta sina egna mönster, ett grepp som omgivningen kanske kan se som naivt men som också kan fungera livsavgörande och livräddande för många med missbruksproblem.

  ”jag åkte hem, skrev på ett kvitto att ingen människa går upp mot en lina.”

  Starkt och talande i romanen, men också tänkvärt utanför. Det är så mycket vi låtsas är viktigare än andra människor. Knark, jobb, Facebook, Netflix, Likes, högerswipes, frisyrer, jeans, lägsta tid på milen och så vidare. När det i själva verket är i det mänskliga mötet med andra som magin med tillvaron finns. Det är där vi blir sedda, själva fundamentet till att kunna landa, läka, leva, leka.

  Romanen fungerar som en påminnelse för alla oss med livet under någorlunda kontroll att det är ett ytterligt fåtal människor som är genuint onda (som gör gärningar vars enda syfte är att skada någon annan för ens eget nöjes skull). De flesta som gör hemska saker gör det i någon form av desperation, sprungen ur brist på resurser, materiella eller emotionella. För lite pengar, kärlek eller bekräftelse. Eller alltihopa. En knarkare lurar inte vänner eller snor cyklar för att vara elak, utan för att moralen inte längre får plats i livet. Behovet, begäret, att få tyst på sitt eget skrikande, trasiga, okramade ego väger tyngre än normer om uppförande eller omgivningens tyckande. Och om en redan är dömd, varför fortsätta försöka?

  Läsningen får mig att lova mig själv att ge fler chanser, trots att missbrukare gärna blir manipulativa så vill jag våga se fler öden, släppa in fler människor, men jag ska ändå inte ta skit. Både för min egen skull, men också för den andres, för ingen mår i längden bra av att inte bli avkrävd (lagom mycket) eget ansvar.

  Schunnesson skildrar skickligt att det inte finns något glamouröst med knark, utan att det snabbt förlorar sin äventyrlighet och blir långtråkigt. Tyvärr tycker jag att läsningen av romanen blir det också. Jag älskar idéen, starten och språket, men det är någon del som saknas för att den här romanen helt ska slå omkull mig och bli något annat än den schyssta quickread som den blir nu. 

Finns hos imperiet här men garanterat också på din bibbla.

”Maken” av Gun-Britt Sundström (1976, 2008)

Gun-Britt Sundströms kultiga relationsroman tar sin läsare genom ett sjuttiotal i Stockholm, med FNL-pins och Vietnamdemos, tokvänster och borgerlighet. En heterorelation står i centrum för romanen, den blossar upp mellan berättarjaget Martina och Gustav, två vänsterintellektuella. Hon är skoningslös och rastlös, han är storsint och förstående. Bägge är litteraturkunniga, sökande, diskuterande, ifrågasättande. Och oblyga talar de om allt, och häri ligger en av ”Makens” litterära unikheter. De diskuterar onani, sin dragning till andra, och andra relationella tabuämnen. Snart har de också sex med andra, inleder relationer med andra, och berättar fortfarande lika ärligt allt för sin partner, fastän det gör ont i både den som säger och den som lyssnar.

  ”'Hänsynslöst uppriktig' står det i tidningsreportagen när kändisarna talar ut, det är en bra fras. Osovrad uppriktighet är hänsynslös, den beror på den talandes behov av öppning men tar ingen hänsyn till hur det tas upp av den som hör.”

  Jaget är en överraskande rationell och rak kvinna, romanens andra stora kvalité, även om vi så småningom får anledning att väcka en del frågetecken kring den bilden, opålitligberättare-style. Vi följer närgånget hennes pendlande mellan att vara ett vi när hon vill vara ett jag, och att tvingas vara ett jag när hon vill vara ett vi.

  Berättarjaget skriver att hon inte är en idémänniska, och inte heller filosof, men hon övertygar mig inte direkt om det. Cynisk är hon, visst, oromantiskt, absolut, men också en både bred och djup tänkare.

  ”Det är så jobbigt att höra ihop med någon. När jag är ensam spelar det ju ingen roll vad jag är på för humör, jag kan syssla med något annat och låta bli att tänka på det. Men när jag är tillsammans med dig blir det plötsligt så betydelsefullt, du märker mina lynneskiftningar innan jag själv gör det, de blir förstorade genom dig, och så blir det som om det var ditt fel.”

  Romanen slår an i mina egna förvirrade år som relationsanarkist, och jag tänker hur mycket användning jag skulle ha haft av den här boken för tio år sedan. För det här är ingen hyllning till tvåsamheten, eller ensamheten, eller flersamheten, det är nog inte en hyllning till något. Istället är det en bitsk men respektfull illustration av hur svårt det är med relationer, oavsett definition.

  ”Självständighet. Det låter bra. Självständig måste vara bra att vara. Självständighet kan man inte ha för mycket av.

Inte det? I själva verket är det ju en fråga om en form av beroende, detta som allting annat: att nämligen vara beroende av oberoende.”

  En essäkänsla hägrar över stora delar av texten, så mycket att jag gissar att Sundström planerat synopsis för att kunna utforska alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå i en relation. Att jag ”genomskådar” det gör mig ingenting, jag vill läsa Sundströms reflektioner. ”Makens” sätt att väcka tankar om ensamhet och tvåsamhet och problematisering av vardagslivet tar mig till Malin Linderoths ”Nuckan”, som också var en relationell ögonöppnare.

  Det här är en svår bok att skriva om. Som om bell hooks kärleksteorier gestaltats tjugo-trettio år innan hon själv skrev dem? Bort med romantiken från relationen, in med arbetet och reflektionen. Kärlek är mer än en känsla, det är något en gör.

  Jag vet inte, men är du intresserad av mänskliga relationer med ett öppet, inte så lättprovocerat, sinne är ”Maken” en bok för dig att hålla på med.

  Spänningen ligger givetvis i om Gustav och jaget kommer att klara av att fortsätta leva tillsammans, de står inte ut med varandra, och inte utan varandra. Men utan att bränna handling för er så lovar jag att det är värt att läsa till slutet.

Köp på ditt antikvariat, eller här,

”Autisterna” av Stig Larsson (1979, 2004)

Samtidigt som Stig Larsson väljer att skämma ut sig inför hela världen genom att blotta sin megalomant verklighetsfrånvända gubbsjuka kan jag inte låta bli att fascineras av hans författarskap. Och när en väns romanprojekt (Heja Linda!) fick mig att associera till ”Autisterna” så valde jag att sträckläsa om den i helgen. (Även om mina småbarn låg intill och sov så kändes min setting passande, med Ida och en drink i sängen på ett hotellrum på Östermalm.)

  Boken består av en samling spretiga fragmentariska texter, alla med en märklig jagberättare. Det är inte givet att det är samma jag, bokens titel antyder något annat, och jagberättaren berättar väldigt olika berättelser som inte stämmer överens med varandra. En åker skidor i Sandviken, en annan orsakar en bilolycka i Frankrike, en tredje träffar Brezjnev på en fest, en fjärde onanerar bort nätterna. Just onanisten, som ringer sig själv och lyssnar på upptagettonerna i hopp om att något ska förändras, känns som en illustrativ bild av ”Autisternas” berättarjag. Alla jagen är sjukligt distanserade från både sin omvärld och sig själva. Kallt registrerar de, men driver omkring som en träpinne åt det håll vågorna tar dem. Rått omoraliska, en tydlig motreaktion på hippierörelsens sjuttiotal.
  Men berättarrösten är så underlig att jag ändå får svårt att läsa in annat än samma subjekt i de olika texterna. Innan läsningen har jag en arbetsteori om att Larsson bara skildrar den manliga kåta känslolösa blicken på tillvaron, men medan jag läser så formas något mer udda. Kanske en slags schizoid personlighetsstörning? Det finns också en förtvivlan om att det skrivna ordet aldrig kan representera verkligheten:

  ”[jag] tvivlar numera på att någonsin kunna beskriva känslor i ord.” s 19

  Förordet är en kroppslig skildring av en konditor som bakar en tårta, äggen associerar jag direkt till min nye surrealisthjälte Georges Bataille, men texten är mindre sexuell och mer en fysisk skildring av hur den som skriver hoppas kunna påverka den som läser. Jag citerar avslutningen:

  ”Det är för dig jag gjort den. Bara för dig. För att jag under en hel dag ska ha förberett vad du ska ha i munnen under några sekunder, för att jag i denna förfinade sörja ska känna dig, inte bara din gom och dina tänder, utan halsen, spridas ut i din lika mjuka som hårda kropp, delta i dina kariesbildningar, ingå i din avföring, med den fördela min kunskap i dina celler, för att även i de porer jag aldrig kommer att få röra vid ha en viss delaktighet.”

  Jag vet inte, men det känns inte orimligt att Larsson inspirerats av båda dekadenterna Bataille och Husymans (som jag också läst det senaste), kanske också av Oscar Wilde. Jagen är obrydda, omoraliska i sin samtid, ekonomiskt oberoende, nitiskt detaljfokuserade i skapandet av den egna upplevelsen av tillvaron. Men Larssons berättarjag tar aldrig avstånd från sin samtid som Husymans, tar heller inte ställning för någon konst eller religion.

  Istället blir jaget/jagen vem som helst, verkar inte ha något fast att falla tillbaka på, och önskar inte heller detta (postmodernism delux), och har en glidande, likgiltig blick, känslolöst registrerandet och samtidigt surrealistiskt associerande, en blandning av det bisarra och det vardagliga. Jagen söker friheten i ett lugn som inte kan påverkas, men för mig blir det ett känslolöst ickeliv, en mardrömslik skildring av den Lundellskt manliga frihetsidealet.

  Scenerna är målande, och hela tiden överraskande. Det finns ingen övergripande dramaturgi utan spänningen ligger i detaljerna. Det krävs mycket av en författare att lyckas behålla läsarens intresse under sådana förutsättningar, men Stig Larsson klarar av det. (Min vän Linda också!)

  Jagen i ”Autisterna” gör flera pedofila nedslag. Ett övergrepp i Ryssland, den perverterade blicken inne på badhusen. De jagen får ju en klart annan känsla då jag minns Stig Larsson skandalen om att alla män vill ligga med trettonåringar. Det ger en läskänsla som skaver på fel sätt, lik den jag skrev om Nikanor Teratologen och ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. För även om det är viktigt att koppla isär konstnär och konstverk så blir det trist att förstå att författaren faktiskt delar mycket av synsättet i romanen (Teratologen gällde antisemitismen, Larsson den pedofila blicken), samtidigt som det väl finns någon slags heder att stå för det en tycker (att sedan låta det tippa över i att inte kunna ta till sig kritik, det är en annan diskussion, speaking of Horace och Stig idag).

  Den starkaste texten är den som har nummer sex, om en hjärttransplantation som blir det underligaste och kanske vackraste jag läst om hur kraften i den ungdomliga kärleken fortsätter påverka våra liv långt in i ålderdomen.

  Annars är den känsla som ändå finns bland sidorna är sprudlande tänk- och skrivglädje. Det är inspirerande läsning för en kämpande skrivare, jag förstår att detta tydligen var en viktig bok för den unge Karl-Ove Knausgård, jag kommer att använda mig av ”Autisterna” framöver.

  ”simhallarnas ljud är som en flyktig blick, omöjlig att härleda.”

  ”väggar som, om de kunde tala, skulle vara tysta.”

  ”Idag finns det ingen som tror att det finns nånting kvar om tusen år, därför finns det så få filosofer. I Grekland trodde man på en eftertid, därför kunde man tala om stora saker, idag kanske Aristoteles hade varit revyartist.”

  ”Autisterna” är en manlig mardröm, skön att släppa och få återgå till verkligheten. Boken är en fantastisk läsupplevelse. Att sedan Stig Larsson gör sitt bästa för att jaga bort sina potentiella läsare genom att prata som privatperson med samma blick som berättarjaget, det är bara för jävla sorgligt. Han väljer att gräva ned sig tillsammans med Horace Engdahl och kulturprofil-Arnault. Det gör mig ont, för det betyder att färre kommer hitta och vilja läsa ”Autisterna”.

Och omslaget! Jag förstår inte symboliken, om den finns, men visst är fotot underbart obehagligt? 

Länk, länk, för pingly. 

”Henry och June – ur den ocensurerade dagboken” av Anaïs Nin (1931, 1990)

Julens stora loppisfynd, Anaïs Nin för tjugo kronor! Den här boken är också ett utdrag ur hennes massiva dagboksskrivande, men likt ”Incest” så censurerades de först publicerade dagböckerna från episoden som skildras i ”Henry och June”, för att skydda de involverade. Nu är alla döda, och förläggaren resonerar att ingen längre tar skada av Nins skildringar (och säkert för att ”omoraliskt snusk säljer”. Men Anaïs Nin är, för den som läser henne, mycket mer än så.)

  ”Henry & June” utspelar sig i Paris året innan ”Incest” och skildrar då Anaïs träffar paret Henry (författaren Henry Miller) och June, och inleder kärleksrelationer med bägge, trots att hennes egen make Hugo väntar hemma. Det går att diskutera vilken som är bokens primära relation, upplevelserna verkar starkast med June, men det är relationen till Henry skildras mest den tar även plats på det intellektuella planet. Samtidigt ligger relationen till Hugo hela tiden som en trygg backdrop till Nins äventyrliga liv.

  Att läsa Anaïs Nin verkar alltid bli en aktiverande läsningsprocess, tankeprovocerande som att läsa filosofer, känsloeggande som att läsa stor skönlitteratur. Det är en underlig tanke att Nin skulle ha skrivit detta utan sikte på publicering, alternativt har redigeringsprocessen tagit mycket tid. Det är inga problem att förstå vem som är vem eller hur en plats ser ut, sådant som annars utelämnas i dagboksanteckningar skildrar Nin mästerligt. Sidorna bubblar av det som gör livet värt att leva, det som KG Hammar någon gång definierade som Gud, det som händer i mötet mellan människor. Fast den här boken fokuserar antagligen på ett annat möte än det den gamle ärkebiskopen avsåg. Nin skriver om vild passion, utan vare sig moraliska eller empatiska bromsar.

  Nin och Miller skrivs fram som två poler av både passionens och litteraturens magneter, han: rå, ful och kraftfull, hon: sval, ljuv och kärleksfull. Hon beskriver själv Miller som en ”en gnom, en satyr, en tysk lärd”, vilket är en utmärkt sammanfattning på de tre delar av Millers identitet som Nin intresserar sig för. De har massor av sex, men samtidigt kämpar både Nin och Henry Miller med skrivandet, och det är intressant läsning för mig själv som också kämpar med konstformen. Men de skriver inte på samma vis, har inte samma syn på livet, och inte alltid samma syn på litteraturen. Nin skriver i ett brev till Miller:

  ”När du karikerar och slår ner på saker och sliter sönder, hatar jag dig. Jag vill svara dig, inte med svag eller enfaldig poesi utan med ett under lika starkt som din verklighet. Jag vill bekämpa din kirurgkniv med alla ockulta och magiska krafter i världen."

  Jag minns att jag innan ”Incest” trodde att det var hennes psykoanalytiker Otto Rank som fick henne att förföra sin egen far, men i ”Henry & June” förstår vi att det är analytikern hon hade innan Rank, Allendy, som planterar den idén. Vi följer i den här boken Nins utforskande av sin osäkerhet, kopplar den till hur hennes far övergav henne i unga år, och hon nu lever livrädd för att förlora ömhet, närhet och intimitet. Men där blir också hennes ljugande och dubbelspel inför sin make rent vidrigt att läsa. För hon behöver honom ändå, hon njuter hans tillit och trampar på den samtidigt:

  ”Allteftersom min passion sprids ut gör min ömhet för Hugo det också. Ju större avstånd jag skapar mellan våra kroppar, desto mer exotisk förefaller mig hans fulländning, hans godhet, desto intensivare min tacksamhet, desto medvetnare är jag om att han, av oss alla, vet bäst hur man älskar. Medan han är ute och reser och jag sitter ensam känner jag mig inte bunden till honom. Jag förställer mig inte vid hans sida. Jag längtar inte efter honom, ändå har han gett mig den dyrbaraste av gåvor, och när jag tänker på honom ser jag en oändligt generös, varm man som skyddat mig mot elände, självmord och vansinne.”

  Hon ska både ha fördelarna med en tvåsam relation, och samtidigt ha passionen i förbjudna otrohetsaffärer. 

  Gah, det är frustrerande omöjligt att läsa Nin aktivt och inte börja psykologisera både henne och sig själv. Även om hon lär mig om vrede och kärlek så pressar den här boken givetvis fram tankar om otrohet. Och Nin här blir väldigt underlig, och jag förstår att hon inte är så befriad från skam som jag tänkte då jag läste ”Incest”. Jag blandade ihop att våga skriva skamlöst med att leva skamlöst. För hon är inte omedveten om att det hon gör riskerar göra illa de hon älskar, ändå vågar hon inte säga vad hon känner. Istället smyger och ljuger hon. Otrohet, till skillnad från flersamhet, bygger på oärlighet, och i mina högtravande tankar om tillvaron är det scenarion jag inte kan förstå. Eller, jag kan förstå att det händer en gång. Eller att någon som inte egentligen bryr sig om sin partner inleder otrohetsrelationer. Men Nin visar varför vissa väljer att leva dubbel- och trippelliv för att leva ut sina egna känslor, i ständig risk att såra andra. Hon gör det väl, ändå förstår jag henne aldrig till fullo, men det har antagligen att göra med att en av mina stora terapigrejer är att ibland våga sätta mig själv före andra. Nin har uppenbarligen inga problem att göra det. Läsningen landar aldrig i att legitimera otrohet, och det är inte heller Anaïs Nins ansats. Hon skildrar sig själv och sin, ibland väldigt egocentriska, upplevelse av livet. (Sen blir det rent komiskt emellanåt, som när Miller inte förstår hennes skrivande jämför hon sig med ”Odyssen”.)

  ”Jag skulle kunna bedra den störste och finaste mannen på jorden. Otrohetsidealet är ett skämt.”

  Jag antar att alla som skriver tusentals sidor av välformulerade dagböcker, fullt publicerbara, har en narcissistisk ådra, något Anaïs Nin själv också reflekterar över, och som Miller påpekar. Men hennes dagböcker har fortfarande magiskt värde för andra, jag växer av att läsa hennes lyhörda sätt att uppleva och skildra känslor. Genom sina dagböcker låter hon oss leva med i hennes version av hennes liv. 

  Detta är en oerhört märklig, mycket läsvärd, kärleksskildring, även för den som inte själv vill vara otrogen, men är sugen på att problematisera passion, förälskelse, sex och kärlek. 

Köp på ditt antikvariat, men länkar för pingly. Här, här, här, 

Finns filmatiserad, men jag har inte sett.Uma Thurman spelar June. Trailer här.  

”Tampa” av Alissa Nutting (2012)

Sedan jag fick egna barn är pedofili en av de saker som skrämmer mig allra mest. Att uppskattningsvis 3-5% av den vuxna befolkningen bär på en sexuell läggning som får dem att tända på prepubertala barn, det är en ogripbar siffra som håller mig vaken om nätterna. Det är alltså över en procent, vilket borde göra det till en slags folksjukdom. Men det är klart, läggningen är inte problematisk/sjuklig om inte personen själv tycker det, eller om hen börjar begå övergrepp.

  Iallafall, jag valde ”Tampa” dels för någotslags ”know your enemy”-tänk, men också för att jag, som bekant, älskar transgressiv litteratur. Romanen är inspirerad av verkliga händelser, författaren gick i High School med en kvinna som senare i livet dömdes för övergrepp på en fjortonårig pojke hon var lärare till. Men romanen är fiktion, och när jag jämför det verkliga fallet med förövaren i ”Tampa” verkar de skilja sig mycket åt, fundamentalt kring gärningsmannen, men likna varandra kring samhällets syn i slutet.

  Celeste, jagberättaren och huvudpersonen i ”Tampa”, är någonslags bombnedslags-snygging, gift med en polis kör hon omkring i en Corvette och får män i alla åldrar att vända sig om efter henne. Men hon är inte intresserad av sin man, eller andra vuxna män. Hon tänder på pojkar i yngre tonåren. Hon har därför valt att bli lärare för att i yrket kunna ragga upp barn och ha sex med dem. Tyvärr låter inte Nutting Celeste ”bara vara pedofil”, utan hon är också sociopat. Totalt iskallt beräknande i sitt beteende, empatilös, utan en tanke på sin omgivning. Inte på offren, inte på sin man, och så vidare. Det gör också att det blir omöjligt att känna med henne. Celeste blir tyvärr aldrig mer än en monsterkarikatyr.

  En stor del av romanen är välskriven grafisk porr, framskriven snarast som mellan en egoistisk kvinna och en tafatt man. Effekten och obehaget av att det är sex mellan barn och en vuxen försvinner många gånger, jag tycker att författaren handskas ovarsamt med sitt ämne. På ett vis har hon fallit för en av den transgressiva litteraturens fallgropar, när smutsen och det gränsöverskridande blir i ett egensyfte, grovheterna saknar poäng. Chock för chockens skull. Samtidigt glömmer Nutting av att påminna oss om hur obehagligt det vi läser faktiskt är. Nutting glömmer också av hur fullständigt osannolikt allt sex blir efter ett tag. Lägger ingen märke till någonting i Tampa?

  Just sexet är ändå det enda som lurar mig att minsta lilla känna med huvudpersonen, när jag försöker och anstränger mig. Celeste i ”Tampa” marknadsförs som en kvinnlig Humbert Humbert (Nabokovs förövare i klassikern ”Lolita”), men jag tycker det är en skrattretande jämförelse. Som jag minns Humbert (färskare i minnet ligger Henrik-karaktären i Knausgårds debut ”Ut ur världen”) så finns den litterära magin i att författaren lyckas få mig att känna med någon som gör hemska grejer. ”Tampa” är med psykopat-Celeste snarare mer lik Bret Easton Ellis karaktär Patrick Bateman i ”American Psycho”. Och jag känner på ett liknande vis som jag gjorde inför Bateman. Idén är roligare än genomförandet. Det blir inte kul att ha sociopater i huvudrollen, eftersom det inte går att känna med någon som inte känner. Det obehagliga i att Celeste tänder på tonåringar hade räckt för den här romanens gränsöverskridande.

  Och visst, kanske går det att bemöta min kritik av Celeste-karaktären som att det handlar om att jag inte kan föreställa mig en kvinnligt sexuellt odjur. Att det har med könsroller i mitt huvud att göra. Kanske finns en viss poäng i det, men det förklarar inte att resten av persongalleriet i romanen också är kartongbitstunna och platta.

  ”Tampa” väcker intressanta tankar. Kvinnor kan vara förövare i sexualbrott mot minderåriga. Det är inte säkert att varken omgivningen eller det barn som utsätts för övergrepp av en vuxen kvinna inser att det är något som skadar. Synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet. Slutet av boken handlar mer om detta, och här känns det som att verklighetens rättegång kring författarens gamla klasskompis har stått modell för romanens intrig. Men det görs slarvigt, för hastigt och rakt ner i halsen.

  Jag skulle tipsa om den här romanen om det sociopatiska i Celeste skrivits bort, om sexet tog upp max en tredjedel av det nuvarande utrymmet, och rättegång och avslutning istället fick svälla och ta plats. Nu tycker jag att du kan välja en annan bok. Inte för att ämnet är för grovt eller att jag är för pryd. Tvärtom. Ämnena som ”Tampa” väcker är alltför viktiga för att hanteras så slarvigt som Nutting gör.

  Vi får ingen backstory alls på Celeste, mer än att hon valt sin yrkeskarriär just för att jaga unga pojkar. Men hon är tjugosex och har inte innan romanen tar fart begått några övergrepp. Jag blir förbannad på att Nutting tycker att vi bara ska köpa det, när det tvärtom är här brännpunkten borde ligga. Vad hände där emellan? Är pedofili en läggning som kommer från ingenstans, eller kan den påverkas/triggas/hämmas osv? När bestämmer sig en pedofil att gå från tanke/fantasi, till att begå övergrepp? Och hur kan vi som samhälle fånga upp det? Det hade varit en intressant bok. 

(Omslaget.. Genialt i sin vidrighet. Om det hade handlat om flickor och inte pojkar. 

Romanen ska tydligen filmatiseras av Harmony Korine, han som gjorde fantastiska "Kids" och "Gummo". Det blir säkert sevärt.
Men köp inte den här boken, inte här, här eller här.)

”Satyricon” av Gertrude Hellbrand (2018)

Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.

  ”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.

  Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.

  Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.

  Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.

  Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.

  ”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”

  Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.

  Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”

  Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.

  Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.

  Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.

”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.

Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?

Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman  (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.

Köp boken här, eller låna på bibblan.

”Ögats historia” av Georges Bataille (1928, 2006)

 Den här lille rackaren är tydligen en klassiker bland JVVF-killar och andra fans av litterär pornografi, dekadens och surrealism. Jag hade missat den, tills tack och lov Linda stack den i min hand. ”Ögats historia” är en del av den franska surrealismen från nittonhundratalets första halva (Anaïs Nin en annan), är en dramatisk kärlekshistoria och skildrar tre personers vilda sexuella fantasier. Det blir sex, våld och kroppsvätskor. Men, till skillnad från våldet och snuskets urkung Markisen de Sade så blir Bataille aldrig outhärdligt upprepande. Bataille är kort och slagkraftig och därför mer kraftfull.

  Det är mycket jag vill säga om den här boken och dess författare. Till exempel att Georges Bataille var radikalvänster och antifascist. Han skapade en tidning (Acephale) under andra världskriget i syfte att återta Nietzsche från fascisterna på andra sidan gränsen. Så sjukt modigt och viktigt! Och lite som Nietzsche ger Bataille till en början sken av att vara lättläst och tydlig, men under läsningen träder fler och fler komplicerande lager och tolkningsmöjligheter fram. För det är tätt mellan symbolerna i ”Ögats historia”. Den tydligaste är den vita utplattade globerna. Äggen, ögat, testiklarna. Det är också vätskor, mjölk, urin, tårar.

  Jag hade tänkt skriva den här texten som att konst inte behöver vara rationell, nyttig, lönsam eller funktionell. Den kan också bara få vara. Smuts och snusk kan få vara smuts och snusk. Vilket jag till viss del tycker, men så kom jag till Batailles efterord, där han psykologiserar romanen. Där får jag läsa om den lille Georges tragiska uppväxt med en blind och rullstolsburen syfilissjuk halvt vansinnig far, och en mor som med tiden förlorade förståndet och hängde sig på vinden. Plötsligt får symbolerna i romanen en annan innebörd och jag förstår att genom att skriva fram obsceniteter utforskade Bataille sitt eget inre, sina trauman och undanträngda fantasier. Jag förstår också att romanen innehåller så mycket mer än vad det verkar vid första ögonkastet.

  ”För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen. I allmänhet smakar man på 'köttets njutningar' på villkor att de är fadda.”

  För, och detta är viktigt, surrealismen och dekadensen är inte verklighetsfrånvänd. Den utgör inte lat verklighetsflykt. Det här är ansträngande, obekväm läsning, urtypen av transgressiv litteratur, så som jag vill ha den. För jag vill ju att läsning ska pressa fram de känslorna och de tankar jag annars gärna går omvägar runt. Jag slår igen ”Ögats historia” med ett introspektivt obehagligt småleende, och en tanke på hur stor roll Bataille lär ha spelat för såväl kritiska akademiker som Derrida och Foucault, som samtida konstnärer som Chuck Palahniuk och Marilyn Manson.

  Men Bataille stod som sagt på andra jättars axlar, och tex. det antikristna från Nietzsche pulserar tydligt genom ”Ögats historia”. Här finns ingen skam trots de grova vulgäriteterna. I den engelska utgåvan finns en underbar akademisk atombomb till essä om litterär pornografi av Susanne Sontag. Den bjuder till flera rader långa understrykningar (och har inspirerat delar av den här bokreflektionen), exempelvis:

  ”What difficulties arise from the long deformation of the sexual impulses administered by Western Christianity, whose ugly wounds virtually everyone in this culture bears.”

  Bataille, de Sade och de andra visar läsaren hur den mänskliga sexualiteten helt saknar moral, tanken att vi skulle kunna styra vår upphetsning är kristet bottenslam som ligger kvar och fortfarande orsakar mentala monster av skam och skuld. Det är tankar som verkligen förtjänar att brännas och inte återvinnas i ett ”sekulärt” samhälle. De transgressiva visar (för den som vill och vågar) att den mänskliga upphetsningen är ett jävla sketchy fenomen, med potentiellt brutal verkanskraft på individen. Kort sagt, du kan inte bestämma vad du blir upphetsad av, hur mycket du än försöker. (Däremot kan du styra över vad du väljer att göra av din upphetsning, om du faktiskt vågar facea den.)

  En annan intressant grej är hur våld och sex skapar en manisk typ av koncentration och uppmärksamhet. Läsningen blir en slags preverterat mediterande, ett bladvändande sätt att lämna sig själv och sitt ego. Genom litteraturen visar Bataille och de Sade på ett av de mänskliga mysterierna, jagflykten som gömmer sig i det obscena. (Ett givet samtida exempel blir deckarnas billiga och uttjatade tricks att fokusera på sexmördade unga kvinnor). På samma sätt som jag skrev om de Sade är det omöjligt att läsa Bataille utan att glänta på portar inuti som du inte trodde fanns. Det är kanske inte kunskap alla är intresserade av. Vissa vill kanske leva med locken på och nycklarna bortkastade och fortsätta vara anständiga. Då ska de inte läsa "Ögats historia". Detta resonemang leder mig fram till en explosiv fråga:

  Är litterär trangressiv pornografi farlig?

  Mitt svar blir absolut! Konst kan definitivt putta folk till att göra hemska saker. (Kubrick ångrade filmatiseringen av ”A clockwork orange”, Burgess ångrade att han skrev den, just eftersom flera unga killgäng imiterade ultravåldet). Tvärtom, jag tänker att den som påstår att konsten inte är farlig blundar för dess magiska kraft. Det mänskliga subjektet är omöjligt att tämja eller ens helt förutspå. Vansinne, våld, desperation bubblar under de lugnaste, de mest polerade hudarna och det är omöjligt att veta vad som får någons bägare att svämma över. Vad som kommer ge den sista knuffen från tanke eller känsla till handling.
  Men, ska vi låta konsten ta ansvaret för detta mänskliga fenomen, då behöver vi se större på frågan. En censurapparat i storleken Västerås kommun känns rimlig, eftersom all bra konst isåfall är potentiellt farlig, då den siktar på att påverka och förändra våra tankar och sinnesstämning.
  Med det sagt så är ”Ögats historia” verkligen inte en bok för alla. Den attackerar upplevelsen av sig själv och den egna tillvaron. Det är omtumlande, inspirerande, obehagligt, och faktiskt lite farligt på riktigt.

  (Och justdet. Boken innehåller en hel del maffiga gåtor och insikter om döden också. Men det får ju inte plats här denna gång. Otroligt att du läste hela vägen hit. Tack för visat intresse.)

Öppningen av ”Nekrofilen” känns klart inspirerad av en scen ur Batailles biografi.
Köp boken direkt och billigast från Vertigo här, annars här eller här (länkar för pingly-länk). 

Den enda bokvideobloggaren (”Betterthan food”) jag hittat som är värd att följa älskar tydligen Bataille, och har köpt rättigheterna till att filmatisera den. Låter stört och omöjligt, men det ska bli intressant att följa.

Dokumentär om Georges Bataille här på youtube.

Deathspell Omega är tydligen fransk Bataille-inspirerad metal från Frankrike.Tyvärr inte speciellt bra..

”Munken” av Matthew Lewis (1796)

”Munken” är en berättelse om Ambrosio, en högt vördad munk i Madrids klostervärld, vars torsdagsgudstjänster lockar hundratals. Föräldralös har han vuxit upp inom klostrets murar, vet inget annat och vill heller inte veta. Ambrosio är den renaste av de rena, gudfruktig, from, ädel. Men i, vad som verkar vara ett straff för att Ambrosio tillåtit sig vara för sträng, dyker en kvinna oväntat upp inom hans domäner. Matilde är en kvinna som åtrår Ambrosio över allt annat, och som med sitt vackra yttre och lena tunga lockar honom i fördärvet:

  ”Onaturligt var ditt kyskhetslöfte; mannen skapades ej för ett liv i celibat; och om kärleken vore ett brott skulle Gud aldrig ha gjort den så ljuv, så oemotståndlig!”

  En stilbildare inom skräck och gotik, skriven av en orädd och talangfull tjugotvååring. Den gavs först ut under pseudonym, men den andra upplagan bar Lewis eget namn, vilket ledde till anklagelser om blasfemi. Föga förvånande, om en minns hur gammal den här boken är.

  Det finns delar som är klassisk äventyrsroman, och tidigt skräck. Lewis skrämmer faktiskt upp mig med berättelsen om den blödande nunnan, det finns psykologiserande kring vilka känslor som kan få en människa att ge upp värderingar och att begå onda handlingar. Men det finns också störiga delar av romanen som är någonslags riddarhjältehistoria. Tappra hjältar som räddar hjälplösa nunnor osv. Snark.

  De bitarna av ”Munken” som är läsvärda är fler och väger tyngre, och romanen är som allra bäst i sin skildring av hur frestelsen segrar över religionens regler. ”Munken” visar trons vekhet i närheten av köttets lustar. Och vilka gränser en kan vara villig att gå över för att bevara sina hemligheter och sitt anseende. ”Munken” skildrar den pompösa moralens förfall, ifrågasätter om kristen moralen alls kan finnas utan lögn mot den egna naturen. Mina associationer går till mästerverket ”En apelsin med ett urverk” och den alltid smaskiga moralkakan att inga goda gärningar kan finnas om inte det onda funnits som alternativ. (Hjärntvätt är inte önskvärt, fula tankar måste få finnas i ett fritt samhälle osv)

  ”Munken” får mig också att tänka på att alla människor har hemligheter, och antagligen har gått över vissa lik för att behålla dem hemliga. Lewis skickar skickligt skurkanklagelserna tillbaka in i mig som läsare, och kring hur jag lever mitt liv, och berör mig på precis det där sättet jag letar efter i litteraturen. 

  Jag saknar däremot trovärdiga kvinnor i romanen. Matilde är tyvärr för mig helt oförståelig, och det jag i mitt huvud bygger upp som förklaring till varför hon agerar som hon gör, den teorin falsifieras tyvärr i romanens avslutning. Jag saknar också den kvinnliga njutningen. Männen är på alla vis huvudpersoner i ”Munken”, och även om Markis de Sade skickar en hyllning till Lewis i sin essä om litteratur i samlingen ”de Sade, i urval”, så tycker jag att markisen var betydligt mer progressiv kring sexualitet jämfört med den samtida Lewis. (Till Lewis försvar, så är väl (på gott och ont) i och för sig markisen fortfarande längst ut i ytterkanterna av den sexuella upplevelsen, två hundra år senare.)

Tankarna går också till Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter”, som är skriven nu men skildrar samma tid som ”Munken” och till viss del samma frågor, även om det moraliskt förkastliga i Edenborgs version är alkemin och inte kristendomen.

  Det finns också en tydlig Faust-koppling (sälja sin odödlig själ för makt i den tillfälliga, fysiska) i ”Munken”, även den dealen överraskade mig genom att inte dyka upp på det vis jag trodde att den skulle göra det.

  ”Munken” är till sin helhet en vild attack på institutionaliserad religion, och mer generellt en attack mot alla som sätter sig över individens egna känslor. Jag vill gissa att Nietzsche kan ha inspirerats av Lewis, iallafall torde han gillat budskapet, tillsammans med ockultister av alla generationer efter Lewis.

  Min wikipedia-research tyder på att Lewis hälsade på Mary Shelley och gänget i Villa Diodati. Det är eggande för fantasin att fundera på hur deras samtal måste ha tett sig. Utläggningar i ”Munken” kan antyda att Lewis kunnat komma med viktiga varningar för de blivande författarna:

  ”Jag tänkte just säga att du inte kan tillbringa din tid på sämre sätt än med att författa vers. En författare, vare sig han är god eller dålig eller mitt emellan, är ett djur som vem som helst får angripa; ty trots att inte vem som helst kan skriva en bok anser sig envar kapabel att kunna bedöma en sådan. Ett dåligt alster medför sitt eget straff – förakt och löje. Ett gott väcker avund,”

  Det gläder mig att Linda tipsade mig (tack tack!), och jag hoppas att kanske jag kan leda några nya läsare till denna lilla pärla till tankeprovokation.

Köp här, här, här, eller leta upp en svensk utgåva i ditt bibliteks magasin)

SPOILERVARNING:

Det jag trodde om Matilde var att hon var djävulen i förklädnad, och konstaterade lite besviket att hon inte var det.

"Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop (1972, 2013)

Ett mått på om en författare lyckas eller inte är om världen mellan pärmarna känns trovärdig. Att som Gabrielle Wittkop skriva fram en jagberättare som är praktiserande nekrofil är ett extremt exempel på när det bisarrt avvikande litterärt görs helt rimligt. För trots att boken skildrar den kanske smutsigaste av mänskliga sexuella avarter så får hon mig faktiskt att känna med jaget i den här boken.
  På ett plan är det verkligen synd om honom. Berättaren är en vidrig gärningsman, men samtidigt en mycket ensam man som arbetar på antikvariat (en annan form av att älska döden och det döden lämnar efter sig), som på nätterna gräver upp lik på kyrkogårdar för att leva ut sina lustar på. Han berättar hur han är oförmögen att älska det som lever, för alltid dömd att förlora den han älskar på grund av kropparnas förruttnelse.

  "Om jag i vardagslivet är nervös, labil och extremt känslomässig förfogar jag över ett makalöst lugn och skicklighet så fort det gäller att föra bort ett lik." 

  Boken är kort, men skildrar hur berättarens drift tilltar och han tar större och större risker, och tvingas till slut fly sin stad till en annan, och där förlorar han sina sista skyddsmekanismer och lossar sina lustar fullständigt obrydd över konsekvenserna.
Mycket litteratur, framförallt sådan som rör sexuella avvikelser, drivs framåt av skamkänslor hos huvudpersoner och berättare (exempel Knausgårds debut), men "Nekrofilen" blir istället intressant just i sin avsaknad av skam (och associationen till Anaïs Nin ligger nära till hands.)

  Inledningen är otroligt grov, men det enda som jag efter utläsningen tycker är dåligt med boken. Det visserligen en scen som etsar sig fast i min hjärna, men Wittkop verkar använda den som förklaring till att protagonisten blir nekrofil, och det känns lite fånigt, en alltför simpel form av Freudianism och sexuella trauman i barndomen. Det saknas en pusselbit mellan traumat och den vuxne berättaren. För han skrivs fram som så trovärdigt rädd för sin omgivning, otrygg med alla som är levande, och här finns något bredare och psykologiskt intressant om den osäkra otrygga manligheten. Levande människor är svåra att förutsäga, levande ställer krav, levande hotar att avslöja ens egna svagheter, levande är svårkontrollerade och oförutsägbara. Jag kommer att tänka på utvecklingen med sexdockor, porrberoende män som föredrar videor av sex framför fysiskt "riktigt" sex och så vidare. Tendensen att män inte tar itu med egna problem utan försöker anpassa/undvika omgivningen är minst lika viktig idag som på sjuttiotalet.

  Romanen pressar också fram tankar kring vad kärlek egentligen är. Huvudpersonens kärlek sker bara inom honom, genom kontakten med döda ting. Den tanken, på kärleken som en individuell process snarare än mellanmänsklig, gör att bilden av den "okontrollerbara manliga sexdriften" hägrar över raderna. För var går gränsen mellan att hantera sin partner som en egen människa och individ, eller ett ting som finns för att bekräfta en själv? Wittkop har i "Nekrofilen" har skruvat detta så långt det går.

  Det finns också en läsning som visar upp en perverterad version av Guds obesvarade kärlek. Wittkop menar det nog som en kritik när hon pekar på att tron "bara" får saker att ske inom den troende själv, men jag tänker att det egentligen inte behöver tala emot att tro. Snarare tvärtom, eftersom vi inte kan veta om Gud/mening/sammanhang finns, så är det avgörande vad vår bild av världen får oss att känna, och vad den får oss att göra.

  "Nekrofilen" är fascinerande, provocerar fram kvasifilosofi efter kvasifilosofi ur mig, och den lyckas att samtidigt vara bestialiskt rå, och stillsamt sval med ett vackert språk. Boken gömmer inte litterära brister genom att vara extrem, utan gör det extrema tillgängligt genom sin form. Den svenska översättningen är välgjord, jag anar inga skarvar eller missar. Språket, ordval och formuleringar ger en känsla att hela romanen befinner sig melankoliskt nära döden, under ett lager av sorg och ensamhet.

  Detta är en tankeprovocerande roman, inget för den kräsmagade eller bekväme, men just den sortens obekväma läsning jag gillar.

(Köp här, här eller här)