”Labyrinten” av Simon Stålenhag (2020)

 Viss recensionspost är så efterlängtad att jag joggar iväg för att hämta den. Så var det med ”Labyrint”. Simon Stålenhag är kanske inte en författare som lägger sig allra högst på min lista, men visst är jag rejält betuttad i Sveriges kanske viktigaste fantastikförfattare just nu. Han har en säregen stil, bygger fina världar och berättar mer med bilder än med text. Till min stora glädje är ”Labyrint” mörkare och mindre naiv än tidigare Stålenhagverk. Den här bildromanen är rå och hemsk, och förtjänar etiketten ”skräck” tillsammans med ”fantastik” och ”scifi”.

   I ”Labyrint” bygger Stålenhag en tydligare dystopisk känsla än i tidigare verk. Askmoln täcker världen, solens strålar orkar inte igenom, några fåtal människor har överlevt genom att bygga bunkrar under jorden och på så vis komma undan den giftiga atmosfären. På sitt sedvanliga vis bygger Stålenhag värld genom att blanda åttio-nittiotalstalsdetaljer med fantastikelement, och det fungerar som tidigare väl. Lite bättre till och med, ”Labyrint” känns aldrig romantiserande eller nostalgirunkande.

   Även om Stålenhag främst är bildkonstnär så är ”Labyrint” tydligt finurligare berättad än tidigare verk. Vi får direkt veta att en ytexpedition har gått åt pipan och att berättaren ska ställas inför rätta som ansvarig för detta och eventuellt bestraffas med döden. Det är ju svårt att inte bli nyfiken på den fortsättningen.. Sen gör han bra val i att berätta en primärt mellanmänsklig berättelse och låta världen byggas indirekt av det som utspelas mellan karaktärerna.

   Sedan finns ändå brister, det är först på sidan 67 jag förstår att berättaren är kvinna och texterna är lite språkligt klumpiga emellanåt. Men det är småsaker, helheten är gripande och inneslutande.

   OBS att ni inte ska ströbläddra i andra halvan av boken innan ni läser, risken är då att ni får en spoiler ni inte vill ha. För romanen innehåller ett underbart hemskt moment som ni inte vill spoila. Det är så ryggradsrysande snyggt och obehagligt att jag verkligen hoppas att Stålenhag fortsätter djupare in i skräckdelen av sitt författande. För trots att numer så har nyhetens behag lagt sig, jag har vant mig vid hans fantastiska illustrationer, så är ”Labyrint” den Stålenhag-roman som jag kommer bära med mig längst och tipsa folk om att börja med.

   ”Labyrint” väcker frågor på ett vis hans tidigare verk inte gjort. Vilka val tvingas man göra när katastrofen kommer? Vilka ska räddas? Vilka ska offras? Hur mjuk kan man vara då faran hotar? Hur mycket avgör slumpen vilken sida man hamnar på? 

  Jag hade däremot gärna sluppit slutbilden. Jag förstår den inte, och jag tycker berättelsen är bättre utan den så jag väljer att tänka bort den. 

   Samtidigt så verkar romanen med en fin sensmoral utan att vara påstridig, som bra skräck kan göra, och ”Labyrint” påminner mig om att även om verkligheten idag är fruktansvärd på många vis så lever vi inte (ännu?) i den här dystopin. Vi har massor av stora problem, men än så länge behöver vi inte gräva ner oss för att överleva. Och vi har fortfarande råd och möjlighet att bry oss om varandra..

 

(Det smickrar ju att en trött bokbloggande lönearbetande smårbarnsfarsa får sånt här som recensionspost, det gör det, även om jag samtidigt förstår att det mer handlar om att Fria Ligan vill behålla sin kontakt med gräsrötterna, än att min blogg behövs för att marknadsföra Simon Stålenhags böcker.. Jag har inte sett teveserien som baserats på tidigare verk, men trailern kan ses här. Stålenhag har btw också regisserat en musikvideo, se här. )

”Efter floden” av PC Jersild (1982)

Dystopier är tvärinne. Genrén fyller hela hyllor på biblioteket och halva Netflix-flödet. Ändå är ”Efter floden” en oförtjänt bortglömd dystopisk pärla, svenskskriven på åttiotalet. Då var Kalla Kriget intensivt, kärnvapenhotet hängde över samhället, och författaren Jersild var engagerad i ett antikärnvapenprojekt som senare skulle få Nobels fredspris. Men innan dess använde han sin rädsla för att skriva ”Efter floden”.

  Vi förstår direkt att berättarjaget, Edvin, övergivits på ett postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig, men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.

  Det är en pennalistisk, hierarkisk framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig, konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.

  Det gäller att äga eller bli ägd. Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt. Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden” finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.

  Den är dessutom överraskande grov, utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra barmhärtighetsmord.)

  Titeln är tydligt biblisk, men innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå är det en rätt vacker skildring av religion i boken.

  ”- De spetälska har fått för sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest. Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”

  Det gömmer sig också mer magi och livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska, viktiga saker:

  ”När man är ung som du tror man att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni? Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”

  Jag tycker att Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis ”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så varför har då inte den här romanen högre status i litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i klass med de stora svenska författarna.

  I en kommentar som utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången. En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen, trots att vi lever mitt i den.   

  Men jag tänker att ”Efter floden” och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan till egoismen.

Köp på ditt antikvariat, eller här.

"Allting växer" av Lyra Koli (2018)

Till en början distanserar berättaren mig i den här svenska scifi-romanen. Det är dystopiskt, klimatkatastrofen har passerat, döden håller på att besegras genom nedfrysning, men jag upplever dialogen som fyrkantig, och funderar mest på varför det är en jagberättare som fantiserar fram ett tredjepersonsperspektiv. Något får mig ändå att fortsätta läsa, strukturen träder fram, den underliga inledningen får sin förklaring och romanen blir läsvärd.

  Jossi är huvudperson, som nygift konstnär borde hon vara lyckad och lycklig, men något skaver och får henne att söka alternativa vägar. Hon snappas upp i en revolutionär verksamhet med syfte att förändra gränsen mellan människa och natur, låta växtligheten ta sin hämnd på mänskligheten.

  Romanen är lättläst, undantaget inledningens förvirring över perspektivet, och det onödigt spänningsskapande i att inte skriva ut vilka som talar med varandra i varje situation, vilket får mig att använda tid till att fundera över vem som pratar med vem.
  Koli skriver fram en cynisk framtid, tydligt tagna ur vår samtid. Allting är likformat och ytligt, virtuella sociala medier dominerar kommunikationen, men ingen bryr sig om annat än sig själva och hur de själva ter sig. Hälsa, både fysisk och psykisk, styrs genom hormonimplantat. Alla som tänker annorlunda sektstämplas, alla handlingar som inte är jobb eller avkoppling uppfattas som religiösa. Den som frivilligt önskar ge upp sin individualitet blir sjukskriven och placerad i rehabiliteringsprogram.

  "Allting växer" (är titeln förresten en blinkning till filosofen Herakleitos "Allt flyter"?) är gulligt naturvurmande, lite sådär hippiefin, och rätt rolig. Språket är inte lika fulländat, men visst finns det vibbar av Karin Boyes "Kallocain". Däremot saknar jag en djupdykning i det som lyfts. Jag skulle gärna sett romanen skruvas ett par varv till kring sina teman. Men visst, den får mig att fundera över hur sociala medier borde kallas antisociala medier, eftersom bara fysiska möten räknas för vårt mående. Och jag blir sugen på att jorda ner fingrarna bland krukväxterna i fönstret. 

(Länk för länk)

”491” av Lars Görling (1962)

Min föräldrageneration är antagligen bekant med den här glödande satiren, även om jag gissar att fler hört om den än själva läst den (kanske sett filmatiseringen). För mig var den oavsett helt okänd tills jag hittade Babels fina lilla bokserie om ”Böcker som skakade folkhemmet”.

      ”491” är en provocerande klassiker som fortfarande är tänkvärd. Görling berättar om några ”grundligt snedslitna pojkar”, som samhället testar ett nytt grepp om och förhållningssätt till. För att bryta vandringen från barnhem till ungdomsfängelse och sedan fängelse eller sinnesjukhus försöker man med ett socialt experiment om fri fostran. Mat, husrum men inga straff. Vi får inget större politiskt sammanhang till berättelsen, men det är inte svårt att se hur Görling vill dra ner byxorna på folkhemmet och blotta det fula, det sjuka som döljs av fina ord om 'medmänsklighet'. En dystopi byggd på trimmad social demokrati.

      Det godtrogna representeras främst av den nybakade socionomen Krister, som bor med killarna i samma lägenhet och gör sitt bästa för att få dem att fungera, men utan att sätta press eller tvinga dem till något. Krister börjar som en sympatisk och fin karaktär, men Görling låter honom utvecklas till en patetiskt ynklig figur som utnyttjas hejvilt av killarna, samtidigt som han håller fina tal inför sin egen chef eller pojkarna själva:

      ”Om någon protesterar, tar man inte till andra orsaker än de rent psykologiska – för att eventuellt 'bota' med något preparat. På så sätt slipper man undan frågan om protesten var berättigad eller ej. Och en sak till, hur väl formulerad måste protesten vara för att formellt tas på allvar?” 

      Boken blev, efter vad jag förstår, kontroversiell dels på grund av attacken på social demokratin och på de välmenande samhällsinstanserna (kompasslösa sociala institutioner, cyniska poliser, en svamlande pastor). Men sedan finns också scener med fysiska, psykiska och sexuella övergrepp på både barn och vuxna (en speciellt obehaglig scen tyckte jag var den med portvakten och flickan på vinden, även om rent innehållsmässigt ”värre” händelser skildras.). Som med all provokativ konst måste en ställa sig frågan om det är berättigat, om det utspelar sig i en kontext och har något att säga, eller om snusket och våldet i sig blir fokus. ”491” passerar utan problem, det grova finns där för att skapa insikt, inte som egensyfte.

      ”Mänskligheten var splittrad i 'dem' och 'vi', och 'vi' betydde för var och en av oss 'jag' Vi hade alla argument färdigformulerade och kunde alla svar.”

      Boken är skriven i jagform av en av killarna. En karaktär som lyhört snappar upp alla andras svaga punkter och utan att blinka nyttjar dem till sin egen vinning när helst det passar honom själv. En som hittar kryphålen i alla system, som snor allt som inte sitter fast, som lurar den som inte vet bättre. Kontinuerligt under läsningen funderar jag på varför karaktären överhuvudtaget väljer att berätta historien, och Görling bygger på så vis spänning inför slutet.

      Görling skildrar obarmhärtigt hackordningen bland samhällets utstötta, hur alla slår nedåt i hierarkin, de hämnas och straffar den som egentligen inte har gjort något, men som man kan rå på, eller komma åt. Det resulterar i en tänkvärd illustration av vilken infekterad värld trasiga individer hamnar i, skapar och upprätthåller, och hur svår denna är för utomstående att förstå. Och det är så jag läser ”491”, som ett försök att få mig och andra utanför att förstå alienering och kriminalitet utan att ta bort skuld från den enskilde. Görling har sagt i en intervju att ”491” är hans egen uppväxt, och han skriver för att ingen ska ha det som han haft det.

      Det är svårt att inte tänka på Anthony Burgess fantastiska ultravåldsklassiker ”A clockwork orange”. En dystopisk framtid där socialt experimenterande på problemkillar skildras. Bägge kom dessutom ut 1962 och är runt 200 sidor långa. När socialarbetaren Krister utbrister: ”En påtvingad handling saknar allt moraliskt värde." är det som en sammanfattning av Burgess bok. Böckerna har olika budskap och tema, men jämförelsen håller, bägge böckerna triggar mig på djupet, men där ”A clockwork orange” handlar om godhet och ondska (går det att vara god om man inte kan välja ont?), handlar ”491” om förlåtelse och förståelse. Titeln ”491” kommer från Bibeln och Matteus 18:20-22:

      ”Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.”

      7 gånger 70 blir 490. Görling lägger i titeln till ett, och den handlingen sammanfattar väl bokens budskap.

Leta upp boken i bibblans magasin, köp på ditt antikvariat eller beställ en nyutgåva i pocket. Boken filmtiserades 1964 med Lena Nyman i en av huvudrollerna, givetvis med censur och upptrissad debatt som följd. Hela går tydligen att se här.

Lars Görling tog tragiskt livet av sig bara några år efter ”491” publicerades.