"Koyot-kvinnan och andra djurväsen" av Ursula K. LeGuin (1987)

Om Wolves in the throne room skulle sluta spela black metal och börja skriva noveller skulle det bli berättelser likt de som samlas i "Koyot-kvinnan"; ekocentriskt, hjärtligt, magiskt, med smak av jord och löv. Så gillar man inte när djur eller natur är berättaren är detta inte något för dig (japp, jag menar dig Flora! ;) ) LeGuin ger här röster åt de som inte har någon, bokstavligen många gånger. Allt får vara subjekt; träd, djur, stenar.För allt talar, om man lyssnar. Och med perspektivet låter hon oss veta att de förstår verkligheten bättre än vi människor. Och dessutom, som koyotkvinnan säger;

"Likheten är i betraktarens öga."

Boken innehåller små förord till många av novellerna, de är minst lika underhållande som själva novellerna, och jag uppskattar när LeGuin är rak och tydlig:

"Vår arts förhållande till växtlivet består i totalt beroende och total exploatering - ett spädbarns förhållande till sin mor. Utan växter skulle jorden ha förblivit naken sten och vatten, utan växtandning skulle vi snabbt kvävas, utan vegetabilisk föda (direkt, eller som i kött, indirekt) svälter vi. Det finns ingen annan föda."

eller

"Stenar är vad en plats är gjord av från första början och efter allt annat. De finns under allt annat i världen, jord, vatten, gator, hus, luft, avskjutningsramper. Stenen är i själva centrum."

Titelnovellen är en fabelaktig, Djungelboken-historia om en flicka som överlever en flygolycka och tas om hand av djuren i skogen, främst av en koyothona. Ett genomtänkt porträtt av en hjärtlig moder, men som samtidigt på koyotens vis bajsar öppet och har sex med sina egna valpar.  Slutet är storslaget, på det viset att det petar till hela min världsbild en aning. 

"Hustruns berättelse" innehåller en finurlig tvist som stannar kvar långt efter. "Vägens riktning" har en stor ek som berättarröst, och handlar om bilåkande och byggandet av vägar, samtidigt som den behandlar det fysiska relativitetsbegreppet. Nördigt, skojigt! "Den vita åsnan" är en kort stark berättelse om förlorad barndom. "Vidsträcktare än kejsardömen och långsammare" utspelar sig i samma universum som "Left hand of darkness" och "Shevek/The dispossessed") och problematiserar empati. Vore det önskvärt att alltid hela tiden förstå vad ens omgivning känner och vill?  


Och även här får den lilla författaren i mig en mening att spara till tvivlande självhatande stunder:

"Många saker är inte värda att göra, men nästan vad som helst är värt att berättas."

Avslutningsnovellen lämnar oss med en strimma hopp, "Hon gör dem namnlösa" är en alternativ skapelseberättelse värd att älta några varv.

(köp på ditt antikvariat eller låna bibblan)

"The left hand of darkness" av Ursula Le Guin (1969)

Mina förväntningar var helt orimligt höga inför den här klassikern. Ursula Le Guin har skrivit mycket, men tillsammans med "Shevek" ("The Dispossessed" på engelska) var den här den boken jag sett mest framemot att läsa. Den utspelar sig i samma värld som Shevek, men på en annan planet, Winter. Hit kommer ett sändebud från det som varit jorden, han är den förste utsände från ett slags intergalaktiskt FN som vill göra Winter till en del av förbundet. Det mest intressanta, och främsta anledningen till att den här boken blivit en scifi-klassiker, är hur invånarna på Winter är könslösa, eller snarare dubbelkönade, ickebinära. Varje individ har både möjligheten att befrukta och bli befruktad, och vilken som ska få vilken roll i en sexuell situation bestäms av en slags hormonell slump.
O just det, det är pissekallt på Winter. Hela tiden.

På lite samma sätt som i ”Shevek” låter Le Guin berättelsen berättas genom en ensam utsatt person på en okänd planet, ett tacksamt sätt att skildra hur hennes olika världar är uppbyggda och sedan kunna kontrastera dessa med vårt liv på jorden. Den har inte åldrats helt med värdighet, då världen lite granna hunnit ikapp den och tar udden av radikaliteten den tidigare måste innehaft. För till skillnad från anarkismen som avhandlas i ”Shevek” har våra nutida diskussioner hunnit en bra bit kring feminism, jämställdhet, kön, genus, trans osv, och jag upplever därför inte läsningen av den här boken som lika revolutionerande som den torde ha varit då den var ny. Därmed inte sagt att jag inte ändå uppskattar idéer som att våldtäkt inte existerar på planeten, eftersom ingen vet innan sexet vem som kan bli gravid. Le Guin låter även exempelvis en invånare på planeten Winter reflektera kring vår jordiske mans oförmåga att gråta, är det skam eller rädsla som orsakar detta?

Boken skulle antagligen få mera slagkraft i en nyöversättning där ”han/he” pronomenet inte användes på invånarna på planeten, utan istället ”hen”. Nu blir det tyvärr lätt att ändå tänka sig karaktärerna som män, även fast de ska skildras som könslösa, ickebinära.

Vid sidan av könsfrågorna får vi även mindre tänkvärdheter kring exempelvis hur vi behandlar ”illegala” invandrare, och jag kommer minnas skildringen av hur en av våra huvudpersoner hanteras som sådan för att sedan släppas igen, hur ångesten släpper när hen återfår sin identitet igen och slipper vara en del av en maktlös massa (Jag tänker på Billströms volymer och den ensamkommande vi skickar tillbaka..). Mindre finurligheter gömmer sig också till exempel i planeten Winters fordon, de går långsamt och det blir roligt tydligt för mig hur det här med att jordens fordon måste gå så fort är en social konstruktion. Och den utsände från jorden berättar om vår nutid som ”the Age of the Enemy” eftersom vi hade så otroligt lätt för att se ”vi” och ”dom” och så svårt att hålla sams utan att kriga.

Den första halvan av boken upplever jag som långsam, ett fantasy-trassel av olika namn på städer, länder, karaktärer som syftar till att bygga verklighetskänsla, men som mer förvirrar mig (är förresten inte det här snarare fantasy med rymdskepp snarare än science fiction?). Skildringen av kylan är nämnvärd, på samma sätt som Frank Herberts Dune får mig att tänka på min törst får den här boken min att minnas hur mycket kyla betyder för vår existens. Och efter halva boken tar historien fart, plötsligt finns karaktärer jag bryr mig om och en händelseutveckling som är svårförutspådd och spännande. I den dialog som följer dikten vari boken får sitt namn väcks spännande tankar om enhet kontra dualitet. Jag förvånas lite över titelns ursprung då jag, med huvudet fullt av black metal-referenser, tänkte att boken på ett eller annat sätt skulle anspela på satanism (Darkness, Left Hand Path osv.), det gör den inte.

Och slutet är fantastiskt. Dels för att den får mig att skämmas lite mindre över yin-yang tatueringen jag har på ryggen sen hippieåren. Dels för den vackra påmminelsen att kärlek har inget kön, kärlek är inte sex. 

(Köp här, här, här, här, här, här, här. Men den finns garanterat på ditt bibliotek.)

”Shevek – en berättelse om två världar” av Ursula K Le Guin (1974)

Ursula K Leguin, var ett namn jag mycket väl kände igen men fånigt nog fram till nu avfärdat som skräpfantasy, baserat på omslag och mina egna fördomar. Men så glad jag är över att jag googlade efter kvinnor som skriver scifi och upptäckte Le Guin, för Shevek är något så fantastiskt som en science fiction-berättelse om en anarkistiskt organiserad planet!

För typ två hundra år sedan hanterade den kapitalistiska planeten Urras (säg det på engelska ett par gånger så förstår du det geniala) ett stort anarkistiskt uppror genom att ge revolutionärerna den karga gruvmånen Anarres att befolka istället för att revoltera Urras. De idealistiska, anarkistiska nybyggarna for över med rymdskepp, skapade sin egen civilisation och därefter har bara varuutbyte emellan Urras och Anarres tillåtits, inga passagerare har åkt emellan planeten och den frihetliga månen. Bokens huvudperson Shevek är en ung lovande teoretisk fysiker på Anarres och blir den förste sedan nybyggarskeppen att färdas från Anarres till Urras, från anarkisterna till kapitalisterna, för att där forska tillsammans med de främsta kända fysikerna på Urras. Väl på kapitalistiska Urras njuter han först av de storslagna byggnaderna, av utbud och lättja, men inser allteftersom att han kanske inte får se hela verkligheten, och att någon vill profitera på hans tankar.

Le Guin har skrivit en genomarbetad, intellektuellt utmanande bok vari hon verkligen lekt med tanken på hur en fullständigt anarkistisk tillvaro skulle kunna te sig. För vad gör det egentligen med individer i ett samhälle där inget ägande existerar? Inga pengar, inga regeringar, inga fängelser eller andra våldsstraff, ingen skam kring sexualitet, inga lås eller murar. Där medlen alltid är ändamålet och altruist är ett skällsord. Där alla arbetar med det de vill för att bidra till samhället, och var tionde dag gör alla en slags samhällstjänst vilken utgörs av alla de tunga, tråkiga jobb ingen vill göra.

Genom att visa hur anarkisten Shevek tänker blottar Le Guin också det kapitalistiska tänkandet - som hur dåliga drivkrafter tvång och profit egentligen är - som i vår tid utgör någonslags naturlag. Hon problematiserar människans natur, och illustrerar hur människans vilja att dominera frodas i den kapitalistiska tankevärlden, medan viljan till ömsesidig hjälp frodas i den anarkistiska. Hon blottar hur viljan till dominans och viljan till ömsesidig hjälp finns i alla oss individer, och det är sedan samhälle och sammanhang som styr vilken egenskap som får växa inom oss. Kapitalism gör oss till kapitalister, anarkism till anarkister.

Le Guin har däremot inte gjort det så lätt för sig att det bara är en okritisk, utopisk hyllning till anarkismen hon skrivit, utan anarkismens baksidor blottas också. Månen Anarres har inte längre en levande revolution, tankar och kreativitet har stagnerat och detta är en viktig anledning för Sheveks beslut att ta sig till Urras. Allt på Anarres är förvisso solidariskt, men det är samtidigt mycket praktiskt och inskränkt. Hon lyfter här faran med massans makt, hur vi skapar osynliga maktstrukturer hur vi än gör, och att vi i alla samhällsformer alltid måste våga tillåta ifrågasättande, våga förstå de avvikande, hur detta gäller även en uttalat anarkistiskt samhälle. Le Guin beskriver detta så väl att jag misstänker att hon hållit på med autonom organisering på något sätt. Kritiken av anarkismen ger dessutom ytterligare verklighetskänsla till berättelsen, den hade blivit väl platt och lycklig annars.

Sheveks fysikteorier är lite för fysiknördiga för att jag ska riktigt förstå dem, men på något sätt handlar hans simultanitetsteori om att kombinera de båda synsätten ”att tiden följer en rak linje” med synsättet ”att alla tider finns samtidigt och att vi individer rör oss mellan dem”. Den teoretiska insikten vore mycket värdefull, eftersom det exempelvis skulle möjliggöra direkt kommunikation genom hela universum, utan det nuvarande problemet att informationen måste färdas mellan A och B. Jag tror att kapitelindelningen leker med den här teorin, eftersom vi får följa Sheveks uppväxt och vad som leder fram till resan till Urras, parrallellt med historien om hur Shevek anländer till Urras. (Inte så förvirrande som jag kanske får det att låta nu, Le Guin hanterar det elegant.)

Översättaren har gjort ett bra jobb, men tyvärr skrämmer den torra titeln bort läsare! Shevek – en berättelse om två världar ger inte alls känslan av vad boken faktiskt är. Engelska The Dispossessed har en helt annan känsla och kraft, och flera av de äldre omslagen innehåller till och med det inringade a'et, anarkismens symbol. För tusan, det handlar ju om kapitalister mot anarkister – blås upp det! Oavsett borde alla anarkister ta till sig det här verket, det är precis såhär jag vill ha min science fiction. Storslagna fantasivärldar men med grunden i en verklighetskänsla, berättelser som roar samtidigt som de väcker tankar om både vår existens och vårt alldagliga liv. Shevek påminner mig om att alltid bete mig som anarkist, alltid ifrågasätta, ruska om, bryta gamla vanor. Boken lämnar mig till slut med en vilja att ge bort alla mina saker. För ingen som äger kan vara fri.

(Shevek kryllar av härliga anarkistcitat, men jag har inte kunnat välja ut något enskilt. Otroligt hoppingivande är att den här boken aldrig varit ur tryck sen den skrevs, du hittar den med största säkerhet på ditt lokala bibliotek.)

(Tydligen utspelar sig hennes Left hand of darkness i samma universum, och är en historia kring kön och genus med individer som byter mellan könen genom sina livscykler. Den åkte snabbt upp på att-läsa-listan.)