Jag antar att det är kombinationen kvinna och
skräck/fantasyförfattare INNAN Johan Ajvide som gör att jag inte
hört talas om Edelfeldt tidigare. Eller kanske att jag är
onyanserad. Iallafall har vi här en ihärdig författare,
illustratör och serietecknare som förtjänar mer ljus på sina
verk.
Karin Tidebäck lär ha läst sin Edelfeldt och
inspirerats. I den är novellsamlingen har vi stundtals riktigt
fantasifull berättarmagi. Jag klassar den som delvis fantasy, men
det skymtar inga alver eller medeltidskungar nånstans. Edelfeldt
berättar skrämmande, ibland övernaturliga och ofta obehagliga
berättelser, men i bakgrunden anar jag hela tiden
Ray Bradburys arv.
För hur hemska historierna än är anar vi läsare att vår tillvaro
är fantastisk och vi måste ta den tillvara. Inte på något fånigt
carpe diem-sätt, men de har en värmande ansats att få oss att se
livet för vad det är, inte vara rädda utan suga i oss alltihopa,
glädje och elände.
”Skapelsen” handlar om att bli helt uppslukad av sin konst.
”Kras”, om missbrukare och småtjuvar inifrån en missbrukare och
småtjuv. I ”Rovdjursvinden” följer vi en mors sorg efter att ha
förlorat sin sjuttonåriga dotter i en olycka. Den mörka historien
innehåller ett långt stycke kring vad som får oss att överleva
hemskheter och trauman, men som också fungerar som förklaring till
varför vi läser skräck.
”Någonting hade hänt med hennes syn. Hon såg en blottlagd,
finetsad skönhet i allt. Varje ting hon såg på brann. Hon andades
snabbt, som en förälskad. En knivskarp njutning, sakral men ändå
på gränsen till sexuell; lite förebrådde hon sig den.
Sedan tänkte hon, med en välkommen snusförnumstighet, att den
var ett av de redskap för läkedom som våra sinnen förfogar över.
Det hade varit likadant när hennes mor dog, men då hade det kommit
snabbare. Hon hade stått och sett på blommor då, och samma sak
hade hänt; deras lyskraft blev med ens sådan att en vällustrysning
drog genom hennes kropp. Vid hennes egen mors grav.
Allt detta finns inom oss för att vi ska överleva, tänkte hon.
Vi är så till bristningsgränsen fulla av sådant som ska tvinga
oss att överleva, och sådant som ska tvinga oss att dö.
Egendomligt att vi inte allesammans är vansinniga. Eller så är det
också just det vi är.”
Novellen ”Helena Petrén s lediga dag” följer en bankkvinna
som tagit en ledig dag mitt i veckan för att genomföra en dröm hon
närt ett helt år. Hon såg då en kvinna sitta på en filt i en
park på Djurgården och läsa. En sån fri kvinna ska hon också
vara, nu på sin lediga dag. Detta är den klart roligaste
berättelsen i samlingen, jag skrattar rakt ut, för det är till min
förtjusning ingen förskönande bild av överklassen vi bjuds på.
”Ett obeboeligt hus” önskar jag vore en hel bok, och/eller
kanske att nån gör en filmatisering. För jag vill stanna längre i
den här historien om de två synska tvillingsystrarna, där den
inställsamma och normala systern plågas av sin neurotiska
konstnärssyster. Konstnärssystern tänker vid ett tillfälle att
hennes syster att
”Ibland vill hon döda mig, men hon inser det inte själv, hon
tror att det är känningar av en kommande mens eller något annat
som inte kan vara ens eget fel. Personligen tycker jag att det är
helt naturligt att hon känner så, och det gör mig ingenting.
Lusten att döda är sådant man får leva med. Oftast leder den ju
ingen vart, eftersom en sådan handling skulle försätta en i ett så
plågsamt dilemma. Men fantasier har ju aldrig skadat någon.”
När jag skriver ovanstående citat slår det mig att det också
kan användas för att förklara min förtjusning för hemska
berättelser.
Flera av Edelfeldts noveller handlar just om krocken mellan
vardagens effektiva, normala personer och de ineffektiva, känsliga,
onormala. Edelfeldt tar spjärn för de onormala, försvarar dålig
stämning när den är ärlig, och hon vill få oss förstå att vi
måste brinna för och erkänna våra känslor, oavsett fina känslor
som gärna blottas, eller de smutsiga vi helst vill förtränga. Jag
tar till mig.
