”Nattens skogar” av Djuna Barnes (1936, 2009)

Både Anaïs Nin och William Burroughs hyllade Djuna Barnes (även om Barnes enligt myten bytte sida på gatan för att slippa hälsa på Nin) som en viktig modernist och skildrare av queera världar. Så jag lånade hem ”Nattens skogar”, det verk som flest listar som hennes huvudsakliga. Och jag förstod ingenting.

      Jag läste trettio sidor flytande allvetande tredjepersonsberättare som gjorde (vid första anblicken) godtyckliga nedslag i en karaktärs historia utan att låta mig greppa någon form av helhet. Efter att ha försökt förklara mina problem i ett givande samtal med några läsande småbarnspappor fick jag iallafall korn på de grejerna, och bestämde mig för att börja om läsningen. Då gick det aningen bättre.   
      Många av mina verkligt storslagna litteraturupplevelser börjar så. Med motstånd, frustration och oförståelse, som skapar förakt och en fas då jag etikettar författaren som skitnödigt högtravande. Där ger jag endera upp, eller så börjar jag förstå, och älska det. För ibland krävs det tunga stora nycklar till finrummen, men då jag lyckas få tillträde glider jag snabbt ner någon divan och låtsas att jag alltid varit stammis.

      Fullt så dramatisk blir tyvärr inte min läsning av Barnes. Hon fortsätter vara en stor gåta, även om jag ändå lyckas läsa igenom den och förstå åtminstone en del. Men jag tror att den fungerar som poesi, att jag kan behöva läsa den flera gånger innan den växer till sig i mitt huvud. Den är tät, späckad med skickliga skildringar av känslor och upplevelser, snarare än scener. Visst, det finns tydligen en av litteraturhistoriens första (?) skildringar av en uttalat lesbisk kärleksrelation, men om läsaren slappnar av mer än en sekund så kan hela sjok av bärande handling rusa förbi. Och efter utläsning är jag övertygad om att jag ändå missat mycket mycket av ”Nattens skogar”. 

      Ett exempel på både dräpande rolig personbeskrivning, och hur snåriga formuleringarna kan vara:

      ”Hon besudlade själva innebörden av begreppet personlighet i sin lidelse att vara en person; vagt omkrking henne märktes spänningen av den tillfällighet som hade gjort mäniskosträvan av djuret.”

eller:

      ”En stark känsla av sin identitet ger människan föreställningen att inte kunna begå något misstag; en alltför svag gör detsamma. Somliga naturer kan inte uppskatta, bara ångra.”

      Det är queer dekadens och det är tjugo-trettiotal i Pars och Berlin (jag gissar att det finns berörigspunkter mellan exempelvis Christopher Isherwood och Barnes också). Romanen är experimentell, har ingen tydlig dramaturgi eller händelsekedja. Det närmsta är de tre kvinnorna Nora, Robin och Jennys kärlekshistorier där baronen Felix också figurerar, men det är den underlige (fantastiske!) fejkdoktorn O'Connor och hans gåtfulla monologer som är textens tydligaste bärande moment, och kapitlet då Nora kommer oanmäld till doktorn en sen natt för konsultation om hjärtesmärta är den scen jag kommer ha med mig från ”Nattens skogar.” Sammanförda i sitt utanförskap, desperata efter sällskap men egentligen rätt ointresserade av varandra. Jag bjuppar på några talande citat därifrån:

      ”Rummet var så litet att man nätt och jämnt kunde komma sidlänges fram till sängen; det var som om doktorn dömd till att bo i en grav hade beslutat bebo den med största möjliga livaktighet.”

      ”Man mal en gåslever för att få pastej; man bultar en människas hjärtmuskler för att få en filosof.”

      ”Människan skapar sin historia med ena handen och hindrar den med den andra.

      Djuna Barnes skriver svårt, mästrar konsten att bara skildra det som sticker ut och skala av "allt normalt och vardagligt". Hon skriver den sortens litteratur som tål flera genomläsningar, som hjälper mig att se mänskligheten aningen bredare och lite djupare. Men frågan är ändå om jag kommer orka öppna den igen? TS Eliot skriver i den berömda förordet att bara den som är van vid poesi till fullo kan uppskatta ”Nattens skogar”, och kanske är det därför min sko klämmer och ömmar. Tydligt blir iallafall att ska jag läsa om självupptagna queera rikemanskids i tjugotalets Paris så drabbar mig Anaïs Nin på ett sätt som Djuna Barnes tyvärr inte är i närheten av att göra.

(Köp här eller här eller här eller här eller låna på bibblan)