”The Magus” av John Fowles (1966, 1977)

I vinter var jag första gången på antikvariat Verklighetsflykt i Gamla Stan i Stockholm. Jag hade bara tio minuter på mig, tröskade snabbt hyllorna av ockultism, obskyr scifi och fantastik, snusk och gammal briljant poesi. För mig en alldeles underbar plats, bara vetskapen om att den finns i världen ger mig hopp och värme. Jag norpade åt mig ”The Magus”, betalade och for hem till Göteborg, kände tomrummet efter Vansinnets berg, men tröstade mig snart i insikten att ha fått med mig en skimrande pärla till roman.

  Vi följer en cynisk engelsk jagberättare, en tydligt manlig blick på tillvaron, som det uttrycks i romanen: en som ser världen i objekt, medan kvinnor primärt ser relationerna mellan objekt. Jaget, Nicholas Urfe, glider mellan kärleksrelationer, föraktar det mesta, är trött på livet. Efter en kraschad relation väljer han att söka en lärartjänst på en grekisk ö för att bryta sina mönster. Förälskar sig först vid öliv och närheten till den grekiska mytologin och historiska landskapen, men tröttnar på det också. Samtidigt för underliga sammanträffanden honom närmare och närmare den avskilda delen av ön, där en gammal krigsförbrytare för andra världskriget sägs leva i avskildhet. Vår berättare snubblar snart rakt in i den mytomspunne mannen:

  ”- I only came for a glass of water. This is..

  - You came here to meet me. Please. Life is short.”

  Och därifrån tar historien skruv på riktigt.

  Det här är sexfemtiohundra sidor briljant mindfuck, som väcker stora frågor. Vad är verkligheten, vad är påhittat? Finns det en gräns emellan? Var går den? Och vad får en människa att våga förändra sig, går det att tvinga en annan till att bryta sina mönster? Hur överlever en ett stort trauma? Vad gör krig med en människa? Hur känslomässigt ärliga är vi mot oss själva, mot varandra? Och, vad är ens känslor? Vilka är vi egentligen!?

  ”The Magus” tar mysteriet att vara människa på allvar, och tvingar till tankar. Fowles visar hur att vara förtrollad visserligen är att sluta vara rationell, men att det inte betyder att en slutar vara människa. Fowles menar snarare tvärtom, tror jag. Att det är då vi låter oss förtrollas som vi är närmast vår mänskliga essens. Då vi tillåter oss känna och leva i känslorna.
  Hela romanen är också en framskriven gestaltning av hur mysterier behövs som drivkraft för den sökande, varje svar given från någon annan är en liten död, en återvändsgränd. Bara jag själv kan landa i hur jag vill uppfatta världen, men jag kan ta hjälp och styra och forma min tillvaro.

  Alltsammans tydligt esoteriska budskap.

  Det finns en skitsnygg nyöversatt svensk utgåva på Modernista, men titeln gör mig tveksam. ”The Magus” har på svenska blivit ”Illusionisten”. Det antyder att en stor del av det ockulta, det esoteriska, det magiska innehållet förbises?

  The Magus är ett kort i Tarotkortleken, Magikern, som utgör kopplingen mellan det gudomliga och verkligheten, som trixar med vår självuppfattning, kan hjälpa till förändring och så vidare. Och ockult magi är tydligt invävt i romanen, det är inte ”illusioner” de håller på med. Eller ja, isåfall skulle nog romanen mena att att varje uppfattning av tillvaron är en illusion. Jag kan inte något om Tarot, och har ju inte läst den svenska versionen, men ställer mig tveksam till att tona ner magin med den här boken. Romanen gör tarotbetydelsen av The Magus tydlig. Magi är att förändra något med viljan, skapa något nytt där det tidigare inte fanns något. Min vän som är psykolog brukar säga att hans jobb till 80% går ut på att få patienterna att upptäcka hur de är aktörer i sitt eget liv, och att de kan påverka sin tillvaro, sina tankar, sina upplevelser. I samma område rör sig magikern, men med helt andra, totalt ovetenskapliga, ofta mer radikala medel.

  ”The Magus” är en skattkista av mirakler, mysterier och mytologi, och jag missar massor. För, som litet exempel, vad är egentligen Sade-citaten på franska som inleder varje romandel? Eller de insprängda latinska oöversatta grejerna? Mysterier! Gåtor väcker nyfikenhet, som förtrollar, som ger krydda och som får mig att förstå mig själv bättre.

  ”We shall not cease from exploration.”

  Jag kommer att läsa den här boken fler gånger.
  Och, jag kommer att fortsätta komma tillbaka till Antikvariat Verklighetsflykt.

  Du borde också göra det.

  För, hur kan vi veta vad verkligheten är, om vi inte letar efter gränsen?

(Tydligen finns romanen filmatiserad. 

Adlibrislänk för pingly (här, här, här, här), men köp den här på ditt antikvariat istället. Köp allt som går på antikvariat! På samma sätt som att du ska beställa nyutgåvor direkt från småförlagen, måste vi supporta. Dessa litterära underdogs behöver oss.

Bloggen firade 25000 besök häromveckan. Kul för mig att ni hittar hit, att det verkar ge er något. Jag har kul iallafall.)