”The Dark Net” av Benjamin Percy (2017)

Detta var ett hastigt impulsivt loppisköp. Jag plockade på mig den bara på titeln, prislappen var tio kronor och värd sin chansning. Men jag missade att det är en roman, jag trodde det skulle vara en fackbok om internets vidriga avart Darknet, där allt mänskligt mörker frodas och går att köpa eller sälja. (Darknet är kryterat internet där olagligheter kan spridas typ helt utan att någon kan ställas till svars, vilket gör det proppfullt av prostitution, droghandel, barnporr osv. Och det är stort, jag läste någonstans att brittiska polisen beräknat att det i varje sekund, dygnet runt, finns 750 000 (!) användare som söker barnporr). 

 

   Min association var ändå inte helt fel, även om bokgenrén var det. Det är just detta mörka hål av teknik och mänsklig vidrighet som författaren Benjamin Percy valt att utforska med den här romanen. Han gör det genom en härlig supernatural-setting och lyckas rätt bra med sin ansats och, trots att han använder sig av en allvetande berättare som växlar inom kapitlen (Tolkien/Frank Herbert-style), de är första två tredjedelarna av boken är underbart medryckande, riktig bladvändar-spänning. 

 

   Ungefär på sidan sextio skulle jag försöka förklara för min sambo Ida vad det var jag läste och jag började staka mig. Alltså det är blind tolvåring som återfår synen genom sketchy teknik med oväntade biverkningar. Och det är en teknikhatande journalist som bryter sig in på en mystisk utgrävning och snor med sig en underlig dödskalle fylld av graverade symboler. Och just det, det är nörden som får panik då blixten slår ner i den darknet-server som han driver i sin lägenhet. Också är det en ädel man som sköter om ett härbärge för hemlösa, men som samtidigt samlar vapen i källaren. 

   Det låter vildsint, och det är det. Det låter svamligt, men det är det inte. Bejamin Percy kastar upp rätt mycket grejer i luften i första halvan av boken, men han klarar av att jonglera med det och jag läser nyfiket vidare.

 

   Andra halvan förlorar tyvärr boken sitt glödande momentum, och slutet landar i en direkt besvikelse då det inte alls går i stil eller stämning med vad romanens initiala råhet och mod i att döda bärande karaktärer. Underligt nog hörde jag författaren i en pod uppge att han alltid vet slutet på sina romaner innan han börjar skriva själva boken. I det här fallet undrar jag om det verkligen kan stämma.

    ”The Dark Net” är spännande, det är den. Men den skrämmer mig inte under själva läsningen, det är aldrig nagelbitar-skräck. Den är välskriven, ett gediget hantverk utan att vara storslagen konst. Däremot lyckas den pressa fram en del obehagskänslor utanför läsningen. Jag märker att jag går och tänker på internet och modern teknik, och hur mycket utav det som jag tar för givet utan att förstå det. Det är en av sakerna jag letar med min läsning, tankar och känslor så stora att de tar plats i mitt liv även utanför själva läsritualen.

   Och justdet, apropå tankeväckande, jag glömde nämna, det finns ju en obskyr antikvarie-karaktär också.

  ”That's what he belives. He really does. Books are like batteries, he says. And you grow a little stronger by reading them, surrounding yourself with them.”

   Amen till detta, Benjamin Percy. Jag ska mer aktivt hålla utkik efter dig i boklådorna. Vi ses nog fler gånger.

(En smula paradoxalt kanske, men romanen får, tillsammans med några andra anledningar, mig att blåsa liv i min bokblogg. Men jag har redan lämnat Facebook och kommer aldrig gå tillbaka dit. Jag mår mycket bättre utan Facebook-flödet i min vardag.
Köp den hos imperiet här eller här eller här om du inte hittar den i din loppislåda.)