"Fåglarna och andra noveller" av Daphne Du Maurier (2016)

Du Maurier är rätt hypad just nu, nånslags historiens revansch på att hon glömts bort i skuggan av filmatiseringarna av hennes verk. Modernista har samlat noveller som i original publicerades under 50- och 60-tal där den sparsmakade skräcken egentligen bara är en av berättelsernas delar, åtminstone i de inledande novellerna. ”Titta inte nu” om ett äkta par på nystartssemester i Venedig efter dotterns olyckliga död, ”Inte efter midnatt” om en konstnär på semester i Grekland, o ”De blå linserna” om en ögonoperation är under läsningen sällan mer än lite obehagliga. Däremot smyger fasan på mig lite efteråt, då novellerna ändå biter sig kvar. Kan jag lita på mina ögon? Vem tittar tillbaka i spegeln egentligen? Ser jag det jag ser?
Du Maurier arbetar överlag mycket med mänskliga relationer och vår rädsla för att våra närmsta ska fara illa, göra oss illa eller lämna oss, och med det greppet gör hon de två avslutande novellerna ”Äppelträdet” och ”Fåglarna” storslagna. I ”Äppelträdet” följer vi en änklings tankegångar om livet efter hustruns död, hans frånvaro av saknad och frihetskänslan som infunnit sig, hans relationer till hembiträde och trädgårdsmästaren, frånvaron av relationer till andra än dem. Ett mästerligt personporträtt, Du Mauer skildrar skickligt den fula, egoistiska maskuliniteten. Men vad är det egentligen med det där gamla äppleträdet på gården som täcker ljuset för det nya, unga äppleträdet bredvid?
Avslutar samlingen gör just ”Fåglarna”. Hitchkock gjorde en fri tolkning av novellen som sen blev en kultfilm alla har en relation till, oavsett om du sett den eller inte. Vi vet därför redan att vi kommer bli rädda för fåglarna, det överraskningsgreppet har Hitchcock liksom tagit bort. Men novellen är tillräckligt skrämmande ändå, och jag skulle gissa att den inspirerat fler filmare än ovan nämnde. Vi följer en familjefar som uppmärksammar och börjar oroa sig över fåglarnas förändrade beteenden. Han börjar vidta åtgärder för att skydda sin familj, allt medan omgivningen skrattar åt hans paranoia.
Tydligen är "Fåglarna" den första moderna naturen/djuren slår tillbaka mot mänskligheten-historien, där mänsklighetens position som dominant art utmanas och som kom att ge upphov till en hel genre. Bitvis är novellen så läskig att när jag avbryts i läsningen av ett ljud inifrån barnrummet där barnen ligger och sover så är jag på riktigt darrig när jag går in, för var det bara ett av barnen som rörde sig, eller skuttar det kanske omkring en galen domherre där inne!? Verkligt episkt att lyckas få läsaren rädd för något så oskyldigt som småfåglar och måsar. Det här är en sån novell som aldrig helt kommer gå att skaka av sig, som alltid kommer göra sig lite påmind när jag ser småfåglarna i buskarna utanför, eller än värre - många fåglar som grupperar sig på himlen.

Avslutningsvis, så jävla fett med svenska återutgivningar av gamla kvinnliga skräckförfattare!! Köp här eller låna på bibblan.