"Ender´s game" av Orson Scott Card (1985)

En scifiklassiker. En bok som fortsätter att komma i nytryck efter nytryck. En bok som blivit storfilm. Ett magplask till läsupplevelse.

      Underbarnet Ender väljs, i stenhård konkurrens, som sexåring, ut till den tuffa militärakademin där framtidens befäl skapas för kriget mot de onda utomjordingarna. Han är en given ledare, spelar olika spel och simulatorer och blir nöjävla duktig på allt, vinner och vinner och VINNER, mot alla odds och hela tiden, i kapitel efter kapitel.

      Låter det långtråkigt? Det är det.

      Repetitivt, spikrakt berättat A hände och sen B och sen C, och dessutom väldigt förutsägbart (jag menar ”tvisten” i slutet? Vem didn't see that coming?).

      Sexåringarna har helt invecklade sociala interaktionsmönster, och ändå blir det helplatta karaktärer, för vad är Ender för ett kallt, rationellt svinläskigt odjur egentligen?
      Målgruppen för den här boken är nog barn och tonåringar. Pojkar, i alla åldrar, med uniformssug. Det blir rejält obehagligt att tänka att boken kanske verkligen är riktad till barn, eftersom den är elitistisk, hävdar den starkes rätt, visar att med tillräckligt mycket våld kan man vinna vad-som-helst. Som en mellanstadiebok om militarism. Jag är ingen förespråkare för censur eller avgränsningar, men vafan?

      Så, varför läste jag ändå klart den här boken? Det är lurigare att sätta fingret på.

      Men det finns något mer.
      Carl Gustaf Jung och hans tankar om arketyper dyker upp. Att den här typen av berättelse, om ”den utvalde pojken som segrar mot alla odds”, den slår an något djupt primitivt i mig. Kanske för att jag också, desperat och i hemlighet, faktiskt för en stund vill vara Ender, det där geniet som lyckas med allting, trots att hela världen runt omkring verkar ha gaddat ihop sig för att göra motstånd.

(Köp här, här eller låt bli.)