"Tvångströjan" av Jack London (1915)

Tvångströjan lär, tillsammans med Järnhälen, varit de av Jack Londons böcker som de tyska nazisterna brände på bål. Bara det liksom! Till skillnad från Järnhälen innehåller däremot den här boken ingen socialistisk utopi, utan är istället utgör istället en vidrig skildring från insidan av en isoleringscell. Den mer stärkande parallellberättelsen är den om andens seger över kroppen. London går hårt åt fängelsesystem, dödsstraff, kroppsstraff, och jag är lite överraskad över att jag missat den här boken. Jag, med min Papillon-fjäril tatuerad på bröstet, har trots allt närt någonslags perversion för fängelseskildringar i många år, och jag har ju förr dessutom intresserat mig mycket för andlighet och meditation. Jaja, till sist hittade den mig.

Boken följer tankarna hos Darrell Standing, en livstidsdömd lantbruksforskare på San Quentin-fängelset. Han erkänner sitt brott (mord utfört i raseri på en universitetskollega), men utsätts i fängelset för en komplott och hamnar i isoleringscell, med längre och längre perioder i tvångströja. Ett straff för att ha gömt dynamit någonstans på fängelset. Fängelsedirektören ger sig blanka fan på att knäcka Standing med fysiska plågor, för att få honom att kläcka ur sig var dynamiten finns. Problemet är att ingen dynamit finns, så även om Standing skulle vilja så kan han inte leda fängelsedirektören till någon dynamitgömma. För att överleva det mörker, det våld och den tortyr som han utsätts för i isoleringscellen lär han sig genom en slags självhypnos att distansera sig från smärta, från sin kropp, och gå in i ett meditativt drömskt tillstånd vari han tappar uppfattningen om tiden och upplever tidigare levda liv. Han slutar för en stund att vara sin kropp och blir ande. Men vad är det egentligen som händer, håller Standing på att bli helt kockobello – eller blir han torterad till andlig upplysning?

”Men man kan inte skapa något av intet. I mina ensamhet kunde jag inte skapa en massa dynamit. Och i min ensamhet kunde jag inte skapa dessa fjärran bilder av tid och rum ur intet. Alla dessa upplevelser bar jag inom mig, och jag började finna min väg till dem.”

Tvångströjan är en uppgörelse med människans moral, och fängelse- och dödsstraff som koncept. Samtidigt en berättelse om reinkarnation, andens kraft över kroppen, om vad som är verklighet och vad som är galenskap. Hade London bantat ned några av de tidigare liven lite (hur många skeppsbrott kan en själ behöva uppleva?) hade historien blivit betydligt trovärdigare, och hade inte något av liven kunnat vara som kvinna, eller åtminstone som icke-stor-muskel-man? Nu får jag får istället lite samma fadda känsla som när jag läser Jan Guillou – att den egentligen storslagna berättelsen tappar i trovärdighet med sitt pojkrumshjälterunkande. För tyvärr, hur välskrivna de än må vara, är många av de tidigare inkarnationerna vi får ta del av aningen fåniga. Fast samtidigt, inkarnationsberättelsen om hur Standing i en tidigare inkarnation möter den historiske Jesus från Nasaret gör bara den hela boken läsvärd. 

(Jag fortsätter leta sena Jack London, han är så mycket större än Skriet från vildmarken..)