"Att skriva – en hantverkares memoarer" av Stephen King (2000)

Via Philip blev jag intresserad av den här boken, inte för att jag är något speciellt stort fan av Stephen King, även om ”Under the dome” står på att-läsa-hyllan här hemma, utan snarare för att jag när en dröm om att skriva för andra. Mitt nyårslöfte iår var att ha tre färdiga noveller innan sommaren, och jag kommer kanske klara det! Men, när jag började skriva skönlitterärt (har skrivit en del politik, insändare, debatt tidigare) med tanken att någon annan ska läsa så började också tankarna och krånglet hopa sig, för då insåg jag hur svårt det är att berätta en historia. Balansen mellan att berätta för mycket eller för lite, att trassla in sig i dialogen, undvika att proppa åsikter i halsen på läsaren och så vidare..

Det visar sig snart att Stephen Kings bok passar mig bra, en rätt van läsare men ovan skrivare. Han avhandlar framgångsrikt exempelvis varför vi ska undvika adverb och passiva verb, han gör underverk för min syn på dialogen (låta karaktärsdrag komma fram genom dialog istället för direkt utskrivning), han förtydligar hur textmassans utseende spelar roll för uppfattningen av hur ”tung” läsningen kommer bli, och flera andra konkreta och användbara ämnen. Jag inspireras också av hans tillvägagångssätt att först skriva berättelse för sig själv och därefter göra den till allas, det vill säga först skriva för sig själv, därefter redigera texten och göra den tillgänglig för alla.

Allra främst uppskattar jag hur opretentiös och stärkande han här – när jag slår ihop boken känner jag mig redan som en författare. För även om initialt hans historia är en klassisk solskenshistoria med först många refuseringar innan genombrottet kommer med buller och bång så innehåller boken så småningom ett budskap av D.Y.I. och storheten i det egna skapandet för dess egen, och ens egen, skull.

Om man hade läst mycket Stephen King är den här boken extra rolig att läsa, för det kryllar av små anekdoter och större lärdomar han dragit av att ha skrivit sina böcker, tex. hur han insåg först när ”The Shining” var färdigställd att det var om sig själv och sitt drickande han skrivit. Tyvärr lyser här och på andra ställen en problematisk inställning till drogberoende igenom, King har en ”ryck upp dig”-attityd jag har svårt för och jag tycker han raljerar alldeles för hårt utifrån sin egen erfarenhet som missbrukare och bortser från att drogberoende, och annat beroende för den delen, ofta springer ur en oförmåga att hantera ångest och andra jobbiga känslor.

Men det är för synen på skrivande som jag läser boken, och just vinkeln på skrivande som ett hantverk ger nyttigt perspektiv till svindeln jag kan få av duktiga, produktiva författare. Jag kan gärna få en ouppnåelig genikänsla, nu senast kring Neil Gaiman, och även om han är fantastiskt skicklig så är en stor del av det han gör just ett hantverk, ett finurligt sätt att bygga upp berättelser, förvåna genom att vrida och ändra perspektiv och så vidare. Eller kanske kan jag uttrycka mig såhär, jag förstår nu att när man faktiskt en gång lärt sig skriva blir det väldigt mycket mer hanterbart att förvalta sina idéer. Och King är väldigt noga med att förmedla att författare inte nödvändigtivs har fler idéer än andra, de är däremot bra på att förvalta de idéer de får, och jag känner mig lite proffsig som redan har anteckningsblock fulla av novellidéer och små iaktagelser eller tankar jag vill göra något större av. Men det är ju bara första steget i förvaltandet, nu måste jag också se till att låta skrivandet få en naturlig del av min vardag. Oavsett har att läsa ”Att skriva” varit ett givande steg i min utveckling, både som läsare och skrivare.

(Obs, jag fattar såklart att jag inte blir Neil Gaiman automatiskt nu.)

(Obs igen, läs en serieversion av en bit ur den här boken här, om hur konsten är till för livet, inte livet för konsten.)

(Låna bibblan eller köp här, här, här, här, här)