”Never let me go” av Kazuo Ishiguro (2005)

En av hitsen från årets Nobelpristagare, en scifi-berättelse om tre personers uppväxt på någonslags internat för speciella barn utan föräldrar. De får lära sig att de är viktiga för fler än sig själva. Berättaren Kathy ger oss återblickar från sin uppväxt, sin barndom och sina tonår. I en stark scen tidigt i boken berättar hon om en initialt barnslig lek blottade de vuxna lärarnas verkliga känslor, och vi förstår att de vuxna av någon anledning är rädda för barnen, eller rent av äcklas av dem. Barnen märker snart också att deras bästa teckningar och texter försvinner iväg någonstans.
Jag tänker länge att det här är en bok om rasism och kolonialism, vilket det väl också är, men i takt med att berättelsen nystas upp så  öppnas också tolkningsmöjligheterna ytterligare.

Det är alltför ovanligt med författarmän som låter en kvinna vara berättare, och jag önskar att jag inte haft problem med henne. Eller Kathy som karaktär är trovärdig, men jag förstår inte varifrån hon berättar historien, och vem ”you” är som ibland adresseras. Och eftersom en stor del av boken är en inre monolog från Kathy så färgar tyvärr perspektivförvirringen min läsning och hindrar den här boken från att vara helt fantastisk.

Dialogen och skildringen av den är däremot mästerlig, nyanser och smådetaljer blåser liv och rörelse i historien. Vem ser inte det sneda leendet framför sig av de här orden;

”She certainly wasn't disappointed, but then she wasn't elated either. She had on a half-smile, the sort a mother might have in an ordinary family, weighing things up while the children jumped and screamed around her asking her to say, yes, they could do whatever.”

Men det dystopiska och scifidelarna är egenligen mest en bakgrundskuliss som Ishiguro målar trovärdiga barndomsfunderingar och tonårsrelationer på. För det här är en kärlekshistoria mellan tre personer, och Ishiguro lämnar mig med frågor om hur man mäter kärlek, hur man vet kärlek är äkta, och hur man urskiljer den från kåthet eller behov av sällskap?

(Finns tydligen filmatiserad också.) 

”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde (1890)

Det här är berättelsen om Dorian Gray, en vacker ung överklassman, lika charmig som hänsynslös, som avbildas gång på gång av konstnären Basil, tills han en dag skapat det fulländade porträttet. Men vid åsynen av verket blir motivet blir inte lyckligt. Istället mumlar Gray;

”Vad det är tragiskt [...]Jag kommer bli gammal och hemsk och avskyvärd. Men tavlan kommer alltid att förbli ung. Den blir aldrig äldre än denna junidag... Ack, att det ändå vore tvärtom! Om det vore jag som alltid förblev ung och tavlan som blev gammal.”

Dorian Grays önskan uppfylls. Levt liv slutar synas i hans ansike och istället åldras porträttet på tavlan. Gray slipper de konsekvenser av ett dekadent liv som annars ofta blir synligt i ansiktet, han slipper överlag konsekvenser av sina gärningar och ger sig ut i ett liv av sinnliga njutningar och tillfälliga lustar. Han sviker, bedrar och gör illa, men folk fortsätter att lita på hans vackra yttre. Gray gömmer undan det allt fulare porträttet, sitt dåliga samvete, och det tar många år innan handlingarna hinner ifatt Gray.

Den här boken är delvis en hyllning till de excentriska, de ärliga och de ”omoraliska”.

”Du tycker om alla människor. Med andra ord, du är likgiltig inför alla människor.”

”Jag fäster mig aldrig vid vad vanligt folk säger och jag lägger mig aldrig i vad ovanliga människor har för sig. Om en person fängslar mig, njuter jag av varje uttryck hans personlighet tar sig.”

”Dorian är alltför klok för att inte då och då begå dårskaper.”

Samtidigt är det en attack mot den engelska viktorianska aristokratin som med sin vackra yta och tydliga normer dolde smuts och skit bakom kulisserna. Boken är ett hårt angrepp mot den skenhelighet som kom att döma Wilde så hårt för sin homosexualitet och sitt frigjorda leverne, vilket Wilde givetvis sätter fingret på i boken:

”De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam.”

”Det är åskådaren – inte livet – som konstens i själva verket återspeglar.”

Så småningom hinner gärningarna ikapp Gray, och han får kämpa desperat för att bevara sin drömvärld. Boken lyfter frågor om skönhet, ytlighet, evig ungdom, fasad, djup, falskhet. Finns det som inte syns? Vad önskar vi dölja? Vad vill vi att ska synas? Vågar vi ta konsekvenserna av våra egna gärningar?

”Dorian Grays porträtt” har fortfarande mycket att säga oss, med medelklassens skitnödiga ytor av carpe diem, eviga artigheter och kloakråttor stora som hundar bakom kulisserna. Dessutom ger #metoo ytterligare relevans till läsningen, och jag kommer att tänka på ”Invisible monsters” av Chuck Palahniuk, och undrar om inte Bret Easton Ellis inspirerats av den här boken när han skrev slutet på ”American Psycho”.

"Rebecca" av Daphne du Maurier (1938)

En gotisk skräckklassiker, av författarinnan till bland annat "Fåglarna". Boken innehåller en klassiskt öppningsmening ("Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Manderley igen.") i nästan samma kaliber som Moby Dick ("Kalla mig Ismael.") påstås det, men jag har svårare för du Mauriers grepp för i och med hennes öppning och de två första kapitlen ger hon oss också slutet på berättelsen. Det tar lite udden av spänningen.

Vår unga kvinnliga berättare gifter sig oväntat med den rike mannen Max under hans semester i Frankrike. "Jag var ung, han var ensam", och följer honom sedan tillbaka till England för att leva på hans gods Manderley. Personalen på godset och flera av makens släktingar möter henne med orden "Du är så väldigt olik Rebecca", och där börjar en hjärtskärande berättelse om att försöka fylla skorna efter makens avlidna och mycket omtyckta exfru Rebecca.

En berättelse om svartsjuka som väcker tankar kring vad det betyder att en plats är hemsökt av någon. Om hur det känns att stå i skuggan av sin älskades tidigare kärlek. Och samtidigt en berättelse om en klassresa, om att plötsligt befinna sig i en rik adel och borgerlighet man inte förstår. Jag är svag för berättelser där vi måste tvivla på berättarrösten, och i "Rebecca" håller du Maurier verkligen oss på tårna kring vad som är fantasier och vad som är verklighet. Det är krypande och vackert, men tyvärr blir det aldrig speciellt läskigt - trots att berättelsens skurk är fantastiskt obehaglig.

Språket och bokens upplägg gör den till en riktig läsfröjd. Jag hann lämna tillbaka den till biblioteket innan jag skrev av citaten, så det här inlägget blev lite fattigare än de brukar vara. Sorry för det mina läsare, sorry för att jag förvaltar din konst slarvigt du Maurier. 

"De oroliga" av Linn Ullmann (2016)

Lägg till bildtext

Tjatade ju en del om den här boken när jag skrev om "Doften av en man", och "De oroliga" förtjänar liksom också ett eget inlägg. Så här kommer det. 

Linn Ullmann blev Ingmar Bergmans nionde barn. Utomäktenskaplig, med skådespelerskan Liv Ullmann. Föräldrarna gifte sig aldrig, de var aldrig ett par för sin dotter, utan hon levde större delen av uppväxten med mamman och hennes liv, ibland fick hon vara en del av pappans liv. De verkar ändå ha skapat sig en fin relation, och i vuxen ålder planerade de att tillsammans skriva en bok om Bergmans liv tillsammans med honom, och gjorde några ljudinspelningar men fullföljde inte researchprocessen utan skrev den här fantastiska uppgörelsen om sorgen efter en frånvarande far, både medan han ännu lever och sedan när han är död. Det blir väldigt starkt eftersom personporträtten är så nakna. När även personers smuts skildras kan man verkligen känna att det vackra inte är romantiseringar, ljus skiner klarast i kontrast med mörkret. Den här boken är väl värd att läsa för alla i sorg, och jag låter Ullmann förklara varför:

”Låt det gå lite tid, sa en jag känner, hon hade också förlorat sin far. Det var som att vara gravid, man söker sig till andra gravida, man ser gravida överallt, känner igen varandra, ett systerskap, och så blir man faderslös och söker sig till andra faderslösa, läser böcker och artiklar skrivna av författare som förlorat sin far eller sin mor.”... ”Jag visste inte hur jag skulle sörja min far, jag tyckte jag sörjde fel, inte bara just då han dött utan åren efteråt, och därför läste jag väldigt många böcker … jag kunde inte få nog av böcker om sorg, olika former av sorg.”

”Egentligen tror jag att jag sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem.

Kan jag sörja människor som fortfarande lever?”

Ullmann skildrar i en passage med fina ord som likaväl kunde ha handlat om min nyligen avlidne svärfar Ulf:

”Min far ägde den den sällsynta egenskapen att han fick andra att känna sig som den enda. Känna sig sedd, hörd, utvald. Han tog dig i handen och sa Följ med mig, och under ett kort och ett långt ögonblick du att du var kanske den första han sa detta till. Att det var du och han mot världen.”

Men boken är också en ögonöppnare för alla som vill nyansera och förstå förälder-barn-relationer. Om hur vuxna vill vara barn och barn tvingas bli vuxna, om vuxna som hanterar sina vuxna barn som barn. Om vad som händer i de relationer vi åldras i. Fortsätter föräldrar att tala till vuxna barn som om de fortfarande var barn? Börjar de vuxna barnen prata till sina föräldrar som om de blivit barn? Ullmann får mig att tänka att kanske är de mest fungerande relationerna de som tillåter att vi pendlar, där vi får vara barnet ibland, och den vuxne ibland.

Jag tycker tyvärr boken tappar en del av sin magiska känsla mot slutet, kanske för att Ullmann nuddar faderns död, och sedan vänder tillbaka ett halvår och beskriva den sista sjuka tiden. Men missförstå mig inte, det är fortfarande en läsvärd och givande bok till slutet.

Och hädanefter kommer jag alltid beställa mitt kaffe som snickaren.

”Bibliskt svart utan socker.”

”Doften av en man” av Agneta Pleijel (2017)

Inger Edelfeldt och Linn Ullmann är de första namnen som dyker upp när jag försöker ringa in Pleijels bok. För att de alla är starka kvinnor? För att de skriver om smuts utan att romantisera? För att de berör mig? För att de andra två fanns färskt i minnet? Antagligen av alla de där anledningarna. Samtidigt känns ”Doften av en man” som en försenad beatroman. Vi är i sextiotal, det är självbiografiskt, det är konstnärer, litteratur, berusning, flytande förhållanden och en intensiv jakt på meningen med livet. Men oändligt uppfriskande blir att skildringen av dekadansen inte kommer inifrån Jack Kerouac eller Sture Dahlström, utan ur ögonen på en av kvinnorna vars svaghet utnyttjas i den fria kärlekens namn.

”Att vara kvinna är att se tillvaron från en u-båt i undervattensläge. Kuster och djup på samma gång.”

Pleijel skildrar hur hon beter sig som en man, men möts av bestraffning istället för bekräftelse. Och det är inget romantiserande eller ensidigt skuldkastande på andra, Pleijel är hård både mot sin omgivning, och sig själv.

”Hela samhället borde befinna sig i galopperande revolt mot degraderingen av kärleken.

Den syns överallt. I porrannonserna. På gatorna. I familjevåldet. Är hon inte medansvarig? Kärlekens degradering beror inte uteslutande på henne, men också på henne.”

Pleijel delar en likhet med Linn Ullmann när de förstående skildrar relationen till en periodvis frånvarande far, och där mammorna istället saknas i historieskrivningen. (Psykoanalysen svävar som ett mörkt moln över Pleijels bok, och Elektrakomplexet dyker flera gånger upp i mitt huvud och erbjuder förklaringsmodell).

För när Pleijel skildrar föräldrarnas skilsmässa låter hon oss ana att mammans version antagligen tog större plats i den ickelitterära versionen.

”Hennes föräldrars språk kommunicerar inte. Det är som med kontinentalplattorna. De stöter samman. Den ena dyker tyst under ytan som pappa. Den andra tornar upp sig till bergskedjor och eldsprutande vulkaner som mamma.”

Men den vakna skildringen av papparelationen och andra relationer är uppslukande, och det som driver boken framåt. För jag är egentligen inte speciellt nyfiken på vad som ska hända, utan mer hur det händer hela tiden, eller framförallt vad Pleijel tänker om det som händer. Trots att det inte är romantiserande (eller kanske just därför) så har Pleijel skapat en miljö jag gärna kryper ner i; hennes 60-tal, hennes Göteborg, hennes tankar om litteratur och så vidare. Flera stora namn passerar genom berättelsen, och det svindlar till på riktigt några gånger, som när hon tackats av Tomas Tranströmer och funderar:

”Om man ser det så är hon själv religiös. Hon är övertygad om att det finns en mening med livet. Språk har mening. Myter ger mening. Vad de innehåller måste man utforska.”

Vi anar mellan raderna att flera av de namnlösa männen också är författare och konstnärer. Även här finns ett liknande berättargrepp som Ullmanns i utelämnandet av vissa familjepersoners namn. Jag undrar om det är nödvändigt, eftersom det verkar som om vi hos både Ullmann och Pleijel får tillräckligt med pusselbitar för att klura ut vilka de verkliga personerna är. Kanske känns det bättre att avpersonifiera delar av sin egen historia, på samma sätt som valet att berätta ur tredjeperson?

(Pleijel väljer att några gånger kliva in med en jagberättande-röst ur nutiden, men det stör min läsupplevelse mer än det tillför.)

Jag förstår att Pleijel är glad över att hennes bok kom innan #metoo-bomben briserade. Nu känns det snarare som att ”Doften av en man” agerat förtrupp till slutet på (kultur)männens griserier.

”The first fifteen lives of Harry August” av Claire North (2014)

Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva ditt liv på nytt? Hur många gånger skulle du kunna återuppleva din tillvaro innan det blev en förbannelse? Är livet cykliskt och inte linjärt? Sådana tankar kokar Claire North upp åt oss i den här surrealistiska fantastikhistorien, tillsammans med frågor kring reinkarnation, deja vu-upplevelser, och med associationer till filmerna ”Ground hogday”, ”Naken”, till buddhism och filosofen Nietzsches tankar om att man ska leva sitt liv så att du skulle klara att återuppleva det på exakt samma vis.

Harry August, huvudpersonen i boken, är en kalachakra - en av många i vårt samhälle som i hemlighet återupplever sitt liv (begreppet kommer från tantrisk buddhism och betyder typ livscykel). Han dör på olika sätt efter olikt levda liv, men återföds alltid i samma kropp under samma omständigheter och från samma mor. Och han minns alla sina tidigare liv i detalj. 

Under sin andra livstid kommer han i kontakt med ”the Cronus Club” som organiserar kalachakras för att hjälpas åt genom livstiderna. De försöker i största möjliga mån leva i hemlighet för att inte röra till historiens gång allt för mycket, men ser till att ge varandra hjälp. Ett kanske lättförstått exempel är hur Harry genom att säga till en mycket gammal kalachakra vilka hundar som kommer vinna på kapplöpningsbanan eller vilka aktier som kommer stiga skyhögt i värde vid en viss tidpunkt, kan denna ta med sig informationen in i sin nästa livscykel, placera sina pengar på vinnande hundar eller aktier och bli enkelt rik, och sedan återbörda tjänsten genom att skicka vidare rikedomarna till Harry i hans nästa liv.

Det är lite rörigt till en början, men sen landar formen och det blir underhållande. Mot slutet av Harrys tolfte levda tar historien verklig fart, då han får ett meddelande på sin dödsbädd från en ung flicka. Hon säger att världen är på väg att gå under och att Harry antagligen är den enda som kan rädda den. En annan kalachakra har bestämt sig för att snabbspola vetenskapen genom sina livstider, och på så vis kontrollerar hen mer och mer av världens utveckling. Och hen har börjat ta kål på andra kalachakras och på hela Cronus-klubben, av rädsla för att de ska försöka stoppa henom. Så nu börjar Harrys kamp mot denne, en jakt efter den makthungrige kalachakrans födelseort för att stoppa att hen föds (det enda sättet att fullständigt mörda en kalachakra är att döda hens mamma eller hindra befruktningen), innan Harry själv suddas ur existensen.

Jag får det antagligen att låta rörigare än vad det är, för North sköter sitt krångliga ämne jättefint. Hon bygger svindlande intressanta karaktärer, tänk dig att berättarjaget är en person som ägnat livstider åt några religioner, åt vetenskap, åt äventyr och som sedan minns alltihopa. Sedan väcker North roliga frågor även inom sin påhittade värld: Är det rimligt att samma moralregler gäller för de linjära (de som lever bara ett liv en gång) och de som återföds? Kan det kallas mord om det värsta som händer är att någon behöver återuppleva puberteten?

Men njutningen i den här boken ligger inte bara i Clarie Norths spännande världar och trovärdiga lek med sina idéer, hon skriver dessutom vackert.

Om att ångra sig

”The past is the past. You are alive today. That is all that matters. You must remember, because it is who you are, but as it is who you are, you must never, ever regret. To regret your past is to regret your soul.”

Om vargtimmarna.

”I waited with the light out in my room for the dead hour of the night when the mind shifts into a numb, timeless daze of voiceless thought. It is the hour when all things are lonely, every pedestrian walking flat-footed over the blackened stones.. It is the utter silence when the engine stops in a flat ice-drifting sea.”

Och det ögonöppnande konceptet ”kulturellt galen”;

”I stared at Constance and wondered if, in her way, she wasn't quite, quite mad. Not a neurological madness, not a disease of the mind, but rather a cultural madness, an infection of expectations which corrupted her perception of what should be and what actually was.”

*

Det är krångligt att leva, och jag kan tycka att det känns rimligt att man borde få ett par försök på sig för att leva sitt liv.

"Ett ord i rättan tid" av Liu Zhenyun (2015)

”Det finns en berättelse bakom allt som händer, även om den ibland kan vara lång och omständig.”

Den här boken kretsar främst kring två personers livsöden; Yang Baishun som rymmer från tristessen i tofuysteriet (!), och Niu Aiguo som gör en liknande resa två generationer senare. Även om Liu Zhenyun väver ett skickligt nät av invecklade intriger som långsamt nystas upp allteftersom vi följer våra två huvudpersoner är det mängden av bifigurer som lämnar det stora avtrycket. Det fullkomligt kryllar av bifigurer som spelar större och mindre roll för våra huvudpersoner. Gemensamt för alla är att de (vi?) är lika oförstådda och ensamma i tillvaron. Och samtidigt är inget människoöde någon öde ö, utan alla påverkas hela tiden av andras val, känslor och småaktigheter; många gånger helt utan att personen själv förstår konsekvenserna av sitt eget handlande. (Detta ger inte bara negativa konsekvenser, vid flera tillfällen hindras folk, till synes av slumpen, från att begå mord och andra hemska brott.) På detta invecklade vis upprepas dessutom vissa sorters händelser, vilket ger bokens berättelse den spiralform som omslaget visar.

Det här är en svindlande skildring av mänskligt liv, gång på gång på gång återkommer jag till tankarna om hur en fjärils vingslag på ena sidan jorden orsakar en orkan på den andra.

Boken är överraskande fri från historiska markörer. Inga kommunister, inga nationalister. Ingen Kulturrevolution, ingen Mao. Detaljer som kärror och mobiltelefoner ger hum om när de olika berättelserna utspelar sig, men i övrigt är de båda berättelserna närmast tidlösa. Det skärper fokuset på människor i interaktion med sina medmänniskor. Alla människor känner sig ensamma, oavsett tid, oavsett plats.

Det är lustigt, det här är en sån bok som växer efter utläsningen. Jag minns egentligen väldigt få detaljer, men nu drabbar helheten mig. Men jag tycker ändå att själva läsupplevelsen blir väl mycket ”..och så åkte han dit eftersom hans dotter sagt att mjölnaren där hade billigare priser än i grannbyn. På vägen dit slog han följe med en ung man som talade om sin hembys vackra fält av blommor. Det gjorde honom intresserad och han bestämde sig för att ta en avstickare dit och ta risken att bli utskälld för förseningen. Så åkte han dit och där träffade han...” Ni fattar.

Jag anar att det kan finnas en massa invävd mening och möjligheter till flerbottnar till tolkningen, men mycket går tyvärr över huvudet på mig. Till exempel tror jag det finns en del bibelreferenser, och tacklingar till kommunismens kollektivistiska tankar.

Men en djupare mening skulle samtidigt helt kunna stjälpa den läsning av boken jag gjort nu. För jag tänker såhär; Det här är en så storslagen berättelse om mänsklig existens just eftersom den saknar storslagna slutsatser. Den har inga gudar och inga ideologier. Ingen allmängiltig livsvisdom eller filosofi. Eller kanske snarare har den oändligt många.

En misslyckad katolsk präst predikar ungefär ”känn dig själv så vet du var du är på väg”, och med det tror jag Zhenyun menar det exakt motsatta. Den här boken är en rejäl attack på den liberala drömmen om den fria individen. Hur vi än försöker förstå oss själva och vår tillvaro; hur vi än försöker forma våra liv därefter; hur vi än drömmer; så har vi ändå inte den fullständiga makten över våra liv. Det är den mänskliga tillvaron alldeles för invecklad för.

Som gamle Hu säger;

”Sjukdomar är lätta att bota...Det är människohjärtat jag inte förstår mig på.”

(Köp här eller låna bibblan.)