”Labyrinten” av Simon Stålenhag (2020)

 Viss recensionspost är så efterlängtad att jag joggar iväg för att hämta den. Så var det med ”Labyrint”. Simon Stålenhag är kanske inte en författare som lägger sig allra högst på min lista, men visst är jag rejält betuttad i Sveriges kanske viktigaste fantastikförfattare just nu. Han har en säregen stil, bygger fina världar och berättar mer med bilder än med text. Till min stora glädje är ”Labyrint” mörkare och mindre naiv än tidigare Stålenhagverk. Den här bildromanen är rå och hemsk, och förtjänar etiketten ”skräck” tillsammans med ”fantastik” och ”scifi”.

   I ”Labyrint” bygger Stålenhag en tydligare dystopisk känsla än i tidigare verk. Askmoln täcker världen, solens strålar orkar inte igenom, några fåtal människor har överlevt genom att bygga bunkrar under jorden och på så vis komma undan den giftiga atmosfären. På sitt sedvanliga vis bygger Stålenhag värld genom att blanda åttio-nittiotalstalsdetaljer med fantastikelement, och det fungerar som tidigare väl. Lite bättre till och med, ”Labyrint” känns aldrig romantiserande eller nostalgirunkande.

   Även om Stålenhag främst är bildkonstnär så är ”Labyrint” tydligt finurligare berättad än tidigare verk. Vi får direkt veta att en ytexpedition har gått åt pipan och att berättaren ska ställas inför rätta som ansvarig för detta och eventuellt bestraffas med döden. Det är ju svårt att inte bli nyfiken på den fortsättningen.. Sen gör han bra val i att berätta en primärt mellanmänsklig berättelse och låta världen byggas indirekt av det som utspelas mellan karaktärerna.

   Sedan finns ändå brister, det är först på sidan 67 jag förstår att berättaren är kvinna och texterna är lite språkligt klumpiga emellanåt. Men det är småsaker, helheten är gripande och inneslutande.

   OBS att ni inte ska ströbläddra i andra halvan av boken innan ni läser, risken är då att ni får en spoiler ni inte vill ha. För romanen innehåller ett underbart hemskt moment som ni inte vill spoila. Det är så ryggradsrysande snyggt och obehagligt att jag verkligen hoppas att Stålenhag fortsätter djupare in i skräckdelen av sitt författande. För trots att numer så har nyhetens behag lagt sig, jag har vant mig vid hans fantastiska illustrationer, så är ”Labyrint” den Stålenhag-roman som jag kommer bära med mig längst och tipsa folk om att börja med.

   ”Labyrint” väcker frågor på ett vis hans tidigare verk inte gjort. Vilka val tvingas man göra när katastrofen kommer? Vilka ska räddas? Vilka ska offras? Hur mjuk kan man vara då faran hotar? Hur mycket avgör slumpen vilken sida man hamnar på? 

  Jag hade däremot gärna sluppit slutbilden. Jag förstår den inte, och jag tycker berättelsen är bättre utan den så jag väljer att tänka bort den. 

   Samtidigt så verkar romanen med en fin sensmoral utan att vara påstridig, som bra skräck kan göra, och ”Labyrint” påminner mig om att även om verkligheten idag är fruktansvärd på många vis så lever vi inte (ännu?) i den här dystopin. Vi har massor av stora problem, men än så länge behöver vi inte gräva ner oss för att överleva. Och vi har fortfarande råd och möjlighet att bry oss om varandra..

 

(Det smickrar ju att en trött bokbloggande lönearbetande smårbarnsfarsa får sånt här som recensionspost, det gör det, även om jag samtidigt förstår att det mer handlar om att Fria Ligan vill behålla sin kontakt med gräsrötterna, än att min blogg behövs för att marknadsföra Simon Stålenhags böcker.. Jag har inte sett teveserien som baserats på tidigare verk, men trailern kan ses här. Stålenhag har btw också regisserat en musikvideo, se här. )

”The Sorcerer of the Wildeeps” av Kai Ashante Wilson (2015)

 Iår var Ida (som jag lever med) stressad inför julklappsinköpen och fick en briljant idé. Hon fick tillgång till den gedigna önskelistan jag samlat på mig på Adlibris och valde några titlar därifrån som julklapp till mig.

   ”The Sorcerer of the Wildeeps” var en av dessa. Det är en kort roman på drygt tvåhundra sidor, snabbläst utan att tumma på djup eller kvalité. Vi följer en karavan genom ogästvänlig terräng i någonslags medeltidsfantasy och vi får romanen genom karaktären Demane. Demane är magikunnig och samtidigt mycket stridsduglig. Det framkommer tidigt att han är något mer än mänsklig. Karavanen leds av en karaktär som kallas ”Captain”, och likt Demane förstår vi tidigt att det är något övermänskligt med honom också. Karavanen stöter på hinder och jagas av monster. På vissa vis är detta klassisk sword and sorcery, på andra rejält nyskapande. Detta är intersektionell fantasy, utan att för den skull förlora i läsglädje eller bli en roman som PK-skriver en på näsan.

   Karavanen är uppenbart fylld av olika svarta män, och de målas inte upp med bred ”Afrika”-pensel, utan vi får läsa en trovärdig och respektfullt skildrad spretig grupp, med olika personer och viljor. Flera språk talas inom gruppen och det finns ändå en stark sammanhållning. En sammanhållning som bygger på att Captain och Demane föregår med exempel, visar styrka och mod så de andra törs följa. Men, det finns en härlig komplikation i romanen [spoiler alert] Captain och Demane har samtidigt en kärleksrelation. Och homosexualitet måste hemlighållas även i den här världen..

 

   Det är uppfriskande att läsa svarta i fantasy även om jag tycker att boken säljs in på ett närmast rasistiskt sätt i beskrivningar som en blandning av George RR Martin och Ghostface Killah. Det tror jag mer handlar om en oförståelse för svart kultur överlag, där allt som låter svart klassificeras som gangstarap.

   Däremot har jag vissa problem med att berättarrösten använder ett mer kultiverat språk än var karaktärerna gör. Det skapar ett skav i mig som gör att läsupplevelsen förlorar en aning av sin magi. Det finns säkert en tanke bakom detta, ”The Sorcerer of the Wildeeps” är inget hastverk och jag är övertygad om att det finns en tanke även bakom denna skillnad. Men jag missar den.

   Boken har också en ovanlig dramaturgisk konstruktion, första 150 sidorna är egentligen rätt långsamma, medan avslutningen exploderar i actionscener proppade av spjut och monster. Jag tycker att den uppbyggnaden fungerar fint, romanen är så välkonstruerad att jag aldrig upplever den som långtråkig, trots att tre fjärdedelar av boken egenltigen mest bygger upp för slutakten.

   Jag kan kanske tycka att det romanen saknar är lite mer grundning kring varför homosexualitet är fel/förbjudet i den här fantastikvärlden. Som den är nu så tar den demoniseringen av homoliv för givet. Meeen, hela boken är ändå en pärla till nyskapande fantastik som var samtida sword-and-sorcery-fan kan läsa med stort nöje.

(För en bättre och djupare genomgång av boken tipsar jag om min favorit-bok-podd "Bad Books for Bad People")

"Döden är bara början" av Gunilla Jonsson och Michael Petersén (2018)

På min rollspelande tonårstid runt millenieskiftet spelade jag lite Mutant men nästan uteslutande Drakar och Demoner. Vi tyckte det var kul och ofarligt. Däremot var vi lite, outtalat och ospecifikt, rädda för skräckspelen Chock och Kult. De rollspelen hade en aura av riktig farlighet runt sig, och även om jag var nyfiken så vågade jag aldrig mer än nosa på kartonger och böcker.
   Jag har sedan dess lärt mig att Kult var svenskskapat och sannolikt en av anledningarna till att nittotalets rollspelsvåg drunknade i moralpanikens (och internets) svallvågor. Inspirerade av Clive Barker använde Kult knark, psykoser, sadistsex och verklig demonologi, skaparna kunde sin magi och  fick de kristna att darra i knäna. Spelen plockades ner från hyllorna i leksaksaffärerna, rollspel sågs som satans påfund.
   Numer har svenskt rollspelande fått en vacker revival, något jag bara följer från sidlinjen, men det är kul att rollspelandet får upprättelse. Nördarna har blivit köpstarka och nu produceras mycket material, nyutgåvor av gamla spel etc. Och här kommer då "Döden är bara början", en roman av två av skaparna till rollspelet Kult (de var också med och skrev Mutant. Jävla genier), som utspelar sig i Kults värld.

   "Döden är bara början" utspelar sig i Berlin någon gång efter millenieskiftet. Det är efter-muren-romantiskt med graffittiväggar, ödehus, och huvudpersonerna är konstnärer som flörtar med ockultism, framförallt judisk mysticism. I en dold källare i ett övergivet hus påträffas plötsligt ett altare och ett antal kremerade kroppar där bara kranierna sparats och placerats på hyllor. Flörtandet tar en vändning mot mera allvar och snart öppnar sig portaler till helvetet, som folk försvinner ner i och demoner kommer upp ur. 

   Kult skrämde upp Sverige genom sex, våld och ockultism. I "Döden är bara början" ser jag helt klart potential i ockultismen, romanen sitter på ett väldigt trovärdigt magisystem. Våldet är inte pjåkigt men chockar mig heller aldrig. Sexet däremot känns långt ifrån den Clive Barkerska inspirationen. Sexscenerna är grovt tillyxande, de känns påtvingade och utan liv. Lite samma känsla finns tyvärr kring drogandet. Jag får en känsla av att författarna pliktskyldigt lyft in knark och knulla för att hela paketet ska bli tillräckligt edgy.

    Romanen innehåller alldeles för många karaktärer. Eller kanske är det snarare så att paletten av karaktärer hanteras lite osmidigt vilket gör att jag har svårt att hänga med vilka alla är. Kaptilen bär karaktärsnamn, ändå växlar ibland perspektiven inuti kapitlen. Och vi får vara inuti ett helt gäng personer. Det ger mig en splittrad läsning, och jag får en tanke att författarna skulle kunna ha stor behållning av att läsa George RR Martin för att se hur man kan handskas med många karaktärer, och hur han låter sitt narrativa bygge med flera perspektiv lyfta varje scen, snarare än förvirra på det sätt som tyvärr blir fallet i den här romanen.
  Jag tänker en del kring det med att boken är förlagd till Berlin. Jag saknar mer tyska och tyska referenser, visst att stadsdelar och gator skrivs fram, men jag skulle gärna se att det tyska språket syntes mer. För annars är miljöbeskrivningarna och världen den här romanens stora behållning. Det är svincoola urblåsta gamla barnsjukhus, klottrade trappuppgångar, taggtråd och krossat glas. Jag associerar flera gånger till "The Crow", vilket för mig är ett väldigt högt miljöbetyg.

   Jag gillar också mycket idén om att många av karaktärerna förlorar minnet efter kontakt med magiska element. Det blir både obehagligt och trovärdigt. Tycker också om att psykiatriker och socialarbetare blir inkopplade kring huvudpersonernas "overkliga" upplevelser, även om mer hade kunnat få utspela sig där, i krocken mellan det magiska Metropolis och Berlin (Varför det heter Metropolis och inte något läskigare, tex Nekropolis förstår jag aldrig). 

   Det är även en väldigt bra idé att låta handlingen utspela sig mellan konstnärer och med konstverk som utgör portaler mellan olika världar. I och med det så visar Kult-författarna att de kan sin ockultism och gestaltar hur nära varandra fungerande konst och magi ligger. Jag tänker mig att konst som berör alltid är magisk i och med att de utgör en slags portaler till andra världar. Och det är just för världen som jag kommer att fortsätta läsa de böcker som ges ut i Kult-universumet. Karaktärerna känner jag inget med, och jag förväntar mig inte längre kunna bli verkligt skrämd av någon svensk samtida författare, men jag befinner mig gärna i det Kult-Berlin som skrivs fram. 

(Jepp. Jag fick ett recensionsex av den här boken också, det ska jag inte hymla med. Köp här, lyssna på Udda tings podd-intervju med författarna här. Se Svts nostalgiska rollspelsdokumentär "Mot andra världar", och läs den här problematiserande texten om vår samtids nostalgiska blick på rollspel.)

”Vid vansinnets berg” av HP Lovecraft och François Baranger (1936, 2020)

HP Lovecraft är viktig klenod i varje skräckläsares kabinett, en av förgrundsfigurerna till den skräck- och fantastiklitteratur som kommit att klassificeras som ”weird fiction” (det saknas en bra svensk översättning). De flesta som gillar att läsa skräck har väl redan läst något av honom, ännu fler har sett filmer inspirerade av honom (tex. Alien, The Thing). Men jag själv var riktigt sen på Lovecraft-bollen så jag tänker att det ändå är på sin plats med en liten introduktion av den här långnovellen.

    ”Vid vansinnets berg” räknas som ett av Lovecrafts viktigaste verk, i och med att den innehåller flera centrala Lovecraft-teman: rädslan för det obegripliga/utomjordsliga/uråldriga, kort sagt rädslan för det vi inte kan förstå. Det finns karaktärer som drivs till galenskap, och så hägrar rädslan för människans obetydlighet i kosmos över verket. Det sista är anledningen till att Lovecraft ibland beskrivs som kosmisk skräck, vilket jag tycker är ett passande begrepp. För Lovecrafts storhet ligger inte i att han skrämmer en under läsningen, det magiska med hans verk är de djupt jobbiga avtrycken de lämnar kvar efteråt. Det där som får mig att stirra upp i natthimlens mörker och bli rädd, inte för att något monster ska komma seglande ner och sluka mig, utan för att vi förstår så lite, för att vi människor kanske inte är mer än en obetydlig blinkning i universum.

   Mer konkret så handlar ”Vid vansinnets berg” om en forskningsexpedition till det, på Lovecrafts tid, okända Antarktis. Forskarna snubblar över en övergiven och obegriplig plats, och sen börjar saker gå riktigt åt pipan. Narrativet består av en jagberättare som vi tidigt förstår har överlevt expeditionen. Han vill egentligen inte berätta sin historia, men väljer att göra det eftersom fler expeditioner är på väg att följa i deras fotspår och berättaren vill till varje pris undvika att fler ska behöva möta det öde han och hans expedition gjorde. Det är en kul positionering som väcker nyfikenhet och spänning direkt i läsningen, men som samtidigt känns en smula övertydlig i dagens litteraturvärld. Men allt med Lovecraft åldras ju inte med värdighet. Man får ju ändå säga att rasismen gjort sitt som ideologi också. Cred till svenska förlaget Fria Ligan som ger ut den här versionen tillsammans med en disclaimer i slutet om avståndstagande från rasism men ställningstagande för att det fortfarande finns värde i resten av Lovecrafts verk. (Det ska väl sägas också, jag fick den här boken som recensionsex från förlaget, så kanske är jag tendensiös, ni får avgöra själva.)

    Iallafall, den här nyutgåvan använder Arthur Isfeldts översättning från 2009, men det nya ligger i illustrationerna och i att den ges ut i stort format. Den är som en korsning mellan läsebok och kaffebords-konstbok (illustratören har tidigare gjort en liknande med ”The Call of Chuthulu”, men den har jag inte läst. Än.). Jag erkänner villigt att jag tog emot boken med en initial skepsis. Baserat på ingenting mer än nördsnubbens vilja att veta bäst så inbillade jag mig att HP Lovecraft inte skulle ha gillat förklarande/gestaltande bilder tillsammans med hans text. Men jag släpper de där tankarna rätt snabbt då jag börjar läsa, för hela klabbet rycker tag i mig direkt och jag sträckläser. Trots att jag läste den rätt nyligen i "enbart textversion" så sträckläser jag den. Det är för att bilderna fungerar väldigt väl tillsammans med texten. Det blir mycket stämning, välplanerad ljussättning, dunkla vrår, frostiga glasrutor, grumlande vindar – och jag uppskattar mycket försiktigheten i att inte rakt ut skildra själva det monstruösa i handlingen. Det går väl ihop med boken, tycker jag. Och vi får ju fortfarande läsa beskrivningar av allting genom jagberättarens torra vetenskapsprosa (jag fick vibbar av detaljbeskriva-valar-kaptilen ur ”Moby Dick”). Jag tycker att illustratören lyckats särskilt väl med att hantera tematiken kring stjärnuddighet, vilket spelar en central estetisk roll i novellen men som jag ändå hade aningen svårt att föreställa mig på egen hand.

   Vaksam på Lovecrafts syn på bilder så inser jag att i den här texten så hänvisar han gång på gång till en konstnär vid namn Nicholas Roerich (länk här till några av bilderna Lovecraft antagligen menar i novellen), och jag förstår att HP Lovecraft visst tänkte mycket i bilder. När jag hoppar ner i nördgooglandet inser jag dessutom att vid första publiceringen av ”Vid vansinnets berg” så fanns det också tre stycken illustrationer med, som Lovecraft ska ha godkänt. Så så oheligt är nog inte Fria Ligans utgivning av denna. Å andra sidan var det tydligen svårt för Lovecraft att få den här novellen publicerad, och Lovecraft var en konservativ gnällgubbe som inte lät redaktörer flytta en enda punktation, så säkert hade han surat över nånting. Och i slutänden är det kanske inte det viktigaste. Visst att det är fint med ett grepp som kommer göra att fler hittar fram till Lovecraft, men den viktigaste frågan är ju om kärnan finns kvar, om illustrationerna gör att den här klassiska långnovellen blir kraftfullare eller försvagas? 

   Mitt svar? Japp. Jag tycker kärnan finns kvar och växer. Illustrationerna ger ytterligare djup åt den kosmiska skräcken. Tanken på att det finns saker vi inte kan förstå. För det stora med ”Vid vansinnets berg” är ju inte den torra forskarprosan. Storheten ligger inte heller i Lovecrafts adjektivstaplande (även om denna är mildare än andra). Nej, magin ligger som sagt i världsbygget, i det mytologiska tankegodset som Lovecraft modellerat kring mänsklighetens obetydlighet, den djupt obehagliga tanken att människan kanske inte är mer än ett skämt i en högre existens ögon.

    Är det något jag vill gnälla på så är det väl dels greppet att publicera den här långnovellen i två volymer, detta är bara första halvan av berättelsen. Jag kan tänka mig att konstböcker av den här arten blir för dyra i tjockare format och att färre skulle köpa, men det blir ändå en krystad känsla när en såpass kort text delas upp i två böcker. Den andra grejen som skaver lite för mig är bildernas textur. De är fantastiskt skickliga och stämningsfulla, jag förlorar mig i dem vid flera tillfällen (i ordets bästa bemärkelse), men: på samma sätt som med Simon Stålenhag, som jag i övrigt också tycker är underbar, så upplever jag ändå ett problem med "datorkonst". Det känns i bilderna att de är digitalt målade. Det blir något syntetiskt i dem som skadar trovärdigheten en gnutta. Det är ingen stor grej, men ändå det som gör att jag kanske inte tycker att den här versionen av ”Vid vansinnets berg” är perfekt. Men, vafan, vad är väl perfektion i en värld där mänskligheten inte utgör mer än en samling andetag i universums oändliga obegriplighet?

(Ett passande soundtrack till Lovecrafts verk är det siberiska atmosfäriska black metalbandet Ultar, som gör konceptmusik på Lovecrafts berättelser och mytologiska värld. Fördjupning kring Lovecraft, weird fiction och massa annat gotta så rekommenderar jag podcasten ”Udda ting”, finns många om Lovecraft och hans besläktade,men tex detta avsnitt är väldigt värd lyssning. Köp boken direkt från förlaget här.)

”The Dark Net” av Benjamin Percy (2017)

Detta var ett hastigt impulsivt loppisköp. Jag plockade på mig den bara på titeln, prislappen var tio kronor och värd sin chansning. Men jag missade att det är en roman, jag trodde det skulle vara en fackbok om internets vidriga avart Darknet, där allt mänskligt mörker frodas och går att köpa eller sälja. (Darknet är kryterat internet där olagligheter kan spridas typ helt utan att någon kan ställas till svars, vilket gör det proppfullt av prostitution, droghandel, barnporr osv. Och det är stort, jag läste någonstans att brittiska polisen beräknat att det i varje sekund, dygnet runt, finns 750 000 (!) användare som söker barnporr). 

 

   Min association var ändå inte helt fel, även om bokgenrén var det. Det är just detta mörka hål av teknik och mänsklig vidrighet som författaren Benjamin Percy valt att utforska med den här romanen. Han gör det genom en härlig supernatural-setting och lyckas rätt bra med sin ansats och, trots att han använder sig av en allvetande berättare som växlar inom kapitlen (Tolkien/Frank Herbert-style), de är första två tredjedelarna av boken är underbart medryckande, riktig bladvändar-spänning. 

 

   Ungefär på sidan sextio skulle jag försöka förklara för min sambo Ida vad det var jag läste och jag började staka mig. Alltså det är blind tolvåring som återfår synen genom sketchy teknik med oväntade biverkningar. Och det är en teknikhatande journalist som bryter sig in på en mystisk utgrävning och snor med sig en underlig dödskalle fylld av graverade symboler. Och just det, det är nörden som får panik då blixten slår ner i den darknet-server som han driver i sin lägenhet. Också är det en ädel man som sköter om ett härbärge för hemlösa, men som samtidigt samlar vapen i källaren. 

   Det låter vildsint, och det är det. Det låter svamligt, men det är det inte. Bejamin Percy kastar upp rätt mycket grejer i luften i första halvan av boken, men han klarar av att jonglera med det och jag läser nyfiket vidare.

 

   Andra halvan förlorar tyvärr boken sitt glödande momentum, och slutet landar i en direkt besvikelse då det inte alls går i stil eller stämning med vad romanens initiala råhet och mod i att döda bärande karaktärer. Underligt nog hörde jag författaren i en pod uppge att han alltid vet slutet på sina romaner innan han börjar skriva själva boken. I det här fallet undrar jag om det verkligen kan stämma.

    ”The Dark Net” är spännande, det är den. Men den skrämmer mig inte under själva läsningen, det är aldrig nagelbitar-skräck. Den är välskriven, ett gediget hantverk utan att vara storslagen konst. Däremot lyckas den pressa fram en del obehagskänslor utanför läsningen. Jag märker att jag går och tänker på internet och modern teknik, och hur mycket utav det som jag tar för givet utan att förstå det. Det är en av sakerna jag letar med min läsning, tankar och känslor så stora att de tar plats i mitt liv även utanför själva läsritualen.

   Och justdet, apropå tankeväckande, jag glömde nämna, det finns ju en obskyr antikvarie-karaktär också.

  ”That's what he belives. He really does. Books are like batteries, he says. And you grow a little stronger by reading them, surrounding yourself with them.”

   Amen till detta, Benjamin Percy. Jag ska mer aktivt hålla utkik efter dig i boklådorna. Vi ses nog fler gånger.

(En smula paradoxalt kanske, men romanen får, tillsammans med några andra anledningar, mig att blåsa liv i min bokblogg. Men jag har redan lämnat Facebook och kommer aldrig gå tillbaka dit. Jag mår mycket bättre utan Facebook-flödet i min vardag.
Köp den hos imperiet här eller här eller här om du inte hittar den i din loppislåda.)

"The conspiracy against the human race" av Thomas Ligotti (2010)

Att bloggen är sömnigt uppdaterad betyder inte att jag slutat läsa, men däremot att jag inte tar mig lika mycket tid att skriva om det jag läst. Jag grottar mig nu i nya Houllebecq, lite Camus och Conrad och samtidigt den här fantastiska 1100 sidor långa Weird-samlingen av Ann och Jeff Vandeermeer (världens bästa present, tack Ida!).
  I den samlingen finns en novell av Thomas Ligotti (jag har tidigare skrivit om hans "My work is not yet done"). Han har kallats Lovecrafts moderne arvtagare, om än Ligotti är överlägset mycket skickligare skribent och ordväljare så delar de en fasa inför själva existensen, men där Lovecraft fokuserade på ateismens tomhet så känner jag att Ligotti blandar upp detta med senkapitalismens opersonlighet. Men, detta om Ligottis prosa, "Conspiracy against the human race" är inte prosa, det är en filosofibok. En mörk sådan. Så nattsvart mörk att jag inser att det här faktiskt är verkligt farlig litteratur.
  Missförstå mig inte, jag har snavat omkring i det här ämnet tidigare, jag är inte en förespråkare av förbud mot litteratur eller ens censur. Men "Conspiracy against the human race" är faktiskt farlig. Jag tror att den kan ta kål på människor.
  För det Ligotti gör i den här boken är att, grundat i en mycket imponerande belästhet, driva pessimismens filosofier framåt, med grundbudskapet att det mänskliga medvetandet är en evolutionär olycka. Att vi människor blivit medvetna om vår egen existens, och framförallt om vår egen kommande död, är en börda ingen levande varelse borde behöva bära. Som ingen klarar av att bära.
  Den orädde som fortsätter läsa Ligottis svarta och skickliga framskrivning av kosmos storhet och vår mänskliga futtighet kanske skulle börja känna igen orden. För den här boken verkar ha varit mer än en smula inspiration när första säsongen av True Detective skrevs, faktum är att flera delar av karaktären Rusts dialog kommer ur "Conspiracy against the human race". Tyvärr skötte manusförfattarna inte de litterära blinkningarna till Ligotti lika snyggt som de till Lovecraft och Robert Chambers. Serien är hursomhelst fruktansvärt bra, och jag är övertygad om att den här boken varit en viktig pusselbit i den mörka framskrivningen av vår samtid.

  Varför tycker jag då att den här boken är så farlig? Därför att pessimistisk filosofi alltid riskerar att skapa känslor av meningslöshet. Och det är en av de primära orsakerna (och symtomen) på djup depression. Och djup depression är i sin tur en av de vanligaste orsakerna till suicid. Litteratur kan vara en oändligt viktig vän för en deprimerad människa, men jag är också övertygad om att fel bok vid fel tillfälle kan stjälpa. Detta betyder naturligtvis inte att alla som läser Ligottis bok kommer ta livet av sig, och med min starka varning, är detta en fantastisk bok. Välformulerad, briljant i sin aggressiva attityd. Jag inser också att mina argument går helt på tvärs mot de jag la fram under min läsning av "Storm i den pelare som bär" av Andreas Lundberg. Kanske för att jag själv befinner mig i olika måenden i de olika läsningarna, Lundgrens romantiska mörker skulle också kunna fungera dräpande, men för mig blev den boken katarsisk. Jag vet inte, jag vill heller inte förbjuda något, bara uppmärksamma. Den här gången vågar jag själv faktiskt inte läsa färdigt boken, jag kommer säkerligen återkomma till den, men i dag känns det inte härligt masoschistiskt att läsa Ligottis mörker, utan det gör mig faktiskt illa på riktigt. Därmed inte sagt att jag är/blir suicidal eller så, och Ligotti själv skriver faktiskt fram att slutsatsen ändå inte blir självmord: 

  "Simply because someone has reached the conclusion that the amount of suffering in this world is enough that anyone woudl be better off never having been born does not mean that by force or logic or sincerity he must kill himself. It only means he has concluded that the amount of suffering in this world is enough that anyone would be better off never having been born." 

  Hur svart den här boken än är så hittar jag till slut en tröstande och stärkande aspekt av Ligottis tes. För om det nu är så att vårt medvetande är en evolutionär olycka, om det är helt orimligt att vi ska klara av att hantera vår världs och vårt egen lidande, då är det faktiskt inte så konstigt att vi mår dåligt ibland! Livet är svårt. För alla medvetande tänkande människor så är livet svårt. 

(Köp boken här eller här eller här.
Den som vill ha mer Ligotti kan lyssna på underbara podden Udda ting här, här, här. Eller läsa mer om True Detective och Ligotti här.) 

”De obekymrade” av Horace Engdahl (2019)

Antagligen var det en slump att det blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.

  Men ”De obekymrade” överraskar! Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet” skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.

  Vissa saker prickar han in med sina aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han skriver fram är gubbsjukt:

  * ”Det är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”

  * #METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.

  * Eros är rädd för samtal och samtycke.

  Den sista grisen förstår heller inte att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är destruktivt för mänskligheten.

  Jag snarkar till lite bland de välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.

  En annan lustighet i boken är en berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir läsningen riktigt putslustig, typ:

  ”'En misogyn' säger Horace, 'är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt.”

  Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men inte mycket mera djup.  

  Oavsett, farbror Horace Engdahl, det här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender. Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade” iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister eller andra kvinnohatare.

  För rättvisans skull vill jag nämna att den avslutande scenen är vacker.

  ”Det enda storslagna är att ha existerat.”

(Går att köpa här.)